2010-07-11

Mikkeller 1000 IBU

Hå hå ja ja. Ibland känns det som om vissa öl skapas mest för att vi lättlurade ölbloggare ska ge gratisreklam och hype för bryggerierna.

Som den här: 1000 IBU från danska vandra-runt-bryggeriet Mikkeller, som bryggde den i våras hos Breuwerij De Proef i Belgien. Det är en dubbel-IPA på 9,6% och…

… var ska man börja?

IBU, International Bitterness Units, är en kemisk mätenhet för att få fram ett öls beska. Det är en ganska dyr och tekniskt komplicerad process att göra det i ett laboratorium, så många mindre bryggerier och hembryggare räknar i stället baklänges via tabeller hur mycket av en specifik humle man ska ha i ölen för att uppnå rätt smak.

IBU-måttet är också ett kemiskt mått och det kan, beroende på exakt vilka bitterämnen (alfasyror) som ingår i humlen, slå lite snett. Det är också så att den inte tar hänsyn till omgivande smaker: En tysk pilsener på 55 IBU upplevs som mycket beskare än en stout med samma mätvärde.

IBU-skalan är kalibrerad för mätvärden upp till någonstans mellan 80-100 IBU, ungefär där man anser att smaklökarna lägger sig på rygg och ger upp. Det är också ungefär där som öl-vätskan inte längre tar emot de oljor som bitterämnena finns i från humlen.

Så vad är då en öl som påstår sig ha 1.000 IBU? Som jag förstått det har Milkkeller helt enkelt velat göra en öl med väldigt mycket humle i. Ungefär 10 gånger mer än vad man har när skalan bottnar. För det är så att även om man ”maxar” just de ämnen som IBU-skalan mäter så får man med andra saker som vanliga öl bara har spår av.

Jag har försökt fundera fram en liknelse: Om man i en vit färgbas håller i svart brytfärg tills den blir kolsvart, så kan man fortsätta hålla i 10 gånger mer brytfärg. Färgen är fortfarande kolsvart, men man kan få andra egenskaper som… Bättre blekningsegenskaper, sämre glans eller nåt (jag är i grunden elektriker, inte målare!).

Ska vi ta en recension nu? Nä. Först ska jag notera att de inte sparat in på förpacknigen: Flaskan är inlindad i ett papper med färgtryck, den är försluten med plastkork och grimma och har etiketter fram och bak.

Nu ska jag dessutom öppna denna humlelösning! Trodde jag ja, plastkorken satt som berget och krävde såväl teknik som erfarenhet för att få upp. Grrr.

Färgen är mörkt brun, vätskan är klar (det finns en liten jästfällning i botten). Det fyra fingrar höga skummet är varmt beige, det lämnar massor av rester på glaset då det långsamt sjunker ner.

Doften är fullproppad med amerikansk humle… Massor av grapefrukt, aningar av rå fisk och kött, en aning pepparmint. Den det finns också söta och maltiga toner av tyskt rågbröd. Beskan finns där, helt klart, men den är inte så brutal som jag hade hoppats på.

Okej, smaken är besk. Men beskan är inte av den aggressiva sorter som kör över smaklökarna med en excenterslip, detta tack vare den mycket elegant balanserande sötman och maltigheten som har vissa lätt rostade toner. En del bittra örter och en aning av färska grönsaker, citrusfrukter (blodgrape?), aprikoser, torkade äpplen och saftigt rågbröd. Kroppen är medelstor, inga alkoholsmaker kan hittas. Eftersmaken är förvånande kort med en robust beska i bakgrunden som räcker länge i munnen, men också toner av lagrad ost, inlagda citrusfrukter och lite metall.

Kolsyran är mild, de många små bubblorna mjuka men också ganska friska. Väskan är lite söt-kladdig.

Ännu en DIPA som verkar lägga fokus på malten. Senaste året känns det som om skillnaden mellan en maltig DIPA och en humlig amerikansk barley wine håller på att suddas ut. Eller har det alltid varit så? Vansinnigt lättdrucken är den, precis som bryggaren Mikkel var ute efter.

Betyg: 3,75. Tillgänglighet: Mitt-i-månaden maj 2010, slutsåld (lagerstatus). Pris: 99:00 för 375 ml.

1 kommentar:

  1. Underhållande och intressant läsning!
    Jag har faktiskt inte hört talas om IBU-skalan innan, lärorikt.

    SvaraRadera