2018-08-16

Amber Pils

Amber Pils? Amber? Jag blev fundersam när jag såg namnet i Systembolagets listor. En pilsner måste väl vara ljus, och inte bärnstensfärgad?

Sedan förstod jag: Det polska bryggeriet heter Browar Amber, och stilen är traditionell tjeckisk pilsner. Namnet är Pils och alkoholhalten är 5 %. Den speciella twist på konceptet är att den torrhumlats med tre polska humlesorter (Lubelski, Puławski och Marynka).

Färgen är ljust, ljust guld, vätskan är klar. Det tre fingrar höga skummet är vitt och kompakt, och det sjunker sakta ner lämnades en del rester på glaset. 

Doften är mjuk med söt spannmål. En del smör och lite blommiga toner.

Smaken startar friskt med en växande ren sötma och något besk blommig humle. De blommiga tonerna växer ytterligare och tar nästan över helt. Det finns en ton av gammal vetelimpa som stör. Medelstor kropp. Eftersmaken adderar aningar av ren alkohol, torkade äpplen och margarin. Avslutningen har en ökad sötma med citrus-beska och en lång ton av fruktkarameller.

Kolsyran är medelstor, de små bubblorna kortlivade. Vätskan är mjuk, som om det vore en starkare öl.

Det är en öl med subtila och återhållna rena smaker, men den överdrivna blommigheten (som kanske kommer från torrhumlingen?) stör mig. Nej, jag kommer fortsätta att ha Budějovický Budvar som standard-pilsner hemma. Speciellt nu när den finns på halvliterburk…

Betyg: 3,54. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment sedan juni 2018. Pris: 15:90 för 500 ml. Bäst före: 11.07.2019

2018-08-14

Jag och Old Gold

Galleria Spiran, sent 1980-tal. Bild: Okänd.
Nu blir det väldigt introspektivt och nostalgiskt. Den här texten har funnits i mitt huvud i flera år, vilket kanske märks. Vi ska flytta oss tillbaka till 1980-talets Norrköping för en vagt ölrelaterad anekdot.



Eller, vi ska ännu längre tillbaka, till det sena sexiotalet, innan jag ens var född.

Innerstadssaneringen i Norrköping var hårdhäntare än i många andra städer, av flera skäl. Området kring södra Drottninggatan var ett av de hårdast drabbade, och när sjuttiotalet var slut fanns det bara enstaka äldre hus kvar. Kvarteren Hjorten och Spiran revs helt och slogs samman. Den småskaliga bebyggelsen ersattes med stans största och högsta parkeringshus samt två stora kontorskuber.

I bottenvåningen skapades vid öppnandet 1971 flera stora bank- och affärslokaler ut mot Drottninggatan, men byggnaden var så bred att man också fick plats med en lång T-formad gång i dess mitt, där det fanns ett antal mindre butiker. Till en början var detta en en öppen yta, precis som trottoarerna utanför. På grund av… diverse problem så byggde man i åttiotalets början om det till en inomhusgalleria som fick namnet Galleria Spiran

Butikerna gick väl sådär, och i mitten av åttiotalet fanns här verksamheter som var mindre… lägesberoende. Som bilskola, porträttfotograf och en småkrafsbutik (luktsuddisar var väldigt hett i min värld cirka 1983, och de köpte man hos Kiddes). I det mer välbesökta hörnet ett par klädkedjor. Till det fanns en smörgåsbar (idag skulle vi sagt take-away) och en pizzeria.

Biokedjan SF hade kring den här tiden insett att det var för dyrt att ha flera överdimensionerade biografer i städerna, och satsade stenhårt på konceptet Filmstaden med många salonger samlade kring central kassa och teknik. Så även i Norrköping, och man hade bestämt att den skulle läggas i detta kvarter. Sakta men säkert tömdes lokalerna, och gallerian gav ett ganska sömnigt intryck. 

Pizzerian är det viktiga för den här berättelsen. Det var nämligen här som jag för första gången fick något slags försmak av arbetslivet vintern 1986-87. Klassen skulle ut på två veckors PRAO, och eftersom vår lärare hade ett väldigt speciellt rättvisetänkande så lottades det om vem som skulle hamna var.

På min (och min klasskompis Lottas) blankett stod det Pizzeria Spiran.

Restaurangen var inte helt okänd för mig, mamma jobbade på den tiden i kvarteret bredvid och hade jobbparkering i P-huset. Så jag hade väl varit där någon gång.

Pizzerian, som varit stadens kanske första, hade en inredning som i stort sett var orörd sedan de öppnade 1971. Ganska påkostad rustik känsla i mörkbrunt trä, rödvitrutiga dukar under lättstädade glasskivor på borden. Dov belysning och rödmålade fönster ut mot passagen. I den långsmala lokalen stod pizzabagaren öppet som inför publik, och längs ena långsidan fanns en bardisk som främst användes för den stora kassaapparaten, och för att personalen skulle ha någonstans att hänga. En ganska ny bergsprängare spelade något av de många kassettband med italiensk schlager som fanns i en hög i de bakre vitrinskåpen.

Okej, här skulle jag göra något slags nytta i två veckor. Jag kom snabbt in i den sociala miljön och insåg att alla som jobbade där egentligen ville göra något annat, och kanske var på väg dit. Eller aldrig kommit härifrån.

Här fanns pizzabagaren som var skicklig på läderhantverk och som på fritiden sydde mode-ryggsäckar som han sålde. Kocken som hade en stor operaröst. Den tonårige beredskapsarbetaren som ville bli ljudtekniker. Servitrisen som ville bli au-pair i Frankrike. Den italienskfödde ägaren som efter 25 år med samma pizzor var trött på konceptet och ville skapa en italiensk finkrog.

Vi började med lite städande och pysslande, enklare saker. Min söta intelligenta och ambitiösa klasskompis blev efter bara några dagar en fullfjädrad servitris, som tog hand om lunchserveringen med bravur, allt från beställning till betalning och konkurrerade stundtals ut de ordinarie tjejerna.

Jag var väl mer… socialt kantig och okänslig. Nyfiken och lite klåfingrig. Och speciellt nyfikenheten var mycket illa sedd av ägaren.

När en av stammisarna kom in på eftermiddagen och ville ha en fatöl så fick jag uppdraget att hälla upp den och servera den till honom, något som kanske inte ens då var helt lagligt. Detta gjorde jag fel, och ägaren spände ögonen i mig och påpekade att det här inte var något jävla ölschapp: Här ställde man glaset på en bricka som man sedan serverade gästen från. Man gav honom inte glaset direkt på bardisken!

Det blev allt mer diskande för mig, och efter en händelse andra veckan där jag ändrat för mycket i texten på LED-displayen som rullade med dagens rätt-alternativen så fick jag och beredskapsarbetaren en… specialuppgift.

Vi visades ner i källarvåningen (som jag givetvis redan snokat runt i). Här fanns lastkajer, personalparkeringar, bankernas valv, sopcontainrar och ett antal förråd. Vi gick i gångarna tills vi kom till två sådana rum med trådväggar och högt i tak.

Vad vi såg här, ja det kräver att vi går tillbaka till hur öl i Sverige såg ut 1985:

Det fanns mindre än 10 bryggerier. Systembolagets sortiment gick att dricka sig igenom på några kvällar. Allt var industrilager på max 5,6 %, utom en handfull wienerlager och någon porter. Det som inte var svenskt var nästan alltid licensbryggt i Sverige. Och kom inte ölen i en 45 cl aluminiumburk så kom den i en 33 cl returflaska som distribuerades i returbackar om 25 stycken. Märkningen bestod av 2-3 pappetiketter och kanske en bit påklistrad metallfolie runt halsen om det skulle vara riktigt premium.

Men så plötsligt, sent 1985, så kom det unga hungriga bryggeriet Spendrups med en öl som skakade om branschen: Old Gold.

Här skulle det vara en bild på den första Old Gold-flaskan, men Spendrups pressavdelning har inte lyckats få fram en sådan detta på ett drygt år, ni får hålla till godo med denna pressbild.
Ölen i sig var en torr nordtysk pils, lite som en snällare Jever, med en alkoholhalt på 5 %.

Men allt kring den var annorlunda, och andades förfinad lyx på ett sätt som attraherade den framväxande yuppie-kulturen: Den specialdesignade engångsflaskan i brunt glas hade en metallisk plastetikett som lyste som guld jämfört med allt annat i krogkylen. Kapsylen bar  ölets namn och den levererades i wellpapplådor med loggan i färgtryck. Bland marknadsmaterialet fanns pins, skyltar, speglar, underlägg, eleganta pumptorn, förkläden, handdukar och barmattor. Gärna med den karakteristiska flaskan som motiv. Samt givetvis flöjtglas med guldtryck:



Inget konstigt om man tittar med nittiotalets ögon, när bryggerierna öste ut promotionmaterial över krogarna, men det här var ett helt nytt sätt att marknadsföra öl. Man får inte heller glömma att det här skedde mindre än 10 år efter att Sverige kraftigt inskränkt möjligheterna att göra reklam för alkoholdrycker. För IOGT-NTO blev snart bröderna Spendrup själva sinnebilden för Alkoholkapitalet.

Att sälja svenskt öl i engångsflaskor var långt ifrån okontroversiellt, speciellt som Sverige inte hade något fungerande system för att ta hand om glas som inte ingick i Svenska Bryggeriföreningens mer än hundraåriga retursystem. Det ropades på ett förbud liknande det som Danmark hade mot engångsförpackningar för öl och läsk (ett system som samtidigt var ett effektivt sätt att hindra utländska bryggerier att etablera sig i landet).

Och det var detta som var bakgrunden till det vi tre nu stod och tittade ut över i ett överfullt källarförråd i Norrköping: Krögaren förklarade för oss att han direkt blivit övertygad om att det här med engångs-ölflaskor aldrig skulle få vara tillåtet speciellt länge.

Eftersom han ansåg sig vara en klipsk man så hade han funderat fram att det skulle komma att införas pant på Old Gold-flaskor, och därför sparade han alla flaskor som såldes. Ett par billiga förråd hyrdes och fylldes allteftersom med tomglasfyllda kartonger. Och så fort panten infördes så skulle han lösa in dessa flaskor och tjäna massor av enkla pengar!

Men åren gick, och det kom aldrig någon ny lagstiftning om ölflaskor. Nu, inför den stora ombyggnaden, så var pizzerians dagar räknade och även om det fanns storslagna framtidsplaner så hade krögaren insett att de här flaskorna var en återvändsgränd.

Åter till mig och min arbetskamrat: Flera sopcontainrar hade beställts till lastkajen och vår uppgift blev nu att kartong för kartong tömma glasen i en container och de tillplattade lådorna i en annan. Minns jag rätt blev glaset 3 sopcontainrar fullpackade med krossade flaskor. Arbetet bör ha varit fysiskt ganska jobbigt för en tanig tonåring, men jag har bara glada minnen av det hela. Och reagerade inte (då) på att jag i praktiken körts ut från min PRAO-plats.

Filmstaden, 2012. Bild: Arvid Rudling. Licens.
Hur gick det sen? 

Pizzeria Spiran hade inte många månader kvar, allt revs ut och 1988 öppnade Filmstaden med Mc Donald's som granne. Något senare öppnade krögarens nya projekt i samma kvarter: Den påkostade italienska à la carte-restaurangen Leonardos i en lokal vid Drottninggatan, som bland annat hade egen import av italienska färskvaror. De klarade sig dock inte länge och på grund av en komplicerad konkurs stod restaurangen en tid helt öde och orörd. Idag finns O'Learys i lokalerna.

På min omdömes-blankett hade krögaren skrivit en längre text om vad han tyckte om mig, och formuleringen Magnus stora nyfikenhet kommer att ge honom stora problem i arbetslivet har etsat sig fast i mitt minne. Tyvärr har jag inte lappen kvar.

Old Gold började i februari 1986 att säljas på Systembolaget. Under tiden reviderades såväl flaska som etikett ett par gånger.

Flaskan 2008.
2005 skapades en folkösvarianten Old Gold Pils, som jag gillade och gav 3,91 i betyg.

Bild: Spendrups.
I maj 2009 gjorde Spendrups en nysatsning på Old Gold, då utseendet retro-reviderades och receptet förändrades. Alkoholhalten sänktes från 5 % till 4,7 %, och samtidigt försvann Old Gold Pils. Jag recenserade den nya versionen av starkölet här. Trots satsningen väcktes inte kundernas entusiasm på samma sätt som på åttiotalet och den slutade säljas i maj 2013.
Flaskan 2009.

2018-08-08

Buddelship Great Escape

Den andra ölen som vännen Björn tog med sig från sin resa genom Hamburg kommer också från Buddelship, det lokala bryggeriet som både brygger klassiska lageröl och öl i moderna stilar. Bland de senare hittar man Great Escape, en amerikansk IPA på 6,5 %, bryggd med Citra och Chinook.

Färgen är guld, vätskan oklar. Det vita skummet är två fingrar högt, det sjunker ner till ett tjockt lock utan att lämna några rester på glaset.

Doften är sötsyrlig med exotisk frukt (mango, ananas, honungsmelon) och lite syrligt fruktgodis. Apelsinjuice i bakgrunden.

Smaken startar beskt med en passerande jordig smak som drar åt rå potatis, omogen frukt, citronsyra och limejuice. Kladdig sötma i bakgrunden. Medel till stor kropp. Eftersmaken har växande het alkohol, kemisk beska och plastiga fenoler (om än på låga nivåer). Jord, alkohol och besk apelsinjuice i slutet.

Kolsyran är medelstor, de kortlivade bubblorna är medelstora. Vätskan är medelmjuk och något sträv.

Inte den värsta AIPAn jag har druckit, men samtidigt långt ifrån den bästa: Den är obalanserad och har en del konstiga smaker. Ungefär som de mer medelmåttiga svenska småbryggeriernas IPA…

Betyg: 2,66. Tillgänglighet: Köpt i Hamburg. Pris: Gåva (flaska 330 ml). Bäst före: 30.01. 19.

2018-08-07

Buddelship Kohlentrimmer

Min vän Björn gjorde en roadtrip i norra Tyskland i somras, och vänligt nog tog han med sig två flaskor öl från det hamburgska mikrobryggeriet Buddelship hem till mig.

Den första att recenseras blir en schwarzbier på 5,3 %: Kohlentrimmer. Just denna batch har humlats med Magnum, Saazer och Chinook.

Färgen är svart med en mörkt brun kant. Det tre fingrar höga skummet är kompakt, beige och mycket stabilt, och det sjunker långsamt ner lämnandes tjocka skumrester på glaset.

Doften är mjuk med tydliga toner av rostad, nästan bränd, malt. En fruktig sötma med svarta vinbär och en aning hallon.

Smaken startar med träkol och röda mogna bär, den är gräddig och något torr. Mörk choklad, lite kaffe och en ren beska. Lätt till medelstor kropp. Eftersmaken är ännu gräddigare med mörk malt, lakrits och en lätt men ändå tydlig beska. Bränt spannmål och lite fruktgodis i det balanserade slutet.

Kolsyran är kraftig, de många medelstora bubblorna är vassa och långlivade. Vätskan är medelmjuk.

En elegant och mjuk schwarzbier med lite tydligare beska än vad som är vanligt i stilen: Komplex och uppfriskande!

Betyg: 4,19. Tillgänglighet: Köpt i Hamburg. Pris: Gåva, flaska på 330 ml. Bäst före: 09.11.18 (batch 124).

2018-08-04

Hitachino Nest Red Rice Ale

Svågern var på semester, och köpte med sig lite öl som jag fick som födelsedagspresent. Vänligt. Ett par av dem hade jag reden recenserat, och ett par av dem hade redan passerat bäst före-datumet.

Men minst en ska bli recenserad här: Red Rice Ale, en öl på 7 % och 24 IBU som bryggts med rött ris och sake-jäst av japanska Hitachino Nest.

Den oklara vätskan är bärnsten-brun, det två fingrar höga skummet är varmvitt, och det försvinner snabbt iväg utan att lämna några rester på glaset.

Doften är lätt med jordgubbar, bittermandel, japanska körsbär och lite grönt te.

Smaken är torr med lätt inledning av jordgubbsylt, köttbuljong, oolong-te och bananskal. Lätt till medelstor kropp. Eftersmaken har växande toner av het alkohol, ostbågar, röda frukter/bär och svart körsbärste. Avslutningen ha mycket alkohol, torra fruktiga smaker och jordgubb/hallon-tuggummi.

Kolsyran är kraftig, de många medelstora bubblorna är mjuka och kortlivade. Vätskan är något lätt.

En annorlunda öl med rena tydliga smaker, men jag känner inte riktigt att jag kommer in i den och riktigt… förstår den.

Betyg: 3,27. Tillgänglighet: Köpt utomlands. Pris: Gåva. Bäst före: 10.2018 (batch RR.17.04).

2018-07-31

Brutal Brewing A Ship Full of IPA 0,0%

Bild: Brutal Brewing
Jaaa… det har varit varmt. Och till skillnad mot många andra går min ölkonsumtion ner när detta händer, jag vet med mig att jag kommer att dricka för att släcka törsten, jag kommer att dricka ölen för fort och det hela slutar med att jag blir trött och lätt illamående.

Så det är väl helt på sin plats att recensera en alkoholfri öl i kväll: A Ship Full of IPA 0,0% från Spendrups varumärke Brutal Brewing.

Det är en IPA på 0 % bryggd med Pilsner, mörk karamellmalt, Cara aroma och Chrystalmalt, samt humlesorterna Magnum, Amarillo, Citra, Cascade, Ella och Galaxy.

Färgen är ljust brun, vätskan helt klar. Det två fingrar höga skummet är varmvitt och kompakt, och det sjunker långsamt ner till ett tunt lock utan att lämna några rester på glaset.

Doften är tydligt söt och vörtig, massor av knäck-kola, lite torkad frukt och beska örter.

Smaken är mindre söt än väntat, men den är väldigt vörtig. Knäck, smörkola, ljus sirap, Tootsie Roll-godis och mogna plommon. Medelstor kropp. Eftersmaken är märkligt kemisk med kolaarom, oljefärg, 5-56 universalolja och torkade mogna frukter. Samt en märklig långsamt växande beska. Avslutningen är medelsöt med toner av textilplåster och beska örter.

Kolsyran är medelstark, de få medelstora bubblorna långlivade. Vätskan är kladdig.

Vad är det här, kom jag att fundera, kolsyrad torrhumlad vört med kemikalier? Nej, jag tyckte inte alls om den här ölen, och skulle alla gånger välja en flaska Vichy-vatten framför den här.

Betyg: 2,46. Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln (denna flaska köptes på Maxi ICA Stormarknad Linköping) Pris: 12:90 för 330 ml. Bäst före: 24. 04. 2019

2018-07-24

Dugges / Ölgäris Flower Power Sour

Bild: Dugges.
Gruppen Ölgäris hade i våras en tävling där de röstade fram den bästa idén till ett sommaröl. Resultatet blev en berliner weisse smaksatt med fläderblommor, rosor och citron.

Dugges fick sedan brygga ölen med namnet Flower Power Sour som hamnade på 4,5 %.

Färgen är kallt gul, vätskan klar. Det låga skummet försvinner snabbt bort.

Doften är syrlig och något söt med en tydlig ton av fläderblomssaft. Jag hittar också krusbär och syrligt fuktgodis.

Smaken startat med en kraftfull syrlighet som snabbt kompletteras med fläderblommor, rosenvatten och lite äppelsyra. Lätt till medelstor kropp. Eftersmaken är torrt syrligt fruktig med gröna äpplen, fruktgodis, fläderblommor och lite grönt te. Avslutningen är mjukt syrlig, men samtidigt nästan sträv med lite metall.

Kolsyran är medelstor, de medelstora bubblorna är friska och kortlivade. Vätskan är torr och sträv.

En av de bästa svenska berliner weisse jag druckit – inte alls så mjölkigt syrligsöt som Dugges' Nordic Sour-öl är. Mycket uppfriskande och balanserad mellan grundölet och frukterna.


Betyg: 4. Tillgänglighet: Systembolagets små partier 6 juli 2018 (lagerstatus). Pris: 30:00 för 330 ml. Bäst före: 17-05-2020 (batch T1272).