2008-04-30

Glasveckan: 7 Tumbler

Tumbler. Enligt ordboken ett dricksglas med flat botten utan handtag eller fot. Jag har inget bra svenskt ord för glastypen, men "grogg-glas" är kanske det närmsta man kommer?


Jag kan väl i beskrivningen lägga till "raka kanter, svagt koniskt. Eventuellt med räfflad dekor på utsidan". Glaset ska inte vara allt för brett, utan ge ett rätt högt och rent intryck.

Om sejdeln var sjuttiotalets trendiga ölglas, pilsnerflöjten åttiotalets, och pintglaset det sena nittiotalet så var det tumblern som gällde på tidigt nittiotal och som sedan kom tillbaka på det tidiga nollnolltalet.

Dess främsta fördelar är att det är billigt och enkelt. Enkelt att titta på, hålla i och dricka ur. Ett allroundglas som varken framhäver ölet eller döljer något. Det fungerar bra till lageröl (inkluderande bock, wienerlager, svart lager och eurolager), alkoholsvaga belgiska, engelska och engelska ale samt normalstarka stout och porter.

Till mycket kraftiga, komplexa och starka öl fungerar det sämre eftersom det inte är så bra på att fånga upp alla nyanser.

Men annars passar det såväl på middagsbordet som på puben.

Jodå, det kommer ytterligare en del i morgon. Men sedan får det räcka!

Antares Porter Imperial

Jag har ljugit för er! Den argentinska ölen var inte alls slut. Längst bak i skafferiet hittade jag två flaskor som gömt sig. Den ena var Stout Imperial från Antares, en Russian Imperial Stout på 8,5%.

Färgen är svart med en mörkt brunröd kant. Det stora beiga skummet sjunker ner till ett luftigt fingertjockt skumlager. Inga rester på glaset lämnas.

Doften är mjukt krämig, torr och kraftigt rostad (närmast bränd). En del alkohol. Kaffe, rökt skinka, sött svart bröd. Väl balanserade dofter.

Smaken är först tung och tjock - att dricka den är är lite som att tugga på mörkt tyskt rågbröd. Eleganta toner av svart kaffe, småkakor, mandlar och färskt kött. Smakerna utvecklar sig med värmande alkohol, sötma och en ren lite syrlig bitterhet. Medel kropp. Eftersmaken har också slängar av alkohol men det finns också rostade nötter, mörk choklad och lite torkade äppelringar. Avslutningen är ren med lite rostade toner.

Kolsyran är mild med lite friska medelstora bubblor. Vätskan är tjock, men inte riktigt så mjuk och krämig som jag hoppats på.

En kraftig och balanserad öl. Men ändå - jag hade önskat lite mer komplexitet och en betydligt större kropp. Betyg: B- 3,45.

2008-04-29

Coopers Best Extra Stout

Hörrni. Det är snart maj och jag är fortfarande inte klar med aprilnyheterna. Någon som har kvällstid och ork till salu? Eller i alla fall att hyra ut?

Den här, Coopers Best Extra Stout från australiensiska bryggeriet Coopers Brewery Ltd, drack jag i söndags. Men datorproblem och tidsbrist gör att jag först nu kan tillkännage Sanningen om denna öl!

Svart vätska. Brunt, jättestort och kopplat skum. Jästfällning i flaskan.

Kraftig frisk doft. Syrlig fruktig humle.Stora mängder av rostad sötaktig malt. Spår av tvål och tallbarr.

Smaken är bitter och aningen trä-kemisk (cederträ, tallbarr). Rostad malt, rostade nötter, kött. Torr och bitter eftersmak med inslag av pomerans och salmiak. Krispigt ren avslutning med lång längd.

Medelstark kolsyra; medelstora friska bubblor. Lite tjock och mycket mjuk vätska.

En oväntat frisk och lättdrucken stout. Jag gillar och drar till med betyget A- 4,2.

2008-04-28

Ölglasveckan: 6 Sejdel


I takt med att veckan (jaja) går så blir glasen allt mindre essentiella. Och idag blir det kanske två olika glas som har en gemensam nämnare. Eller är det samma? Vi ska prata om sejdeln. JAg börjar med den europeiska varanten, som syns till vänster i bild.

På samma sätt som att varianter på pilsnerflöjten var åttiotalets stora trend-glas och pintglaset nittiotalets så var det på sjuttiotalet ett tjockt glas med handtag som gällde. Gärna med reklamtryck för mellanöl eller ett guldbrunt glas med luftbubblor i materialet.

Faktum är att pintglaset är en relativt ny företeelse även i Storbritannien; titta på bilder från sjuttiotalets publiv (en tid som många anser vare en guldålder): Alla har rejäla polisonger och håller i en pintstor sejdel. Eller mug som den heter på engelska. Seidel på tyska, stein om den är gjord i stengods).

Hantag. Raka sidor. Tjockt glas. Detta gör att dryckens temperatur hålls stabilare än i ett tunnt glas. Annars kan de se ut lite hur som: Raka eller med mönster i glaset (Pripps' sejdel med djupa femkanter är klassisk); höga eller låga, smala eller breda med eller utan reklamtryck med handtag i diverse utföranden.

Så vad är så bra med det här glaset? Temperaturhållandet har jag redan nämnt. Att man håller i ett handtag i stället för i själva glaset ger samma effekt. Annars är det bästa väl med det att det känns roligt att dricka ur en sejdel. Och lätt att stjälpa i sig ölen är det också. Perfekt att skåla med!

Ölmässigt passar det till de flesta robustare och inte allt för starka öltyper. Oktoberfest/Märzen är självskrivna liksom de flesta öl i lagerfamiljen men också de traditionella brittiska aletyperna.

Så. Då tar vi bildens högra sejdel. Den påminner handtagsmässigt om den vänstra men är mindre, helt cylinderformad och slät. De amerikanska mikrobryggerierna är har lite gjort detta till "sitt" glas, och jag brukar använda det framför allt till amerikansk porter, stout, IPA och American Pale Ale. Lite starkare öl med mycket humle.

Rent smakmässigt vet jag inte om det adderar eller drar ifrån så mycket. Men det känns mer "äkta" på något irrationellt sett.

Så, bara en glastyp kvar? Nja. De sju blir nog åtta.

2008-04-27

Den ultimata temuggen är givetvis ett pintglas

Datorstrulet fortsätter. Så jag kommer inte åt bilderna på ölglasen. Och kan inte skriva in recensionen av den ruskigt goda australiensiska stouten jag drack i eftermiddags. Ack ack. Det får jag ta igen i veckan.

Men jag kan ju i alla fall berätta att jag igår köpte senaste Beers of the World (varför prenumererar jag inte och betalar 80:- i stället för 99:-?). I nyhetssektionen påpekade de att det absolut bästa sättet att dricka sitt te (det är en brittisk tidning, japp) givetvis är i en Half Pint Tea Mug, en keramikmugg som på utsidan är formad exakt som ett pintglas, men som egentligen är en isolerad mugg som rymmer en halv pint av valfri varm dryck.

Så, enligt tillverkaren, ger det den trygga och behagliga känslan av att hålla en pint på puben.

Världen går framåt! Undrar om de finns att köpa någonstans i närheten?

2008-04-26

Glasveckan: 5 pilsnerflöjt

Ytterligheterna passerar en efter en... Igår ett lågt brett glas med hög fot. Idag ett högt jättesmalt glas på knapp märkbar fot. Pilsnerflöjten, eller Pisner Flute som den heter på engelska. Det tyska namnet är jag lite osäker på, men det verkar vara Pilsener Flöte. Någon som vet?


Det här var ett mycket populärt glas hos restauranger och inte minst i hemmen i slutet av åttiotalet, gärna då med ett elegant guldtryck och förgylld kant. Dock gjorde dess höga tyngdpunkt det lite opraktiskt och många gick väl sönder under bruk och tvätt.

Men högt ska det vara. Smalt. Koniskt med osvängda kanter. Tillverkat i tunt glas med en klump till botten.

Och det här är ännu ett glas som i stort sett passar till en sorts öl: Tysk pilsener. Visst fungerar den till tjeckisk pilsner och dansk dito också, men det är den rena bittra och mycket friska tyska pilsnern som funkar bäst. Detta beror på att djupen man häller ner ölen i skapar ett stort kraftfullt skum som genom den relativt lilla öppna ytan tvingas fylla glaset. Så får man sakta hålla på skvätt efter skvätt öl tills glaset är fullt.

Den här proceduren har två mål: Dels att mildra den kraftiga kolsyran, men framför allt för att frigöra alla humlens aromrika oljor som får liv i skummet!

Svenska exempel på den här öltypen är Spendrups Old Gold och nu avsomnade Lundgrens Lager från Nils Oscar.

Det finns en variant på det här glaset som verkar vanligare i Tyskland än i Sverige: Då har man ett mindre "glas" satt på en hög fot. De ser mest ut som förstorade champageglas.

Det var nära att det inte blev något idag; jag har åter drabbats av datorkrångel.

2008-04-25

Glasveckan: 4 Kalk


Bilden visar min balkong speglat i en kalk. Eller som den också kallas; belgoglas, trappistglas, klosterglas. Chalise eller goblet på engelska (goblet brukar vara i tjockare glas).

Glaset ska ha en hög tjock fot, en klotformad botten och en rak eller svagt svängd kant. Utsmyckningar i form av gravyr, pressade mönster eller detaljer i guld/silver är vanliga.

Den stora öppningen ger god plats för ett ordentligt skum, utan att det blir så högt att det blir svårdrickbart. Den runda botten får jästresterna att sjunka ner och hålla sig på botten.

Som namnen indikerar är det - mer eller mindre - specialgjort för de starka belgiska klosterölen (varav vissa görs under överinseende av munkar från Trappistordern). De kraftiga smaker och dofter som de ölen har gör att man inte behöver någon insvägning.

Glaset ska kännas tungt, stabilt och gediget. Och lyxigt, givetvis.

Öl som passar: Starka ale av belgisk typ (de behöver inte komma från Belgien), såväl mörka som ljusa. Dubel, Trippel, Quadruppel...

Glaset påminner en del om ölprovarglaset, ett glas som man kan använda till de ölen om man inte har ett komplett glasskåp.

Huruvida glasen en gång designats för att framhäva ölets speciella egenskaper eller för att vara lik en nattvardskalk och därmed ge associationer till kloster och munkar är en fråga jag inte kan svara på.

Dags för en läsarundersökning igen!

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet har 58% av deras undersökta bloggläsare köpt något de annars inte skulle köpt efter att ha läst om det i en blogg (undersökningen verkar dock mer handla om modebloggar än ölbloggar. Konstiga människor).

Jag blev nyfiken. Har ni blivit påverkade? Undersökningen rullar på i en vecka.

2008-04-24

Glasveckan: 3 Veteölsglaset

Det två glasen jag nu tagit upp är ganska generella glas som kan användas till mycket. Idag blir det ett som egentligen bara kan användas till ett fåtal öltyper, som är när släkt med varandra.

Men när man väl ska dricka dem är det desto viktigare att ha rätt glas till hands: Veteölsglaset!



Högt (mitt är 23 cm), fotlöst med en mycket kraftigt svängd profil. Ganska tunt glas, förstärkt kant. Brukar rymma kring halvlitern.

Så, vad är det bra till förutom att vara lätt att slå omkull? Jo, det stora djupet och den lilla botten tvingar fram ett stort hårt skum som ledigt ryms i den närmast kupformade högre delen av glaset. Den övre insvängningen hindrar skummet från att rinna över, och bevarar veteölens typiska dofter och smaker av expotisk frukt och skumbanan att ge sig iväg.

För att få ut mesta möjliga av veteölet och glaset så är rätt upphällningsteknik essentiell: Man vill inte att ölen ska skumma över, samtidigt som så mycket krispig kolsyra som möjligt ska bevaras. Och så ska jästfällningen med i glaset (om den finns). Tack vare modern ADB-teknik kan man se hur det ska/kan göras:

Som en del i den amerikainriktade kampanjen "The difference is inside" visar Münchenbryggeriet Hacker-Pschorr upp hur det ska gå till (det är samma metod som jag använder): Länk.

Ölkolumnisten "Joe Sixpack" visar två metoder, den andra tycker jag är lite... vulgär? Men den ger ju samma resultat så den är väl OK den med. Länk.

Vilka öl passar det här glaset och den här upphällningen till? Inte många. Hefe Weissen, den sydtyska veteölen med jästfällning i flaskan. Kristall Weissen är samma öl men filtrerad, så där behöver man inte skaka ur jästen. Mörk veteöl (Dunkel Weissen)? Ja. Den starkare kusinen till dessa heter Weissenbock och funkar även den. Liksom de amerikanska veteölen (som ofta saknar fruktsmakerna men annars är snarlika).

Vad passar det inte till? Alla andra öl!

Värt att peka på är den Belgiska kryddade motsvarigheten till Hefe Weissen, Witbier, inte ska serveras i ett veteölsglas utan en tumbler (som jag eventuellt återkommer till).

2008-04-22

Glasveckan: 2 Pubglas/Pintglas

Oj, nu blev det faktiskt svårt! Det första glaset var ju enkelt valt, liksom att en gång välja ut de sju olika som jag vill gå igenom.

Vad ska jag ta... Jag har lovat att ta dem i någon slags prioritetsordning, så... Uff... Det blir ölprovarglasets motsats pubglaset.


Men först en liten privat-ekonomisk-historisk utvikning.

När jag första gången ville ha ett glas av den här typen hittade jag det bara hos den klassiska (och nu nedlagda) bosättningsbutiken Knut Jonson i Linköping. De hade ett digert utbud av glas av varierande modeller och priser (mest dyra finglas för finfesten). Där hittade jag mina första pintstora glas med midja och jag minns av någon anledning att de kostade 55:- styck. Det här bör ha varit kring 1993.

Några år senare var pubtrenden över oss, ochnär IKEA sålde likadana glas under namnet MALT fick man tre för 10:-. Det är ett sådant som syns på bilden, det vet jag säkert, eftersom de snabbt blev slöjade av maskindisken. Det är den vita beläggningen som syns på fotot.

Det finns viss förvirring om det här glasets namn, i alla fall på svenska. Pubglas eller pintglas? På engelska heter det nonic.

Det ska vara gjort i glas som varken är tunt eller tjockt, ha rak botten och vara svagt koniskt med den mindre diametern i botten. Ofta har det en utbuktande midja i glasets över del för att sedan åter dra ihop sig. Kanten ska vara tjockare och rundad.

Midjan finns där av två skäl: Främst för att glasen staplade inte ska suga fast i varandra, men också för att bli enkla att hålla i.

Och så är det givetvis en utseendesak: För många är det exakt så här ett glas ska se ut när man tar "a pint at the local"! Det är det vanligaste glaset för ale hos de brittiska pubarna, så det är väl en korrekt åsikt.

Varianter finns, som även de går under namnen pintglas eller pubglas i Sverige: De är inte rakt koniska utan har en mer S-formad sida, glas som på engelska kallas "tulip pint", och (i en lite smalare form) Becker (på tyska Becher). Nu har jag ingen bild, men säger jag "Guinness-glas" eller "Spitfire-glas" tror jag att flera av er vet vad det handlar om.

Ytterligare en variant är rakt koniskt utan utsvägningar. Dessa återkommer jag till under veckan.

Okej. Vad ska man dricka ur det, och varför? Den andra frågan är enkast att besvara. Det här är nämligen ölprovarglasets motsats i stämning och smakupplevelse: Det här glaset är optimerat för att vara lätt att hantera, lätt att stapla, lätt att tillverka (=billigt) och lätt att dricka ur.

De raka kanterna lämnar stort utrymme att bygga upp ett kraftigt hårt skum (ingenting som tar emot), och i vinkeln mellan sidor och botten kan man rikta ölet i början av upphällningen för att ytterligare frigöra skum.

Jag har sett det i andra storlekar än engelsk pint (56 cl), allt mellan 25 cl och 100 cl. Det senare kan bli lite svåra att hålla i.

Alkoholsvarare "session beers" passar glaset som hand i hanske. Tänk engelska aletyper som mild, bitter, special bitter, pale ale, porter, stout, och kanske (men det är på gränsen) strong ale. De amerikanska motsvarigheterna går också bra liksom flertalet tyska lager, eurolager, dortmunder, mörk lager, wienerlager, eller asiatiska och amerikanska lätta lageröl. Ja, ni fattar...

Det är nästan enklare att räkna upp vad det är mindre lämpligt till: Starka öl, som det är för stort för, i alla fall de stora modellerna. Säg en gräns på 6% eller runt det? Då plockar man samtidigt bort de starka kolsyrehäftiga belgarna... Öl som kräver ett mycket stort skum under upphällningen (alla pilsner, veteöl, belgiska gyllene ales) undviker också gärna pubglaset. Öl med bottensats gillar inte heller den stora raka botten, men smågrumliga engelska real ale älskar detta glas.

Kort sagt, ett glas att plocka fram när man vill ta en god öl med (eller utan) kompisarna, och man mer är sugen att klunka något gott än att detalj-analysera bryggarens intentioner.

Och så håller det att skåla med!

Härmed döper jag dig till...

Döper man ett öl till Amager Danish Beerhouse Barrel Aged Series Imperial Stout så har man troligen ont om plats på etiketten för annan information.

Förresten har ett av dessa VM i öl gått av stapeln, Brewers Association World Beer Cup. Här är en länk till alla pristagare (om man har tillräckligt många klasser kommer nog alla att få pris?). Länk.

Två svenska öl utmärkte sig: I klassen "Smoke-Flavored Beer" kom Nils Oscar Rökporter trea, och i klassen "Dortmunder/European Style Export or German-Style Oktoberfest/Wiesen (Meadow)" kom Mariestads Export tvåa.

2008-04-21

Glasveckan: 1 Ölprovarglaset


Det här är första delen i min skola om ölglas. Jag börjar med den viktigaste glastypen för mig: Ölprovarglaset. Det är det jag använder på mina populära och uppskattade ölprovningar!

Internationellt går namnet under lite olika namn; tulip, sniffer och Schwenker är de vanligaste. På svenska har jag hört "stor kupa". Dess proportioner kan variera ganska mycket: Det kan vara högt och smalt som ett Duvel-glas, eller djupt insvängt som ett skotskt "tistelglas", men de viktiga detaljerna är att det ska ha en låg fot, en stor halvklotsformad botten och en hög "midja" som svängs ut vid kanten. Glaset får gärna vara tunt. Som alla ölglas för provning ska det helst vara helt rent från guldkanter, slipning eller reklamtryck.

Jaha ja, det ser ju snyggt och lite snobbigt ut, men gör det något för ölet? Frågan är såklart retorisk: Klart det gör!

Ölet får en stor yta mot luften, ett stort skum som inte blir speciellt högt, insvägningen samlar upp dofterna och förstärker dem. Den runda botten gör att man kan snurra kring vätskan en aning utan att den blir avslagen mot kanterna - ännu ett sätt att få igång dofterna. Den lilla foten kan man hålla i om ölen inte ska bli varmare, men man har också valet att hålla handen kring botten (som en cognacskupa) för att värma upp en kylslagen dryck.

Kort sagt: Det här är ett glas som avslöjar öl. Är det bra och välgjort så får man uppleva varenda doft och smak som någonsin går att hitta. Men är det ett slarvigt öl, kommer dåliga råvaror och okänsligt hantverk att avslöjas direkt med osammanhängande dofter och konstiga bismaker.

Glaset passar alltså bäst till öl med en rik och komplex doft- och smakflora: Amerikanska och belgiska välhumlade ales, belgiska och skotska starka ales, spontanjäst öl, tyska starka öl som doppelbock. Blandstilar och experimentöl dricks också gärna i detta glas.

Men det är givetvis inte ett glas som är perfekt till all öl:
  • Det är relativt lågt, så stora höga skumkronor bildas inte, vilket framför allt är viktigt för pilsner från Tyskland, Tjeckien eller Danmark
  • Glaset är ganska stort (typiskt 30-50 cl), vilket gör det olämpligt för de allra starkaste ölen, de över 10%
  • Glasets insvägning upptill och smala kant gör det olämpligt för tyskt veteöl, som behöver jättestort utrymme för skummet och möjlighet att hälla upp längs kanten
  • Samma argument för skummet, men för vissa belgiska fruktiga/gyllene öl vill man kunna störta ölet mot botten. Då fingerar den här inte heller optimalt
  • Det är inget glas om man framför allt vill släcka törsten, det kan vara knepigt att hålla i och den smala kanten kan kännas i vägen. Inget för engelsk bitter, mild eller amerikansk pale ale alltså
  • Den stora glasytan och tunna glaset gör att ölet snabbt kan ändra temperatur. För witbier och lager är detta inte önskvärt. Det är inte heller det speciellt bra om man vill skåla
Men misströsta inte... När jag är klar med den här virtuella studiecirkeln kommer vi att ha hittat lösningar på alla de här problemen och många fler!

Var handlar man de här glasen? Jag har två som jag för flera år sedan hittade på Duka, men jag har genom åren köpt upp ett par lådor på Stockholm Beer and Whisky Festival som vart annat eller vart tredje år har dem som provningsglas vilket ingår i entrébiljetten. Här är en länk till tillverkarens sida: Länk!

Över huvud har jag dålig koll på var man köper olglas. En del har jag köpt begagnade från krogar, andra från Myrorna och liknande, somliga i köks/presentbutiker eller på ölmässor. För några år sedan fanns en specialiserad alkoholglas-butik i Söderhallarna, Stockholms Södermalm men den verkar sedan något år tillbaka vara helt nedlagd. Där köpte jag en hel del roliga saker!

2008-04-20

De Koninck Amber

Så, nu har jag fått ett nytt mål och pratat av mig lite. Stärkt av detta blir det belgisk öl, men inte något brutal-starkt, spontanjäst eller kryddat med spenat. Det är en femprocentig flandersk röd ale från De Koninck vid namn Amber. Som en sådan ska den vara syrlig, fruktig, fatlagrad och komplex.

Färgen är röd-bärnsten; vätskan klar. Det lilla skummet försvinner snabbt ner till ett tunt vitt lager utan att lämna rester.

Doften är mycket torr och fruktig (körsbär, rabarber, krusbär) med en del Belgiska syrliga toner. Jag noterade också lite rostad malt och färskt kött.

Smaken är mycket torr/syrlig men samtidigt ganska mild. Lite fruktiga toner av klarbär, röda vinbär och vildhallon. Det kommer också en våg av jordiga smaker och ekfatlagrade toner. Eftersmaken är torr och bitter med lite lätt alkohol och klarbär.

Kolsyran är stark; små bubblor. Vätskan är torr och lätt.

Den här var enklare i smaken än vad jag hade hoppats på. Betyg: C+ 3,15.

Vecka 17. Glasvecka.

En av sex glashyllor. Måste skaffa mer skåp.

Vecka 17 blir glasvecka! Jag kommer att gå igenom de essentiella ölglasen man behöver ha hemma och varför de är särskilt lämpliga för olika öltyper. De kommer givetvis att få etiketten "folkbildning", där jag ska samla de olika lektioner jag tänkt ge.

Jag har redan tagit bilderna på glasen. Det var inte enkelt.

2008-04-19

Dags för lite eftertanke

Det har blivit mycket ölrecensioner senaste veckan - 12 om jag räknar rätt. Och, om man räknar bort rapporten om juninyheterna, inte så mycket annat.

Vilket varit en medveten strategi, de Argentinska ölen har närmat sig bäst-före-datumen och jag vill ha lite mer plats i skafferiet.

Och nu har jag åter läst igenom dessa recensioner. Och jag blir lite osäker om vad de egentligen ger er som läser dem. Öl gjorda av pubbryggerier från andra sidan jorden som egentligen inte går att få tag i Europa, hur intressanta är egentligen de att läsa om?

Recensionerna ja. Jag försöker verkligen att beskriva hur jag tycker att de är, men kommer jag fram? Lyckas jag få andra att begripa hur de smakar, hur de håller sig till stilen och (viktigast av allt) om de är bra eller inte? Ger det något att läsa Ofiltrerat?

Det är också en del jobb med det här, även om det inte ser så ut Om man räknar in research, foto, drickande och funderande så lägger jag klart mer än en timme om dagen på bloggen i genomsnitt.

Nej, jag vet egentligen inte. Varför startade jag den här bloggen? Svaret är enkelt: Jag skrev redan onödigt mycket om öl i andra slutna forum och kände att det kunde vara kul att ha ett eget litet forum som andra intresserade kan läsa och i bästa fall komma med kommentarer. Och det har jag väl lyckats med.

Men ändå... När jag tittar på öl-fliken på min iGoogle-sida så är det fortfarande mina rubriker som jag tycker ser mest intressanta ut. Det är väl ett gott betyg om något.

Saranac Black Forest

Schwartzbier från staten New York. 5,3%. En av de fasta nyheterna i aprilsläppet: Saranac Black Forest från Matt Brewing Company.

Färgen är djupt, djupt brun nära svart. Det höga skummet är brunt och luftigt. Väldigt lite skumrester.

Doften är maltig, rostad och lite söt med lite fina balanserande bittra toner.

Saken är torr och rostad med friska smaker av honung, stekt kött, smör och en frisk bitterhet. Eftersmaken är även den rostad med malt, mineraler och lite buljong i avslutningen.

Kolsyran är mycket frisk med massor av små bubblor. Vätskan är medel-mjuk.

Mycket smaker, men de är balanserade och lite återhållna vilket gör den lättdrucken. Bra öl. Betyg: B+ 3,85.

Beijing Beer Asahi Beijing Premium Lager

Undrar om jag druckit någon öl från Kina tidigare? Den här är i alla fall en råfruktslager av amerikansk typ som verkar vara populär där borta. Den innehåller såväl majs som ris och humleextrakt. Alkohol 4,7%Mina fördomar säger mig att det inte kommer att vara den kraftfullaste öl jag druckit. Beijing Premium Lager från Beijing Beer Asahi Co., Ltd som är ett japansktägt bryggeri grundat i huvudstaden 1995.

Färgen är mycket ljust gul - tänk utspädd dansk citronvand. Det fingertjocka fräsande skummet sjunker snabbt ner till en enkel liten vit ring vid glaset

Doften är mycket lätt: Med stor koncentration lyckades jag lura ut an aning bryggerijäst och anonym bitterhet ur den. Jag tror banne mig att kranvatten kan lukta mer.

Smaken är ändå ganska frisk och ren. Efter ett tag kommer en lätt majs-sötma fram och försvinner igen, lämnandes en lätt eftersmak med en mild enkel bitterhet och en lätt syrlighet. Kanske lite nötter också? Kanske.

Kolsyran är medelstark, vätskan ligger åt det blaskiga hållet.

Jo... Den smakade inte illa i alla fall som vissa av de riktigt billiga danska bugetölen kan göra. Å andra sidan var det inte mycket smak att prata om alls. Lättdrucken, men det är vatten med. Betyg: D 2,1.

Soundtrack: Brookyn Funk Essentials "Stick Man Crossing The Brooklyn Bridge" (1995), the Tennors "Massie Massie" (1968), Gimmicks "Just sånt får en att bli sur" (1974), the Beatles "Blackbird" (1968), BWO "Stay with you again" (2007), Tom Tom Club "Wordy Rappinghood (12" version)" (1981), Organism 12 med Chords "Smuts & C:o" (2001)

2008-04-18

Nils Oscar Vår Ale

När jag ikväll traskade förbi Bishops Arms Linköping så var ena gästkranen fortfarande avstängd. Men i den andra fanns det öl: Vår Ale från Nils Oscar, en öl jag skrev om för en månad sedan.

Det är en ale på 7,2% som jag helt fräckt kategoriserar som en English Strong Ale. Lika stark som dyr; 40 cl kostade 79:-.

Färgen är djupt bärnsten, det fingertjocka skummet är ljust beige. Massor av skumrester på glaset.

Doften är ganska svag med en hel del sötma och nötter. En antydan till rökt-rostad malt och en intressant doft av inlagda körsbär.

Smaken är kraftig med massor av något söt malt. En snabbt övergående bitter smak ger plats åt en lätt fatlagtad ton med antydningar av kanderade äpplen. Söt maltig eftersmak med mediumstark fruktig bitterhet, toner av fruktgodis och sötmandel. Ingen alkoholsmak alls märktes.

Kolsyran är ganska kraftig. Vätskan har en lätt torr känsla och en OK mjukhet mot munnen.

Kanhända en rätt bra Strong Ale, men inte direkt någon lysande våröl i min mening. Betyg: B+ 3,85.

Araucana Rubia De Trigo

Så. Den sista ölen från Argentina, i alla fall för den här gången. Det är en Kristall Weißen från Araucana med alkoholhalt på 4,2% och namnet Rubia De Trigo.

Färgen är guld med lite orange. Vätskan är något oklar, men det fick jag provocera fram genom att skaka lite av innehållet så att jästen i botten av flaskan kom loss. Det lilla vita skummet försvinner fort ner till ett närmast osynligt lager.

Doften är sötsyrlig och påminner mycket om äppeljuice. Lite antydningar till jäst och en ren krispig bitterhet.

Smaken är ganska enkel, men väl balanserad. Äppeljuice, lite torr bitter humle, en mild återhållen smak av jäst och en moderat syrlighet som liknar guezue en aning. Eftersmaken är mild och fruktig med mer äpplen, mineraler och lite vetedeg.

Kolsyran är robust med gott om stora friska bubblor. Vätskan är lite sträv men inte blaskig. Som det ska vara.

Betyget för den här lättdruckna saken blir B+ 3,85.

Så, nu kan jag åter blogga om öl som man har en vettig chans att få tag på här! :)

Soundtrack: Louise Hoffsten "Deala med din djävel" (2002), Ralph Lundsten "Nordisk Natursymfoni 7- Trolltagen" (1996), Sveriges Jazzband "Jag ska sätta mig ner och skriva mig själv ett brev" (1973), the Jiving Juinors with Duke Reid & his Group "My Heart's Desire" (1960), Jan Jogansson, Gunnar Johansson, Egil Johansen "the Definitive Jazz Suite" (1957), Nationalteatern "Bla Bla Bla"(1976)

2008-04-17

Imperial Stout - sommaröl?

"martin" frågade i en kommentar till min text om juninyheterna hur det kommer sig att det bland lätta sommar-lager och veteöl dyker upp några kraftiga svarta alkoholladdade öl, som man annars mest associerar med vinkerkvällar?

Jo, för att det står så i Systembolagets lanseringsplan!

Går man in och tittar på avsnittet "Tillfälliga lanseringar juni" så kan man läsa följande text:
Sommaren börjar nu på riktigt och vi lanserar sex sommaröl/cider och blanddrycker,
varav tre i samtliga butiker.
och lite längre ner ser man att man till modulerna T2, T3 och T4 ska ha in en vardera av "Ale/porter/stout/veteöl/övrig öl". Och det råkade alltså bli tre säsongsotypiska öl som inköparna valde ut från leverantörernas offerter.

I allmänhet ger lanseringsplanerna en intressant och detaljerad inblick i den annars så slutna inköpsprocessen hos Systembolaget, och måste ses som rekommenderad läsning för alla intresserade. Man kan i introduktionen se detaljerade beskrivningar av de trender inom alkoholområdet som de såg i kristallkulan under hösten 2007.

För 2008 finns de att hämta här: Första halvåret, andra halvåret.

Soundtrack: Boney M "Belfast" (1977), Bob Marley & the Wailers "Could You Be Loved" (1980), Tru Faith & Dub Conspiracy "Freak Like Me" (2000), Hansson & Karlsson "Space" (1968), Ola Magnell "Nya perspektiv" (1976)

Antares Scotch Ale

Näst sista argentinaren i skafferiet... Pub-bryggeriet Antares gör inte bara öl av tysk typ utan har här gett sig på en traditionell skotsk ale som de kallar Scotch Ale. 6%!

Färgen är brun med en aning rött; vätskan är nästintill klar. Det fingertjocka skummet är luftigt och ljust beige.

Doften är syrligt nötig med bittra toner av humle. Jag noterade brun farin och rågbröd bland lukterna.

Smaken är ganska bitter och mycket maltig med söta noter av pumpernickel och torkad frukt. En snabbt passerande torr bitterhet övergår i en syrlig smak med lite metalliska toner. Eftersmaken är jästig (Marmite) och bitter, men det försvinner iväg och lämnar kvar en lätt rostad smak av mörkt rågbröd.

Kolsyran är medelstark; mycket små bubblor. Vätskan är ganska lätt.

En godkänd tolkning av den skotska alen; kanske lite för jästig och oren i smaken för att riktigt passa mig. Och så lämnade den en lite konstig sträv beläggning på mina tänder. Betyg B- 3,4.

Soundtrack: the Beach Boys "Help me Rhonda" (1965), Creedence Clearwater Revival "Sweet Hitch-Hiker" (1972), Timbuktu "DJ Amato" (2002), the Rolling Stones "Bye Bye Johnny"
(1972), Dizzy Gelespie "I Can't Get Started" (1945), Alice Babs "Lilla Stjärna" (1958), Joakim Hillson "Älskar dig nu" (2002)

Systembolagets nyheter juni 2008

Det kom ett pressmeddelande med de tillfälliga juninyheterna hos Systembolaget igår. Och det blir en mycket rolig månad, skulle jag nog vilja säga. Jag räknar till 6 återkomster och 3 öl som inte sålt av Systembolaget tidigare.

Speciellt ser jag fram mot Beer Geek Breakfast, en dansk American Imperial Stout som bryggtsvanilj och kaffe. Bigfoot är en härlig amerikansk Barleywine.

Goldings och Vit kommer att bli utmärkta törstsläckare under de varma sommarkvällarna. Eller så blir Old Rasputin och Kloster utmärkta värmekällor under de regniga sommarkvällarna. Smart tänkt, Systemet!

Ja, precis som förra året är Vit Sommaröl bryggt enligt samma recept som Vit, men Systembolaget ville nödvändigtvis ha in öl med sommaranknytning.

Nyheterna kommer 2 juni. Bara 46 dagar kvar!

Tack för informationen, Thomas!

2008-04-15

Antares Kölsch

Vi tar det lite kort igen: När de bayerska lagerölen gjorde succé i artonhundratalets Tyskland försökte bryggare längre norrut apa efter stilen så gott de kunde med den traditionella överjästen.

Resultaten blev lite blandade men i stort sett ljusare, mer kolsyrade och mindre söta/fruktiga än vad de traditionella ölen var. En av de få stilar som överlevde till idag var Kölsch från Köln.

I EU är namnet "Kölsch" en skyddad ursprungsbeteckning och får bara användas för öl tillverkad inne i Köln.

Men det hindrar inte Argentinska Antares från att kalla sin femprocentiga Kölsch för just "Kölsch".

... fast den var skadad och odrickbar. Vilken mikroorganism var det som får öl att smaka som unket läder nu igen?

Trist, men sån't händer.

Och så undrar jag över hur jag fick till det där konstiga perspektivet på bilden - flaskan ser ju skev ut!

2008-04-14

Araucana Negra

Nu blir det egentligen helt fel.

Det finns en tumregel för hur man ska prova öl: Från ljust till mörkt, från svagt till starkt.

Och nu dricker jag en Bock efter en Doppelbock, alltså en svagare variant efter den starkare varianten jag just drack. Å andra sidan... Ni som läser det här i bloggen får ju läsa det i rätt ordning i alla fall. Okej då.

Ni gissar rätt: Argentinskt öl, klassiskt tysk stil. Cerveza Artesanal Araucana Negra (tipo Bock). "Bock" är väldigt förenklat en lageröl med extra malt och därmed djuphet, mörker, sötma och alkohol. Drar man i ännu mer malt och jästid blir det en Doppelbock.

Färgen är mycket mörkt brun, vätskan klar. Det fingertjocka ljusbruna skummet är fast och medelluftigt. Precis som det ska vara.

Doften är lätt och rostat maltig. Söta toner av kaffe, rostade nötter och en mycket lätt bitter ton.

Smaken är torr och lätt rostad. Söta toner av kaffe, rostade kastanjer och nötter. Lätt bittra toner med en aning bitterhet. Eftersmaken är lyxigt krämig med söta-torra toner av pecannötter, mocca-grädde och sötmandel. Slutet adderar en liten aning alkohol.

Kolsyran är medelstark; massor av små små bubblor. Vätskan är aningen tjock och mjuk i munnen.

En enkelt men exakt utförd Bock som inte alls skäms för sig. Kanske inte lika bra som originalet i stilen, Einbecker Ur-Bock Dunkel, men den är inte långt efter: Betyg A- 4,1.

Araucana Rojiza Fuerte

De Argentinska ölen i tysk stil radar upp sig, i kväll i form av en doppelbock: Rojiza Fuerte från Cerveza Artesanal Araucana; den ligger på stöddiga 9,2%. Som en doppelbock ska ölen vare enormt maltig, lätt rostad och djupt röd till brun i färgen.

Och mycket riktigt; färgen är mörkt brunröd, det lilla ljusbeige skummet sjunker snabbt ner till ett tunt lager utan att lämna mycket rester. Vätskan är något grumlig.

Doften har en intressant ton av söta frukter och bär. Mycket malt, en hel del karameller och gräddkola, mogna äpplen lite fatlagrade toner och en gnutta hallonsylt.

Smaken är kraftig och komplex. Fatlagrade toner av aprikoser, träfat, mogna äpplen, lite alkohol. Senare kommer en sötma med röda bär och knäckebröd, farinsocker och en aning smörkola. Eftersmaken är mild och söt med lite fruktig smak av hemlagad blandsaft.

Kolsyran är mild, men det finns gott om små friska bubblor. Vätskan är lite trögflytande och mjuk.

En stabil representant för denna robusta (och i Sverige märkligt ovanliga) stil. Betyg: A- 4,25

2008-04-13

Flying Dog Doggie Style Classic Pale Ale

När jag noga inspekterade ölkylarna på Bishops Arms hittade jag ett par flaskor som jag inte alls kände igen, men anade av designen att det kunde vara från amerikanska Flying Dog Brewery. Det var rätt, och två sorter erbjöds: Gonzo Imperial Porter och Doggie Style Classic Pale Ale. Jag valde den senare, som är en American Pale Ale på 5,3%.

Färgen är röd-bärnsten, vätskan klar, skummet är gulatkigt och stort. Vissa skumrester på glaset.

Doften är mjukt maltig och lite lagrad. Lite grapefrukt, bagerijäst och citronsyra.

Smaken är torr och bitter. Frukttoner, citronskal, grapefrukt. Mjuk lite söt malt med lite lagrade träiga toner. Eftersmaken innehåller smör, bitter humle, kola, nötter och vetebröd.

Kolsyran är mild; vätskan lätt krämig.

En pale ale som fick mig mer att tänka på England än Colorado. Inte för att det är någonting dåligt, men det var inte riktigt vad jag väntat mig. Betyg: B 3,75.

Ridgeway IPA

Idag kändes det som dags att gå på krogen. Föga förvånande blev det Bishops Arms i Linköping. Dock var det svenska mikrosortimentet inte det roligaste: Gästkranarna var avstängda och i kylen såg jag enbart Långe Jan och ett par ensamma Tokens Julfröjd från Ölands Gårdsbryggeri, samt Avenyn Ale från Dugges. (nu inser jag att jag faktiskt inte druckit Långe Jan)

Bland flaskorna såg jag en engelsk India Pale Ale som jag inte druckit tidigare: IPA från Oxfordshire-bryggeriet Ridgeway Brewing.

Färgen är djupt gul. Det tre fingrar tjocka skummet är vitt och luftigt. Lite skumrester lämnas på glaset.

Doften är söt-bitter med torra toner av vitt bröd, Fuggles-humle (vaxbönor), toffee.

Smaken är bitter och lätt fruktig, den är balanserad för att vara så pass bitter (med engelska mått mätt). Bitterheten ligger konstant som en bakgrund för de andra smakerna. Eftersmaken är fruktig med torkade aprikoser, lite hö och kiwifrukt.

Kolsyran är mild; vätskan lätt mjuk.

En oväntat ljus men annars fullt godkänd IPA. Betyg: B 3,7.

2008-04-12

Antares Porter

Vi är kvar i Argentina men flyttar oss till det något mer väldokumenterade bryggeriet Antares i Mar del Plata; jag valde en porter som kott och gott heter Porter och ligger på 5,5%.

Färgen är svart med mörkbrun kant. När jag hällde upp ölen såg den ut att vara klar. Det fingertjocka skummet är beige och hårt. Vissa skumrester på glaset.

Doften är mycket fruktig (fruktgodis, bananer, kiwi, melon) med karamelliserat socker och en aning kemisk smak (oljefärg?). En hel del rostad malt med en mycket mild antydan till rök. Eftersmaken är relativt kort - rostad malt, söta exotiska frukter och en sylig bitterhet som mest påminner om godis.

Kolsyran är rätt kraftig; bubblorna små och friska. Vätskan är rätt lätt.

En ovanlig och väldigt personlig porter. Eller, jag vet inte om det är en porter över huvud taget eller något annat (vad?). Men jag gillar den och ger den betyget B+ 3,95.

Soundtrack: Robyn "Don't Stop The Music (Twin Full 12" Mix)" (2002), Cornelis Wresvijk vs. Gloria Jones "Tainted Skugga (Jocke Boberg remix)" (2004), Vincent Gordon "The Burner" (1969), The Uniques "You'll Lose A Precious Love" (?), Bee Gees "How Deep Is Your Love" (1977), Robbie Williams "Knutsford City Limits" (2001), Helt Off "K.O." (2006), Staffan Abeleen quintet "Dégagé" (1966)

Araucana Negra De Trigo

Nästa öl från Argentina kommer även den från Araucana, som för övrigt ligger i El Bolsón, Rio Negro. Stilen på den här ölen vars alkoholhalt är 5,7% är betydligt mer lättgissad än den förra: "Tipo Weizen Dunkel". Det sägs att Argentinas öl är lite speciell på grund av den höga tyska utvandringen och den dåliga ekonomin som genom åren förhindrat import av råvaror. Ölet heter Negra De Trigo.

Färgen är ljust chokladbrun; vätskan grumlig. Det lilla skummet sjunker snabbt bort till ljusa antydningar på ytan.

Även doften får mig att tänka på mjölkchoklad. Lite syrliga jordiga toner, kokt skinka, vetedeg och kokt potatis.

Smaken är lite... grumlig. Rostade nötter, mjölk, jord, kokta grönsaker och stekt potatis. Eftersmaken är relativt kort med lite nötter och kokta grönsaker samt milda bittra toner.

Kolsyran är kraftig med stora bubblor; vätskan lätt.

Nja. Den här var inte riktigt bra. Måhända har den klarat transporten dåligt, eller så har flaskjäsningen gått åt ett håll som inte var väntat? Betyg: C- 2,55.

Soundtrack: Count Basie "The Kid From Red Bank" (1957), the Soundtrack Of Our Lives "Keep the line movin'" (2001), Papa Dee & Lady Saw "Hottie Hottie Girl (dancehall mix)" (2000), Lena Philipsson "Cheerio" (1987), Japan "Oil On Cavans" (1983), Neil "Computer Alarm" (1983)

Araucana Rojiza Cordillerana

Äntligen dags att dricka från den där lådan argentinska öl från olika mikrobryggerier!

Den första blir Rojiza Cordillerana från Cerveza Artesanal Araucana. Jag utläser från etiketten att alkoholhalten är 5,3%, men eftersom jag inte kan spanska (och informationen på nätet är obefintlig) så tar det slut där. "Tipo Pale" borde betyda "ljus typ" va?

Färgen är röd-bärnsten, det fingertjocka luftiga skummet är ljust beige. Vätskan är aningen grumlig.

Doften är frisk med en hel del humle; lite söta toner av karamellmalt och russin blandas med nötter och vetedeg. Det finns en del bittra toner och antydan till mördeg.

Smaken är lättare än jag väntat mig. Russin, syrliga karameller, gräddkola och öljäst blandas med lite mineraler, rågbröd, röda bär och vaxbönor. Eftersmaken är relativt lätt med lite alkohol, knäckebröd, syltad ingefära och en mycket lätt jordig antydan i slutet.

Kolsyran är frisk och medelstark med små bubblor; vätskan är medellätt-tjock.

Betyget blir genomgående fyror, B+ 4,0. En trevlig bekantskap, och jag tror rätt säkert att stilen är en American Red Ale. Den känns sådär stöddigt oren som flera svenska mikrobryggerier gjorde för 10 år sedan.

Soundtrack: Nelly "Hot In Here" (2002), GL Unit "Experience X" (1969), the Tennors "Smile (My Baby)" (?)

2008-04-11

Ölands Gårdsbryggeri Ölands Öl

Jag fortsätter kvällen med svenska microbryggerier: Nu, en Amerikansk Pale Ale från Ölands Gårdsbryggeri kallad Ölands Öl.

Enligt bryggaren används Amarillo-humle i den här ölen, få se om dess amerikanska stil och arom (den är inte speciellt bitter) kommer till sin rätt här.

Färgen är djupt gul-bärnsten; vätskan är aningen oklar. Det stora aningen gulaktiga skummet faller långsamt ner till ett fingertjockt lager under det att stora mängder skumrester lämnas på glaset.

Doften är söt och full av aromhumle: Torkade äpplen och aprikoser, smör, mandelkakor, en mild kemisk ton, lite bittra citrusdofter och en aning av surdeg.

Smaken domineras även den av humlen. Det finns också lite söt malt och en lite konstgjort bismak av vax och kokta grönsaker. Citrus; grapefrukt, pomerans och klementiner. Den bittra smaken är stark och kraftig, nästan lite rå, med salt-syrliga toner. Även eftersmaken är bitter med en hel del alkohol i smaken. Jag noterar också torr grapefrukt, antydningar till persika, fruktkarameller och rågbröd. Den (eftersmaken) är inte riktigt så ren och elegant som jag hade önskat, det finns lite udda smaker som jag inte riktigt kan beskriva som annat än "orena". Avslutningen är bitter med lite fruktgodis.

Kolsyran är mild och frisk; vätskan mjuk.

En intressant pale ale med klara amerikanska influenser, men det finns en orenhet som jag tycker mig känna igen från andra Ölands-öl. Betyg: C+ 3,15.

Soundtrack: Barbara Jones "Changing Partners" (?), Marie & the Wildwood Flowers "Salty Hound" (1986), Bob Marley & the Wailers "Could You Be Loved" (1980), Dread Zeppelin "Kashmir" (1996), Madonna vs. Sex Pistols "Ray of Gob" (2003), AC/DC "Live Wire" (1975), Scoter "Pulstar" (2003), Kings X "Pillow" (1994)

Skebo Bruksbryggeri Gjutarns Bästa Bitter

Det har varit en hektisk vecka, men nu är det öldags igen. Och än en gång är det från ett bryggeri jag inte haft möjligheten att prova hemma tidigare: Skebo Bruksbryggeri med underrubriken Roslagsbryggeriet. Jag har tidigare druckit deras Special Bitter Lantöl, men nu är det deras Best Bitter Gjutarns Bästa Bitter som ska bli drucken.

Färgen är bärnsten; vätskan är något grumlig. Det stora luftiga skummet bildar en fast skumkrona som är luftig och gulaktig.

Doften är humlig med citrustoner, fruktig aprikos och lite rågbröd, gräddkola/smör, en fin bitter ton och lite jäst och hö.

Smaken är frisk med en maltig början. Det finns hela tiden en fin krispig bitter smak hela tiden i bakgrunden. Snart utvecklas den till en väldigt brittisk maltig smak med toner av mörkt bröd, salta kex och en aning av granvirke. Eftersmaken har en avtagande bitterhet med lite torkad frukt, smörkola, jordnötter och pumpernickel.

Kolsyran är medelstark (kanske en aning starkare än vad som är vanligt för stilen), medelstora bubblor. Vätskan är ganska lätt utan att för den skull blir vattnig.

En mycket behaglig och lättdrucken ale, balanserad och välgjord. Betyg: A- 4,15.

Tack för den, Baggio!

2008-04-08

101 Oktan

För ett par dagar sedan kom det en nyfiken fråga om ölen 101 Oktan i en kommentar. Jag vet inte så jättemycket om den, men det här vet jag i alla fall:

Vinnaren av den prestigefulla tävlingen "SM i hembrygd" (som arrangeras av Svenska Hembrygareföreningen) har senaste åren fått sin öl brygd av ett kommersiellt bryggeri.

Vinnaren 2006 blev Saison BelgoDubbel som bryggdes av Slottskällan, och 2007 års segrare var en imperial stout av Charles Cassino som Nynäshamns Ångbryggeri tillfälligt brygger under namnet 101 Oktan Imperial Stout. Trots den tuffa stilen och namnet är ölen bara på behagliga 6,5%.

Den finns på ett urval ölkrogar under våren, och under samma tid som beställningsvara på Systembolaget. Jag har hittat varunumret 500644-01, men det ger inget svar på webbplatsen så jag har ingen aning om vad som gäller för det (är inte 500-numren reserverade för privatimport? Får kolla upp det). Senare tillägg: Det är som det ska vara.

Om man inte får tag på det på annat sätt så finns receptet publicerat i tidningen Hembryggaren!

2008-04-07

Gotlands Wisby Weisse

En öl bryggd på Spendrups experimentbryggeri i Visby; Gotlands Bryggeri. Det handlar om en hefewiessen, alltså en ale med vetemalt där jästen (die hefe) är kvar i ölen: Wisby Weisse.

Färgen är gul-orange med en liten aning grönt. Vätskan är grumlig; skumkronan är två fingrar tjock, kompakt och vit.

Doften är jästig och syrlig med gröna äpplen och deg.

Smaken är lite mildare än jag väntat mig, detsamma gäller kroppen. Jäst, vetedeg/vetebröd, gröna äpplen, ananas och annan exotisk frukt. Eftersmaken är ganska kort och mild, den efterlämnar bara lite jäst och syrliga toner av gröna bananer.

Kolsyran är kraftig och robust, vätskan är lite rå i munnen.

Nja, den här nådde inte inte riktigt upp till de tyska originalen. Jag skulle önskat lite mer sötma och kropp i den här. Betyg: C- 2,9.

Stort tvåmånadersjubileum!

Idag firar vi att det på dagen är två månader sedan jag skickade ett par enkla frågor till Åbros kundtjänst, utan att ha fått något svar.

Så, nu kan jag förhoppningsvis släppa den saken ur skallen.

2008-04-06

Gösser Beer

Nostalgihörnan! I mitt nittiotal var pizzerian Amalfi det givna stället för fredagskvällens nedvarvande. Stället hade öppnat i mitten av sjuttiotalet och hade sedan dess varit i stort sett oförändrat (dock var kassetterna med italiensk pop från andra halvan av åttiotalet). När jag började gå dit hade de Gösser på fat. Senare byttes den till Åbro Original och fick sällskap av John Bull Bitter. Det var tider det...

Undrar om Åbro licensbryggde eller importerade från Brau Union?

Färgen är halmgul; det två fingrar höga skummet är vitt och luftigt. Nästintill inga skumrester på glaset.

Doften är söt och lite maltig. Vitt bröd och en anonym bitter lukt noterades.

Smaken är torr och lite bitter. Kroppen och fylligheten är låg. Smakerna är genomgående försiktiga och neutrala. Eftersmaken är söt med smak av vitt bröd och en intetsägande bitterhet som trots allt är lite starkare än medelsnittslagern.

Kolsyran är standardmässig, bubblorna medelstora. Vätskan är mjuk.

Idag imponerar den på mig mindre än vad den gjorde 1996. Eller så var den lite bättre till goda pizzor och från ett bra fat? Betyg: C- 2,7.

Soundtrack: Camille Yarbrough "Take Yo' Praise" (1975), Front 242 "This World Must Be Destroyed (DSMO3)" (1990), Magnus, Brasse & Eva "Magnus, Brasse, 1-20" (1975), Raymond Scott Quintet "The Girl At The Typewriter" (1937), DJ Baby Ace "Engine Riddim Mix" (2002), Ison & Fille "Lilla Al Fadij: Hüüdfadern" (2006), Toto "Hold The Line" (1978)

Nyheter från Oppigårds

Oppigårds bryggeri kom med ett nyhetsbrev igår. Ett par intressanta ölnyheter presenterades: De har just bryggt sin första American Pale Ale som går under namnet Oppigårds Early Summer Ale. Verkar bara bli på vissa ölkrogar runt landet. Och Slåtteröl kommer tillbaka, den här gången i beställningssortimentet samt på vissa ölkrogar.

Ytterligare goda nyheter är att de skaffat mer lagringstankar och ett större mäskkar, så fler små satser och starkare öl är att vänta . Kul, om inte annat för att det tyder på att det går hyfsat för dalmasarna.

2008-04-05

Spendrups Mariestads Prima Lager

Spendrups försök att göra en förstklassig craft-beer-lager kallas Mariestads Prima Lager. Så, är den något att ha?

Färgen är gul med en nyans av guld. Det fasta gulaktiga skummet är tre fingrar högt. Massor av skumrester på glaset (detta tyder på mycket humle).

Doften är bitter, ren, fräsch och balanserad. Lite grönsaker, smör, mineraler och bittra toner.

Smaken är balanserad. frisk och bitter och påminner mycket om en bra tysk pilsner. Lite smör, krispig frisk bitterhet, lite färska grönsaker. Eftersmaken är bitter och behaglig med lite smör, vitt bröd och grönsaker.

Kolsyran är medel till stark; bubblorna är små. Vätskan är mjuk.

Förhandssnacket om den här ölen har varit delad. Dels de som tycker "Det där kommer Spendrups inte att klara" och dels de som provat och tyckt "Oj, det kunde de visst". Jag håller med de senare! Betyg: A- 4,05.

Soundtrack: Mange Schmidt

Daleside Monkey Wrench

Jag är redan inne på aprilnyheterna! Man blir ju lite nyfiken på hur det rätt lilla engelska bryggeriet Daleside fått in en strong ale i det fasta sortimentet. Monkey Wrench verkar inte speciellt spridd internationellt heller.

Färgen är djupt brun, vätskan är klar. Det fingertjocka mörkvita skummet sjunker ganska snabbt ner till ett tunt lager utan att lämna mycket till rester.

Doften är mycket maltig: Mörkt bröd, småkakor, torr jäst och mild humle samt torkade frukter.

Smaken är frisk och mildare än vad jag väntat mig. Malten dominerar även här. Pumpernickel, rågbröd, torkade äppleringar och mineraler. Eftersmaken har smaker av mörkt bröd, småkakor, stekt kött och mycket mild bitterhet samt lite värmande alkohol.

Kolsyran är medelstark, bubblorna små. Vätskan är aningen tjock.

En trevlig och förvånande lättdrucken engelsk strong ale. Betyg B- 3,45.

Soundtrack: P3 Rytm.

Så tycker kunderna!

Nu har veckan med min undersökning av era åsikter blivit klar. Frågan var vad ni uppskattar mest med bloggen, flera val var möjliga. Ungefär 60 röstade.
  • Recensionerna 51%
  • Nyheterna 32%
  • Reflektionerna 59%
  • Länkarna 2%
Det var intressant att få veta, och som väntat var det det som är mest jobb för mig att skriva ihop som är det mest uppskattade.

Angående "reflektionerna" hittade jag just en gammal lapp med uppslag till bloggen som jag skrev när jag startade den i somras. Det finns faktiskt fortfarande en hel del kvar...

Och recensionerna... Jag har fortfarande en hel massa odrucken öl i skåpen. Inte blev det bättre av att jag igår var förbi Systembolaget och roffade åt mig alla nyheterna. Det var rätt blandat.

2008-04-04

Brauerei Gasthof Hotel Post Postwirt's Dunkel

Det var ett tag sedan jag drack en dunkel, så det är dags nu. Brauerei Gasthof Hotel Post ligger i allra sydligaste Tyskland och gör en som heter Postwirt's Dunkel.

En lustig detalj med den här flaskan är förslutningen: Kronkapsyler har jag ju varit med om, liksom vanlig kork, champagnekork med grimma samt metalkapsyl som man drar upp med en ring. Men det här är nog första ölen jag dricker från en flaska som har en gammaldags skruvkapsyl!

Färgen är brun-röd, det två fingrar höga skummet är ljus-beige och luftigt. Lite skumrester på glaset.

Doften är torr och lätt rostad. Jag noterade lite toner av mörkt bröd, blommig humle, blandade grönsaker och en mild bitterhet.

Smaken är komplex. En hel del smör, rågbröd och blommiga smaker balanseras av en mild bitter-sur humlesmak. Mildare smaker av frukter (persika, pommerans, kiwi) och kryddor (muskotnöt, stjärnanis, kryddpeppar). Eftersmaken är torr med blommor/gräs/örter och en mycket behaglig bitterhet.

Kolsyran är medelstark, vätskan är medel-mjuk i munnen.

Som sagt, komplex. Ett starkt argument mot de som tror att det bara är överjäst öl som kan utveckla stora smaker. God! Betyget blev A- 4,25.

Soundtrack: Petter "Krokodil tårar" (2006), BWO "Open Door (DJ Slow Remix)" (2006), Shirley Clamp "Min kärlek (längre instrumental)" (2004), E-Type "Angels Crying" (1998), Maschine "There But For The Grace Of God Is I" (1979), the Rio Grandes "Soldiers Take Over" (?)

Dugges Avenyn Ale

Jag har ju redan tidigare recenserat Dugges Avenyn Ale, så det här är mest en uppdatering. Och en ursäkt för att använda en gammal flaskbild.

Jag har ju tidigare noterat att Göteborgssviten från detta Göteborgsbryggeri döpes och illustrerars av skulpturer från staden. Den här, som jag har för mig var den första, är undantaget från regeln. Så fick jag det sagt.

Så var den också förstörd? Mja... Den smakade OK (kanske inte deras roligaste dock) men skummade överdrivet mycket och hade en för stilen opassande kraftig kolsyra. På gång att infekteras, alltså.

Men nu är de flaskor jag fått tag i slut. Ska nog skriva en rad till bryggeriet och påpeka vad jag tyckt.

Soundtrack: Erasure "Say What (remix)" (1986), Slippery People feat. Leroy Burgess "Sweet Thing" (2000), Transmitting Live From The Base Camp "Western Dub" (1999), Organism 12 "Maskrosbarn" (2004)

2008-04-03

Dugges Bältesspännarern

Ännu en öl från Dugges; Bältesspännaren. Och ännu en gång namngiven efter en skulptur i Göteborg; Bältesspännarna av Johan Peter Molin som står i Bältesspännarparken. Bryggeriet kallar den "robust porter".

Ölen skummar något vansinnigt redan i flaskan, det gick knappt att börja hälla i glaset förrän det skummade över... Ett lätt fräsande ljud även här. Håller alla mina Dugges-flaskor på att bil dåliga långt innan bäst före-datumet? Det här kommer att bli jobbigt att få ner i glaset. Å andra sidan blir skumkronan... Episk.

Vätskan är svart; det jättehöga luftiga skummet ljusbrunt.

Doften är söt-bitter. Kaffe, mörk choklad och lite lakrits.

Den första smaken är söt och fruktig med mogna äpplen och aprikoser. Sedan kommer torrare toner: Rostad malt med en milt jordig salt smak. Eftersmaken är rostad med mer mörk choklad, svart kaffe, deg och söt/bitter-mandel. Lite alkohol och en viss bitterhet i eftersmaken.

Kolsyran är mycket stark men också kort. Massor av medelstora bubblor. Vätskan är inte speciellt tjock; mer som en standardlager.

En OK porter/stout... Jag minns den som betydligt bättre på fat, då den fick 4,25 i betyg. Nu får det bara bli C+ 3,05.

Soundtrack: Reggae Team "Du måste vara stark" (1982), Giant Sand "Wolfy" (?), Gunnar Wiklund "Snart så kommer åter ljusa tider" (1968), SOS Band "Just Be Good To Me" (1983), the All Seeing I "Beast Goes On" (1998), the Beatles "Searchin'" (1962), Depeche Mode "Rush" (1993)

2008-04-02

Dugges Kals Stout

Dugges Kals Stout är en oatmeal stout på 5%, alltså en svart överjäst öl bryggd med korn och havre.

Namnet kommer även den här gången från en skulptur i Göteborg: "Kal och Ada" av Svenrobert Lundquist placerad vid Lisebergs entré.

Jag erkänner att jag var lite nervös när jag hade tittat och luktat på den här ölen efter antiklimaxen (heter det inte antiklimaxet?) med Johannas Bästa tidigare. Skulle även den här vara skadad? Men jag verkar haft tur - trots det lätt fräsande skummet tror jag att den var OK.

Färgen är svart, det fasta två fingrar höga skummet är ojämnt, luftigt och beige.

Doften är rätt stark. Sura humletoner med citruskaraktär. Något söt kraftigt rostad malt. Kaffe och en aning alkohol.

Smaken är förvånansvärt frisk och lättdrucken, kanske beroende på de sura citrustonerna. Fruktiga toner av gröna äpplen, ananas, aprikos och en aning plommon. Kraftigt (men inte tungt) rostad malt med lite antydan till rök och en mild smak av lakritskola. Viss bitterhet, kroppen är på den milda sidan av "medium". Eftersmaken domineras av rostad malt med lite bränd känsla, havregröt, mogen frukt och lite kryddiga tomer av svartpeppar och muskot.

Kolsyran är ganska stark, men det passar den hör ölen förvånansvärt bra. Vätskan är mjuk.

En frisk och lättdricken stout. Betyg B- 3,85.

Soundtrack: Pet Shop Boys "Domino Dancing (demo version)" (1988), Herbie Hancock "Chamelion" (1973), Petter & Nenneh Cherry "Tête à tête (skruvad och choppad)" (2006), Lee Perry "Blackboard Jungle Dub" (1978), Bosse Boberg & Lennart Åberg kvartett "What's This" (1965), The Soundtrack of our Lives "We'll Get By" (2001), Count Basie "Shiny Stockings" (1955)

2008-04-01

Nørrebro Skärgaardsporter

60 cl porter... Undrar vad jag ska ha för glas till den här? Kupa? Sejdel? Det får bli en kupa!

Köpenhamnsbryggeriet Nørrebro Bryghus har tagit hjälp av Nynäshamns Ångbryggeri och tillsammans har de gjort en engelsk porter med honung. Den döptes till Skärgaards Porter och alkoholhalten är 6%. Jag valde att dricka den rätt varm, kring 13º, för att låta alla smaker få ta plats.

När jag häller upp den får jag en kolsvart mjuk vätska med brunaktig kant i glaset. Det bildas ett två fingrar tjockt brunt skum som stannar kvar ett bra tag.

Doften är elegant och inbjudande: Jag hittade torra toner av kaffe med vispgrädde, honung, lakrits, pumpernickel, nötter-mandlar samt spår av bitterhet och alkohol.

Smaken är faktiskt mildare än vad jag väntat. Torr rostad malt med smak av tyskt rågbröd, en mild stram bitterhet, milt kaffe, lite gräddiga smaker blandas med knappt förnimbara toner av vax och grönsaker. Malten är förstås kraftigt rostad, men den är snarare torr och fruktig än bränd. Det som gör mig lite besviken är kroppen; jag hade förväntat mig mer av en så här stark porter (med engelska mått mätt). Den långa eftersmaken är sötare med smaker av rostad malt, kaffekarameller och en aning av lagrad ost(!). Avslutningen lägger till detta lite honung och kola.

Kolsyran är starkare än vad jag väntat mig; bubblorna små. Vätskan är rätt lätt, men inte alls blaskig vilket gör ölen förvänansvärt lättdrucken.

Det här är en porter som lyckas vara robust och elegant på samma gång vilket jag ser som ett gott betyg till bryggarna: Massor av smaker utan att för den delen bli tungdrucken.

Betyget blir A- eller 4,1. Tittade på de andras betyg på BeerAdvocate för den här ölen... Åter ligger jag nästan exakt på medel av de andras betyg (trots att jag undviker att titta på dem innan jag provar). Fast det var en som inte gillade den alls. En amerikan. Vilket känns som rätt vanligt: De verkar inte begripa engelsk porter, utan vill att allt svart antingen ska vara mjuk Guinness eller tuff amerikansk imperial stout. Nå, de lär sig väl de med.

Så. Jag gillar ju porter när jag väl dricker den. Men varför köper jag inte porter oftare, framför allt ute på krogen? Är det kanske något slags undermedveten "kunskap" som jag skaffade innan jag började dricka öl som säger mig att den är tung, söt, sur och jobbig att dricka? Det kan nog vara så.

Soundtrack: Povel Ramel "Tack, tack, tack (nu känns det bättre)" (1954), DJ Shadow "Mongrel..." (2002), Al Green "Look Whay You Done For Me" (1972), Thomas Rusiak "Pearls (single mix)" (2000), Aston Reymers Rivaler "Bollnäs-Orsa" (1980), The The "Dogs Of Lust" (1993), Ella Fitzgerhald "Midnight Sun" (1964), Black Roots "Warning" (1995), Elin Sigvardsson "Stupid Sunday Song" (2005)

Privatimport - nu med elektronisk blankett

En liten nyhet, men i alla fall.

Systembolaget erbjuder nu privatimportanmälan via en elektronisk pdf-blankett som fylls i på siten.