2013-07-30

EBBC13: Liveblogg!

Redan när jag förra året läste rapporterna från förre årets European Beer Bloggers Conference blev jag nyfiken på ”live blogging” eller ”speed dating”-inslaget. Att det handlade om att prata med många bryggare på en gång fattade jag, men jag begrep inte exakt hur det gick till.

Nu har jag varit med om det, det var den sista programpunkten innan middagen på lördagen. Bloggare satt vid bord. På ungefär samma sätt som tidigare under dagarna, med vissa omplaceringar för att få jämnare antal mellan borden. På borden sattes lappar med siffror.

Bryggare (i enstaka fall marknadsförare) hade varsin låda med ett av sina öl redo.

På en given signal fick bryggarna sedan börja hälla upp och prata om sitt företag och sin öl. Efter några minuter ropades förvarningar ut i högtalarna och när det gått 5 minuter så ringde en klocka. Bryggaren fick då raskt flytta sig till nästa bord i nummerordning. Och så började det om.

Högt tempo, alltså. Öl dracks, fakta hördes och frågor ställdes. Jag hade inte tid att ta foton, och anteckningarna är såhär 2½ vecka efteråt något… suddiga. Den här ordningen blev det för bordet där jag satt:

= = =


Harviestoun Ola Dubh 30th Anniversary Single Barrel
Fattade jag det rätt är det här en oerhört rar version av Ola Dubh som lagrats på sherryfat (men helt säker är jag inte) som gjorts för evenemanget. Vi hade ju redan hört en hel del om detta öl (länk) och sett bilder på hur det framställs.

Men som sådan är Ola Dubh en rätt liten del av bryggeriets produktion sett i volym. Som den starka premiumprodukt den är så drar den trots det in en hel del pengar och är deras största exportprodukt. Just nu expanderar de genom större lagerlokaler, främst för fatlagringen.

För några år sedan såldes Harviestoun av grundarna till Caledonian. Detta har skapat en ekonomisk stabilitet och möjlighet att tänka långsiktigt. Ägarna har visat stort förtroende för de som jobbar på bryggeriet och har inte lagt sig i den dagliga verksamheten.

Ölet? Tungt, svart, starkt, fatigt och sött. Gott, men inget jag minns som så speciellt.

Shepherd Neame Brilliant Ale
Kents största och Englands äldsta bryggeri visade upp en öl inspirerad av ett historiskt recept från tiden 1825-1855. Fast visst borde det heta Brilliant Beer eftersom det innehåller märkbara mängder humle?

Ljus som en lager, och frisk som en sådan. Lite som de golden ales som slog igenom för några år sedan; friska lättdruckna sommaröl, lite tänkta som inkörsport för lagerdrickarna. Eftersom man inte använt sin husjäst fanns inte de för Shepherd Neame så typiska aprikos-tonerna.

Däremot fanns det frukter och citrus från cascade-humle. Nörd-detalj: Under den här tiden hette bryggeriet Faversham Steam Brewery, vilket är namnet som använts på etiketterna.

På 1960- och 70-talen lades väldigt många brittiska bryggerier ner på olika sätt, hur hade just Shepherd Neame klarat sig? Lager. Bryggeriet har genom åren bryggt en stor mängd lageröl, många på licens. Indiska Kingfisher liksom egna Steinbock är två av de som räddade bryggeriet genom de svåra åren.

West St. Mungo 
Rundans mest lokala öl var långt borta från skotsk ale. Från West Brewing Company kom denna förtjusande och stilsäkra münchen helles. Jag jublade och utropade den på stående fot till konferensens bästa ölupplevelse!

West bildades 2006, och brygger enbart öl i klassiska tyska stilar, som de kiselgurfiltrerar. Förutom denna lätta törstsläckare bryggs det hefeweissen, wienerlager och German Pale Ale – en välhumlad kölsch. Senaste tillfälliga ölen var Wild West, en ofiltrerad helles.

Jag satt mest och flinade.

Ilkley The Mayan
Från Edinburgh till Yorkshire, från tradition-Bayern till experiment-Amerika. The Mayan är en imperial stout brygd med chipotle-chili och choklad. Männen från bryggeriet förklarade att man ”bryggde med amerikansk attityd och engelsk kunskap” vilket till exempel avspeglas i för stilen måttliga 6,5 %. Ölet var mycket balanserat med subtilt heta kryddor och rökighet, men också massiva mängder mörk choklad. Gott.

Ilkey Brewery Co. har i sin nuvarande inkarnation funnits sedan 2009, och storsäljaren är är Mary Jane, en öl i den så heta stilen session IPA. Fullsmockad med amerikansk humle och 3,5 % alkohol. En öl jag väldigt väldigt gärna skulle vilja se på livsmedelsaffärernas hyllor!

Badger Roaming Roy Dog
Sommarens specialbrygd från Dorset-bryggeriet Badger är en porter aromhumlad med Galaxy på 7,5 %. En rejäl porter med kryddiga syrliga toner och en bra beska. Vi kom att prata om export, de berättade att de jobbade för att öka kapaciteten och inrikta sig mer på export. Just nu exporter de keg ales till Sverige men i en ganska begränsad skala.

De fick samma fråga som Shepherd Neame, om hur de klarat de svåra åren. Svaret var att de var och är ett familjeföretag som kunnat anpassa sig efter förutsättningarna. Kedjan av pubarna har kunnat jämna ut ekonomin en del. Och att de varit envisa.

Traquair Jacobite Ale
Traquair House skulle jag besöka dagen efter, och det kan ni läsa om här. Detta öl är inspirerat av ett recept från 1700-talet och bryggs med korianderfrön. Det är en mycket mjuk och avrundad öl, kanske kommer det från den långsamma primärjäsningen i öppna träfat. Alla deras öl humlas med 100 % East Kent Golding.

Innis & Gunn Orlosso Cask
Rachel från Innis & Gunn har ”Sensory & Quality Manager” på visitkortet och var den som använde flest ord under sin presentation. Jag blev väl inte omvänd från min skepsis, speciellt inte som denna starkvinslagrade öl uppvisade samma intensiva sötma och smörighet som deras öl brukar göra. Jag frågade om det senare, använde de någon speciell jäst för att så så mycket diacetyl i ölen? Svaret var att de inte alls hade det i grundölet, det kom enbart från den speciella fatlagringsteknik de utvecklat.

Jag var inte helt med i allt som berättades, men jag tror det handlade om att de höll på att ta fram en ny serie öl som skulle vara lagrade på ekchips, och en lager som inte skulle vara fatlagrad. Men lita inte på vad jag skriver i frågan.

Toccalmatto Surfing Hop
Raskt vidare – nu till Italien. Och kvällens enda DIPA, en annorlunda sådan på 8,5%. Humlen var Amarillo, Summit och Warrior. Men det speciella med receptet var malten, den har bryggs med flera sorter belgisk specialmalt som ger en Digistive-kex-liknande sötma. Humlen har tillsatts sent, vilket skapar en ganska mild beska men stor fruktighet. En stor öl.

Italien har ingen stor öltradition att falla tillbaka på, vilket skapar en stor frihet för bryggarna att göra en öl som smakar exakt som de vill utan att oroa sig för att den inte ska passa in i något fack.

Jag frågade bryggaren (och ölbloggaren) Bruno från Ticcalmatto om de märkt av  finanskrisen. Det hade de egentligen inte, deras öl är lyxprodukter som köps av entusiaster, som snarare sparar in på ”vardagsvinet” än slutar köpa deras öl. Dock, tillade han, är det generellt svårt att göra affärer i Italien. Allt måste gå via personliga kontakter och rätt vägar. Men så har det alltid varit.

Inveralmond Blackfriar
Sist ut för oss blev denna skotska ale på 7 %. ”En klassisk öl med en twist” förklarade bryggaren, genom att jäsa den extra varmt går den från OG 1,066 till FG 1,012 och resultatet blir torrare än brukligt för stilen, samtidigt får man fruktiga toner från jästen. Trevlig. God till lagrad ost, påpekades det.

Inveralmond Brewery startades 1997 av ett gäng hembryggare.

= = =

Ja, så ringde klockan för sista gången. Vi vid borden kände oss utpumpade, men det var ingenting mot vad de som sprungit runt och presenterat – flera av dem märkbart andfådda.

I och med detta är min rapportering från EBBC13 avslutad. Och det är inte utan att jag har lite ömma fingrar just nu.


Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.

1 kommentar:

  1. Fantastiskt intressant! Har läst alla rapporter med STOR glädje! Tack!

    SvaraRadera