2010-10-03

Stockholm Beer 2010: del 3

Från Carlsberg-montern.

I närheten av Pilsner Urquell-montern låg Spendrups monter, som fortfarande inte var 100% färdigbyggd. Men öl fanns det, och en som jag aldrig hört talas om: Spendrups № 1. När jag pratade med mannen i baren visade det sig att bryggeriet hade funderingar på att byta receptet på sin trotjänare Spendrups Mellanöl då den numera upplevs som lite småtrist. Som prototyp hade de nu bryggt № 1 som humlats lite annorlunda. Jag noterade att det kändes som om experimentbryggden inte alls var lika mogen och färdig som den vanliga varianten. Intressant att se hur de stora jobbar med produktutveckling.


En annan nyhet var Spendrups Julspecial, en starkare version av deras Julbrygd på 7% som kanske kan kategoriseras som en Münchener-bock eller något ditåt. ”Syrligt elegant, fin kropp, inte spritig” noterade jag. Den kommer eventuellt på fat till krogen i december.

Från Spendrups till Carlsberg Sverige, vars monter inte alls var lika monstruöst stor som 2009. Här fanns det, om man frågade snällt, Carnegie Porter från 2007 som var överraskande mogen och vansinnigt fruktig. De hade sjäva noterat hur snabbt de senaste 5 årgångarna utvecklats, vilket tyvärr också verkar innebära att de snabbt de blir övermogna.

Cask Sweden hade tagit dit James Watt från BrewDog som jag småpratade lite med. Så mycket annat fanns inte att göra då de intressantaste ölen antingen bara var till display (Alpha Dog) eller till kvällens provningar (Sink The Bismarck, End of the World). Fast jag fick veta att 3,4%-ölen var specialtillverkade för den svenska marknaden i alla fall. Drack lite Nanny State över vilken James förklarade hur svår den var att brygga och mycket de jobbat med malten i denna lågalkoholöl. Han lovade att de skulle fortsätta vara bråkiga och provokativa.

In till de svenska småbryggerierna: Första stoppet blev hos Oppigårds där jag bytte några ord med bryggaren Björn Falkeström som fortfarande inte riktigt kunde begripa hur många som gillar och köper hans icke-strömlinjeformade öl. Givetvis provade jag en skvätt Bangalore Twice, en amerikansk DIPA med rötterna i barleywine-skolan. ”Mjuk, lyxig, oljig” var mitt snabbt nedklottrade omdöme. Det är också nya etiketter på gång, de klassiska öletiketterna med inringade ikoner kommer successivt att ytas mot historiska svartvita bilder från trakten.

Bara någon meter bort stod Mikael Dugge Engström från Dugges. Han hade tyvärr inte med sig någon Brandmästare Andréns Törstsläckare (men väl brandmästaren själv). Jag provsmakade lite av julölen Rudolf i stället. Den var frisk och lite fruktig, men fortfarande lite oklar i smaken. Och när jag ändå var där så tog jag en slatt High Five! (omdöme: Mjuk, len). Vi började diskutera faran i att återkomma till gamla favoriter: Minnesbilderna är (nästan) alltid mer positiva än verkligheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar