2007-07-21

Första semesterdagen: En stor wit!


Första dagen på semestern!

Detta skulle givetvis firas med en öl, och det blev en av de där stora flaskorna som jag har överdrivet stor respekt för: Jag dricker dem ogärna själv så de har en förmåga att stå i skafferiet tills jag tröttnar och bjuder hem mina vänner för att dricka upp dem. Stackars mina bekanta...

I vilket fall blev det 75 cl av en lagom stark brygd: Blanche De Wissant från franska Brasserie Artisanale Christophe Noyon: En witbier på 4,5% som gjorde ett utmärkt jobb med att försiktigt imitera Hoegaarden.

En utvikning om witbier


Hoeagaarden är ett historiskt sett lite speciellt öl: Orten Hoegaarden i centrala Belgien var ända sedan medeltiden känd för sin kryddade veteöl Wit. Det sista bryggeriet slog igen 1955, ännu ett offer för likriktningen och centraliseringen av bryggarnäringen. Gubbarna i trakten satt och gnällde över den goda öl de hade haft förr.

Det enda som skilde Hoegaarden från tusentals andra ställen var en ung man som jobbade på det lokala mejeriet: Pierre Celis. Han tröttnade på gubbarnas tjat samtidigt som han blev alltmer nyfiken om man skulle kunna få fram den sortens öl igen. På ett höloft började han att experimentera fram den avsomnade stilen. 1966 började han sälja sin nygamla öl. Det blev ett veteöl kryddad med koriander, pommeransskal och ytterligare någon (hemlig!) örtkrydda.

Det gick bättre än väntat: I början av åttiotalet köpte Celis en läskfabrik i grannskapet som han byggde om till ett bryggeri och affärerna fortsatte att gå bra. Tills en dag 1985 då bryggeriet drabbades av en brand. Flera bryggerier erbjöd sig att hjälpa till med återuppbyggnaden. Ett partnerskap skapades med den grupp som kom att bli InBev, kanske världens största bryggerigrupp.

Bryggeriet byggdes åter upp och utökades Men det skar sig nästan direkt mellan Pierre Celis och InBev; Bryggerijätten gillade inte att bryggaren hela tiden ändrade receptet för de öl som bryggdes och Celis var rädd att InBev skulle göra ölet mer anpassat och slätstruket. Det hela slutade med att han sålde hela bryggeriet och flyttade till Autsin Texas där han startade på nytt. Enligt han själv ska den nya ölen som numera bryggs i Belgien Celis White vara mer lik den ursprungliga wit som han skapade än den som heter Hoegaarden. Jag tycker dock att Celis White (som finns på flera svenska krogar numera) är mer slätstruken och mindre kryddig.

Detta om Hoegaarden. Ölen har på gott och ont blivit riktmärket för hur en witbier ska se ut, lukta och smaka. Problemet är bara det att få vet om den är representativ för den en gång avslutade ölstilen, och om den därmed ett lyckat riktmärke.

Men jag tycker att den är god. Godast i familjen, de andra är i min mun för starka och saknar originalets friskhet.

Utvikningen slut

Men nu var det ju fransk öl jag drack. Och den var rätt så lik Hoegaarden. Lite mindre grumlig, lite mindre sur och kanske lite annorlunda kryddning. Inte dum alls. Och 75 cl gick ner på ett litet kick.

En liten lustighet som jag noterade var att den, som så många andra öl i "fin flaska" hade grimma och kork, men den här hade plastkork. Min klara åsikt är att kork aldrig är rätt för en öl (eller stilla vin): Kronkapsyl är tätare och ger mindre problem på alla sätt. Fast den är ju inte lika "sexig" att öppna...

Det finns numera flera som brygger witbier, till och med i Sverige! De jag spontant kommer på är Biskop Stefans Kalk från Sigtuna Brygghus och Yttre Gaarden (häpp!) och från Nynäshamns Ångbryggeri.

Frågan är om de hade gjort det utan Pierre Celis? Kanske, men stilen hade nog inte blivit så spridd utan mer en obskyritet för nördarna likt Faro eller Gruit.

Soundtrack: Bootsy Collins "Stretchin' Out (In A Rubber Band)" (1976), Bootsy Collins "Mug Push" (1980), Bootsy Collins "Do The Freak" (1997), Bootsy Collins "Landshark (just when you thought it was safe)" (1982)

Ja, jag kör bara Bootsy i kväll... Yabba, dabba, dooza, baba!

4 kommentarer:

  1. Pilsnerrogge21 juli 2007 21:29

    Plastkork används även av danska Mikkeller.
    Måste dessutom erkänna att jag är inte så lite svag för "stora-flaskor-med-kork-och-ståltråd"; kom jag in på Bolaget och hittade Pripps Blå förpackad på detta vis skulle säkert en flaska eller två hamna i varukorgen.

    SvaraRadera
  2. Eftersom du nämner Hoegaarden så måste jag ju poängtera hur mycket
    bättre deras Grand Cru är än deras populära mainstreamöl som man nu ser
    över hela världen. T om i Singapore
    hade de Hoegaarden på fat.. Deras vanliga öl är väl iofs en bra törstsläckare under sommaren men om man nu prompt ska ha veteöl så finns det bra mycket roligare alternativ.

    SvaraRadera
  3. "pilsnerrogge": Du får mig att tänka på när "Blågul" såldes i 1,5 l PET-returflaska i mitten av nittiotalet. Hu... Troligen det dummaste som Pripps någonsin hittat på.

    "baggen": Jag föredrar faktiskt den vanliga framför Grand Cru. På samma sätt som jag föredrar den vanliga Talisker ramför den elegantare double wood-varianten,

    SvaraRadera
  4. Plötsligt inser jag att jag faktiskt sett just Pripps Blå på magnumbutelj hos någon av Stockholms ölkrogar. Säkert för att fira något jubileum.

    SvaraRadera