Londonresan XI: One Mile End igen

Tar skriverierna om Londonresan aldrig slut?

Icke.

Speciellt inte som jag nyss hittade mina anteckningar fån besöket på det lilla bryggeriet One Mile End i norra London. Så det som jag skrev här var inte allt jag snappade upp.

Bryggeriet flyttade alltså in här i september 2016, i Redemptions gamla lokaler och bryggverk. Ungefär två år innan dess hade de börjat brygga öl i källaren på puben The White Hart i Whitechapel. Där finns fortfarande det lilla bryggeriet kvar, och det 400 liters bryggverket används för experimentöl.

Det ny(gamla) bryggverket är på 2 100 liter, så recepten har fått omarbetas vid flytten.  Malten köps krossad för att spara tid, men också minska dammet i lokalen.

Jästankarna står i en kyld lokal, och även om de bara brygger ale så behöver ibland även kyla den jäsande ölen. Då har man möjlighet att köra nollgradigt vatten i en kylslinga som finns i varje jästank. Vattnet kyls med ett bullrande kylblock som fanns i mitten av bryggeriet, det används också till att kyla vörten.

Om ni tittar på bilden överst så ser ni en tank som skiner mer än de andra: Denna cylindrokoniska tank har de hyrt för att öka kapaciteten. Den har vanlig mantelkylning. Craft beer-branschen i England är nu så stor att det finns företag som bara hyr ut bryggeriutrustning på kort och längre tid. Ett sätt att aningen testa sig fram med utrustning, att möta försäljningstoppar eller helt enkelt slippa stora investeringar. Finns något motsvarande i Sverige?

Bryggeriet tappar som nämnt tidigare huvudsakligen på egna och hyrda fat och lite cask (för de traditionella engelska stilarna). Till konsument går det en del handtappade storflaskor men framför allt burkar. De har ingen egen tapplina utan kör iväg ölen i tankbil till ett företag ”vid kusten” som tappar och etiketterar burken.

Framtiden för konsument-ölen var oviss: Antingen skulle de helt sluta med flaskorna. Eller köpa en egen flasklina?

För att möta efterfrågan har man börjat köra high gravity-bryggnignar rakt igenom där man gör en starkare vört som späds med 10 % vatten efter jäsningen. De tycker att det fungerar bra, och kunderna har inte märkt någon skillnad. Vad gäller sortimentet har de en bred ”core range” på 10 öl. Till det de experimentella från lilla bryggeriet och en och annan säsongsprodukt – när vi var där så skissades det på en Halloweenöl, vad det nu kan tänkas vara.

Vi kom att prata framtid. De vill omgående gå från 2-3 bryggningar per vecka till 4. Det kräver dock mer jäskapacitet och lite mer folk (idag är det cirka 5 heltider). De kommer att satsa mer på sina syrliga öl, de är helt enkelt lättare att sälja.  I ett lite längre perspektiv höll de på att räkna på ett bryggverk på 10 000 liter. Rent teoretiskt skulle det gå in i lokalerna (genom att bygga på höjden), men frågan är om allt runt omkring skulle kunna få plats? Då skulle man inte heller (som det fanns tankar på) kunna utveckla en pubverksamhet i övervåningen, som just nu mest var plats för maltsäckar, diverse bråte och tvätt på tork. Ett vägval, helt enkelt.

Och det är nog en god sammanfattning av One Mile End: Ett bryggeri som står inför ett antal vägval.