Flandern 2 - Cantillon

Enkelriktade gator. Avlastande skåpbilar i vägen. Vägarbeten. Det kändes som vi åkte omkring i cirklar i den östra delen av centrala Bryssel. Men till slut var vi tre (jag, reseledaren och chauffören) framme vid Cantillon. ”Det hade gått fortare att gå” muttrade mannen vid ratten.

Cantillon ja. Kanske det mest kända av alla surölsbryggerier, och det sista som är kvar i Bryssel. Ett sånt där ställe som man kan luras att tro att man besökt trots att man aldrig varit där. I alla fall jag har läst massor om bryggeriet och sett ännu fler bilder. Så jag hade byggt upp en ganska detaljerad bild av hur det skulle vara.

Delvis rätt: Bryggeriet, som också är ett museum, är ålderdomligt och ganska litet. Det mycket långsmala trevåningshuset är fullproppat med tomflaskor, fat för öllagring, flaskor under efterjäsning, ett minimalt tunnbinderi och så det där öppna jäskaret på vinden.

Men ändå inte: Det ligger i en lite ruffig del av staden, där vissa av granntomterna var tomma rivningstomter och verksamheten i butikerna mest verkade pyssla med att importera och sälja textiler och kläder från Indien och Pakistan. Där det inte var tomt och igenslaget.

Nå, vi kom in och välkomnades av mina skribentkollegor som kommit med tidigare flyg, någon hade varit där ett par timma redan. Jag fick en broschyr och fick en introduktion av en guide till bryggeriet, dess över hundraåriga historia och en introduktion till tillverkning av lambic och annan suröl. Sedan fick vi gå runt på egen hand, egentligen bara med en reservation: Peta inte på faten och flaskorna!

Så jag tog en tur, tittade och tog bilder.

Och förundrades om det där jag hört om suröl. Att den lokala mikrobiologiska miljön är så viktig och att det bara går att brygga denna unika öl just här. Och jag hade väl haft någon romantiserad idé om att bryggeriet skulle ligga i utkanten av stan. Men jag kommer att återkomma till de här funderingarna lite senare.

Efter rundturen så fick man ett provningsglas färsk Lambic serverad ur en keramikkanna. Som väntat var den i stort sett utan kolsyra, något söt och spretig. Inte alls så pjåkigt. Ett glas till ingick, man kunde välja mellan Gueuze, Rosé De Gambrinus och Kriek. Jag tog varianten utan frukt, och det är ju en helt fantastiskt gocd och frisk dryck.

Jag pratade lite med damen bakom baren och frågade om uttalet av ”Gueuze” och varför de och nästan alla andra brygger stavade det på franska och inte på flamländska Geuze. Och varför de som pratade flamländska uttalade det på franska [gö:s] och inte på flamländskt sätt [schöj:se]? Tja, det var helt enkelt så man alltid gjort. Och det alternativa uttalet är något man mest hör i Holland och inte här.

Efter att ha smuttat mer på den sura drycken så var det dags att dra vidare till nästa ställe. Jag visste att tempot på resan skulle vara högt, och det var det också!

Disclaimer: Hela resen bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.