Bokanmälan: The Lost Beers & Breweries of Britain

Under de senaste veckorna har jag läst en bok om öl. Brittisk öl som inte finns längre, för att vara mer exakt. The Lost Beers & Breweries of Britain är titeln och Brian Glover är författaren. Den är utgiven av Amberley Publications och den kom ut 2012. 158 sidor.

Redan i förordet förklarar författaren att det här är en nostalgibok, han fick idén till den när han köpte några gamla reklamblad för Courage Russian Imperial Stout på ett antikvariat. Den gamle mannen bakom disken blev alldeles lyrisk och började rabbla reklamslogans för denna öl. Det fanns uppenbarligen en marknad för en bok om öl och bryggerier som inte längre existerar. Förlaget är dessutom specialiserade på närtids- och lokalhistoriska böcker.

Och därmed kommer jag inte riktigt in i boken från start. Det känns lite som om någon tonåring som aldrig varit i Sverige skulle få en bok om nedlagda svenska bensinstationer. Jag tycker mig vara onödigt intresserad av ämnet, men… kommer liksom inte in i boken.

En del av det är att den är ganska oteknisk, den fokuserar mer på människor, skeenden, platser och byggnader än recept, stilar och smaker.

Det finns en stor mängd illustrationer, framför allt reklamplanscher, tidningsannonser och etiketter. Ytterst irriterande är att de är samlade i tre sjok i boken. Att man har färgtrycken på finare glansigt papper är begripligt när resten av denna pocket är tryckt på oblekt fiberhaltigt papper. Men varför samla ihop de svartvita i två separata avsnitt? Det blir bara en störande mängd bläddring, och i övrigt  mycket texttunga sidor.

Till det kommer att texterna om de sammanlagt 51 utdöda ölen är ganska lika varandra i formen. För att bespara er tiden att läsa boken kommer här en mall för hur det med vissa variationer ser ut:

1853 startar den unge ambitiöse A bryggeriet B i byn C. Ölen, storsäljaren D (best mild), E (bitter), F (porter) på fat samt G (strong ale) och den lustigt namngivna H (barley wine) är stora framgångar hos de lokala tenngruvearbetarna som behöver släcka törsten.

A dör hastigt och bryggeriet tas 1888 över av änkan I och kollegan J. Det fortsätter att gå bra och ortens andra bryggerier K och L (för smått otroliga £129.000) tas över och läggs ner. Med de kommer ett antal pubar, vilket gör att B nu har 150 stycken. Första världskriget bryter ut, vilket slår hårt mot ölets styrka och kvalitet.

Mellankrigstiden utnyttjas genom att grannortens bryggerier M, N och O tas över, de läggs ner utom N som fortsätter att brygga sin välkända bitter P. Andra världskriget bryter ut och N eldhärjas.

Vid freden köps även bryggeriet Q upp, och nu brygger man P också under namnen E, R och S. Den gamla lyx-ölen G är nu nere i OG 1037. Via inköpen av grannbryggerierna ha man nu 450 pubar under sig. Under sextiotalet börjar man att brygga den kanadensiska lagern T på licens.

Problemen hopar sig eftersom bryggverken är omoderna och mycket slitna. 1969 köper jätten Whitbread upp B, och jämnar tre år senare såväl B som N med marken. Invånarna i C är upprörda och håller demonstrationståg.  Bryggerijätten låter varumärket E leva ett par år till på pubarna.

2002 köper ett par unga hembryggare och CAMRA-medlemmar ut varumärket B (och därmed R) från InBrev, och börjar åter brygga R och den salta portern U från historiska recept på cask, men eftersom det inte längre finns några tenngruvearbetare med dragiga hem att sälja den till går de omkull tre år senare.

UNDERLIGT MEN SANT: När N brann ned lyckades man samla ihop över £300 i småmynt ur ruinerna av lönekontoret. Pengarna delades sedan lika mellan de anställda.

Sådär ja. Så ser i stort sett boken ut, 51 gånger. Det blir rätt segt efter ett tag, även om Glover försöker lätta upp det med temaordvitsar. Med sådär resultat. Något intressantare är att han ger nutida exempel på öl som är snarlika de som beskrivs. Av de mellan 100-150 öl som räknas upp så har jag druckit 2-3, så det är rätt rara öl det med.

Även om det aldrig sägs rätt ut så märks det att författaren är tidigare redaktör för CAMRAs medlemstidning Whats Brewing: Egentligen var ju öl i England som allra bäst någon gång i slutet av femtiotalet när det fanns mild/bitter/stout från träfat. Sedan dess har allt bara gått utför.

Som ni kanske märker så är jag inte alls så övertygad av den här boken. Säkert jättespännande om man är 150 år gammal och har levt sitt liv i hela Storbritannien, eller något åt det hållet. Men visst har jag lärt mig en hel del, som det långvariga offentliga ölmonopolet i Carlisle, om arsenikförgiftnings-skandalen i norra England, eller om stilen Home Brewed som närmast liknar en stark brown ale.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade den här boken, men Amazon UKs rekommendationssystem är starkt misstänkt. Boken kostar där £15,99, och om du vill köpa den och stödja Ofiltrerat så går det att göra via den här länken.