2017-10-28

Londonresan V: Beer Mile etc

God morgon, Norfolk Square!
Inte heller lördagen innehöll någon sovmorgon, men eftersom fredagskvällen blivit rätt lugn och tidig så kändes det inte speciellt svårt att sätta sig på tunnelbanan söderut strax innan 9.

Första etappmålet: Utobeer i Borough Market. Mina medresenärer ville kolla om det fanns några vita valar att köpa med hem. Jag hade tidigt bestämt mig för att inte checka in något bagage och därmed inte köpa med mig någon öl hem.


Butiken som sådan var relativt oförändrad sedan jag var i London senast 2006. Fantastiskt att de orkar plocka upp och ner alla flaskor varje morgon och kväll… Av någon anledning var det fotoförbud i själva butiken.

Vi strövade runt lite i området och jag provsmakade den mest fantastiska olivolja jag träffat på. Borde kanske ha noterat vad det var?


Huvudaktiviteten för den här delen av resan var The Bermondsey Beer Mile, ett fenomen som jag läst en hel del om i bloggar etc senaste åren. Jag visste att det var ett antal småbryggerier som finns i valven under bron där järnvägen mot sydost går. Jag har också läst att vissa av dem slutat ha öppet för allmänheten då det varit problem med långa köer, klagande grannar och fylla.

Det har också förekommit klagomål åt andra hållet: Att det gått från att vara bryggerier som råkar sälja öl till förbipasserande till en mer kommersiell barverksamhet.



Vi satte igång direkt med The Bottle Shop, en kombinerad bar och ölbutik med ett stort craft-fokuserat sortiment. Ur svenskt perspektiv såg jag oväntat mycket från Dugges och väntat mycket Omnipollo.

The Kernel. Vissa av ölens kryddor odlas utanför porten.
Så, en bit längre bort i ett avgränsat område där bilverkstäderna och lagerlokalerna ersatts av delibutiker låg första bryggeriet för dagen: The Kernel. Här fick vi resans mest oengagerade bryggerivisning och provsmak av öl. Det poängterades att man bara fick provsmaka om man sedan köpte öl, men jag smög åt mig några droppar jag med. Sammanfattningsvis var deras APA och IPA-varianter bäst och de märkligt syrliga saison-ölen sämst. Deras grafiska design hör till branschens bästa, mest genomtänkta och väl genomförda.



Vidare, vidare. Nu till Partizan Brewing som låg en bra bit från de andra bryggerierna. Här fanns en ranglig bar, och ett i stort sett utrivet bryggeri.



Vi satte oss vid träbänkarna som höll på att placeras längs gatan, solen sken och termometern hade passerat 20º. Här satte vi oss och mumsade på den ost, bröd och chark som Uffe köpt då vi glodde på The Kernel. Till det tog jag en Porter som var fräsch och lättdrucken. Högtalaren inne i valvet dånade ut Madlib och livet kändes faktiskt helt okej.



Bryggeriet, fick vi veta av bryggaren som just hoppat av sin cykel, hade nyligen flyttat till ett annat järnvägsvalv 100 meter från det vi satt vid. Efter att vi ätit upp så fick vi hänga med och titta på de nya betydligt större lokalerna. I det gamla skulle man koncentrera sig på baren. Vi blev lite förbryllade när vi kom in i valvet och såg några tankar inställda i ett hörn. Ingen el var dragen, inget vatten eller avlopp syntes till. Här skulle alltså första bryggningen ske ett fåtal dagar senare? ”Japp, inga problem” tyckte bryggaren…



På väg tillbaka gick vi in till Brew By Numbers som öppnade senare än de andra. Här drack jag en 11|03 Session IPA Mosaic som släckte törsten på ett utmärkt sätt – riktigt bra humlefokus. Bryggeriet hade inte bara en stor uteservering längs valven, utan ytterligare en bar utan bryggeri.  Sortimenten på de båda utlovades vara identiskt.


I närheten av Bottleshop hade ytterligare ett bryggeri öppnat sin port: Anspach & Hobday, som ingen i sällskapet tidigare hört talas om.

Jag blev klart imponerad av stället: Både ölen (provade en väldigt lätt session-IPA, en betydligt bättre berliner weisse och en utmärkt stout(?)) men framför allt det grafiska formspråket. Mycket snyggt!

Här hittade jag en öl som verkligen fick mig att tveka om jag inte skulle checka in väskan i alla fall: The Three Threads. En porter som bryggts genom att laka mäsken tre gånger, jäsa och humla dessa öl separat och sedan blanda dem igen. Den fanns bara på storflaska och… Jag var verkligen sugen! ISO!

Här någonstans tror jag vi åkte tillbaka till hotellet och lämnade av grejer.  Och gjorde oss redo för nästa etapp.

Så vad tyckte jag om Beer Mile? Det var, givet det jag läst, färre bryggerier än jag trodde och glesare rent fysiskt. Såväl ölen som stämningen skiftade mycket mellan ställena, på gott och ont. Det var dessutom oerhört mycket mindre gäster än vad jag läst om  – kanske beroende på vår tidiga ankomst, kanske beroende på slumpen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar