Londonresan IV: Pubar och Moncada Brewery

Lågvatten.

Från Fuller's gick vi vidare norrut längs Themsens strandpromenad. Vi kom gemensamt fram till att det här inte var de billigaste kvarteren i Londonområdet direkt.

Det hade gått lite längre tid än tänkt på bryggeriet, så dagens första pub fick också bli lunchställe: The Black Lion. En pub med en mycket diskret elegans och lätt känsla av landsbygd. Till bittern (minns inte exakt vilken) tittade jag på när de andra spelade kägel/skittles.

Om jag nu inte minns ölen så minns jag maten, en utsökt portion hemlagad ravioli. En av de bästa pastarätter jag ätit!

När jag sedan tittade på pubens anslagstavla såg jag att de höll i italienska matlagningskurser och hade en italiensk filmklubb. Hm hmhmhm.

Vi gick vidare. Passerade The Dove, men vi var inte så jättesugna på Fullers-öl just då.

Hamnade i stället på en annan pub som också låg längs den allt högre belägna strandpromenaden: The Blue Anchor. I stället för det utlovade regnet var det nu full sommar, så jag tog en halvpint av deras maltiga bitter Blue Anchor Ale från Nelson Brewery på uteserveringen. Gick ner utan större problem…

Inte bara vi gick vidare, utan även klockan. Den tänkta halvtidsvilan på hotellet ersattes av en snabb vända för avlämning av inköpta souvenirer, innan vi begav oss till nästa bryggeri, en knapp timmes resa åt nordväst: Moncada Brewery.

Vi välkomnades av Julio Moncada, grundare chef och bryggare. Platsen vi hamnat på var Dollis Hill, ett industriområde dominerat av företag som importerade varor och mat från Kina och Sydostasien liksom lättare industrier. På andra sidan bryggeriet började ett större villaområde.

Den obligatoriska rundvandringen bland rostfria tankar, rör, elskåp och slangar genomfördes. Moncada, som startade 2011, hade flyttat in i de här lokalerna under våren 2017 och hade bryggt öl här under ungefär ett kvartal.

Allt var skinande rent, jag skulle inte haft några problem att äta middag direkt på golvet. Det här var en stor investering, som skett med privat kapital. Exakt vad det kostade ville Julio inte berätta men jag gissar på ett par miljoner pund. Bland annat fanns en avjoniseringsanläggning för inkommande vatten, så att de kunde bygga exakt den vattenprofil som varje öl mådde bäst av. Det fanns gott om plats för ytterligare jäs- och lagringstankar och i de här lokalerna och de kunde nog maxa anläggningen på 2-3 miljoner liter per år. Ölen paketeras såväl på keg, cask och flaska. Huvuddelen av ölen är dock keg. Om/när man växer så kommer det nog att bli en burklina också.

Redan nu fanns det framtidsplaner: De var väldigt sugna på att bygga ett koelschip och göra vildjästa suröl. Liksom ett större kylrum för den färdiga ölen, troligen på annan plats.

Värmeväxlare och vattenbehandling.

Över den lägre delen med kylrum, maltlager, labb och kontor fanns en stor öppen bar, som fortfarande var under uppbyggnad.

Här var planen att ha en brewpub av större format, ett par hundra gäster kunde få plats. Julio förklarade att i området planerades över 6 000 nya bostäder, och förhoppningsvis en ny tunnelbanestation. Och området är ganska pubfattigt…

Ölen, som säljs under varumärket Notting Hill, finns i ett antal sorter, från imperial stout med vanilj till frukt-berliner weisse. Jag återkommer till dem i en senare text.

Så, bryggeriet startades 2011 men det har bara bryggts några månader i Dollis Hill. Hur hänger det ihop? Jo, de startade i mycket mindre lokaler och med diverse begagnad utrustning i Ladbroke Grove. Och där finns fortfarande en pubverksamhet kvar.

Vi satte oss i Julios bil och blev körda dit i vad som verkade vara en evighet av villor, radhus och butikslokaler. I bilen kom vi, efter ett missförstånd, att diskutera det eventuellt geniala i en senapskryddad öl.

kontrasten mot det kliniskt städade bryggeriet var stor: I hörnet av ett gammalt bussgarage hade bryggpuben byggts upp i 2,5 våningar. Den nedre delen där ölen bryggts var sånär som ett par tankar tom, och övervåningen såg lite ut som en studentkorridor blandat med en hembryggar-källare och ett lunchrum. Ytterligare en etage upp fanns fortfarande delar av företagets kontor.

De två unga männen som jobbade bakom baren sken upp när vi som första gäster äntrade lokalen. Det visade sig att det nästan varit tomt även kvällen innan vilket de inte riktigt förstod. Vi som åkt bil i området hade förklaringen: Ett antal stora asfalteringsarbeten hade nästan skurit av området från all trafik, och busslinjerna var även de omlagda.

Öl provades under det att en handfull ytterligare gäster i 20-årsåldern kom in, tydligen direkt efter jobbet.

På väg ut såg vi att området tidigare uppenbart innehållit verkstäder, industrier och lager var fullt av konststudios, skolor, ett enormt arbetsförmedlingskontor, flera gym och ett och annat callcenter.

Vi kom snart ut på banken till Union Canal, och efter en frisk promenad såg vi dagens sista inbokade mål: Fullers-puben The Union Tavern som lockade med sin uteservering vid vattnet.

Det här, fick vi veta, hade varit en av Fullers experiment-pubar. När man för några år sedan tog över den, renoverade och fixade till uteserveringen så bestämde man sig för att inte tvinga franchisetagaren att ha några Fullers-öl, alls. De skulle driva krogen som ett free house. Numer fanns det ungefär så många Fullers-öl som det brukar på deras pubar, men det var mer keg än man kunde trott, och en hel del av Londons mindre och modernare bryggerier fanns representerade. Jag högg i på en nachotallrik och sköljde ner med en APA på sådär 4 % från något bryggeri... Kanske Portobello?

Nå, i alla fall jag tyckte att det fick räcka för dagen.