Ölprovning: Svenska moderna klassiker

I lördags höll jag en privat ölprovning. Jag hade fått helt fria tyglar, och omständigheterna gav ganska snabbt temat Moderna svenska klassiker.

• Nils Oscar Lundgrens Lager var just omständigheten: Det var självklart att det skulle bli detta tema när denna moderna ljusa lager nu tillfälligt återlanserades. Ölen visar hur långt vi kommit sedan 1996: Ja, den är tydligt beskare än en stor stark, men i övrigt så är fokuset mest på den ljusa malten. Trots att humlen är Cascade och Cluster så finns nästan inga citrustoner här. God men kanske lite småtråkig. Ett modigt val från Nils Oscar att inviga sin burklina på detta sätt. 
• Nynäshamns Ångbryggeri Bedarö Bitter kom året efter. Och har bryggts oavbrutet sedan dess. Det är fortfarande en småkonstig öl: Maltbasen är tydligt klassiskt bitter, humlen lika mycket nittiotals-amerikansk och jästen... sådär säreget spånskivig som alltid i NYABs ale.
• Ett rejält hopp tidsmässigt gav oss Oppigårds Amarillo som kom 2007. Här är det ingen tvekan, svenska bryggerier började bemästrat de amerikanska stilarna. Denna APA är ytterst balanserad med grapefrukt och antydningar av röda bär.
• Plötsligt, 2012, så hade delar av lilla Sverige passerat de flesta av de amerikanska originalen: Omnipollo Neb slog ner som en bomb under SBWF 2012 och ett halvår senare kom den in på Systembolaget där sedan dess funnits och blivit en klassiker: Klar, ren, rejält besk med närmast övertydliga citrustoner.
• Två år framåt, och en ny stil vänder upp och ner på vad vi trodde att vi visste om IPA: Grumlig, söt, låg beska och massor av fruktighet från såväl humle som riktig frukt: Ja, det var Brewski Mangofeber som vi drack.
• 2016 lanserades Omnipollo Aon (då som Noa) som åter en stil som varit otänkbar några år tidigare, pastry stout. Stor, svart, alkoholtung och rejält sötad med laktos och smaksatt med essenser. En öl som det är svårt att vara neutral inför. 

Handuppräckningen vanns med liten marginal av Oppigårds Amarillo. Om jag minns rätt.