2014-10-01

Charlis Rökstout

Bäst att sticka emellan med en vanlig jäkla recension så ni inte känner er allt för vilsna. Det får bli den sista ölen ur trepacket från Charlis Brygghus: Rökstout, en svart lättrökt öl på 5,3 % som bryggeriet själva beskriver som
en lätt stout mä smak av flatrökt skånsk ål
Den ger ett lite trögflytande intryck när jag häller upp den. Färgen är svart (80 EBC) och det djupt bruna skummet är två fingrar högt och kompakt. Det sjunker ner långsamt utan att lämna några rester efter sig på glaset.

Doften är på samma gång kraftig och mjuk med tydliga toner av rostad malt. Lite rök och mörk choklad. Aningar av fikon, kaffekarameller och melass/mörk sirap. Blommig beska. Den känns balanserad och behaglig.

Smaken startar torrt och beskt, det är en öl som domineras av den kraftigt rostade malten. Toner av mörk-söt choklad och melass passerar förbi. Gräddkola och träkol. Stor kropp. Eftersmaken adderar en långsamt växande smak av rökta charkvaror och en ren beska. Inslag av torkad frukt (mest katrinplommon). Aningar av saltlakrits i slutet.

Kolsyran är ganska stark, de små bubblorna kortlivade. Vätskan är något mjuk.

Bäst av de tre i lådan, men troligen också den som är minst lagringskänslig. Jag kommer att tänka på Nils Oscar Rökporter, men den här känns torrare och lite lättare. Behaglig.

Betyg: 3,83. Tillgänglighet: Systembolagets beställningssortiment, som del av ett mixpack. Pris: 99:00 för 3×500 ml. Bäst före: 20141101 (batch 00007).


2014-09-30

Stockholm Beer 2014 - II


Del två av mina observationer från Stockholm Beer & Whiskey Featival 2014:

Om jag ska trendanalysera årets festival så är det flera saker som sticker ut. London är en av dem. London är hett. London är skållhett. Spendrups har genom satsningen London Calling tagit ett antal av dessa bryggerier till festivalen. Dels i en egen stor monter, dels bredvid Gotlands Bryggeri.

Den senare platsen hade ett av dessa nya engelska bryggerier som jag tidigare inte hört talas om: The London Beer Factory. Det kan förstås bero på att de inte riktigt kört igång sin verksamhet, premiären är egentligen nu i helgen. Säljaren Ed hade flugits in, och vi hamnade nästan direkt i intressanta diskussioner om öl i England. Till skillnad mot många av sina kollegor ville de brygga väldigt traditionella engelska stilar, fast lite bättre och gärna lite torrare. Modern torrhumling var dock inget de tänkt att satsa på.

De hade tre öl på cask. Ja. Ett helt nytt bryggeri tar in sin öl på en festival långt bort på cask. Modigt på gränsen till dumdristigt. Ed förklarade att det hade varit ett krav från Spendrups, men att han hoppades på att det skulle gå vägen.

Den första ölen från dem, Chelsea Blonde på 4,3 %, var definitivt inte serveringsfärdig. Grumlig som en hefeweissen, och smaken påminde mest om jäsande vetedeg. Den var säkert bättre fredag-lördag när den fått ligga till sig lite. För bakom jästen anade jag en lättdrucken sommaröl, inte långt från Fuller's Discovery.

Paxton Pale Ale på 5 % var betydligt mer färdig. Toffee och en behaglig balans. Humlen var Perle.

Här blev jag avbruten av telefonen och jag var tvungen att gå undan en bra stund för att kunna reda ut helt öl-orelaterade saker. Trist, men nödvändigt.

… Nå. I en del av montern hos Carlsberg stod Nya Carnegiebryggeriet och erbjöd sin öl. Dels den Kellerbier som de haft som prototyp för ett år sedan, men också ett antal nya brygder. Jag testade J.A.C.K. som var deras session-IPA på 4,5 %. En blandning av engelsk malt, Brooklyn-jäst och amerikansk humle (Williamette, Admiral, Bravo). Stor kropp för styrkan, krusbär och lime i doften och genomgående mjuka och långlivde smaker. En av de bättre i stilen jag träffat på.

Jag hade tidigare under eftermiddagen blivit tillfrågad om jag ville komma förbi mässans receptions-kur där Öl-Poddens ”CC” satt och spelade in sin podcast. Ett av de kommande programmen kommer att vara en intervju med mig, Johan från Portersteken och Manker från Mankerbeer. Det var riktigt roligt att sitta och prata öl med dessa giganter, hoppas att det låter lika bra när det blir färdigt också!


Åter ut i vimlet, som nu var betydligt tätare än tidigare. Inne i innersta rummet stod en ny importör, New Brews Sweden, som plockat in ett antal brittiska bryggerier till Sverige. Många av dem som ratats av andra importörer på grund av svårigheterna att sälja brittiska öl här under de senaste 10 åren.

Ett av dem var en av mina absolut största favoriter när det gäller engelsk pale ale: Landlord från Timothy Taylor. Och jodå, den var lika god som jag minns den med sina karaktärsfulla och balanserade toner av engelsk malt, fruktig jäst och blommig humle. Kommer i beställningssortimentet i november!

Ytterligare ett bekant bryggeri som saknats i Sverige ett bra tag är Titanic. Deras Stout på 4,5 % har en rökig början och stora lena smaker. Massiv.

Den nya generationens brittiska bryggerier som tittar mer åt USA representerades här av Hardknott: Azimuth IPA var stiltrogen med mycket lime-grapefrukt och syrlig beska. Men också mjukare än många svenska och amerikanska.

Vidare, vidare. Det är lätt att fastna i ett totalt nyhetsfokus som ölbloggare, och ännu lättare på en stor festival som denna. Men samtidigt så satsar alla utställare medvetet på överraskningar, exklusiviteter och nyheter så det är svårt att komma undan det. Gamla godingar får man njuta vid andra tillfällen.


Slottskällan stod hos distributören Beer Enthusiast, och även de hade utlovat något oväntat på Stockholm Beer. Detta infriades med råge i och med Rum Quad, en quadrupel på 11,5 % som legat i 3 månader på romfat. Doft av mörk rom och syrlig flamländsk-rödöl. Romsötma och kraftig alkohol i smaken, lite kort slut. Bryggare Maarten stod i montern och förklarade att den inte legat många dagar i flaskan ännu, och att den skulle komma att bli betydligt komplexare och mer balanserad om några år.



Bloggare Jonas H från Pilsner.nu stod också i montern och var inte sen att diskutera sina varor. En av dem har jag varit lite nyfiken på sedan jag sett den på en hylla: Big Job från St Austell. De har tagit sin fantastiska IPA Proper Job och kastat i mer av allt. Engelsk stor humle i doften, kladdig tung malt. Aprikoser och hö i smak och doft. Inte dålig, men jag föredrar absolut den svagare varianten.


För att fortsätta den engelska trenden förflyttade jag mig till London Calling-avdelningen där By The Horns var på plats. Deras berliner weisse Sour To The People var just syrlig med en del karamell/knäck och svårbestämda frukter. Frisk och uppfriskande

Wolfie Smith är en amber ale med amerikansk humle, men ändå sådär mjukt lättdrucken som engelsk öl är när den är som bäst. Vi pratade lite om namnet och etiketten och kom fram till att en del av ölens särart går förlorad om man som jag aldrig hört talas om TV-serien Citizen Smith. Men att de samtidigt hade en poäng med att hålla sin image så lokalt syd-väst-London som möjligt.

Jodå, jag kom i närheten av Pilsner Urquell-jättefatet även den här gången. Och så plötsligt stod jag där med Václav Berka, en full sejdel i handen och ett festival-glas-halsband över axlarna. Det är inte helt säkert hur det går till, men den leende bryggaren/representantan kan det där ut i fingerspetsarna. Ända sedan vårt bloggkonferens-besök i Edinburgh hade jag undrat om staden hört av sig om ölsprutandet på tavlorna i stadshuset. Det hade de inte.

Men den ofiltrerade pilsnern är rätt tung, så jag gick omkring ett tag och smuttade. När jag kommit förbi Wicked Wine-montern och hälsat på säljaren Gonzo så undrade jag om de hade något ”lätt och friskt”. Founders All Day IPA blev förslaget. Grönska och tallkottar i doften, bra beska och uppfriskande citrus. Betydligt bättre än flaskan jag drack i våras.



Brill igen. Har hade de just öppnat en flaska Mikkeller Amass B&W West Coast Style India Pale Ale som jag tyvärr inte noterade något om. Men eftersom jag inte minns något av den så var den nog varken jättebra eller hemsk.


Sist ut? Det blev hos Galatea där Jerry Lindhal stod och pratade om diverse destillat. Jag skickade fram mitt glas och förklarade att han hade fria händer. I glaset hamnade en bourbon, en Blanton's Single Barrel. Efter all beska och syra i olika former så var det oerhört gott med något så fruktigt, elegant och avrundat.

Varefter det definitivt var hög tid för en buss in till stan där det blev en kebab iskender innan en ovanligt seg tågresa tillbaka till Linköping väntade.

Snart: Öppen ölprovning - Svenska småbryggerier

LocationSweden
Härifrån!
Nu på lördag, 4 oktober 2014, håller jag åter en ölprovning på De Klomp. Temat är Svenska Småbryggerier och vi kollar in öl från de mindre bryggerierna i landet.

Klockan 15:00-16:00, 200 kr per person och drop in är det som gäller. Om du vill lyssna men inte dricka alkohol så går det också att ordna.

2014-09-29

Stockholm Beer 2014 - I

Dags att göra lite nytta för den där pressackrediteringen…

Det handlar om Stockholm Beer & Whisky Festival 2014. Den inledande presskonferensen var i år mer fokuserad på att förklara att vi svenskar nog inte riktigt tagit in hur stor festivalen blivit. Tredje största ölfestivalen i världen och den största whiskyfestivalen. Det är en imponerande utveckling, det är det. Vidare uppvisades några av de utställande företagen, valda för att visa bredden och kunskapen.

Det hela avslutades med att titta på den film som Åbro spelat in i samband med bryggningen av hembryggar-SM-vinnaren Drakens IPA. Lite småkul faktiskt… Rick kanske skulle satsa på en karriär som skådespelare? Filmlänk.

Bryggare Robin från Gamla Enskede


Det blev lite kallskuret efteråt, tillsammans med några av utställarna, deras produkter och sådär. Jag valde en lättöls-porter: Stora Gungans Porter från Gamla Enskede Bryggeri, ett ganska unikt sådant eftersom de enbart brygger lättöl.

Tillsammans med maten fungerade den perfekt, och balanserade rätternas ganska milda smaker med en fin rostad maltighet. Lite vek på egen hand, men jag tror inte det är så den ska avnjutas. En positiv överraskning från ett bryggeri jag hört talas om men inte så mycket mer.

Nå, mätt och stärkt var det äntligen dags att inta festivalen. Eftersom jag ska tillbaka nu på torsdag så valde jag att begränsa mig till det som var hela festivalområdet när jag började med mina besök för 10 år sedan, det som idag heter Hall I.



Efter att ha gått ett hastigt varv runt lokalen för att orientera mig och ta lite foton så gick jag slumpmässigt fram till CAP Brewing där Danko, Mattias med flera höll på med de sista finjusteringarna. Deras stiltrogna tolkning av tjeckisk pilsner (dock inte dekoktionsmäskad) Bohemian Rhapsody fick bli första ölen ut. Oväntat sött och med mycket tysk/tjeckisk humle.

Mörkare och lite tyngre (4,9 % i stället för 4,5 %) var Don't Break The Oat, en oatmeal stout. Torr. Rostad. Mjuk. Irländskt maltig men med lite vass kolsyra.


Man hamnar ju förr eller senare hos Brill & Co, så det var lika bra att ta det besöket nu när det var lite lugnt. I montern satt halva Omnipollo, Henok, med junior och kollade läget. Jag fick omgående ett glas mörk tjock vätska i mitt glas utan att få veta vad. Det var enorma toner av elegant kaffe, O'boy och alkohol i doft och tunga kaffekarameller i smaken: Ja, det var en av de öl som Omnipollo bryggt vide Englandsbesöket: Yellow Belly. Även om det normalt inte är min typ av öl så blev jag totalt imponerad av denna utsökta efterrätts-öl.

Brekeriet hade valt att vara på en ölfestival i Holland i stället för Stockholm, men Brill hade några av deras öl i kylen. Bland annat lättölen Ligero som jag tidigare inte provat. Lätt kropp men tydliga smaker, kanske lite svavel. God.

Granne med Brill låg Oppigårds Bryggeri. Jag är säkert trögast i stan, men det var först i förra veckan jag insåg att deras monter var Faluröd. Passade och lite vitsigt. Jag provade en skvätt av Ädelweisse, den bayerska veteölen som de bryggt tillsammans med Närke Kulturbryggeri. Varianten bryggd i Örebro testade jag på småbryggerifestivalen i Nyköping, och om jag försöker jämföra den tycker jag nog att den här (som snart kommer till Systembolaget) var något lättare i kroppen. Annars satt både beskan och fenolerna där de skulle.


I andra änden av första salen stod Galateas montrar, och i ett hörn höll Jessica Heinrich hov med S:t Eriks-öl. Jag provade lite av deras English IPA. Lika maltsöt som tidigare, men till skillnad från när jag drack den i Uppsala var den här rent söt och inte dovt oxiderad. Vi funderade över om den kunde bli lite barley wine-lik med lite mer tid.

IPL provades också, det en en imperial pilsner som kombinerade lagerns krispighet med massiva mängder fruktsallads-Mosaic. Långt ifrån Samuel Adams Imperial Hallertau Pilsner (som nog bara jag minns), men ändå samma andas barn.

Samarbeten mellan europeiska bryggerier och Samuel Adams är inte helt vanliga, men St Eriks presenterade ett sådant: Transatlantic Belgian Strong Red Ale smakade inte alls speciellt belgiskt, starkt eller rött, men den hade en syrlig och fräsch smak av lingon och tranbär som fungerade utmärkt. Inga jästtoner, men kruttorr och häftig.



I ett hörn hade Åbro byggt upp en egen liten monter åt Bryggmästarens Drakens Guld, den där SM-vinnar-IPAn. Tyvärr stank väggarna av nymålad färg vilket gjorde det svårt att dricka ölen på plats.

Nå, hur var nu den uppskalade ölen? Jo tack. Ren enkel beska, väldigt låg karamellighet, växande frukter och sötma när den fick upp temperaturen. En bättre IPA än vad jag hade gissat att Åbro skulle lyckas få ur sitt bryggverk. Men samtidigt hade den här ölen inte vunnit hembryggar-SM. Jag måste dock säga att jag uppskattar deras entusiasm.

Inne i det innersta rummet i hall I stod Malmö Brygghus. Som med sin blandning av kunnande, självförtroende och lyhördhet snabbt blivit ett självklart inslag i ölsverige. Där hittade jag ett antal flaskor Zwarte Bessen. Ölen utgick från Fader Franssons Belgo Burley Wayne som blandats med brett och svarta vinbär i ekfat. Torra lite sträva toner av svartvinbärs-brännvin och syrliga karameller.


Från samma bryggeri: Framboise. Tunga smaker av parfymer och fruktgodis som lättas upp av en saftliknande syra. Mindre söt än man kunde tro.

Sist ut från Malmö: DIPAn Gubbster på dryga tio procent. Höga alkoholer, rätt torr och karamellig med lite kåda och kattlåda. Sträv. Nja, den här batchen var de inte helt nöjda med.



Inte många steg därifrån fanns Södra Maltfabriken. Bland sina öl fanns flera som kunde klassas som session-IPA: Puff She Puff, till exempel, på 3,5 %. Cascade-humle. Trevlig citrus och en lätt kropp.

Eller 3,5 %-varianten av Almighty som helt enkelt är en nedskalad version av deras storsäljare. Syrlig lime-beska men på tok för lätt för att vara riktigt god.

Dubbelt så stark var Södra Jura - Half The Story, tänkt att drickas tillsammans med en Jura-whisky. Den dominerades av Mosaic. Lätt dammig och röd smak med en lätt whisky-ton i malten. Nja…

Nå, det får räcka för idag. Jag återkommer med mer babbel.

2014-09-28

Ölprovning - öl jag gillar

En gammal bekant hade svensexa igår. Jag var inbjuden att hålla en ölprovning tidig eftermiddag, och det beställda temat var ”öl jag gillar” och jag la själv till bivillkoret ”som rätt enkelt går att få tag i”.

Så jag körde en eftermiddag till Systembolagets butik inne i Linköping och botaniserade runt i hyllorna. 

Till detta hade jag tänkt att använda mitt jätteinköp av ölprovningsglas från Sejdelshoppen. Glasen var alltså helt nya, och jag hade sett att de var väldigt smutsiga/oljiga. I lokalen där vi skulle vara fanns diskmaskin större än den jag har hemma, så jag var på plats 3 timmar innan provningen skulle starta.

Vilket var tur, eftersom det givetvis strulade med diskningen. Men jag blev klar precis i tid. Å andra sidan var inte sällskapet det, så men bättre så än åt andra hållet.
  1. Spaten Münchener Hell blev första ölen. Det kan inte gå fel med en elegant ren och lättdrucken helles. ”Sommaröl” tyckte någon vid borden. Jovisst.
  2. Lite mörkare, lite komplexare, lite mer av allt är det i Anchor Steam Beer. Berättade lite om bakgrunden till stilen. Och om bryggprocessen i allmänhet. 
  3. Engelsk humle fick stå i förgrunden när Fuller's India Pale Ale hälldes upp. Lätt knäckig med frukt och blommor.
  4. Amerikansk humlefokus med låg alkoholhalt? Ja, min nuvarande favoritöl BrewDog Dead Pony Club var nästa på tur. Citrus i mängd liksom en beska nästan helt utan malttoner blev en bra kontrast till ölen innan. 
  5.  Mer av samma sak, fast här mer maltigt och elegant. Och svenskt. Oppigårds Indian Tribute är en riktigt bra AIPA, det är det. En av deltagarna höll en plötsligt monolog om hur tråkig han tyckte att etiketten var. Jag höll inte med.
  6. Sist ut blev en tillfällig nyhet, en exklusiv och dyr sak: Mikkeller Beer Geek BreAKfast, versionen av den nu klassiska kaffestouten som bryggts hos Anchorage i Alaska. Det speciella med den här versionen är att den jästs på träfat. Den ena flaskan var överkolsyrad och skummade något enormt, men inte den andra flaskan, märkligt. Jag tycker att det var en kraftigare kaffesmak i den här än vad jag minns från de andra.
    Den här ölen var också den som det lämnades mest kvar av i glasen.
Deltagarna var mycket frågvisa och jag lyckades krångla in mig i alltför tekniska och långa haranger om såväl mäskscheman som lättölsbryggning. Men givet förutsättningarna så tycker jag att det var en väl genomförd provning.

Handuppräckningen var svårtolkad eftersom flera röstade på flera (någon på alla) öl. Men jag tror att Anchor Steam Beer fick flest röster trots allt.

Ja, sedan drog svensexan vidare till ishockey och jag fick ta mig ann att städa och diska alla glas igen.


2014-09-26

Stockholm Beer 2014 i bilder

Igår var jag på öppningsdagen på Stockholm Beer & Whiskey Festival. Det tionde året för mig.

Många intryck. Många öl. Många spännande personligheter.

Men det var segt att komma hem så sent, och så ska jag upp tidigt (relativt) i morgon. Så jag orkar inte riktigt samla ihop mina intryck i text just nu. utan ger er några intryck i bilder i stället.















Men okej: En öl ni inte får missa: Omnipollo Yellow Belly. Som att dricka en riktigt lyxig kopp kaffe, en nötig chokladdesert och ett glas för stark O'boy – samtidigt. Magiskt. Finns hos Brill.

2014-09-24

Charlis Älvdans

Den andra ölen från mixpacket från Charlis Brygghus blir Älvdans på 4,9 %, som etiketten beskriver så här:
mellanöls styrka möter snäll amerikansk beska
Färgen är guld, vätskan är aningen grumlig. Det finns lite fällning på flaskans botten. Det fingertjocka vita skummet faller långsamt ner till ett tunt lock, lite rester blir kvar på glaset.

Doften har tydliga toner av färska och torkade örter och en rå beska. Aningar av färg, papper och alkohol.

Smaken är till en början lätt med en frisk beska. Örter och blommor, liksom en tung sötma. Aningar av torkad frukt, nymålad färg och alkohol. Medelstor kropp. Eftersmaken har växande sträv beska med lite syrlighet, omogen frukt och torkade blommor/örter. Avslutningen är söt och sträv.

Kolsyran är medel till stark, de små bubblorna friska. Vätskan är mjuk.

För mycket orenheter, och en för tung sötma.

Betyg: 2,75. Tillgänglighet: Systembolagets beställningssortiment, som del av ett mixpack. Pris: 99:00 för 3×500 ml. Bäst före: 20150108 (batch 00018).