Ja, vad heter den här egentligen? Ska jag tro Carlsberg Sveriges pressmeddelande så heter den Falcon RAW. Kollar jag på Systembolagets sida heter den Falcon Raw No 9. Äh, jag går på det sista. Fast vilka var de åtta tidigare? Hm.
Det är alltså en ofiltrerad kellerbier från detta Sveriges största bryggeri. Vem hade väl kunnat tro det för några år sedan? Ölen har producerats med ekologiska råvaror, däribland ”en nypa” omältat vete och den tyska humlesorten Perle. Alkoholhalten ligger på 4,5 %.
Jag gör precis som flaskans etiketter instruerar mig till: Först rulla flaskan några gånger, häll upp 2/3, rulla runt bottensatsen, häpll upp resten. Trots rullandet pyser inte ölen speciellt mycket när jag häller upp den. Det bildas ett ganska stort orange skum som sakta faller ner utan att lämna några rester på glaset. I vätskan som är smågrumlig flyter det omkring ganska mycket partiklar.
Doften är söt med tydliga toner av kex och småkakor. Aningar av karamellmalt. Lite blommig humle, dock utan större beska.
Smaken är först ganska mild, men jag noterar den där speciella sydtyska kakor-jäst-blom-smaken efter en stund. Beskan är mild och mycket blommig. Det finns också en lätt smörighet. Eftersmaken är i stort sett densamma med lite ökad sötma. Aningen är söt med lite apelsin, nästan åt det jolmiga hållet.
Kolsyran är mild, de få bubblorna små och mjuka. Vätskan är aningen kladdig.
En fullt acceptabel, om än aningen mild och försiktig kellerbier. Troligen en bra introduktion till stilen för stor-stark-drickarna. Inte illa alls!
Bonus-nörd-fakta: Bilderna på flaskan som skickades ut i samband med lanseringen från Carlsberg Sverige har en halsetikett. Flaskorna i butik hade i stället en lapp omkring halsen.
Betyg: 3,25. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment från och med april 2012. Pris: 12:90 för 330 ml. Bäst före: 24 SEPT 12.
2012-06-02
En sån där sak som jag plötsligt kan fundera lite på
![]() |
| Senare klädsel. Foto: Magnus Skoglöf. Från Systembolaget. |
I vilket fall. I arbetet ingick arbetskläder. Om jag minns rätt såhär 10 år senare så fick jag ut
- 2 skjortor, kort ärm
- 2 skjortor, lång ärm
- Kort förkläde
- 2 par byxor
- Slips (säkerhetsmodell)
- Slipsklämma
- Livrem
Nå, skjortorna var i en beige-grön nyans och byxorna brun-gröna. Det är utan tvekan de kläder med bäst passform, kvalitet och funktionalitet jag någonsin haft på mig.
När jag slutade så fick jag lämna tillbaka kläderna. Det som var oanvänt gick åter till något förråd, slipsen och livremmen ansågs ”personliga” och de fick jag behålla (livremmen är fortfarande i nyskick efter 10 års hårt användande).
![]() |
| Slipsen. Fläckarna härrör från en incident med en låda Dubonnet. |
Men de plagg jag burit och tvättat lades i en speciell påse. Butikschefen förklarade att de inte ville att kläderna skulle komma ut utanför butiken, så de skänkte dem till något slags katastrofbistånd.
Jag kom att fundera på det där sista när jag häromdagen såg att personalen på den lokala ICA Maxi-butiken bytt från de signalröda skjortor de haft sedan neolitikum till kläder i beige färgskala…
Det skulle vara väldigt spännande att se ett katastrof- eller flyktingläger någonstans där folk går runt som Systembolagssäljare. Jag ler lite när jag tänker på det.
Ja, det var hela min poäng. Tack för intresset.
Eller, förresten: Systembolagets butikspersonal kommer att byta sina nuvarande klädsel till något ”sommelierliknande” i en framtid.
Etiketter:
babbel
2012-05-31
Blå Chimay - 2003 vs. 2012
I morgon är det nyhetssläpp på Systembolaget, det sista stora innan sommaren. Bland ölen finns en som redan lagrats några år. Chimay Blå från 2003. Det är en stark mörk belgisk ale bryggd av trappistbryggeriet Bières de Chimay på 9 %.
Det är inte första gången som importören TOMP erbjuder denna öl av äldre variant; i februari 2008 kom det ett parti från 1999 som jag köpte några flaskor av. Jag drack av dem allt eftersom och recenserade i februari 2009, då jag var överväldigad och gav 4,2 i betyg (länk). Exakt ett år efter det tyckte jag att den med råge passerat sin topp och var inte speciellt god (länk).
Om jag ska extrapolera en framtid så tror jag att 2003 är ganska så redo att drickas nu och att den nog inte vinner så mycket på att bli äldre. Men man vet ju aldrig helt säkert förrän det är för sent…
I kväll har jag ställt fram två flaskor: Dels den 2003 som jag fått av TOMP, dels en 2012 som jag köpt på Systembolaget (den har funnits i sortimentet sedan den introducerades våren 1995).
Lite intressant är att man nog tänker sig att dess etikett alltid sett likadan ut, men när jag kollar på 1999, 2003 och 2012 så ser jag att de gjort om den allt eftersom, men det hade jag nog aldrig tänkt på om jag inte haft bilderna tillgängliga. Vilket är ett gott betyg för varumärkesbyggarna. Å tredje sidan saknade flaskorna på det tidiga nittiotalet helt etikett utan skilde sig enbart med kapsylerna, som Westvleteren fortfarande gör.
Så, sida vid sida, vad har hänt under 9 år?
Jag öppnar först den äldre och möts av ett piggt pys, inga reaktioner i vätskan. Den yngre pyser även den, men här bildas ett centimetertjockt skum på vätskan.
Häller upp. 2012 skummar ordentligt med ett varmbeige skum, 2003 är betydligt lungare vad gäller skummet och till skillnad mot den nya ölens fina skumlager som blir kvar försvinner skummet nästan helt på den äldre. Båda glasen innehåller nu en klar mörkt varmbrun vätska.
Doften är i den unga ölen frisk och lite karamellig med en renhet och en stram beska som får mig att tänka på wienerlager snarare än belgisk stark ale. Lite mjuk jäst och en del alkohol. Den tydligt belgiska fruktigheten (banan, aprikos, fruktkola) kommer fram efter ett tag.
Den äldre ölens doft är radikalt annorlunda. Här är det starkvin, madeira, russin och rostade nötter som gäller. Beskan liksom alkoholen är nästan helt borta. Madeiriseringen har jobbat som man skulle ha trott, men skillnaden är närmast övertydlig och större än vad jag skulle gissat.
Den yngre är inte dålig men känns vulgär och enkel i jämförelse.
Smaken: Den yngre är frisk med en fin ren beska som försvinner iväg för en aningen vass sötma. Belgiska jästtoner, antydan till skalkärvhet och lätta exotiska frukktoner. Eftersmaken har en hel del alkoholtoner, en kärvhet och lite knäck. Slutet är rätt så kort.
2003 smakar starkvin, det drar i sin kryddighet nästan åt Blossa Starkvinsglögg. Det är elegant och snyggt, men det finns en snabbt övergående klor-smak som inte är speciellt behaglig. Tur att den försvinner bort fort. Det finns en lätt sälta och en ton av läder. Sötman i doften har ingen motsvarighet i smaken, ölen är snarare att betrakta som torr. Så pass att ölen förlorar sin balans i eftersmaken som är lite ekfatslagrad, sträv och lite källarunken. I slutet dyker något slags torr beska upp innan starkvinet åter tar över.
När jag återgår till 2012 så känns den plötsligt betydligt intressantare, friskare, mer balanserad och pigg. Kanske mindre komplex, men trevligare.
Kolsyran är aningen kraftigare i den färska ölen, men det är bara en fråga om nyanser. Bubblorna är i båda friska och små. Vätskan är något kladdigare i 2003, men även här skillnaden liten och de är båda rätt medelmåttiga, jag tycker att man ska vänta sig en rundare känsla i munnen från ett öl på 9 %.
Den gamla ölen har betydligt mer jästgrumling i botten än den unga.
Jag skrev in betyg med BA-viktningen under tiden jag smuttade på de här, och något förvånande kom jag fram till att de får exakt samma slutpoäng: 3,7. Ja, jag är väl lite snål i kväll men jag vet att det finns bättre öl i den här kategorin och jag vet ungefär vad jag vill ha från dem. Det 2003 vinner i den fantastiska doften hinns upp av 2012 i bättre smak och högre drickbarhet.
Så vad är mitt slutliga tips till de som inte bestämt sig för om de ska investera i en färdiglagrad öl eller inte?
För den som inte har sin källare full med gamla belgare… eh… gamla belgiska öl så är det en bra genväg till att förstå lite vad som händer med en flaskjäst öl efter ett antal år. Speciellt om man som jag gjort i kväll, jämför den sida vid sida med en färsk.
Jag tror det är svårt att få en större inblick i ämnet lagrad öl än att köpa en av varje för 28:90 + 54:90.
Men jag har svårt att se att 2003'an kommer att utveckla sig speciellt väl under kommande år.
Va? Blanda 50/50?
Skulle jag nedlåta mig till sånt?
Jaaaa!
Resultatet blev rätt okej faktiskt: Russin-starkvinstonerna gifte sig bra med beskan och fräschören. Fast helt perfekt blev det inte, resultatet blev lite blaskigare än delarna och en tvålig smak dök upp.
Etiketter:
babbel,
snabbrecension,
undersökning
2012-05-30
Shipyard Applehead
Shipyard Brewing Co. Det Maine-baserade bryggeriet är väl inte det mest omtalade i USA, men under de snaste 10 åren har det då och då dykt upp någon sort hos Systembolaget, importerade av World Beer Trading.
Applehead är en av deras nyaste öl, det är en amerikansk veteöl på 4,5 % kryddad med äpplen och en aning kanel. Enligt bryggeriet är den brygd på önskemål från de som gillar deras Pumpkinhead.
Själv har jag väl varit rätt skeptisk till deras öl när jag ätnker tillbaka, fast när jag kollar tillbaka så gav jag visst 4,05 till såväl Brewer's Choice Special Ale 2007 som Brewer's Choice Special Ale 2008. Lite blandade resultat.
Jag häller upp ölen och den ger ifrån sig ett rejält fräsande ljud. Det stora skummet är varmvitt och luftigt, men det sjunker ner rätt fort utan att lämna några rester efter sig. Färgen är guld (8 EBC) och vätskan klar.
Doften har lite syrliga vete-toner, men den domineras av kanel. Lite röda äpplen gör att jag kommer att tänka på söta äppelpajer.
Smaken domineras av kanel. Aningar av röda äpplen, vetemjöl och lite konstgjorda frukessenser. Eftersmaken bjuder på ännu mer kanel, men också en ren lätt beska. Avslutningen blänker till med lite röda äpplen, en lätt sötma och en aningen metallisk beska.
Kolsyran är kraftig men kort, små bubblor. Vätskan är torr och medelmjuk.
Jag antar att man måste ha växt upp med de här kraftiga kanelsmakerna som finns både i den här och de flaska pumpa-öl för att riktigt uppskatta den. Ungefär som vi nordbor och saltlakrits/salmiak. Funkar förbluffande bra till mintchoklad, dock. Mest konstig och konstgjord i övrigt, det senare sänker betyget märkbart.
Betyg: 2,45. Tillgänglighet: Systembolagets exklusiva nyheter maj 2012 (lagerstatus). Pris: 19:60 för 355 ml. Bäst före: 13.05.30.
Applehead är en av deras nyaste öl, det är en amerikansk veteöl på 4,5 % kryddad med äpplen och en aning kanel. Enligt bryggeriet är den brygd på önskemål från de som gillar deras Pumpkinhead.
Själv har jag väl varit rätt skeptisk till deras öl när jag ätnker tillbaka, fast när jag kollar tillbaka så gav jag visst 4,05 till såväl Brewer's Choice Special Ale 2007 som Brewer's Choice Special Ale 2008. Lite blandade resultat.
Jag häller upp ölen och den ger ifrån sig ett rejält fräsande ljud. Det stora skummet är varmvitt och luftigt, men det sjunker ner rätt fort utan att lämna några rester efter sig. Färgen är guld (8 EBC) och vätskan klar.
Doften har lite syrliga vete-toner, men den domineras av kanel. Lite röda äpplen gör att jag kommer att tänka på söta äppelpajer.
Smaken domineras av kanel. Aningar av röda äpplen, vetemjöl och lite konstgjorda frukessenser. Eftersmaken bjuder på ännu mer kanel, men också en ren lätt beska. Avslutningen blänker till med lite röda äpplen, en lätt sötma och en aningen metallisk beska.
Kolsyran är kraftig men kort, små bubblor. Vätskan är torr och medelmjuk.
Jag antar att man måste ha växt upp med de här kraftiga kanelsmakerna som finns både i den här och de flaska pumpa-öl för att riktigt uppskatta den. Ungefär som vi nordbor och saltlakrits/salmiak. Funkar förbluffande bra till mintchoklad, dock. Mest konstig och konstgjord i övrigt, det senare sänker betyget märkbart.
Betyg: 2,45. Tillgänglighet: Systembolagets exklusiva nyheter maj 2012 (lagerstatus). Pris: 19:60 för 355 ml. Bäst före: 13.05.30.
2012-05-29
De Proef Giesbaargs Muurken
”Jag har köpt en öl som jag vill att du ska prova” tyckte krögare Take för ett antal veckor sedan. Och så fick jag den här flaskan av hans sambo, med kommentaren ”Han gillade den, men jag gjorde det inte.”Jahapp.
Flaskan visade sig inenhålla något lite ovanligt: En öl som belgiska De 'Proef'brouwerij bryggt
Färgen är ljust guldgul (6 EBC), vätskan är klar (ölen har jästfällning i flaskan). Det mycket höga skummet är vitt, det håller sig kvar länge och lämnar tjocka rester på glaset.
Sötman i doften är intensiv. Jästiga fenoler, rätt milda och mjuka. Exotiska frukter och aningar av vete-syrlighet samt en värmande alkohol. Beska finns, den är mild och frisk på samma gång.
Smaken är mjuk, från start till mål är det här en vansinnigt lättdrucken öl. Det går inte att undvika att tänka på stilens historia; det här var belgarnas motdrag på pilsnerns segertåg. Den brödiga sötman påminner mest om nybakt långfranska. Utöver det en ren frisk beska (som åter får mig att tänka på pilsner), lite vetemjöl och mjuka toner av mogen frukt (röda äpplen, aprikos, persikor). Eftersmaken har lite alkohol, mer av de mogna frukterna och en något ”grön” beska. Slutet har en växande smak av gröna bananer.
Kolsyran är medelstark, de små bubblorna friska. Vätskan är mjuk och lite mjölig.
En behaglig och som sagt, ytterst lättdrucken belgare med en frisk beska.
Betyg: 3,98. Tillgänglighet/pris: Gåva. Bäst före: 28/09/13 (bryggd 2 år innan dess).
SM i hembrygd öl - finalen från sidan
Tidigare i våras kom det en förfrågan till de certifierade domarna i SHBF om vilka som ville döma i årets Svenska mästerskap i hembrygd öl.
Det ville jag. Men jag kunde inte vara med i den första omgångens bedömning i Linköping eftersom jag under den helgen var i Köpenhamn på Copenhagen Beer Celebration. Men jag kunde vara med på finalen i Uppsala, så jag anmälde mig som intresserad och kastade mig över hotels.com för att boka boende – jag vet av erfarenhet att det kan vara knepigt att hitta hotellrum i Uppsala till vettiga priser. Men den här gången gick det bra.
För några veckor sedan kom så nästa mail. Av åtta intresserade hade en utsetts till huvuddomare och ytterligare fyra som domare. Jag var placerad på reservplats, om någon av de redan utseddas öl skulle ha hamnat i finalen eller något oväntat skulle hända.
Eftersom jag redan skulle vara på plats undrade jag försynt om jag kunde få möjligheten att titta på SM-finalen och hur arbetet gick till i det här steget, jag var med om den första rundan 2011 (se här) men hade blivit dubbelbokad på finalhelgen.
Efter att huvuddomaren, den otroligt ölerfarne Jan-Erik ”Janko” Svensson gett sitt godkännande så var saken klar.
Lördag morgon. Jag hittade till slut de andra och vi tog en taxi ut till Granby Ishall där arrangemanget skulle hållas. Det var rätt ödsligt, men vi insåg att de som vi först följt efter nog troligare höll på med konståkning än hembryggning så hittade vi rätt ingång.
Ishall ja. Provningen skulle ske mellan avbytarbåset och en liten ståplatsläktare i träningshallen. Kanske inte den mest neutrala och rofyllda platsen, men det verkade vara det som fanns.
Hela tiden var jag osäker om min funktion och hur det skulle gå till. Det blev bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig:
Jag fick sitta med vid bordet, fick prova ölen på samma sätt som de ”riktiga” domarna och delta i det övriga arbetet – med skillnaden att mina åsikter, listor och betyg skulle ignoreras för utgången av tävlingen. Det hela påminde alltså ungefär om mitt liv i övrigt.
Provningen drogs igång med en lång och mycket intressant diskussion kring vad vi väntade oss av de 12 kategorivinnarna som nu skulle provas i en flight. Redan här lärde jag mig enormt mycket och fick en del gamla kunskaper falsifierade!
Så körde det igång på allvar. Jag tänker inte berätta speciellt mycket om det interna arbete som skedde, eller hur diskussionerna gick (vi rev sönder noteringarna när allt var klart), däremot allmänt om hur svårt arbetet var:
Arbetet var svårt.
Ölen var genomgående av utsökt kvalitet. Jag har i samtliga 12 klasser druckit kommersiella brygder som varit sämre eller mycket sämre än de öl som tragglades igenom på den här provningen. Därför var rangordnandet, enligt de mer erfarna, betydligt knepigare än för bara några år sedan: Här var det inget som stack ut åt något negativt håll, inget som omgående kunde strykas ur listan.
I stället diskuterades det mycket kring typdefar och tidigare erfarenheter kring öltyperna, kommersiella exempel, smakprofiler, felsmaker och stilarnas interna vidd. Vissa av domarna kände vissa stilar bättre än andra, och deras utsagor fick därmed en större tyngd än andras.
Jag insåg också att jag under den första rangordningen gjort ett par missar, vilket gjorde att mina resultat i ett par exempel stod ut från de andras: Jag hade exempelvis kvar en aning fenoler i munnen från vetebocken vilket störde/förstörde den torra stouten.
Det är mycket lättare att döma inom en kategori, och ännu mer så en underkategori och internt jämföra sinsemellan snarlika öl än att jämföra helt olika. Janko förklarade:
Det är som att ha en svart tjej, en blondin, en bil och en tax. Och så ska man bestämma sig för vilken som är snyggast.Och det var verkligen en strid på kniven och riktigt små detaljer som till slut gav prislistan. Men jag kan garantera att det varit minimalt med slump och godtycke bakom besluten.
När bedömningen och listan var klar så kände jag mig gansaka slutkörd. Inte så mycket av alkoholen: Vi hade väl under de här timmarna haft i oss ungefär en halvliter öl var. Nej, det var en mental trötthet beroende på intensivt sensoriskt arbete.
Så när vi var klara och Jessica och de andra i den skandinaviska domargruppen kom för att ta över och utse den Skandinaviska mästaren så gick jag runt några varv i själva festivalen och hälsade på gamla och nya bekanta. Och drack en handfull öl, vissa bättre än andra.
Klockan närmade sig nu 15:30 och jag insåg att jag inte ätit något sedan frukosten vid åtta. Så i stället för att titta på prisutdelningarna och vara med på bryggarbuffén senare så åkte jag in till hotellet för att träffa frugan och äta mat.
För att sammanfatta så vill jag åter tacka Janko och de andra domarna för att jag så generöst fick sitta med och lära: Tack!
Någonstans här ska jag nog åter notera hur bra öl som bryggs därute i Sverige. Vi kommer säkert att få se flera av de som bryggt finalölen som kommersiella bryggare i en framtid.
Traditionellt har vinnaren av SM fått brygga sin öl kommersiellt. Jag såg att SHBF kommer att jobba för att även vinnaren Jakob Carlström ska få göra det med sin utmärkta gueuze De Volle Maan Geuze. Vilket skulle vara riktigt häftigt, har vi haft någon svensk sådan öl tidigare?
Jakob medverkar också i ett litet webb-TV-avsnitt här: länk.
2012-05-28
Hobgoblin
Det var SM och SkM i hembryggd öl i Uppsala i helgen. Jag var där för att lära mig hur finalen går till. Och jäklar vad det finns att lära.Eftersom jag är aningen trött i kväll kommer rapporten därifrån en annan dag.
Idag får ni nöja er med en recension.
Hobgoblin är en en engelsk extra special bitter (bryggeriet klassar det själva som en ”ruby beer”) på 5,2 % från Wychwood Brewery Company, det är deras mest kända och sålda öl.
Hög tid för lite ölnostalgi: Hobgoblin var en öl jag drack en hel del av sådär 1995-1998 då det fanns till billigt pris på Linköpings studentkrogar. Det bör ha inneburit att det var Åbro som importerade det. Tror jag.
Jag skrev en recension vintern 2004, då jag druckit den från fat till kalops. Undrar var det kan ha varit? BA Norrköping? Nå, jag tyckte de var överdrivet maltig och gav njugga 2,93 i betyg.
Ytterst hög tid att skriva en en ny recension! Den här dracks från fat på trevliga Pipes of Scotland i Uppsala.
Färgen är mahogny-brun, vätskan klar. Det fingertjocka beigea skummet lämnar lite rester på glaset.
Doften domineras av karamelliserat socker och kola. Lite grönsaker och viss metallisk beska (i små mängder alltså). Den är ganska söt, men ändå balanserad.
Karamell och aningen metallisk beska även i smaken. Knäck. Medelstor kropp. Mjuk och rätt mild beska i eftersmaken med lite grönsaker. Torkade aprikoser i slutet liksom en mjuk beska.
Medelstor kolsyra. Vätskan känns stundtals lite tung.
Inga jättefel i den här… Grönsakerna finns där, men de stör inte speciellt mycket. Samma gäller för metallen. Men liksom 2004 tycker jag att Hobgoblin är lite för maltig och blir onödigt tung efter ett tag.
Betyg: 2,8. Tillgänglighet: Fat på krogen (finns också på Systembolaget). Pris: 66:00 för en knapp pint.
Idag får ni nöja er med en recension.
Hobgoblin är en en engelsk extra special bitter (bryggeriet klassar det själva som en ”ruby beer”) på 5,2 % från Wychwood Brewery Company, det är deras mest kända och sålda öl.
Hög tid för lite ölnostalgi: Hobgoblin var en öl jag drack en hel del av sådär 1995-1998 då det fanns till billigt pris på Linköpings studentkrogar. Det bör ha inneburit att det var Åbro som importerade det. Tror jag.
Jag skrev en recension vintern 2004, då jag druckit den från fat till kalops. Undrar var det kan ha varit? BA Norrköping? Nå, jag tyckte de var överdrivet maltig och gav njugga 2,93 i betyg.
Ytterst hög tid att skriva en en ny recension! Den här dracks från fat på trevliga Pipes of Scotland i Uppsala.
Färgen är mahogny-brun, vätskan klar. Det fingertjocka beigea skummet lämnar lite rester på glaset.
Doften domineras av karamelliserat socker och kola. Lite grönsaker och viss metallisk beska (i små mängder alltså). Den är ganska söt, men ändå balanserad.
Karamell och aningen metallisk beska även i smaken. Knäck. Medelstor kropp. Mjuk och rätt mild beska i eftersmaken med lite grönsaker. Torkade aprikoser i slutet liksom en mjuk beska.
Medelstor kolsyra. Vätskan känns stundtals lite tung.
Inga jättefel i den här… Grönsakerna finns där, men de stör inte speciellt mycket. Samma gäller för metallen. Men liksom 2004 tycker jag att Hobgoblin är lite för maltig och blir onödigt tung efter ett tag.
Betyg: 2,8. Tillgänglighet: Fat på krogen (finns också på Systembolaget). Pris: 66:00 för en knapp pint.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)













