2014-07-29

Vad hände 1999?

Jag, 1998, på Pig & Whistle, Stockholm(?).
Jag har skrivit en del del om när de första Svenska småbryggerierna dök upp under perioden cirka 1989-1995 (hitta inläggen under ölhistoria).

Vad hände sedan? Jag brukar berätta att under åren kring sekelskiftet så  försvann flera bryggerier, och att det i huvudsak berodde på att Systembolaget ändrat något i sättet de köpte in öl och betalade för den.

Men var det verkligen så? Få verkar minnas hur det egentligen var, och färre hade skrivit om det. Jag har inte riktigt varit nöjd med att inte veta, så de senaste månaderna har jag försökt att fråga runt bland de som kanske kunde veta.

Det här är vad jag kommit fram till hittills:

Under åren som gick efter de första etableringarna växte branschen sakta men säkert. Det jag minns är att kvaliteten var ganska svajig och att det var svårt att hitta något företag som egentligen tjänade några pengar. Flera av bryggerierna var rena hobbyprojekt där produktionen plötsligt kunde avstanna några veckor beroende på någon oväntad eller dåligt tajmad faktura.

1998 började de första tecknen på att verkligheten höll på att hinna ifatt.

Infektionsdrabbade Nordsjö Gårdsbrygger utanför Motala gick omkull och bryggverket köptes upp av Götarsviks Gårdsbryggeri i närheten av Örebro som fortsatte brygga, delvis efter samma recept.

Men Nordsjö var inte ensamma. Ett (relativt) stort antal av de bryggerier som kommit igång under årtiondet gick omkull eller blev uppköpta: Källefall, Banco, Zeunerts, Sofiero, Nyckelbryggerier, Gamlestaden, Gefleborgs, Avesta.

Säkert några till.

Konkursbona efter Banco, Sofiero och Zeunerts köptes upp av då snabbväxande Kopparbergs Bryggeri som i flera fall behöll upparbetade varumärken, varav ett skulle komma att totaldominera Systembolagets försäljningslista i många år: Sofiero Original. Källefalls bryggverk hamnade hos Ahlafors bryggeri. Gamlestadens flyttade inom staden och blev Ödmans / Pannrummets bar och kök.

Och så vidare. Bryggeriutrustning dör liksom aldrig riktigt.

Men trenden var tydligt bruten. Här är en graf som visar antalet ”leverantörer av svenskbrygd öl till Systembolaget” som jag fått från Systembolagets presstjänst (2013 är med som referens):


Det var inte alla bryggerier som levererade till Systembolaget, men jag kommer inte på någon bättre lista, få av de nya bryggerierna blev medlemmar i Sveriges Bryggerier och någon annan branschorganisation fanns inte.

Men jag har i alla fall kollat där, och de håller med: 1995 fanns 28 bryggerier i listan därifrån, 2002 fanns 10 färre.

Och jag vet inte hur god täckning Ratebeer/Beer Advocate hade under de här åren. Dessutom brukar de återspegla nystarter bättre än nedläggningar.

Men varför blev det såhär? Jag har inte riktigt fått det att gå ihop.

Sverige var i sin kraftigaste högkonjunktur på länge, och ölintresset växte allt mer, det var exempelvis då som de första hemsidorna (betygssammanställningarna) om svensk öl började dyka upp: Ohhh… My Head och Nisses Ölsidor kom båda igång under 2000.

Jag har som sagt frågat runt lite. Flera har svarat att de inte minns, mer än ungefär det jag redan visste. Och någon som visste lite mer hade bara koll på ”sitt” bryggeri – man samarbetade inte så mycket på den här tiden.

En visste mer: Patrick Holmqvist, sedan lång tid tillbaka huvudbryggare på Nils Oscar. Han har varit med ett tag, först som bryggare på Källefalls, sedan hos Ahlafors och därefter  Kungsholmens Kvartersbryggeri som utvecklades till Nils Oscar.

Han började att berätta om ett bryggeri jag helt missat genom åren:
 Jag tänkte ägna något fler ord åt Hallsta bryggeri i Hallstahammar.

Det startades av tre före detta Prippare. […]
Jag vill minnas att jag tyckte deras öl var ganska goda. De hade två ljusa lageröl, varav den ena var en pils, samt ett överjäst öl i Köslch-stil. De hade dock hur många olika etiketter som helst samt genomgående låga priser. Jag tyckte redan då att det var märkligt att inte försöka bygga något eget varumärke, utan vara så splittrad som de var.

Minns jag rätt så gick de i konkurs kring 1998-1999.
Men Patrick berättar om sin egen teori: Det var inte trots det ökade intresset för öl som som flera bryggerier gick omkull vid den här tiden, det var på grund av detta!

Med få undantag så satsade de här nya bryggerierna på en från början dödsdömd marknadsnisch: Ljus eurolager kring 5,5 % till låga priser. Det var kanske ett rimligt val när de här bryggerierna planerades några år tidigare, marknaden för något annat var närmast obefintlig. Det fanns i nittiotalets början knappt någon kunskap hos konsumenterna, det fanns inga uttalade ölkrogar, inga distributörer.

För att skilja sig på något sätt mot de stora drakarna som dels kunde producera öl med hela andra kostnader per liter, och dessutom hade förhandlat fram monopol på ölförsäljningen på flertalet krogar och restauranger, så använda man sig av namn och etiketter.

Det var därför som man sällan som konsument fick något egentligt grepp om de här nya bryggerierna. I bästa fall var deras dryck identisk med de storas, och etiketterna försökte anspela på lokala orter, traditioner, idrottslag, ordvitsar eller vad som helst. Och för att alls få in några pengar så kontraktsbryggdes det så mycket det bara gick

Att alkoholreklamen fortfarande var kringgärdad med många förbud gjorde det hela ännu knepigare: Att byta namn och etikett på en ljus lager kunde vara det enda sättet att få något slags uppmärksamhet kring produkterna.

Att Stockholm Gold tillverkades i Hallstahammar och Stockholm Fine Festival i Halmstad säger kanske något om klimatet.

I vilket fall, det var inte de här produkterna som den nya tidens konsument efterfrågade. De villa ha vad som helst utom just ytterligare en menlös maltig ljus lager. En nisch som dessutom under nittiotalets andra hälft upplevde de största prissänkningarna under sent 1900-tal när alla de stora plötsligt lanserade lågpris-starköl.

Det fanns ett fåtal som gick sin egna väg: Redan nämnde Källefalls i Västergötland var på rätt väg med sina brittiska ales, men på grund av bristande okunskap och olyckliga omständigheter fick de kring den aktuella tiden stora kvalitetsproblem som man aldrig hämtade sig från. 

Det andra tydliga exemplet är Nynäshamns Ångbryggeri, vars biografi ”Allt utom en stor stark” redan i titeln förklarar sitt sortiment. De klarade kvaliteten men hade däremot stora problem att hitta krogar som fick köpa ölen, och att få upp volym nog att kunna växa vidare.

Systembolagets ändrade inköp då? Även här har det varit svårt att få information. Men till slut fick jag svar från dem: Ja, det gjordes förändringar. Men nej, tiden mellan leverans och betalning minskade snarare än ökade. Däremot centraliserades inköpshanteringen och ansvaret för denna försvann från butikerna. Det kan ha förändrat strukturen och frekvensen på inköpen, men hur det påverkade de små öl-leverantörerna verkar det svårt att i efterhand svara på.

Ja, så långt har jag kommit hittills. Svaret på frågan verkar alltså vara att de bryggerier som gick under 1998-2000 i de flesta fall tillverkade produkter vars kvalitet, pris och stil inte attraherade kunderna.

Och om jag försöker analysera varför så återkommer en replik jag brukar köra på mina ölprovningar om Svenska mikrobryggerier:
Det verkar vara lättare att göra en hyfsad bryggare av en duktig entreprenör än att göra en hyfsad entreprenör av en duktig bryggare.
Stort tack till Lennart på Systembolaget, Patrick på Nils Oscar och Stene på Akkurat för hjälpen att få fakta till det här inlägget!

Vet du något mer om den här tiden? Lämna en kommentar i fältet nedan eller skicka ett mail till mig!

2014-07-28

Principer och praktik

Principiellt fel!
Jag har genom åren tagit till mig vissa teoretiska resonemang, små ramsor jag kan upprepa för mig själv när så behövs.

En av dem handlar om maträtten hamburgare: ”En hamburgare är en maträtt som man i varje fall teoretiskt ska kunna äta med händerna”. Alltså ska det finnas någon form av bröd underst och överst i matstapeln. Därför tyckte jag inte att hamburgaren som De Klomp hade cirka 2011 var en hamburgare. God mat, ja (fast den nuvarande är mycket godare), men inte en hamburgare.

I teorin, alltså.

I praktiken följer jag en annan princip och försöker äta alla hamburgare större än Mc Donald's Cheeseburgare med bestick. Jag tycker det blir godare på det sättet.

Jag kom att tänka på det när jag såg rubriken på Smålandspostens helsideintervju (finns inte på nätet) med Robert Hellberg som fått rubriken ”Jag dricker inte öl för att släcka törsten”.

Och då högg det till i mitt huvud. ”Jo!” lät det ”Öl ska i alla fall teoretiskt kunna användas för att släcka törsten!” och det är därför jag är så förtjust i bitter, mild och modern engelsk porter. För att inte tala om den nya ölstilen session-IPA som står för huvuddelen av de öl jag dricker utanför bloggandet. Och det är därför jag i stort sett slutat dricka barley wine, imperial porter och russian imperial stout, i alla fall de amerikanska varianterna.

För jag gillar att dricka öl, men än att smutta öl.

Åter i teorin. I praktiken gillar jag ju det mesta. På olika sätt och vid olika tillfällen.

Senare tillägg: Jag tycker också att grillspett genom en hamburgare är fel. 

2014-07-27

Öppen ölprovning - Porter


Igår var det åter öppen ölprovning på De Klomp.

Jag vet inte om det var någon uttänkt plan, men sommaren 2014 har utvecklats till en rad av enstilsprovningar. Något som verkar uppskattas av gästerna samtidigt som det gör det lättare att planera under en säsong med få nyheter och färre leveranser.

Temat var alltså en av mina favoritstilar, porter. Och det blev en vid definition av stilen, vilket verkar ha gillats.
  1. Electric Nurse Porter är den senaste brygden från det göteborgska fantombryggeriet. Så pass att jag fick fråga bryggeriet direkt om detaljer. Peter svarade att det här var en lite starkare variant (5 %) på deras säsongsöl Underbar Jul  och Easter Porter. Den har enbart tappats på fat, lite för att krogarna inte skulle glömma bort att de finns. Mjuk, rund len och rik på smak, jag gillar och ger 4 i skissbetyg. 
  2. Nästa öl var inspirerad av recept från det sena 1700-talet, men inte en ren klon: Beer Here Harwood Brown Porter var väl i ärlighetens namn mer svart än brun och saknade mycket av den rök och syra jag hoppats på från att ha läst det långa receptet. Inte dålig, men skissbetyget får stanna på 3,25. 
  3. En norsk klassiker: Nøgne Ø Porter. Ett mellanting mellan klassiskt engelskt och modernt amerikanskt med en fin salmiakton i slutet. Rättfram. Sommaren 2007 gav jag den 4,53 i betyg, vilket nu känns som omotiverat högt. 3,75 ligger närmare gårdagens upplevelse. 
  4. To Øl Black Ball Porter på 7,1 % eller 8 %, webbsidan och flaskan var inte överens. En amerikansk stor porter à la 2010-tal, som andra bryggerier utan att tveka hade kallat för en svart IPA. Jag lyckades under presentationen snärja in mig i ett dimmigt resonemang om att jag inte tycker att fantombryggeriets koncept (etiketter, presentationstexter) och öl skapar en helhet. Skissbetyg: 3,5. 
  5. Samma öl, men nu lagrade på cognac- och sherryfat: To Øl Black Ball Porter Ballistic hade som väntat fattoner, mindre kolsyra och ännu mindre sötma. Jag tycker sällan att fatlagring gör öl bättre, men precis som någon ur publiken påpekade så var det nog så här denna öl var tänkt att bli. Mycket bättre balans, och här blir skissbetyget 4. 
  6. Sist ut en raritet från De Klomps inre gömmor: Ett fat Flying Dog Gonzo med bäst före-datum sent 2012. Vilket kan betyda att den tappats 2011 eller 2012? I vilket fall var den väldigt jordkällar-altig med drag av klor salmiak och jord. Den stora tunga öl som det här ursprungligen är gick inte att känna igen, och jag ger just det här fatet 2,25 i skissbetyg. Andra verkar ha gillat det bättre. 
Runt ölen pratade jag porterhistoria och valde den här gången att koncentrera mig på två perioder, dels de händelserika åren på 1820-talet, dels 1900-talets första hälft. Det finns så mycket att prata om när det gäller porter.

Handuppräckningen var som vanligt blandad, men den vanns till slut av Nøgne Ø Porter, eftermiddagens renaste smakupplevelse.

Efter provningen som jag svettats igenom orkade jag inte riktigt cykla hem utan tog en uppfriskande halvliter Dead Pony Club (som håller på att döpas om till Dead Pony; alla fasta BrewDog-öl ska i framtiden ha tvåords-namn). Gott.

Ett par av gästerna hade just köpt en storflaska Jester King Das Wunderkind! Saison och lät mig generöst få ett provglas av den. Ölen är en blandning av gammal och ny saison som jästs med mjölksyrabakterier. Något slags blandning av farmhouse ale och wild ale. Det fanns en trevlig syra, men i övrigt rätt slätstruken utan stötte kropp eller jästkaraktär. Mjae, ”mer intressant än gott” och 3 i skissbetyg. Med tvekan.

Jag kände plötslig hunger och beställde in en ostbricka med svensk och holländsk ost från Norins Ost. Till detta ansåg bartender Angelica att det var obligatoriskt med en Chimay Vit. Och såklart hade hon rätt.


Efter detta en långsam hemfärd och en mycket trött fortsättning på dagen.

Nästa provning är lördag 2 augusti 2014 klockan 16:00 då Bobo firar lördagen-före-internationalla-IPA-dagen med en rejäl IPA-provning! kör en provning med klosteröl från Belgien och Holland. Sedan blir det IPA-provning på IPA-dagen 7 augusti.

Och så, den 30 augusti 2014 klockan 16:00, återkommer jag för att hålla en provning med temat ”veteöl”.

2014-07-23

Prova porter med mig!


På lördag 26 juli 2014 blir det ölprovning ledd av mig, temat är Porter och vi kör igång 16:00. Platsen är De Klomp, kostnaden 200 kronor och man kan inte föranmäla sig.

Däremot uppskattas det om de intresserade klickar i Facebookarrangemanget så vi vet hur vi ska duka för.

Välkomna!


2014-07-22

Systembolagets exlusiva nyheter augusti 2014

Augusti = stadsfestivaler.
Öl-sommarens slut kanske kan sägas inledas av höstens första tillfälliga släpp, 2014 är det den 1 augusti. Följande öl dyker då upp i butikerna, alla beställbara styckvis till alla butiker.

Varunummer, namn, alkoholhalt, storlek, inköpt antal, pris
Medelalkoholhalt: 8,33 %. Medelliterpris: 129:60 kronor.

Och det är väl en lista med bra öl alltsammans. Fast jag känner ingen riktig glädje eller entusiasm, jag har nog blivit botskämd och blasé. Och så undrar jag var alla svenska bryggerier tog vägen (ja, Dugges har en med här)? 

2014-07-20

Stone öppnar bryggeri i Berlin

Bild: Stone Brewing Co.
Igår släppte amerikanska Stone Brewing Company ännu en av sina tillfälliga jubileumsöl, nummer 18. Det ska visst vara en väldigt besk amerikansk IPA.

Men nyheten om ölen överskuggades helt av baksidestexten där man efter mer än fem år av sökande nu beslutat sig för var man ska bygga ett europeiskt bryggeri: Det blir i en gammal industrifastighet i Berlin. Allt om detta projekt, döpt Groundbreaking Collaborations kan man läsa här.

Den här satsningen kommer att kosta pengar. Mycket pengar.

Stone är inget litet källarbryggeri direkt, de räknas som USAs 17:e största bryggeri och det tionde största craft-bryggeriet med en årlig produktion om över 25 miljoner liter per år.

Men företaget växer också snabbt med ett bryggeri på den amerikanska östkusten och flera krogar. Så för att få in pengar till restaurangdelen på bryggeriet i Tyskland så samlar man in pengar via crowdfounding-tjänsten IndieGogo (länk). En miljon dollar är målet.

Tanken är att man kan gå in och satsa pengar och i utbyte få vanliga crowdfounding-prylar som t-shirts, singerade saker eller en helkväll med grundarna. Samt öl. Och det verkar vara ölen som man speciellt riktar in sin marknadsföring på, det kommer att vara riktigt rara samarbetsöl som bara kommer att säljas via den här kanalen.

Jag blir lite fundersam. Varför kan de inte bara låna pengar på banken som andra företag? Eller sälja aktier som BrewDog med sin Equity for Punks-kampanj (BrewDog och Stone är kompisar så konceptet borde vara känt)?

Jag tycker att crowdfounding är ett intressant finansieringsalternativ för mindre saker som, tja, brädspel eller elektronikprylar. Men för ett stort etablerat företag?

Stone ger själva svar på frågan: Företaget ägs idag fortfarande till 100 % av de två grundarna Steve Wagner och Greg Koch, och de vill att det ska förbli så eftersom de är oroade för att rika knösar som inte brinner för craft beer på samma sätt som de skulle kunna komma in i företaget (på projektbeskrivningssidan anar jag dessutom minst en pik till Nya Carnegiebryggeriet). Och så verkar det i USA vara viktigt för vissa kunder att bryggeriet inte har utländskt ägande, hur litet det än må vara.

Därför tror de att tickervänliga samarbetsöl är en bättre belöning för de som vill skicka in pengar till projektet.

Visst är det intressant att det provas helt nya sätt att göra saker, men min magkänsla är trots det lite avog till det hela.  Men det brukar ju jag vara till allt.

Beräknad bryggstart är någon gång sent 2015 eller tidigt 2016. Och ja, det känns redan nu som en bra idé att resa dit då.

Det planerade Berlinbryggeriet.
Bild: Stone Brewing Co.
Förresten. Det har under de här åren varit många spekulationer om var bryggeriet skulle placeras. Om de rykten som cirkulerade för några år sedan stämmer så tittade de noga på såväl Sverige som (framför allt) Danmark, men valde bort de länderna på grund av höga kostnader för arbetskraft (såväl löner som skatter).

Senare tillägg: Jag blir nyfiken på er reaktion. Tänker du satsa pengar? Varför/varför inte?

2014-07-19

Systembolagets varunytt med tillfälliga nyheter Mars 2005


Ja, det är åter dags att bli nostalgisk (eller upplyst, beroende på ålder). Jag slumpade fram ett nummer ur den tidskriftssamlare som rymmer de lite nyare Varunytt och hamnade på mars 2005.

Redan nu kan jag sätta stämningen och erkänna att det inte var något fantastiskt släpp.

Följande varor släpptes måndagen den 7 mars 2005. Det fasta släppet 1 april presenterades inte i något Varunytt, där hänvisade man i stället till den stora prislistan.


Tillfälliga nyheter

Ljus lager

Jag gav det här bockölet 3,18 i betyg och noterade att den var en trevlig representant för stilen men rätt enkel och anonym. Inköpt antal: 40.000.
Det här hände sig vid den tiden när Systembolaget helst ville ha säsongsöl under hela året, oavsett om det fanns någon tradition bakom detta eller inte. Så vi fick några rätt forcerade ölnamn som den här från Jämtlands Bryggeri, eller Slottskällans Kräftskiva.

Om Vårbrygd tyckte jag att den var lättare och mindre malttung än andra öl från Jämtlands, och att den nog skulle fungera bra till lättare maträtter. 4,1 blev betyget. 60.000 flaskor hade köpts in.

Ale

Jag har en hel del favoritöl som kommer från engelska Shepherd Neame, och den här är bra om än inte fantastisk. När jag recenserade den här 2009 tyckte jag att den var lite obalanserad och inte så lättdrucken som deras bitters brukar vara, och gav 3,68 i betyg. Inköpt antal: 6.000.

Påsköl


 Påskölen är bara uppradade i en kort lista under ”Övrigt” så jag antar att de redan presenterats i ett tidigare Varunytt, eller så de fick ett eget nyhetsblad lite senare. Båda alternativen är lika troliga… Redaktören för nyhetsbladet noterade att åtta påsköl var ett imponerande antal och att de var en del av det nya tillfälliga sortimentet som snabbt kunde ta slut utan att det kom nya leveranser.
Jämtlands-påskölen varierade i recept mellan åren vid den här tiden; 2005 var den en engelsk strong ale på 6 %.

Och när jag kollar på bilderna på Beer Advocate inser jag att alla svenska öl utom den från Nils Oscar kom på 50 cl retur-glasflaska. Så hade det inte sett ut idag.