2016-02-12

Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer 2009


En öl ur de djupaste delarna av skafferiet: Gouden Carolus Cuvee Van De Keizer från Het Anker. Årgång: 2009. Innan den blivit Blauw.

Hur har den klarat åren? Har den kanske blivit bättre? Djupare?

Jo, det här är en öl jag druckit tidigare och försökte för sådär 5-7 år sedan köpa på mig av. Sedan insåg jag det aldrig blev av att dricka upp de här stora starka flaskorna. 

I december 2005 drack jag en flaska som borde ha varit knappa året gammal. Då tyckte jag att det var en bra stark belgare utan att vara exceptionell. Ändå fick den 4,35 i betyg? Ack ja, andra tider…

Färgen är mörkt brunröd, vätskan klar. Det fingertjocka skummet är luftigt och ljusbrunt. Håller sig kvar rätt länge och lämnar en hel del små rester på glaset. 

Doften är tungt knäckig och full av mogna bär, en hel del russin och gammaldags smörkola. En hel del mjuk alkohol och marsipan.

Smaken är mjukt söt med överraskande toner av mjölkchoklad och kanelbullar. Viss lite blommig beska. En del russin och katrinplommon. Medelstor kropp. Eftersmaken har en hel del smörkola, mjuk alkohol, vetedeg och godiset Tootsi Roll. Slutet är långt och mjukt, men kanske lite väl mjuk Genomgående översöt.

Kolsyran är mjuk, de stora bubblorna är kortlivade. Vätskan är på samma gång lite sträv och kladdig. 

Jodå, den här är bra och väldigt avrundad. Och söt. Men jag tror samtidigt att den från nu är på väg utför i smakerna. 

Betyg? Tja… 3,85?



2016-02-11

Tröttnat?


En tidigare kollega som nu jobbar på en annan avdelning dök igår upp på jobbet.

– Tröttnar du aldrig?

Frågan kom direkt, rakt på.

– Jag menar med öl. Jag har flera hobbies, men ibland tröttnar man och låter någon av dem bara stå i några år innan det blir kul igen.

Jo, jag förstod vad han menade. Och det finns en poäng i det: Jag har recenserat öl i textform under drygt 15 år. Fotograferat flaskor ungefär lika länge och bloggat mer eller mindre dagligen i nära 9 år.

Det är rätt lång tid. Men också något av ett personligt mål för mig själv. Kring sekelskiftet upplevde jag att jag var en människa utan uthållighet som gärna lärde mig nya saker och sammanhang för att sedan bara hoppa vidare till nästa. För att försöka göra någonting åt det bestämde jag mig för att försöka hålla kvar och sjunka in i det jag just då var intressera av.

När bloggverktygen var tillräckligt mogna och jag redan börjat skriva lite utförligare än bara utseende-doft-smak-känsla för de (nya) öl jag drack så var det inte svårt att hoppa på det då så hypade formatet. Ja, det där har jag berättat om förut.

Sedan har bloggandet gett mycket tillbaka. De första årens brant stigande besökskurvor, när jag insåg att branschfolk och forumskribenter jag såg upp till började läsa och kommentera. När jag började bli igenkänd av bryggare och branschfolk växte mitt ego ytterligare. Och så vidare. Tack vare Ofiltrerat har jag träffat intressanta människor och fått resa till spännande platser som jag annars aldrig hamnat på.

Men lite går det på rutin idag. Ibland återser jag texter från de första åren och där finns det en nyfikenhet, en glöd och en lätt naivitet som nog saknas idag. Och jag erkänner att en och annan öl har jag hällt i mig mest för att fylla en i övrigt tom bloggdag. Samtidigt som jag av olika skäl inte alls dricker lika mycket som för 5-10-20 år sedan.

Så nja. Jag har nog inte riktigt tröttnat. Men det är en annan upplevelse att skriva idag än vad det var 2008. Och konstigt vore väl annars.

Om det är något jag kan tröttna på så är det vissa delar av ölvärlden, som märkks tydligare nu: De som tolkar allt som politik/ideologi. Som övertolkar. Eller bortser från de problem som faktiskt finns. De som är oförmögna att se någon annans synvinkel. Och de som aldrig någonsin skulle erkänna att något problem uppstått på grund av dem själva.

Fast det är nog problem jag har med mänskligheten i stort.

Men jag tycker fortfarande att det är väldigt gott med god öl.

Och en öl kan ibland bara vara en öl. 

2016-02-09

Corsendonk Agnus-Tripel

Nämen om man skulle ta den där sista ölen ur Corsendonk-mixlådan? Det är en öl som jag tror att jag recenserat tidigare, dock innan jag började blogga.

Våren 2004 fick den betyget 2,85 och förutom att jag klagade på syrlighet och degsmak så verkar jag tyckt att den var okej. Då, under namnet Agnus / Abbey Pale Ale.

Nu står det Agnus - Tripel på etiketten, men det är fortfarande en tripel på 7,5 %. Jag använder mig av sprickorna i Beer Advocates databas och recenserar den på nytt. Trots att jag innerst inne tror att det är samma öl.

Färgen är ljust guld (7 EBC), vätskan är klar. Det fyra fingrar höga skummet är luftigt och vitt, och det lämnar lite rester när det faller ner.

Doften är rätt kraftig med jästiga fenoliska toner, lite exotiska kryddor och mogen frukt. Sött nybakt bröd och honung. Viss metallisk beska och sträva bananskal.

Smaken är inte rkitigt lika balanserad: Passerande vass metallisk beska, söta mogna frukter och vetedeg slåss mot varandra utan att jobba tillsammans. Äpplen, apelsinskal, persikor. Medelstor kropp. Eftersmaken är mer balanserad med växande alkohol, färsk deg och långfranska. Aningar av muskotnöt och vetedeg. Avslutningen har tydliga toner av bananskal och fruktgodis.

Kolsyran är kraftig, de små bubblorna kortlivade. Vätskan är mjuk och lite kladdig.

En tripel utan krusiduller eller större fel. Inte dålig, men inte heller speciellt spännande. Ungefär som de andra i lådan, alltså. Passar bra till ost/fransk senap/sellerisalt.

Betyg: 3,69. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment som en del av mixpack sedan juni 2015. Pris: 24:90 (medelpris för en flaska). Bäst före: 25/02/18.



2016-02-07

Knäppingen Spiseri & Bryggeri


Igår besökte jag den relativt nystartade bryggpuben Knäppingen i Norrköping. Den är belägen centralt på Västgötegatan, mitt emellan galleriorna vid södra Drottninggatan och studentkvarteren kring Dragsgatan.

Det här är ett område, och ett hus, som förändrat sig något enormt sedan jag flyttade från Norrköping i mitten av nittiotalet.

På den tiden var det här rätt eftersatta bortglömda kvarter med MC-klubbar, små tillverkningsföretag, bilmekar, föreningar, rivningstomts-parkeringar och stadens sista ölcafé. Västgötegatan var en vältrafikerad genomfartsled för de som skulle från de norra stadsdelarna österut, mysfaktorn var låg.

Nu är det upprustat (eller gentrifierat om man nu tycker så), och i området finns nu studenternas kårhus, gymnasieskola, Sveriges Radio/Sveriges Television, kontor och krogar. Tvärs över gatan pågår två byggprojekt som ska fylla de tomter som stått tomma i över 50 år med bostäder.

I huset där Knäppingen nu ligger låg entrén till Norrköpings Stadsmuseum, dess reception, och det sömniga caféet med inredning från den historiska källaren Kräftriket. På övervåningen låg ett par samlingssalar samt en uppbyggd skolsal från tidigt 1900-tal.

Jag besökte museet ganska ofta. Men det var då. Spåren efter den verksamheten är få.

Nu är det alltså en restaurang i 3½ våning med ett eget bryggeri. Knäppingen drivs av de fyra bröderna Alegria, och jag fick möjligheten till en liten rundtur och frågestund med Alex och Sebastian, som jobbar med ölen (Emanuel och Rasmus är mer hemma i köket).

Direkt vid entrén står fatkylen.
Jag fick gå upp på övervåningen där bryggeriet ligger. Grunden är en 230 liters Bruameister, fyra temperaturkontrollerade jästankar från Camurri och det senaste inköpet, en trycktank. Total tankkapacitet är 600 liter.

Knäppingen (döpt efter en borg som kanske låg i närheten under vikingatiden) startade som lunchrestaurang 2012, fick nuvarande ägare för ett år sedan och efter en hel del förberedelser och ombyggnader så började de brygga öl sommaren 2015.

Ombyggnader ja, det är inte helt lätt att jobba i det här huset eftersom det är K-märkt.

Bryggverket.
Utrustningen kommer från MaltMagnus och Humlegårdens Ekolager, två företag som också varit till stor hjälp under bygget och uppstarten. Bra att det utvecklats en infrastruktur för de här mindre företagen.

Det långsmala rummet med bryggverket har stora fönster ut mot restaurangens festvåning Bryggeriet där det också finns en mindre scen. Här håller de också ölprovningar med pedagogisk överblick över den rostfria anläggningen.

Alex vid Bryggeriet.
Alex och Sebastian hade just blivit klara med att fat-tappa deras APA Mono Loco och städade just som bäst bort bottensatsen. De har en bakgrund som hembryggare och startade med att skala upp de recept som de tidigare jobbat fram.



Jag fick smaka en skvätt av Mono Loco direkt från tanken. Denna amerikanska pale ale på 6 % är bryggd med humlesorterna Chinook, Cascade och Mosaic. Den kändes givetvis väldigt färsk men samtidigt oväntat ren men med en del höga alkoholer. Ganska mycket färsk frukt och relativt lite citrustoner.

Sebastian städar.
Det var ganska segt att övertyga Norrköpings krogpublik om den egna ölen i början, något som de trodde berodde på ovana gäster, men också lite ovana bryggare där allt inte satt till 100 % från början, bland annat var inte ölen så klar som den är idag. Däremot har de hittills bara behövt hälla ut en enda batch, något de skyllde på att de haft för bråttom, något som de därefter försökt undvika – om ölen inte känns helt färdig så serveras den inte.

Nästa steg är att försöka få fram en alkoholsvagare öl kring 3 % till luncherna, något som efterfrågats av gästerna.

Utvecklingen har gått framåt under det dryga halvår som verksamheten varit igång: Från början tappades all öl till flaska där den kolsyrejästes, något som krävde mycket manuellt arbete. Nästa steg var att införskaffa en handfull corneliusfat, men resultatet blev för ojämnt. Med trycktanken kan de nu tappa över den färdiga ölen till engångsfat vilket fungerar väldigt bra. En del öl tappas också på flaska och säljs vidare till ett par andra krogar i Norrköping.


Två gånger i veckan bryggs det en ny batch öl, vilket är maximalt för anläggningen. Det är på gång att skaffa en trycktank till, något som skulle möjliggöra ytterligare en bryggning i veckan.

Malten köps krossad, något som till stor del beror på platsbrist – det behövs ett rum avskiljt från bryggeriet för krossning, vilket helt enkelt inte finns att tillgå. Ett problem som togs upp var att köpa malt i lagom mängder: Eftersom de vill ha den krossad så kan den inte ligga på lager så länge, något det för övrigt inte fanns plats för heller. De köper mer malt än vad hembryggaren gör, men inte så mycket att man kan göra det i bulk. Det finns ett glapp i marknaden här.

Bryggarna har inte det här som huvudsysselsättning, men de vill inte växa för mycket heller. Ölen ska drickas färsk, vilket här innebär inom två månader.

Klubbrummet med öppen spis.
Vi tog en liten tur ner i källaren, som består av två stenvalv. För oss triviahistoriskt intresserade kan nämnas att det i det större av dem låg Sveriges första dokumenterade diskotek (med samma namn som krogen) som startade 1963.

Det större källarvalvet.
Inredningen är modernt avskalad, men inte så inspirerad av gamla industrier som verkar gälla senaste åren. I högtalarna: Nutida lugn country. Alex förklarade att de tittat runt bland andra krogar och försökt få fram något som kändes ”nu” utan att direkt kopiera andra. En svår balans.

Till det kommer det fyrkantiga rummet med baren och en långsmal restaurangdel vid entrén. ”Man blir bra på att gå i trappor” som Alex konstaterade.

Framme vid bardisken, där tapparna finns på väggen bakom i amerikansk stil, så finns ett urval av öl på fat och flaska ur Galateas portfölj. Tapphandtagen är hjorthorn, en ny inredningsdetalj.


Två egna öl finns just nu på de åtta kranarna, planen framöver är att så småningom ungefärligt fördubbla de siffrorna. Efter en trög start så är nu gästerna övertygade och ungefär 70 % av all såld öl kommer från det egna bryggeriet. Man kommer hit för att dricka Knäppingen-öl. Maten är modern krogmat centrerad kring hamburgare och andra stekta rätter.

Jag fick möjlighet att smaka på samtliga öl som finns i sortimentet: Först ut var den nyaste, John Doe där Knäppingen för första gången jobbat med belgisk jäst i en öl som i övrigt var någonstans  i närheten av en APA.

Den var väldigt torr och utjäst, och även om det fanns de där typiska fenoliska belgiska tonerna så fanns ingen kropp att så tillbaka den rena beskan. Inte dålig men med klar utvecklingspotential.


Nästa öl blev Citrus Session IPA som humlats med Herkules, Simcoe, Citra och Mosaic. 4,5 %. Den var rakt på citrusbesk utan större krusiduller med bra balans. En frisk törstsläckare med mjukt slut.


Renatus är den öl som de haft längst i sortimentet (om jag fattade rätt). En DIPA på 7 % som förutom Mosaic, Summit, Bravo och Cascade innehåller svensk vildhumle plockad i Vånga (mitt i triangeln Norrköping - Finspång - Linköping). Den var torr med kraftig beska och en del exotisk fruktkonserv. Lite höga alkoholer i slutet.

Vi hade här insett att vi egentligen druckit ölen i fel ordning, men med en hel del vatten mellan provglasen så funkade det ändå. Nu var det dags för den enda mörka ölen de bryggt, ett samarbete med de trevliga grabbarna från Norrköpings Bryggeri (som också hjälpt till med goda råd och rörmokeri): Black Lucia, en svart IPA på 8,5 % med kallmäskad svartmalt. Med de gräddigt rostade maltiga tonerna och den snälla beskan så tycker jag att det mer var en välhumlad amerikansk stout än en BIPA, men god och ren var den.




Sist ut var en öl som inte skulle bryggas igen: Crystal IPA på 5,2 %. Här var det crystalmalt och Simcoe som spelade huvudrollen. Småkonstig och sämst av ölen jag provade: Först fanns det ingen doft alls, men efter lite glassnurrande så uppstod en närmast övertydlig doft och smak av hjortronsylt. I övrigt var den jordig med toner av övermogen frukt.

Genomgående tyckte jag att ölen var okej, det fanns inga spår av infektioner eller problematiska orenheter i någon av dem, men de var samtidigt lite… oslipade, och det finns stora möjligheter bara de jobbar lite mer med proportioner och recept. Det tekniska känns godkänt redan nu.

Såhär efteråt fungerar jag på hur tankarna gått när man har en IPA på 5,2 %, en APA på 6 % och en DIPA på 7 %. Lite skaver det, även om det givetvis är upp till bryggaren att definiera sina sorter. 


Jag funderade lite om syrliga öl eller öl med frukt. Båda något av det hetaste som finns idag. Var det något de funderade på? Nej, inte på ett långt tag i alla fall, detsamma gäller lageröl. Dels saknar de utrustning, förklarade Alex, dels ville de nu koncentrera sig på att bli bättre på det de gör nu. Och så vitt de kunde se var APA/AIPA/DIPA-trenden långt från över bland gästerna.

Framtidens mål var att få till ungefär 10 sorter parallellt, där några är fasta, några roterar efter säsong och några är engångsbrygder.

Samarbetade de som brygger något med köket när man tar fram nya öl och menyer, undrade jag, och fick direkt svaret att det är så helt naturligt när det är fyra bröder som håller i verksamheten, allt annat hade varit konstigt.

Jag tackar Alex och Sebastian för att jag fick ta av deras tid, jag hoppas de tyckte att det var lika trevligt som jag gjorde. Jag kommer att återkomma, och då ska jag ha tid att äta lite mat också!

Och vill man läsa om Knäppingen med en annan infallsvinkel så var MankerBeer där redan i november, vilket man kan läsa om här.

2016-02-05

Corsendonk Blanche

En witbier såhär mitt i vintern? Corsendonk Blanche på 4,8 % från belgiska fantombryggeriet Corsendonk får det bli!

Färgen är kallt gul, vätskan är dimmig. Det fyra fingrar höga skummet är vitt och kompakt, och det sjunker ner lämnades en hel del rester på glaset.

Doften är sötaktig med kryddiga toner av pomerans, kryddnejlikor och muskotnöt. Vissa beska örter och en aning tvål.

Smaken startar torrt med passerande jordiga-jästiga toner. Kryddiga toner av muskotnöt och kryddnejlika. Lätt till medelstor kropp. Eftersmaken har en växande sötma, aningar av alkohol, jordigt blommiga toner och en aning mint. Avslutningen är söt med aningar av vetemjöl.

Kolsyran är kraftig, de stora bubblorna är vassa och långlivade. Vätskan är något mjuk.

En rätt söt witbier, som saknar den där friska kryddigheten.

Betyg: 3,37. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment som en del av mixpack sedan juni 2015. Pris: 24:90 (medelpris för en flaska). Bäst före: 09/04/18.


2016-02-03

Designbrew Alter Valter

Altbier, den bruna överjästa ölen från Düsseldorf som jäses svalt, kan vara helt fantastisk, en av mitt livs största ölupplevelser var en flaska Füchschen Alt som jag recenserade här. Men de kan också vara tråkigt slätstrukna och orena.

Få se hur den här är: Alter Valter från fantombryggeriet Designbrew, en altbier på 4,7 % som är bryggd hos Coppersmith's Brewery.

Färgen är djupt varmt brun, vätskan är klar. Det två fingrar höga skummet är kompakt och beige, och det sjunker ner lämnandes lite rester på glaset.

Doften är sötaktigt maltig med rostade nätter, knäck och grillat kött. Aningar av oljefärg och marsipan.

Även smaken domineras av den karamelliga malten: Nötter, knäck, torkad frukt och lite beska örter. Aningar av färgkritor och en mild ren beska. Medelstor kropp. Eftersmaken har växande toner av färgkritor, brun malt och torkade blommor. Mild ren beska… Avslutningen är mjuk med karamellmalt.

Kolsyran är medelstor, det friska medelstora bubblorna är långlivade. Vätskan är medelmjuk.

En okej altbier, men jag gillade inte de där tonerna av vaxkritor och målarfärg som kom och gick. Samtidigt får man väl vara tacksam för varje traditionell tysk ölstil som dyker upp i det fasta sortimentet.

Betyg: 3,17. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment sedan december 2015. Pris: 19:90 för 330 ml. Bäst före: 211216 (batch 03).

2016-02-02

Omnipollo Bianca Raspberry Lassi Gose

Det finns en liten risk för förvirring här: Fantombryggeriet Omnipollo har på engelska Buxton Brewery bryggt två öl med namnet Bianca: Dels den här, Bianca Raspberry Lassi Gose på 3,8 % (eller 3,5 % i Sverige), dels Bianca Mango Lassi Gose på 7 % som jag snabbrecenserade här. Samma fågelfjäder har de som etikett dessutom.

Men nu är det den förstnämnda som dykt upp i diverse ICA-affärer runt landet. Jag släppte givetvis allt jag hade för att ta mig till andra änden av Linköping för att shoppa loss.

Färgen är röd med en aning av lila (40 EBC), vätskan är helt ogenomskinlig och ger ett lite grynigt intryck. Det två fingrar höga skummet är ljust rosa och det försvinner iväg utan att lämna mycket till rester.

Doften är fullproppad med färska hallon. En lätt syra, mild ren sötma och en lätt aning av saltvatten.

Smaken är halvtorr och lite syrlig med mjuka smaker av hallonjuice, lätt sälta och sötma. Aningar av parfym och rengöringsmedel. Frånsett sötman finns det inga malttoner alls i den här. Medel till stor kropp. Eftersmaken har samma småsyrliga hallontoner, men också en metallisk beska, salt och en aning apelsinskal. Det långa fruktiga slutet har aningar av metall och salt.

Kolsyran är kraftig, de medelstora bubblorna är långlivade. Vätskan är tjock och kladdig och jag inser att det nog är så här det är att dricka en kolsyrad smoothie.

Ja, det här är troligen den mest trögflytande ölen jag någonsin druckit. Jag gillade smaken av nymixade hallon, men uppskattade inte helt de metalliska tonerna.

Betyg:  3,84. Tillgänglighet: Diverse ICA-affärer runt landet. Pris: 34:90 för 330 ml. Bäst före: 2016-06-06.