Guilty pleasures

Vertikalprovning: Slottskällan Strong Ale

 En av huvudanledningarna till att jag bjudit in till den här kvällens öldrickande var ett par vertikaler (olika årgångar av samma öl) som jag samlat på mig och insett att jag behövde dela med mig av för att göra rättvisa.

Ölet är Strong Ale, en engelsk strong ale från Slottskällans Bryggeri på 6,7 %. Jag hade i mitt skafferi årgång 2006, 2007 och 2009.

2008 då? Den har jag haft en gång i tiden, men en kväll då jag var ölsugen (som man ju är ibland) läste jag fel och tog den enda 2008 jag hade, i stället har två flaskor 2006 stått och skrattat åt mig. Tragiskt.

Efter denna incident har jag varit på jakt efter en '08, till och med inne i bryggeriet. Utan napp. 

Men en bruten vertikal är ju bättre än ingen vertikal alls, så vi öppnade de tre flaskorna (håll med om att 2006:an kan ha den snyggaste etikett bryggeriet någonsin tagit fram!). Inga regelrätta recensioner gjordes, i alla fall inte av mig, men lite noteringar gjordes vid de tre glasen:

De tre ölen hade en snarlik brun färg, och alla utom 2007 var klara och hade ett litet varmvitt skum.

2006
Madeiriserad doft. Mjuk med russin.

Snygg. Söt, elegant. Mest brittisk av de tre. Balanserad.  Den bästa.

2007
Stort skum. Aningen oklar vätska. Neutral doft.

Vass kolsyra. Lite torrare och lättare än de andra. Jästfällning i flaskan. Har någon mikroorganism varit och nallat på den här? Sämst.

2009
Doften har lite spånskiva och vörtlimpa. Rå, kanske lite papper i bakgrunden?

Mjuk söt smak. Kola. Träig. Näst bäst/sämst.

= = =

Det här blev jag inte riktigt klok på. Antingen hade Slottskällan inte filtrerat 2007, eller så har något hänt med den. Jag skickade ett mail till bryggeriet och fick efter någon dag ett svar från bryggaren Urban, som är den som tillverkat dessa öl. 

[…] Det troliga är att din 2007a fått en cell av en annan jästras än den som användes vid förjäsningen. Den har haft ett tag på sig att jobba och föröka sig. Detta har gjort ölet lite torrare och lättare.

Om "betydligt kraftigare kolsyrad" inte betyder direkt explosiv torde det ha varit en hyggligt tam jäst. Många vildjäststammar kan knapra i sig en riktigt stor del av restextraktet med en ölflaskmissil som resultat. Många har också en tendens att producera rejäla förjäsningssmaker. […]

I vilket fall en mycket spännande upplevelse, vertikaler är kul!

Trappist Westvleteren 12

Världens högst betygsatta öl?

Nej och ja: Hos BeerAdvocate har Pliny the Younger gått om, men hos RateBeer är den åter i topp efter att ha varit nedknuffad av Kaggen! ett tag.

Vi pratar om en quadrupel på 10,2 % från det belgiska trappist-bryggeriet Brouwerij Westvleteren (Sint-Sixtusabdij van Westvleteren): Trappist Westvleteren 12.

Det är en speciell öl, det är det. Munkarna som brygger tolkar sin klosterregel som att de får sälja sin öl, men ingen annan. Vilket har gjort den rar och eftersökt. Å andra sidan kommer de under våren 2012 att sälja en öl som kanske är likadan som den här, Westvleteren XII, i USA för att finansiera en välbehövlig renovering av byggnader på klosterområdet. Den intresserade kan läsa lite mer här.

Jag har själv lovat att inte köpa någon öl från klostret, men så plötsligt… Under sommarens besök i Göteborg var jag på Tre Små Rum. Krögaren Reza tog mig utanför restaurangen och gav mig den här flaskan med orden ”Jag får inte sälja den, men jag får skänka den, och jag tror inte att du druckit den här.”

Vad säger man? Tack, tror jag.

En nackdel med att flaskan saknar etikett (en image-grej tror jag, all information finns på kapsylen) är att det inte finns några datumstämplar, så jag vet inte hur gammal den här ölen är. Men jag antar att den är rätt så färsk, bryggd under 2011 eller kanske 2010.

Med allt det här i skallen så var det inte utan att jag var lite nervös när flaskan öppnades: Jag är inte så överdrivet förtjust i quadrupel, tycker ofta att de blir som en dubbel med för mycket alkohol. Och så har jag en förmåga att bli besviken när förväntningarna är skyhöga.

Men detta noterat, så…

Vätskan är brun och aningen oklar. Det lilla skummet är varmvitt. Inga skumrester blir kvar på glaset.

Doften har en tydlig ton av sockerkak-smet med vetemjöl, smör och vanilj. Jag hittar också avrundade toner av söt vanilj och röda bär.

Smaken är först söt, jag noterade ”svinsöt”. Fruksylt, mjuk humlebeska med lite hö och väldigt lite beska. Vetemjöl och lite kola/knäck. Stor kropp. Eftersmaken är otroligt mjuk med frukter och örter i slutet.

Kolsyran är frisk, de små bubblorna kittlar lite i munnen. Vätskan är mjuk och lite torr.

Det är alltid lite knepigt att recensera en öl med all denna bakgrundsinformation och hype i huvudet. Recenserar jag ölen eller mina förväntningar? Men i det här fallet var det ingen tvekan: Det är en väldigt annorlunda öl som gör allt rätt, och en av de få quadrupel jag kan tänka mig en till av. ”Som att dricka en hallon-rulltårta” som någon vid bordet kostaterade.

Betyg: 4,9. Tillgänglighet: Svår. Pris: Gåva. Bäst före: ?

Snowblind Strong Ale 2009 - igen

(Förra) Lördagens provning går vidare med en mindre färsk öl: Snowblind Strong Ale från 2009,bryggd på Sigtuna Brygghus av Stefan ”Mr Mohawk” Gustafsson. När jag recenserade den färsk (länk) gav jag den 3,44 i betyg och anmärkte på en söt-besk smak som närmast blev mig övermäktig.

Få se om den lugnat ner sig något på de här två åren?

Färgen är brun, vätskan klar. Fint varmvitt litet skum. Snygga skumrester på glaset.

Doften är torr och pepprig. Tunga toner och en del alkohol. Köttbuljong.

Smaken är stram och lite torr. Maltig med lite alkohol (inget som stör). Fruktskal. En lätt strävhet i känslan. Torr och aningen sträv eftersmak med ganska mycket humle som dock hunnit bli lite trött. Stor kropp. Rund sötma. Kaffe i slutet.

Kolsyran är lätt, små bubblor. Vätskan är torr.

Jodå. den har lugnat ner sig och blivit något mer njutbar än när den var ny. Till och från känns den fortfarande något rå, tror den skulle kunna bli ännu bättre om några år.

Skiss-betyg: 3,5.

Cantillon Blåbær Lambik

Nästa öl under lördagens provning var något mindre exklusiv, men bara något: Blåbær Lambik, en fruktlambic från Brasserie Cantillon på 5 %. Den bryggs tillsammans med Jeppe från Ølbutikken i Köpenhamn (och tillika Evil Twin) som plockat blåbären som ingår i ölen. Den säljs i begränsad upplaga (1.000 stora och 1.000 små flaskor säger ett vagt minne? 100 små + 100 stora) en gång om året sedan 2005.

Den här flaskan är från den senaste batchen, 2011.

Men jag stod faktiskt inte och köade på Istedgade i somras, det gjorde däremot Daniel från den just nu islagda bloggen Schnille & Schmak. Av någon anledning tyckte han att jag kunde få köpa den lilla flaskan som han blivit tilldelad, och jag var inte svårövertygad att komma förbi Göteborg för att hämta. Tack tack tack tack tack!

Färgen på den klara vätskan är klart blåbärs-violett. Jag har förstått att den här med åren blir allt mer brun, men nu är den väldigt klart lilafärgad. Det lilla skummet är babyrosa.

Doften är syrlig. Jod. Stall. Blåbär.

Smaken är torrt syrlig med aningar av vitvinsvinäger. Färska svarta vinbär och pressade blåbär.Jod och lite kemikalier. Den är mycket mjukare i smaken än andra Cantillon-öl jag druckit. Syran övergår i en ton som påminner om syrligheten (men inget annat) i apelsinjuice. Aningar av citrus-skal. Avslutningen är lång med massor av blåbär.

Kolsyran är lätt, de små bubblorna friska. Vätskan är lätt och mycket torr.

En utsökt balanserad och ytterst lättdrucken lambic. En av de godaste öl jag druckit på många år.

Betyg: 4,88. Tillgänglighet: Köpt via ombud i Danmark. Pris: 120:00 DKR. Bäst före: -

Jacobsen Birthday Brew

Första ölen ut i lördagens provning kan mycket väl vara den raraste öl jag druckit: Jacobsen Birthday Brew, en öl från danska Carlsbergs egna mikrobryggeri Jacobsen. Enligt bryggarna själva har vi här att göra med ett ”ekfatslagrat torrt ljust barley wine jäst med Champagnejäst” på 10,1 %.

Ölet skapades som den del i firandet av grundaren J.C. Jacobsens 200-årsdag 2 september 2011. 200 flaskor togs fram och placerades i den vanliga Jacobsen-storflaskan vilken levererades till mig i en mässingsbeslagen trälåda.

Min förvåning och tacksamhet var stor när jag hittade en av dessa få flaskor hos mitt paketutlämningsställe i höstas, och bestämde snabbt att den skulle sparas till något speciellt tillfälle. Om inte annat för att trekvarts liter 10,1 %-öl är lite jobbigt att få i sig på egen hand.Ölets exklusivitet verkar faktiskt vara så exklusiv: Jag ser inte en enda recension ens på Ratebeer!

När ölen hälls upp möts jag av en mycket ljus halmgul klar vätska (4 EBC) med en hel del champagne-liknande bubblor på glaset. Ett litet vitt skum som inte lämnar några rester på glaset.

Doften är frisk med vissa fenoliska toner, lätt belgisk jäst. Likheterna med Champagne finns där, helt klart. Jag hittar också lite vanilj och syrliga vitvin-toner liksom lite mjuk alkohol.

Smeken är oerhört mjuk men också ganska torr. Fin vaniljsmak. Den blir efter en stund något sötare men fortfarande väldigt ren och rätt lätt. Eftersmaken bjuder på en tillbakahållen fruktighet som mest liknar färskpressad äppelmust. Slutet är enormt rent och klart i smakerna.

Kolsyran är ganska stark, bubblorna aningen för kortlivade. Vätskan är lätt.

En öl som påminner mycket om Deus och andra champagne-öl, men den här kändes som ännu renare och klarare i smakerna. Troligen den renaste ölupplevelse jag haft. Det här skulle kunna vara en perfekt aperitif-öl och ett utsökt alternativ till torrt mousserande vin.

Öl de luxe.

Betyg: 4,43. Tillgänglighet/pris: Varuprov. Bäst före: noterades inte.

Drick min öl-kvällen

Ett av mina många ölmotton är ”Öl ska drickas, inte lagras!” och jag har känt mig lite dålig på detta under senare år. Det har blivit små vertikaler, starka öl i stora flaskor eller öl som jag helt enkelt inte känt att jag klarat själv liggande i skafferiet.

Efter en hel del uppskjutande verksamhet fick jag i höstas äntligen ändan ur den där vagnen och bjöd in några vänner att hälla i sig min öl. Vi tog det hela hemma hos en av vännerna som har bättre plats än jag.

Det bestämdes till att det skulle bli i lördags. Redan under fredagen tillagade jag en gulasch efter klassiskt ungerskt recept (länk) så att den kunde ligga och dra. Glas och flaskor packades och transporterades under lördagsförmiddagen.

Så samlade vi oss under sen eftermiddag. Som ett slags fördrink intogs ett litet glas Boon Kriek från 2003, som trots sina år på flaska kändes väldigt fräsch med kraftiga toner av körsbärskärnor som nuddade vid marsipan-smaker.

Gulasch intogs, mineralvatten och Unicum ackompanjerade denna tjocka soppa.

Och sedan började vi dricka av den där ölen. Tack vara de begränsade mängderna lyckades jag under kvällen tota ihop 8 recensioner, som jag tänkte utsätta er för de närmsta dagarna.

”En del var fantastiska, andra bra och några rätt kass” är väl något slags lagom intetsägande sammanfattning.