Londonresan II: Camden Town och diverse pubar

Efter besöken hos bryggerierna i industriområdet Compass West så blev det en timmes kollektivtrafik åt sydväst. Nu skulle nämligen den officiella delen av resan påbörjas, och på puben The Grafton i Kentish Town mötte vi Fredric, den fjärde och sista deltagaren i arrangemanget.

Till synes en traditionell viktoriansk pub (och det är den), men 2012 revs hela interiören ut för en välbehövlig uppfräschning. Stämningen var den klassiska med den öppna brasan och baren i centrum av lokalen. Jag läste anslagstavlan och noterade att de höll såväl spela-vinylskivor-för-varandra-kvällar, vinprovningar som babysång – flera småbarnsfamiljer kom in under tiden vi var där. Här drack jag en halv pint Timothy Taylor Landlord (och någon APA på sådär 4 % som jag inte minns).

Efter en kortare promenad var det så dags för ytterligare ett bryggeribesök: Camden Town Brewery.

Jag tittade runt bland cyklarna vid entrén: Någon lådcykel, några fixies och några åttiotals-racers. Vilket skapade en stämning av vilken sorts område det här var.

Vi hade blivit inbokade på rundturen med efterföljande provsmakning. Guiden var oväntat kunnig i de tekniska och marknadsrelaterade frågor vi ställde, och rundvandringen tog längre tid än beräknat så vi fick hasta från nästa grupp.

Trångt utanför.

Tapphallen.

Ett hyfsat bryggeri i storlek, men inte alla så stort så att de skulle kunna sälja ölen runt hela UK och inte minst Sverige. Och det stämmer, de har ytterligare ett bryggeri i Enfield där de sedan i våras brygger de fasta ölen i större mängd. Alla öl bryggs dock fortfarande i Camden, detta för att inte minst i den lilla baren bredvid bryggeriet kunna säga ”jodå det är lokalt”.

Jag ställde några frågor om det där med att de sedan en tid tillbaka är uppköpta av AB-InBev. Hur ställer de sig till begreppet ”craft beer”? Är de fortfarande det? Jag fick ett antal motfrågor, det här var tydligt något som de förberetts på. I korthet så tyckte de att uppköpet inte förändrat någonting  över huvud taget, förutom att de fått råd att brygga det andra bryggeriet. Och att de definitivt fortfarande såg sig som den del av craft beer-rörelsen.

Vi smakade oss i stort sett igenom bryggeriets sortiment, som fanns på åtta keg-kranar. Mitt tidigare intryck av bryggeriet bestod: Det är välgjort, rent, snyggt och lättillgängligt. Nästan på gränsen till småtrist. Men det är inte svårt att se vad det amerikansk-brasiliansk-belgiska konglomeratet var ute efter när de shoppade loss.

Fyllda med tankar om öl, pengar och makt begav vi oss passande nog in mot The City.

Ett av reseledar-Uffes mål med resan var att vi skulle besöka alla de stora pubkedjorna, och med The Blackfriars så kunde vi bocka av Nicholson's. Det var mitt under värsta after work-rusningen och även om jag bar skjorta och kavaj så var jag klart underklädd jämfört med omgivningen som körde med mörk kostym. Det har visserligen funnits pubar här sedan lång tid tillbaka, men just den här är byggd på 1880-talet i en historiserande stil med klostertema.

Jag kunde här bocka av en öl från min önskelista: Sharp's Doom Bar Bitter. Inte för att den är speciellt intressant, snarare tvärtom: Den var visserligen en av de öl som var främst i real ale-vågen under sjuttiotalets början, men numera anses den som urbota tråkig och en arketyp som ingen egentligen är intresserade av.

Vilket var precis var den var.

Uteserveringen bjöd på behagligt sensommarväder, utsikten med skyskrapa under byggnad intressant men det kändes ändå som att vi gjort det som skulle göras här.

Så vi traskade vidare till nästa kedjepub: The Knights Templar som drivs av JD Wetherspoon. Som så många av deras ställen så var lokalen otraditionell: Ett före detta bankkontor där bankhallen nu var en stimmig fullsatt pub-restaurang.

Vi hittade till slut ett bord i en lugnare del och eftersom det var torsdag valde jag en curry. Till det Fullers London Pride. 'spoons brukar ha bra öl och bra mat till vettiga priser, och det gällde även här.

🌶 🌶 🌶

Under de här veckorna höll de en real ale-festival där olika utrikiska bryggare gjort samarbetsbrygder med brittiska bryggerier (bland annat Midnight Sun Ale från S:t Eriks och Shepherd Neame), dessa serverades från en tillfällig extrabar.

Det var dock för stimmigt i lokalen för att vi skulle trivas, så vi gick vidare några kvarter till en pub som faktiskt var så gammal som den utgav sig för: Ye Olde Cheshire Cheese som hör till Samuel Smith. Vi hamnade i en av de bakre barerna, där de glödheta elementen skapade en ångande het värme.

Jag började bli ganska sliten, inte minst av luften. Men de hade iskallt bubbelvatten som gjorde att jag piggnade till nog för att beställa en halvpint Samuel Smith's Dark Mild. Ölen var dock en besvikelse eftersom den mest smakade som en utspädd irländsk stout.

Fredric insisterade på att vi skulle gå vidare, och eftersom det inte fanns några lediga sittplatser så var jag inte sen att hålla med. Efter en mycket dryg kilometers promenad hamnade vi på Craft Beer Bar Covent Garden.

Med 30 fat, 15 cask och massvis med flaskor revolutionerade denna kedja öllandskapet i London när de först öppnade 2011, och skapade inte minst  en marknad där de många små nystartade bryggerierna kunde få ut sin öl. Det kanske inte är lika nytt och häftigt idag, men det verkade som om ölen var intressant och i gott skick. Men eftersom jag varit uppe sedan 04:00 och sippat öl sedan 12-tiden så kändes plötsligt en säng och en rejäl dos mineralvatten som en mycket bättre idé än … allt annat, faktiskt.