Stockholm Beer 2014 - II

Del två av mina observationer från Stockholm Beer & Whiskey Featival 2014:

Om jag ska trendanalysera årets festival så är det flera saker som sticker ut. London är en av dem. London är hett. London är skållhett. Spendrups har genom satsningen London Calling tagit ett antal av dessa bryggerier till festivalen. Dels i en egen stor monter, dels bredvid Gotlands Bryggeri.

Den senare platsen hade ett av dessa nya engelska bryggerier som jag tidigare inte hört talas om: The London Beer Factory. Det kan förstås bero på att de inte riktigt kört igång sin verksamhet, premiären är egentligen nu i helgen. Säljaren Ed hade flugits in, och vi hamnade nästan direkt i intressanta diskussioner om öl i England. Till skillnad mot många av sina kollegor ville de brygga väldigt traditionella engelska stilar, fast lite bättre och gärna lite torrare. Modern torrhumling var dock inget de tänkt att satsa på.

De hade tre öl på cask. Ja. Ett helt nytt bryggeri tar in sin öl på en festival långt bort på cask. Modigt på gränsen till dumdristigt. Ed förklarade att det hade varit ett krav från Spendrups, men att han hoppades på att det skulle gå vägen.

Den första ölen från dem, Chelsea Blonde på 4,3 %, var definitivt inte serveringsfärdig. Grumlig som en hefeweissen, och smaken påminde mest om jäsande vetedeg. Den var säkert bättre fredag-lördag när den fått ligga till sig lite. För bakom jästen anade jag en lättdrucken sommaröl, inte långt från Fuller's Discovery.

Paxton Pale Ale på 5 % var betydligt mer färdig. Toffee och en behaglig balans. Humlen var Perle.

Här blev jag avbruten av telefonen och jag var tvungen att gå undan en bra stund för att kunna reda ut helt öl-orelaterade saker. Trist, men nödvändigt.

… Nå. I en del av montern hos Carlsberg stod Nya Carnegiebryggeriet och erbjöd sin öl. Dels den Kellerbier som de haft som prototyp för ett år sedan, men också ett antal nya brygder. Jag testade J.A.C.K. som var deras session-IPA på 4,5 %. En blandning av engelsk malt, Brooklyn-jäst och amerikansk humle (Williamette, Admiral, Bravo). Stor kropp för styrkan, krusbär och lime i doften och genomgående mjuka och långlivde smaker. En av de bättre i stilen jag träffat på.

Jag hade tidigare under eftermiddagen blivit tillfrågad om jag ville komma förbi mässans receptions-kur där Öl-Poddens ”CC” satt och spelade in sin podcast. Ett av de kommande programmen kommer att vara en intervju med mig, Johan från Portersteken och Manker från Mankerbeer. Det var riktigt roligt att sitta och prata öl med dessa giganter, hoppas att det låter lika bra när det blir färdigt också!

Åter ut i vimlet, som nu var betydligt tätare än tidigare. Inne i innersta rummet stod en ny importör, New Brews Sweden, som plockat in ett antal brittiska bryggerier till Sverige. Många av dem som ratats av andra importörer på grund av svårigheterna att sälja brittiska öl här under de senaste 10 åren.

Ett av dem var en av mina absolut största favoriter när det gäller engelsk pale ale: Landlord från Timothy Taylor. Och jodå, den var lika god som jag minns den med sina karaktärsfulla och balanserade toner av engelsk malt, fruktig jäst och blommig humle. Kommer i beställningssortimentet i november!

Ytterligare ett bekant bryggeri som saknats i Sverige ett bra tag är Titanic. Deras Stout på 4,5 % har en rökig början och stora lena smaker. Massiv.

Den nya generationens brittiska bryggerier som tittar mer åt USA representerades här av Hardknott: Azimuth IPA var stiltrogen med mycket lime-grapefrukt och syrlig beska. Men också mjukare än många svenska och amerikanska.

Vidare, vidare. Det är lätt att fastna i ett totalt nyhetsfokus som ölbloggare, och ännu lättare på en stor festival som denna. Men samtidigt så satsar alla utställare medvetet på överraskningar, exklusiviteter och nyheter så det är svårt att komma undan det. Gamla godingar får man njuta vid andra tillfällen.

Slottskällan stod hos distributören Beer Enthusiast, och även de hade utlovat något oväntat på Stockholm Beer. Detta infriades med råge i och med Rum Quad, en quadrupel på 11,5 % som legat i 3 månader på romfat. Doft av mörk rom och syrlig flamländsk-rödöl. Romsötma och kraftig alkohol i smaken, lite kort slut. Bryggare Maarten stod i montern och förklarade att den inte legat många dagar i flaskan ännu, och att den skulle komma att bli betydligt komplexare och mer balanserad om några år.

Bloggare Jonas H från Pilsner.nu stod också i montern och var inte sen att diskutera sina varor. En av dem har jag varit lite nyfiken på sedan jag sett den på en hylla: Big Job från St Austell. De har tagit sin fantastiska IPA Proper Job och kastat i mer av allt. Engelsk stor humle i doften, kladdig tung malt. Aprikoser och hö i smak och doft. Inte dålig, men jag föredrar absolut den svagare varianten.

För att fortsätta den engelska trenden förflyttade jag mig till London Calling-avdelningen där By The Horns var på plats. Deras berliner weisse Sour To The People var just syrlig med en del karamell/knäck och svårbestämda frukter. Frisk och uppfriskande

Wolfie Smith är en amber ale med amerikansk humle, men ändå sådär mjukt lättdrucken som engelsk öl är när den är som bäst. Vi pratade lite om namnet och etiketten och kom fram till att en del av ölens särart går förlorad om man som jag aldrig hört talas om TV-serien Citizen Smith. Men att de samtidigt hade en poäng med att hålla sin image så lokalt syd-väst-London som möjligt.

Jodå, jag kom i närheten av Pilsner Urquell-jättefatet även den här gången. Och så plötsligt stod jag där med Václav Berka, en full sejdel i handen och ett festival-glas-halsband över axlarna. Det är inte helt säkert hur det går till, men den leende bryggaren/representantan kan det där ut i fingerspetsarna. Ända sedan vårt bloggkonferens-besök i Edinburgh hade jag undrat om staden hört av sig om ölsprutandet på tavlorna i stadshuset. Det hade de inte.

Men den ofiltrerade pilsnern är rätt tung, så jag gick omkring ett tag och smuttade. När jag kommit förbi Wicked Wine-montern och hälsat på säljaren Gonzo så undrade jag om de hade något ”lätt och friskt”. Founders All Day IPA blev förslaget. Grönska och tallkottar i doften, bra beska och uppfriskande citrus. Betydligt bättre än flaskan jag drack i våras.

Brill igen. Har hade de just öppnat en flaska Mikkeller Amass B&W West Coast Style India Pale Ale som jag tyvärr inte noterade något om. Men eftersom jag inte minns något av den så var den nog varken jättebra eller hemsk.

Sist ut? Det blev hos Galatea där Jerry Lindhal stod och pratade om diverse destillat. Jag skickade fram mitt glas och förklarade att han hade fria händer. I glaset hamnade en bourbon, en Blanton's Single Barrel. Efter all beska och syra i olika former så var det oerhört gott med något så fruktigt, elegant och avrundat.

Varefter det definitivt var hög tid för en buss in till stan där det blev en kebab iskender innan en ovanligt seg tågresa tillbaka till Linköping väntade.