En rundtur bland Carlsbergs minnen

Det här är en fortsättning av min reseberättelse från besöket på Carlsberg i Köpenhamn som började här.

Lunchen hade nu ätits och flera av de frågor jag fått av er hade besvarats. Lagom efter desserten (liten skål med blandade kakor och praliner) kom Bjarne Maurer, guide på besökscentret, och ryckte upp oss ur soffan. Vi började med en kort sammanfattning av Carlsberg Museum och presenterades för ett porträtt av en gammal dam som med sina 61 år på Carlsberg höll rekordet i lång anställning. Vi fick också veta att det som mest jobbat 6.000 i området i Vejby; ”En by i byen”. Ett annat rekord vad de fyra generationer som samtidigt arbetat på bryggeriet.

Den välgjorda 1:100-modellen av bryggeriområdet som det såg ut på sextiotalet besågs och olika viktiga delar utpekades. Vi tittade också på en stor utskrift av en vision på den nya stadsdelen (projektnamn Vores By) som så småningom ska ersätta det nu nedlagda bryggeriet.

På med jackorna och iväg till Elefantporten där vi gick in genom en oansenlig dörr och uppför ett par dammiga trappor.


Vi hade hamnat i Ny Carlsberg Bryghus. ”Ny” eftersom det byggdes av sonen Carl Jacobsen som blivit osams med fadern J.C. Jacobsen (epoken 1880-1906) och de båda drev varsitt bryggeri på området; Gamle Carlsberg och Ny Carlsberg. Det skulle dröja 18 år efter J.C.s död innan de åter blev ett enda bryggeri.

Här, i lokaler med anor från 1900, bryggdes öl fram till 2008. Bjarne var inte helt förtjust i att visa upp den stora hallen just nu eftersom kopparpannorna inte längre putsades och hela huset gav ett rätt dammigt, nedsläckt intryck.


Jag tittade runt lite bland pannorna och noterade att det hela måste ha varit väldigt tungarbetat och omodern 2008, men där hade jag fel: Bryggprocessen var nästan lika automatiserad som i det nya bryggeriet i Fredericia, men man hade gömt undan styrdatorer och elektronik eftersom brygghallen var byggnadsminnesmärkt.

Vilket den fortfarande är. Visserligen har pannornas botten tagits bort för att man ska kunna använda bottenvåningen till annat, men annars får inte den här unika väldiga lokalen inte ändras. Så vad ska man ha den till i framtiden? Ingen vet just nu, men såväl konferenscentrum som nattklubb hade diskuterats.

Vi gick vidare genom elefantportens överbyggnad (ursprungligen var här ett vattentorn) och förbi Carlsberg IT (nyckelord: SAP, Microsoft) och fick alternativ för den fortsatta vandringen. Antingen genom den skulpturfyllda parken eller genom källarna.

Fast valde vi källarna fick vi stränga förhållningsorder att inte ge oss av på egna äventyr: Det skulle finnas över 6 kilometer gånger under området, de flesta dömda, mörka och utan utrymningsskyltar.

Såklart vi valde källarna. Och fnissade lite över beskrivningen – nu överdrev han väl ändå?


Det gjorde han inte. Vi började gå genom gångar, först de där rengöringskemikalierna hanterats. Kakelklätt och oändliga mängder rör, kopplingar och kranar. Och här och där tomflaskor av olika ålder: Det var uppenbart att folk under de år när anläggningen varit ur bruk använts som pausrum för törstiga anställda och kanske gäster.


Vi gick vidare genom närmast oändliga gångar av olika karaktär och ålder. Plötsligt pekade Bjarne leende in mot ett av prängen mitt i en korridor som mest verkade vara för att föra över öl mellan olika steg i processen. Här låg ett tjugotal stora trätunnor. De var en rest av hur lagerölen först lagrades på 1800-talet. Lageröl måste inte bara jäsas utan också lagras (därav namnet) svalt under en tid efter och det var såhär, i iskylda ekfat, som man en gång gjorde. De här faten hade råkat bli kvar eftersom de var jobbiga att flytta och man behövde inte utrymmet till annat.

De historiska vingslagen överröstades enbart av Bjarnes plötsliga irritation över att plötsligt höra ljudet av vätska i några rör. För han hade varit med och stängt av allt under de senaste åren och här borde det inte flyta något.

Vidare genom gångarna. En del saker var bortplockade, och detta skedde fortfarande. De stora ståltankarna var borta, liksom de grövsta rören som svetsats bort och sålts som dyrt skrot. Det var därför inte helt lätt att få en bild av hur allt hängt ihop och sett ut en gång i tiden.


Som här! Lite längre fram i den här gången fanns en stor stenplatta med årtalet 1906 ingraverat. Vi befann oss alltså i den tunnel som förband Ny och Gammel Carlsberg. I taket kan man se resterna av de rör som förband de olika bryggeriernas ölflöden.


Det kändes som om de här delarna av källarna också var äldre än de vi tidigare gått i. Sådana här tomma tidigare lagerrum gick vi förbi. De var ungefär 20 meter djupa och jag uppskattar att vi passerade tjugotalet sådana. Efter ytterligare några gångar och krökar hamnade vi i de modernare lagerutrymmena.


Och så här ser det ut idag. De rostfria liggande tankarna har demonterats och skrotas. Bjarne förklarade att de här var de nyaste som monterats in, de hade nämligen inbyggda högtryckstvättar så att folk slapp gå in och tvätta dem manuellt, ett av de fysiskt mest krävande arbetena på bryggeriet.

Det var en märklig, tryckt och något obehaglig stämning att gå omkring här. Helt klart en lämplig miljö för skräckfilmer. Efter en dörr kom vi in i delarna som en gång var isförrådet. Lageröl kräver svala temperaturer, och före kylanläggningarnas tid användes is i enorma mängder. En normal vinter räckte isen från Bälten och Öresund, var det varmare fick is från norra Norge importeras.

Men nu stod vi plötsligt mitt inne i ett modernt bryggeri som puttrade och fräste av kolsyra. Vi hade hamnat vid Jacobsens Husbryggeris lagertankar. Ett imponerande virrvarr av rostfritt.


Efter att ha gått igenom ytterligare några tömda lagertank-rum hamnade vi bland arbetsbodarna som de montörer som fortfarande pysslar med att tömma bryggeriet på koppar, stål och rostfritt använde. Vi gick vidare, utan att vi besökare egentligen hade en aning var vi var eller vart vi var på väg.

Efter att ha passerat en bil-uppfart till marknivån kom vi till en ordentligt låst gallergrind som låstes upp. Vi stod nu framför tre märkligt moderna signalblå säkerhets-ståldörrar, märkta med toalett-symboler. Bjarne undrade finurligt om vi kunde gissa vad det var innanför.

Vi tittade på dörrarna och kom med avslagna gissningar. Receptarkiv? Reservkraft? Backupcentral?

Bjarne berättade att han hade jobbat på Carlsberg, och framför allt med lokalerna under jord, under många år men att de här dörrarna under tidigt sextiotal plötsligt en dag bara funnits här. Tidigare var här ett av de där förråden där man sparade undan gamla bra-att-ha-saker. Ingen visste riktigt varför eller vad det var för, men eftersom det här var delar där ingen normalt gick så glömdes det väl bort.


Bakom dörrarna fanns… En av luftstridscentralerna för Själland, som byggts under det kalla kriget! Under mitten av nittiotalet fanns inte längre behovet av installationen, där det verkar ha varit aktivitet till och från genom åren. Mest övningar, men minst under Kubakrisen var här skarp drift. Carlsberg som återfått lokalerna beslutade att behålla det precis som det lämnats.

Så här fanns fortfarande ett scenarie-bord med flygsymboler och krattor, platser för radio och televerk, civilförsvar och bredvid radiostudio samt briefingrum och vilrum. Allt i tidig åttiotalsstil.

Jag noterade att det här låg betydligt ytligare än de motsvarande svenska anläggningar jag besökt. De kanske inte planerade för atomkrig på samma sätt som Sverige?

Vi passerade ytterligare några låsta gallerdörrar. Här, berättade Bjarne, förvarades bakom ytterligare lås (som han inte hade nycklar till) de kvarvarande flaskorna av Jacobsen Vintage, ”världens dyraste öl”.

Efter detta, ytterligare allt smalare gångar och en trappa som sett sina bättre dagar så stod vi plötsligt i ett fungerande stall: Vi hade hamnat i det vanliga besökscentret där vi snabbt inspekterade såväl gamla vagnar under renovering liksom rejäla hästar som stod och mumsade hö. Vi småsprang över en gård och tittade som hastigast på centrets senaste fynd: En sextiotalslastbil som kört ut öl, och som formgivits av någon designer som just nu är försvunnen ur mitt huvud (Sigvard Bernadotte?): Den hade byggts i 1 exemplar och nu hittats i ett kallager bakom en enorm mängd trasiga tombackar.

Vi sprang genom delar av utställningen, jag sprang in i en glasdörr, och stannade endast upp för att häpna över flasksamlingen innan vi gick in i Jacobsens bar där nästa värd väntade oss.