2017-11-15

Systembolagets Varunytt december 1994 II


Så vad tyckte Systembolaget att genomsnittssvensken skulle ha för julöl 1994?
  • Anchor Christmas Beer 1994
    Anchor Brewing (USA)
    330 ml 18:40
  • Banco Julöl
    Banco
    500 ml 17:80
  • Bredaryds Julöl
    Sofiero
    500 ml 19:80
  • Carlsberg Julepilsner
    Falcon (licensbrygd)
    330 ml 10:70 öl av mellanölstyp
  • Falcon Julbrygd
    Falcon
    330 ml 10:90, 500 ml 16:60
  • Kopparbergs Julöl
    Kopparbergs Bryggeri
    500 ml 16:60
  • Källefall Julöl
    Källefall
    500 ml 19:80
  • Lapin Kulta Julöl
    OY Hartwall AB (Finland)
    330 ml 12:20
  • Pripps Julöl
    Pripps
    500 ml 16:60
  • Spendrups Julöl
    Spendrups
    500 ml 16:60
  • Three Hearts Julöl
    Appeltofftska
    500 ml 16:60
  • Young's Winter Ale
    Young & Co's (Storbritannien)
    330 ml 14:50
  • Åbro Julöl
    Åbro
    500 ml 16:60
  • Skantzes Julmumma
    Falcon
    500 ml 18:70
Samtliga svenska öl kom på returflaska.

Alla, utom Julepilsner var starköl, alltså ”max 5,6 volym-%”. Skattesystemet var utformat så att all öl 4,5-5,6 betalade samma skatt så exakt var i det spannet de låg var ointressant (i alla fall för Systembolaget). Efter nyåret blev det en rak skatt per procent alkohol.

En märklig sak var att säljstart för julölen var 30 oktober, så presentationen av ölen i listan (vilken vid den här tiden var extremt viktig eftersom alkoholreklam var förbjudet och väldigt få skrev om öl) kom flera veckor efter att de börjat säljas.

Ytterligare en märklighet är att alla de stora bryggeriernas öl kostade på tioöringen lika mycket. Hm hmhm.

14 julöl. Lite lättare att hantera än årets 108 (med de lokala)…



2017-11-14

Systembolagets Varunytt december 1994 I


Jahapp. December 1994. Jag hade just slutat min första termin på civilingenjörsprogrammet och ungefär här hade jag insett att det jag drömt om i stora delar av mitt liv inte var något för mig. Någonstans här flyttade jag också från studentkorridoren till en studentlägenhet och med det blev inofficiell sambo med frugan. Men mest satt jag på universitetet och glodde på nyheten www.

En förvirrad och osäker tid för mig.

Men det var ändå ingenting på hur det var för Systembolaget och Vin & Sprit. Det här var sista Varunytt innan Sverige gick med i EU. Med det: Bort med 5,6 %-gränsen på öl. Bort med Systembolagets totala godtycke för sortimentet. Och bort med importmonopolet för vin och sprit. Luften darrade. Och inom några år kom hela den svenska alkoholbranschen att ha ändrats i grunden.

I det ordinarie sortimentet kom det i december 1994 exakt 1 ny öl, en ljus lager, och den kom från Pripps. Skåne Vapen Export, ett ”Smakrikt öl med maltigt inslag och balanserad beska” på max 5,6 %. Den fanns på retur-flaska 33 cl för 10:70 och 500 ml burk för 16:60.

Jag har inget som helst minne av denna öl.

Bland de regionala artiklarna fanns Gamlestadens Pilsner i Göteborgs och Bohus län samt Skarabôrjar'n från Källefalls Bryggeri som såldes i Skaraborgs län.

Sedan kom det julöl också, men de återkommer jag till. Jag kan redan nu avslöja att det är färre än de som kom ut i år.

2017-11-13

Åbro Skrapan Lager

Bild: Åbro.
2017 års vinnare av svenska mästerskapen i hembrygd öl blev en dortmunder export lager, vinnaren av klass 1 J. Övriga klassiska i kategori Mild/karaktärsfull Lager.

Åbro är även i år huvudsponsor, så vinnaren Michael Mackiewicz fick brygga 30 000 liter av ölen som släpptes på krog och Systembolag. Mer om vinnaren och projektet kan man läsa här.

Skrapan Lager heter den och ligger på 6,2 %.

Färgen är gul med en aning guld, vätskan är helt klar. Det två fingrar höga skummet är vitt och kompakt, och det sjunker sakta ner lämnandes lite rester på glaset.

Doften är ren och maltigt söt. Pilsnermalt och blommig humle. En aning smör passerar i bakgrunden. 

Smaken är samtidigt söt och frisk. Ren medelstor beska, lite blommor och örter. Vitt bröd och en nypa deg. Sötman är rätt kraftig, men blir inte kladdigt tung. Medelstor till stor kropp. Eftersmaken är mjuk med lite sulfat-ig beska och blommig humle i sötman. Avslutningen är maltigt elegant.

Kolsyran är medelstark, de många friska bubblorna är långlivade. Vätskan är mjuk och lite kladdig.

En trevlig och mycket ren Dortmunder Export. Jag köpte hem några flaskor och har provat den till kraftigare husmanskost som pepparrotkött och stekt falukorv och där passar den utmärkt. Till mat med chilhetta blir den däremot metalliskt vass i beskan.

Betyg: 3,97. Tillgänglighet: Systembolagets små partier 20 november 2017 (lagerstatus). Pris: 24:90 för 330 ml. Bäst före: 05SEP2018.

2017-11-12

Brekeriet Lusse Lelle

Bild: Brekeriet
Minusgrader ute. Och mörkt. Vinterdäck på såväl cykel som bil. Mitten av november. Fleecejacka inomhus. Jag ser ingen anledning att inte recensera en julöl.

Och därtill en av de mest omtalade och snabbsålda julölen i år: Lusse Lelle från Brekeriet, en berliner weisse bryggd med lactobaciller, brettjäst och saffran på 6,5 %.

Färgen är djupt saffransgul med lite beige, vätskan är grumlig. Det fingertjocka skummet är gult och kompakt, och det sjunker ner till ett tunt lock utan att lämna några rester på glaset.

Doften är syrlig med lime med en dragning åt det kemiska. Tydliga tunga toner av saffran och lussekatter.

Smaken är syrlig-söt med limejuice och lite jord. Aningar av nypressad apelsinjuice och vanilj. Men det är de växande rena tonerna av saffran som snabbt blir dominerande. Medelstor kropp. Eftersmaken är mindre syrlig med ännu mer saffran och lite söta småkakor. Saffran-slutet fortsätter i timmar.

Kolsyran är medel till lätt, de små friska bubblorna är kortlivade. Vätskan är mjuk och lite sträv.

Jag har druckit några hembrygder med saffran genom åren, och det har visat sig vara en svår krydda i öl: Den tar lätt över och låter smaken gå överstyr. Men den här är ytterst balanserad med en behaglig syra. Välgjort, precis som man väntar sig av en öl från Brekeriet. Bryggeriet har förklarat att de levererat alla flaskor till Systembolaget, och att de få som finns säljer fort. Jag rekommenderar att tälta utanför dörren och grabba tag i de flaskor som finns kvar!

Betyg: 4,1. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment julen 2017 (lagerstatus). Pris: 27:90 för 330 ml. Bäst före: 2022-09-13 (tappad SEP 2017, batch 107).

2017-11-10

Londonresan XII: Säckihopknytning


Ett dussin inlägg om långhelgen i London blir väl jämnt och lagom?

Vad tyckte jag om det hela? Jo, i stort sett bra. Det var en bra blandning av bryggerier och pubar. Från det lilla till det hyfsat stora. Från det mest traditionella till de senaste trenderna. Från det fantastiska till det halvhjärtade.

Jag är inte heller säker på att vi 4 i sällskapet skulle vara överens om vad som hamnade i vilken kategori.


London i stort då? Det var ett tag jag var där, 2001 och ett par perioder 2006. Mitt intryck är att staden blivit renare. Då fanns det högar med skräp lite överallt längs vägar och vid järnvägsspåren och på stationerna kunde man fortfarande se spåren efter ångloken. Det är nu borta, och London ger ett modernare mer europeiskt intryck än vad det gjorde då.

Om det var något som alla bryggare eller branschpersoner vi träffade var överens om så var det en sak: Brexit är en riktigt dålig idé. Alla, utan undantag, oavsett de idag har stor export eller bara säljer i kvarteren runtom, slog ut med armarna och besvarade våra frågor med ”Vi har ingen aning. Vi vet verkligen inte vad som kommer att hända. Men vi tror att EU vill statuera exempel och göra livet för oss svårare.”


Vi får väl se hur det blir.

2017-11-09

Londonresan XI: One Mile End igen


Tar skriverierna om Londonresan aldrig slut?

Icke.

Speciellt inte som jag nyss hittade mina anteckningar fån besöket på det lilla bryggeriet One Mile End i norra London. Så det som jag skrev här var inte allt jag snappade upp.

Bryggeriet flyttade alltså in här i september 2016, i Redemptions gamla lokaler och bryggverk. Ungefär två år innan dess hade de börjat brygga öl i källaren på puben The White Hart i Whitechapel. Där finns fortfarande det lilla bryggeriet kvar, och det 400 liters bryggverket används för experimentöl.

Det ny(gamla) bryggverket är på 2 100 liter, så recepten har fått omarbetas vid flytten.  Malten köps krossad för att spara tid, men också minska dammet i lokalen.

Jästankarna står i en kyld lokal, och även om de bara brygger ale så behöver ibland även kyla den jäsande ölen. Då har man möjlighet att köra nollgradigt vatten i en kylslinga som finns i varje jästank. Vattnet kyls med ett bullrande kylblock som fanns i mitten av bryggeriet, det används också till att kyla vörten.

Om ni tittar på bilden överst så ser ni en tank som skiner mer än de andra: Denna cylindrokoniska tank har de hyrt för att öka kapaciteten. Den har vanlig mantelkylning. Craft beer-branschen i England är nu så stor att det finns företag som bara hyr ut bryggeriutrustning på kort och längre tid. Ett sätt att aningen testa sig fram med utrustning, att möta försäljningstoppar eller helt enkelt slippa stora investeringar. Finns något motsvarande i Sverige?

Bryggeriet tappar som nämnt tidigare huvudsakligen på egna och hyrda fat och lite cask (för de traditionella engelska stilarna). Till konsument går det en del handtappade storflaskor men framför allt burkar. De har ingen egen tapplina utan kör iväg ölen i tankbil till ett företag ”vid kusten” som tappar och etiketterar burken.


Framtiden för konsument-ölen var oviss: Antingen skulle de helt sluta med flaskorna. Eller köpa en egen flasklina?

För att möta efterfrågan har man börjat köra high gravity-bryggnignar rakt igenom där man gör en starkare vört som späds med 10 % vatten efter jäsningen. De tycker att det fungerar bra, och kunderna har inte märkt någon skillnad. Vad gäller sortimentet har de en bred ”core range” på 10 öl. Till det de experimentella från lilla bryggeriet och en och annan säsongsprodukt – när vi var där så skissades det på en Halloweenöl, vad det nu kan tänkas vara.

Vi kom att prata framtid. De vill omgående gå från 2-3 bryggningar per vecka till 4. Det kräver dock mer jäskapacitet och lite mer folk (idag är det cirka 5 heltider). De kommer att satsa mer på sina syrliga öl, de är helt enkelt lättare att sälja.  I ett lite längre perspektiv höll de på att räkna på ett bryggverk på 10 000 liter. Rent teoretiskt skulle det gå in i lokalerna (genom att bygga på höjden), men frågan är om allt runt omkring skulle kunna få plats? Då skulle man inte heller (som det fanns tankar på) kunna utveckla en pubverksamhet i övervåningen, som just nu mest var plats för maltsäckar, diverse bråte och tvätt på tork. Ett vägval, helt enkelt.

Och det är nog en god sammanfattning av One Mile End: Ett bryggeri som står inför ett antal vägval.

2017-11-08

Tiny Rebel Mojito Sour

Bild: Tiny Rebel
Folkölsdags! Den här gången blir det en berliner weisse som kryddats med kaffir-lime och pepparmintblad. Jo, det blir en  Mojito Sour. Tiny Rebel Brewing Co. är bryggeriet och styrkan 3,5 %.

Färgen är ljust gul, vätskan lätt disig. Det låga vita skummet försvinner snabbt iväg utan att lämna några spår efter sig på glaset.
På flaskans botten finns det rejält med sediment-partiklar. 

Doften är söt-syrlig-kryddig med toner av lime, citronskal, färska örter, pepparmint-tuggummi och orientaliska kryddor. Det finns en märklig ton som drar åt klor i bakgrunden.

Smaken startar syrligt och friskt med kryddor, citrusskal, lagerblad, basilika och kryddpeppar. Den är rätt så torr. Lätt kropp. Passerande jordiga toner och växande kylande mint i eftersmaken såväl som färska örtkryddor. Avslutningen har toner av limeskal och lite pepparmintgodis.

Kolsyran är kraftig, de små friska bubblorna är kortlivade. Vätskan är lätt och aningen sträv.

En märklig öl, givetvis. Men smakerna är balanserade och det blir aldrig konstgjort eller för mycket. Snarare hade de nog kunnat dra på ytterligare med kryddorna för att få den ännu mer lik drinken.

Betyg: Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln. Pris: Gåva. Bäst före: 03 07 2018 (batch 142).

2017-11-07

Londonresan X: Öl från Moncada


Vi provade några öl under besöket hos Moncada Brewerys taproom, samtliga från fat och bryggda på det nya bryggeriet (som jag skrev om här). Jag skrev lite notiser under tiden, Blueprint är namnet på deras experimentella öl.
  • Notting Hill Amber (4,7 %), bryggeriets storsäljare och signaturöl. Ren, balanserad, maltig.
  • Blueprint Pink Grapefruit Double Sour Pale (3,5 %), berliner weisse med grapefrukt. Parfymig med växande syrlighet. Lite lik Dugges syrliga öl. 
  • Blueprint Apricot Double Sour Pale (3,5 %) samma som den förra fast med aprikos. Doftar och smakar precis som Haribos Aprikos-godis.
  • Blueprint So Sory Julio (4,8 %), saison. Bra jäst-profil, lite svag kropp.
  • Notting Hill Stout (5 %). Syrligt maltig, lite torr men int bränd.
  • Blueprint Impy Bourboun Vanilla (9,5 %) är en imperial stout som ska påminna om efterrätt-såsen custard. Intensiva vaniljgodis i doften. Syrlig vaniljton. Ekfat i eftersmaken.
Om jag ska försöka sammanfatta så var det ett väldigt spretigt sortiment, och inte helt övertygande i smakerna.

Med tanke på vilka stora investeringar som gjorts och vilken kapacitet som de därmed har har jag lite svårt att se hur de får ihop allt i slutet. Men London är stort och det kanske säljer på Notting Hill-namnet.


2017-11-06

Nynäshamns Bishops Arms Dark Mild

Bild: Nynäshamns
Ångbryggeri
I fredags insåg jag plötsligt hur det var: Det fanns två dark mild påkopplade i Linköping!

Dagen efter var jag på plats för att dricka dem. Först ut en specialbrygd som Nynäshamns Ångbryggeri gjort tillsammans med Bishops Arms för att fira bryggeriets tjugoårsjubileum: Dark Mild. 4,2 %.

Vätskan är klar och mahognybrun, det två fingrar höga skummet är beige och kompakt. Det sjunker undan och lämnar lite rester på glaset.

Doften är lätt, speciellt som ölen serverades ganska kall. Chokladig malt, antydan till metall.

Smaken är frisk med en övergående blommig beska. Lätt chokladighet, medelstor kropp. Eftersmaken har en kraftigt växande sötma som nästan blir vass. Kolaklubbor. Mycket behagligt maltigt slut med knäckig sötma.

Kolsyran är lätt, små friska kortlivade bubblor. Medelmjuk vätska.

Aningen för lätt kropp, men finfin restsötma. Lättdrucken.

Betyg: 3,45. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: 79:00 för 400 ml.

= = =

Efter detta begav vi oss till The Horse & Hound där de serverade Mild från Oceanbryggeret från cask. Den var faktiskt ännu bätte!

2017-11-05

Londonresan IX: Fullers & Friends


Efter turen genom Fuller's hamnade vi som nämnts här i deras visningsrum.

Vi provade oss igenom deras standardsortiment, och efter det plockades det fram flaskor ur deras senaste projekt Fuller's & Friends. Här har Fuller's bjudit in sex mindre nyare bryggerier, tillsammans utvecklat ett samarbetsöl som sedan bryggts i Chiswick. Ölen säljs sedan på flaska på pubar och butiker i UK. Inga planer på export finns.

Ur storbryggeriets perspektiv handlar det om att inte stanna upp utan fortsätta att utvecklas och hålla koll på ölutvecklingen. För de små blir det en chans att få ut sin öl till nya kundgrupper, att lära sig hur ett större bryggeri fungerar samt visa upp sitt varumärke.

Vi fick möjlighet att prova fyra av de sex öl som tagits fram i projektet. Jag vet inte varför de andra två inte fanns i baren. Mina minnesanteckningar är indragna.

Alla flaskbilder: Fuller's.
Först ut samarbetet med Londonbryggeriet Fourpure: Galleon. Det är en modern lager på 4,8 % som humlats och torrhumlats med den nya sorten Loral.
Mycket ljus, medelstor ren beska, smakar mer som en ale än en lager, beskare än väntat.

Tillsammans med Moor Brewing Company (Bristol) så skapades en för mig ganska oväntad öl: Rebirth, ett försök att göra en klon av Fullers ESB så som den såg ut under sin introduktion 1971. En ESB på 6 %.
Stor beska, mycket balanserad. Blommig humle som växer i det värmande slutet. En mycket större öl än den som bryggs nu. Läcker!

Flora & The Griffin har tagit sitt namn efter bryggeriernas symboler. Fullers' grip och Derbyshirebryggeriet Thornbridges gudinnestaty. Samarbetet resulterade i en ale bryggd med rågmalt och amerikansk humle. 7,1 %.
Brun maltig mjuk smak. Lätt kryddighet. Lite lös i konturerna.

Ölen med det ganska självförklarande namnet New England IPA har gjorts tillsammans med Cloudwater från Manchester. Amerikansk humle har använts för att skapa en mjuk fruktig beska. Den hade bryggts 2-3 veckor innan vi provade den.
Klar vätska(!), lite bottensats. Vörtig doft, tam och lite estrig. Mjuk vätska. Mer västkust än New England. Strävt slut.
Så i sammanfattning var Rebirth bäst och New England IPA sämst.

De öl som inte fanns med var dessa:


Matariki, en 7 %-saison bryggd med humle från Nya Zeeland tillsammans med Marble från Manchester.


Peat Souper är en rökig porter bryggd med inspiration från 1700-talets öl. Den togs fram tillsammans med Cumbriabryggeriet Hardknott. 7 %.

Lite extra intressant är just denna öl eftersom bryggaren Dave Bailey från Hardknott bloggat om projektet från sin synvinkel här.




2017-11-04

Londonresan VII: Pub crawl

[Av misstag publicerades den här texten efter denna. Ber om ursäkt om någons kronologi störts.]

Ett annat slags
Londonturism.
Kvällen kändes fortfarande ung, och det fanns några pubar kvar att undersöka.

Vi var dock i första hand hungriga, och på något sätt som jag inte minns nu tåg vi oss med overground och tunnelbana till järnvägsstationen King's Cross. Här fanns en av de senast öppnade Fuller's-pubarna, The Parcel Yard.

Puben som hade temat järnväg och godsexpedition var stor, men den var väl ljuddämpad och uppdelad i ett antal mindre och större rum så det blev ganska lugnt och tyst. Speciellt med tanke på att det är på en stor järnvägsstation.

Här blev det mat, för min del en paj på nötkött med mos och grönkål. Till det en Gales Seafarer som var om inte godare än i förmiddags. i korrekt glas dessutom.



Stärkta av mat och dryck kollade jag baren en gång till. Och insåg att jag hade en  förmögenhet liggande i skafferiet:

£££!
Under hela vistelsen i området repteterades samma sångtextrader i mitt huvud:
I've been good and I've been bad
I've been guilty of hanging around
Reseledar-Uffes plan var nu ett par lugna pubar i kategorin ”pubar byggda för tjänstefolket i de finare kvarteren” så vi tog oss nu till Belgravia. Vi passerade en Ferarri-butik och ett par hotell som var så diskreta att de helt saknade skyltar (men verkade ha några Mercedes S-klass redo att köra omkring gästerna med).

Efter att ha gått genom några gränder hittade vi fram till The Nags Head, en relativt liten pub i tre halvplan. Mestadels Adnams-öl på kranarna, men här valde jag en flaska uppfriskande bubbelvatten.

Vi tittade oss runt i rummet (och fick också titta i den för kvällen stängda källardelen). Det var verkligen fullproppat med gamla prylar. Överallt. Om Bishops Arms-kedjan haft en förlaga så är det nog något i den här stilen. Väggarna och taket var fulla med teckningar, tidningsurklipp, minnesplaketter, idrottspriser, tavlor, verktyg, pumpclips, brev, leksaker och gudvetvad.

I en av hyllorna hittade vi en handfull ölflaskor, bryggda för det kungliga bröllopet 1981. Bara sådär. Vi ställde dem försiktigt tillbaka där de stod. Puben hade ett mycket tydligt mobiltelefonförbud, och det kändes inte riktigt läge att plocka fram kameran heller.

I bakgrunden hördes musik från 50- och 60-talen från en stereoanläggning som kändes samtida med den.

Förbluffade över denna pärla beslutade vi oss för att gå vidare till nästa ställe. Som även det var ganska traditionellt, om inte riktigt lika hardcore.


Några kvarter bort ligger The Grenadier, som är en Greene King-pub. Planlösningen är lite märklig med tre rum som delar den centrala baren. Det verkade vara en samlingsplats för amerikanska soldater, och taket var fullt med ditklistrade dollarsedlar med diverse budskap på. Här sken alla fyra upp när de såg skylten för Timothy Taylor Landlord. Men det hade vi inget för. ”Den är slut. Det är en svår öl” sa mannen bakom baren ”Den måste vila i två dygn efter leverans innan den går att koppla på. Och den blir syrlig lätt. Men det är den värd!”

Jag lyckas faktiskt inte komma på vad vi drack i stället. Men den räckte i alla fall till en hel del småprat och plötsligt var klockan elva och de skulle stänga.

Var vi verkligen klara för kvällen? Nähä! Fredric hade uttryckt tydliga önskemål om att besöka en av de pubar som brukar komma mycket högt på CAMRAs ranking över Londons bästa pubar: The Harp.


Ja, den Dark Star Hophed som erbjöds var utmärkt. I pumpen bredvid fanns Dark Star Hophead Extra som med sina 5,8 % är 2 procentenheter starkare än den vanliga. Bland gästerna runt baren diskuterades det vilka proportioner mellan dem som skapade den perfekta balansen. Jag själv var mycket nöjd med den vanliga.

En sak som störde under besöket var den tydliga klordoft som kom från baren. Antingen hade de just rengjort något, eller så hade de kvar klorlösning i brickorna under pumparna. En liten detalj, men ändå.

Något som däremot underhöll mig var den äldre man som under hela vårt besök stod och sov framför baren.

Efter detta var det hemgång, och med det avslutades den arrangerade delen av Londonresan. Men det kommer inte att hindra mig från att skriva ännu mer om min vistelse där…

2017-11-03

Londonresan VIII: Korv och öl

Söndagen var utan planerade aktiviteter, men likt förbaskat vaknade jag lagom till att frukostbuffén öppnade 7:30.

Efter att ha umgåtts i grupp i stort sett all vaken tid de senaste dagarna var det skönt med lite egentid. Förutom vila på hotellrummet bestod den i London Transport Museum. Trevligt, även om gårdagen var bättre än framtiden.



Matdags. Jag har aldrig ätit en riktig bangers and mash, så det var hög tid. Efter en trevlig bussfärd (City Mapper är verkligen ett fantastiskt verktyg när man ska ta sig fram!) så kom jag fram till det rekommenderade och närmast hypade Mother Mash alldeles vid Carnaby Street.

Såväl det Champ-moset (med vårlök och ost) som korvarna (Cumberland och Lamb & Chili) och såsen Liquid Liquor (redd persiljesky) var utmärkta.


Till det en flaska best bitter: Wandle från londonbryggeriet Sambrook's. Passade bra till maten och hade oväntat mycket maltkropp för sina 3,8 %.



Här någonstans fick jag ett SMS från Fredric som planerade att ta en öl på Museum Tavern i Bloomsbury, så det blev en kilometerlång promenad i vad dom kändes som försommarväder.

Väl på plats så gav puben ett stressat och rörigt intryck. vi tog in varsin halvpint Theakston Old Peculier och så var det inte mer med det. Begriper inte riktigt vad som var så speciellt med denna pub om man inte just kommit ut från British Museum.

Jag funderade vagt om det gick att klämma in ett besök på BrewDog Soho, men insåg att det var bättre att ha löjligt bra med tid till resan.

Vilken gick helt problemfritt.



2017-11-02

Jag pratar lättöl i P4

Bild: Carlsberg Sverige.
I tisdags kontaktades jag av Sveriges Radio P4 Östergötland. De undrade om jag ville prata lättöl under onsdagsmorgonen. Det ville jag.

Så här är inslaget. Jag tycker att det blev rätt så bra.

2017-11-01

Londonresan VI: Crate och Howling Hops

Det är alltid lite knepigt att komma på hur man på ett korrekt sätt ska hänvisa till platser i en främmande stad. Om jag tittar på kartan så skulle jag intuitivt tycka att Hackney Wick är i nordöstra London. Men lokalbefolkningen anser att det ligger i (rätt långt ut i) östra delen av storstaden. Och vem är jag att ifrågasätta detta?


Gentrifiering är ett populärt uttryck, och här kunde man se det ske i realtid: När vi gick från Overground-stationen till vårt mål så passerade vi små företag som i skitiga ruckel pysslade med sådant som begagnade bildäck, bilskrotning och ”återställning av billarm”. Samtidigt kunde man inte vända sig åt något håll utan att se byggkranar och nya stora bostadshus under byggnad.


Vi hade lite bråttom, för vi skulle till en inbokad visning av Crate Brewing. Vi hann inte riktigt i tid, utan fick krascha in i den pågående visningen. Den var fortfarande var kvar på sin första del i det pilotbryggeri som finns i anslutning till huvud-baren och pizzerian. Parliament spelades i bakgrunden (eller, rätt högt faktiskt). Jag tror att det var deras första bryggverk. Lite stressigt, men när vi fick lite Porter att dricka och höra om bryggeriets historia (de grundades 2012) så lugnade vi ner oss.

Vår guide berättade också en del fakta om öl och bryggning, och i alla fall jag fick verkligen bita mig i tungan för att inte gå in och rätta alla de faktafel och missförstånd som hon förde vidare.

Den här delen var klar och vi gick tvärsöver gården till deras kombinerade nattklubb och öllager, Micks Garage.

Selactah, selectah!
I kylrummet fick vi lära oss skillnaden mellan keg och cask. Crate säljer huvudsakligen sin öl på keg och burk, men vissa kunder vill ha flaskor eller cask. Det var inte helt lätt att höra guiden, dels för kylanläggningen, dels för att det var lördagskväll och klubbens DJ spelade tech house på sitt sound system i den icke-tempererade delen av lagret. Lite absurt, faktiskt.

Vi gick vidare till den tredje lokalen som bryggeriet hade vid innergården, Brew Shed. Här fanns det större bryggverket, samt en bar och en festvåning.



För att vara såpass nytt gav bryggeriet ett väldigt slitet, småsmutsigt och ogenomtänkt intryck.

Nu satte vi oss vid långborden som stod i ett hörn av bryggeriet, här såg vi en ständig trafik av råvaror från tillagningsköket (som också låg här) till pizzerian tvärs över gården. Lite förvånad blev i alla fall jag när det plötsligt dök upp en kille som hällde humle i en av jästankarna. Inget konstigt med det förutom att det här var en lördag klockan 17:30. 

Brickor med ost, chark och tillbehör dukades upp. Till dessa fick vi tre öl (på burk): American Pale, Lemon Gose och IPA(?). Ingen av dem lämnade något bestående intryck eller lyfte det kallskurna. Ölen vi fick i glasen under rundturen, något slags frukt-berliner weisse, var även det rätt slätstruket.

Londons ledande Tiki bar-inredare!
Åter ute på gården fick vi höra lite anekdoter om området när de flyttade in. Bland annat om den swingerklubb som tidigare låg i företagets kontor. ”Det var ett tungt arbete att få ut tandläkarstolen”. Numera var det en blandning av designers, konstnärer och konsthantverkare i husen.


På frågan om de kände sig trygga i området fick vi svaret att det var mycket lugnare numera, men att en av servitriserna blivit nedslagen på väg hem en kväll i våras. När frågan ställdes om och förtydligades till att handla om de trodde att de fick stanna i lokalerna så var svaret att pizzeria-baren i det vita huset hade ett långtidskontrakt, men att de övriga nog skulle saneras/rivas inom några år. ”Det händer så mycket i Hackney Wick… Om man varit på semester i tre veckor så känner man knappt igen sig när man kommer tillbaka.”


Utöver de tre barer/lokaler som nämnts här hade Crate också en cocktailbar i en båt vid den uteservering som låg längs ån Lea vid det vita huset. Serveringstillståndet var villkorat så att de inte fick sälja sprit i samma lokaler som sin öl vilket lösts på detta vis.

Vi hade fått kuponger som gav rabatt på pizza och öl efter turen, men väl på plats (samma p-funk-samlingsskiva snurrande fortfarande) så valde vi i stället att titta in hos grannen. En granne som Crate-guiden uppenbarligen inte gillade att de hade flyttat in för något år sedan… Eftersom vi inte varit helt övertygade om Crate så gick vi dit.


Howling Hops Brewery and Tank Bar är en bryggpub. Deras USP var dels BBQ-röken på uteserveringen, dels att ölen serverades direkt från tank.

Klientelet var blandat, men hipsterinslagen var ändå slående: Mycket tatueringar, hårknutar, välvårdade skägg och jeansskjortor. Långbord och skränig rhythm'n'blues i högtalarna.


Tankarna, ja. Vi fick veta att det inte är lagringstankarna som tornade upp sig bakom baren utan kylda tankar som den färdiglagrade ölen pumpas in i från bryggeriets verkliga  lagringstankar bakom bardelen. Trots det ett väldigt snyggt och tydligt sätt att servera sin öl.


Här köpte jag ⅔ pint från deras serie Pale XX, en APA på 5,1 % humlad med Ekuanot. Jag var inte tidigare bekant med humlesorten, men jäklar vilken god öl det var: Fullproppad med exotisk fruktsallad, krispig beska och en maltighet som fanns där men inte stod i vägen.

Gruppens nu väl utvecklade vana att låta glasen gå runt för sniffning och sippning upptogs. Även de andras val visade sig vara bra eller mycket bra: Das Kölsch var visserligen överdrivet besk men det brukar de vara utanför Köln. Passion Fruit Gose var tydligt salt-syrlig med bra frukt och Hefeweissen hade sina fenoler där de skulle.



Däremot var den DIPA på flaska som togs in rätt så trött. Det klagades och en av killarna i baren kom ut, provsmakade och diskuterade oväntat länge och intresserat hur den var och skulle vara.

Vi fick också svaret på frågan vad som hände med en öl som inte sålde tillräckligt fort för att tömma tanken i tid: Den tappades på flaska, en del av dem såldes sedan vidare. Vissa öl var så populära att en hel batch gick direkt i flaska. Speciellt gällde detta deras svarta IPA Black XX.

Nöjda, positivt överraskade och glada i hågen (men lite hungriga) gick vi tillbaka mot Overground och åkte in mot centralare delar av staden.