Mikkeller Stockholm - besöket

Valborgsmässoaftonen fortsatte alltså med resans huvudmål Mikkeller Stockholm, den nyöppnade baren på Brahegatan. En ganska så sömnig bakgata nära Humlegården med parkeringsinfarter och småbutiker bland alla bostadshus.

Det var rätt så lite folk där när vi kom in vid  sjutiden. En handfull gäster var utspridda vid lokalen, hälften av barpersonalen stod och kollade sin telefon och den andra satt och sorterade sedlar i plastfickor.

Vi började, som jag skrev om här, med varsitt glas Mikkeller It's Alright! och beställde in varsitt smørrebrød. Jag tog den med fisk, frugan den med svamp:

Smørrebrød 2: Norrøna matjesill cucumber
västerbotten cheese, horseradish & browned butter

Smørrebrød 3: Pan fried mushrooms,
jordärtskocka, brie de meaux, hazlenuts & celery

Och jodå, de var goda med lika mycket tradition som nyskapande. Det är i sammanhanget intressant att se hur den förändrade utskänkningslagstiftningen gjort det möjligt att ha en krog med fullständiga rättigheter och en meny på totalt tre vällagade smörgåsar. Lite ovan språkblandning i beskrivningarna dock…

Mikkeller It's Alright!

Vi fortsatte sedan med varsitt glas NE-IPA, Beerbliotek Not Guilty! The OJ IPA. God. Därefter avslutades besöket med en Electric Nurse Dark Skull och ett glas körsbärsvin åt frugan.

Så, vad tyckte jag om den nya versionen av Mikkellerbar i Stockholm? Jag blev faktiskt lite besviken. Det var inte riktigt samma… känsla. Och framför allt är konceptet inte alls lika nytt och fräscht som det var när första krogen i kedjan öppnade i Köpenhamn 2010, eller ens när de öppnade i Stockholm fyra år senare.

Blanklackade golv, minimalistisk inredning och udda möbler, amerikansk barlayout och fejkade handlampor är inte lika nytt och oväntat nu som då. I en allt snabbare accelererande krogutveckling är just den här stilen något man idag kan köpa på Åhléns.

Jag hade väntat mig något nytt, inte samma. Ja, mikkeller bar är ett tydligt inarbetat koncept som har en trygghet och igenkänningsfaktor, men det borde gå att utveckla det framåt.

Något av det roligaste med att gå till den gamla baren var musiken: Alltid helt oförutsägbar och på rejäl volym. Den nya baren har samma små Sonos-högtalare som alla restauranger numera verkar köra med. Och ja, det var disco och funk där, men det var tydligt att det bara skulle vara i bakgrunden.

Det trillade in mer folk under den knappa timme som vi var där, men det blev aldrig mer än ens halvfullt. ”Folk kanske är ute och bränner kvistar?” funderade jag när vi tog tunnelbanan till Slussen.

Men nej, det var de inte. De var på Omnipollos Hatt.

Okej, det var inte så fullt där som det är när det är fullt där. Men det var ändå inte trivialt att ta sig genom dörren, och inte en enda ledig sittplats varken inne eller ute. Till slut kom vi till ett litet ståbord och tog in varsin cider: B Nectar Dude's Rug, kryddad med te och chai-kryddor. Mycket spännande och ganska långt från den klassiska äppelsmaken. Men vi tröttnade på trängseln och det eviga springet ut och in av gäster. Något jag normalt uppskattar men inte just den här kvällen. Modern svensk hiphop på hög volym i högtalarna.

Hm. Skulle vi vidare? Hade inte Nya Carnegiebryggeriet något slags arrangemang denna kväll? Äh, värt att chansa.

Efter lite tunnelbana och ersättningsbuss kom vi till Luma, och möttes av… En totalt fullsatt lokal! Jag insåg så småningom att att det här kommit att bli en av pubbryggeriets största kvällar: Bonfire Night. Så även här blev det ståplats. Den normala menyn var ersatt av tre olika korvar i bröd med lyxiga tillbehör. Vi tog varsin lamm-merguez (om jag minns rätt) och till det röklagern  Nya Carnegiebryggeriet Bonfire.Såväl öl som korv var mycket goda. Sedan hällde jag i mig deras session-IPA J.A.C.K. som är betydligt bättre nu än när den först bryggdes.

Nå, kockarna hade börjat städa köket, det var fortfarande fullsatt och här började den höga bakgrundsmusiken faktiskt störa mer än den gav stämning.

Vi drog oss tillbaka till hotellet, men kvällen skulle ändå inte riktigt vara slut…