2014-11-06

Ett öl – sex glas


Idag är det stout-dagen. Det finns många dagar numera, kanske för många. Så det gäller att fokusera på rätt uppmärksammade dagar. Maj, till exempel, försöker jag så gott jag kan fira Mild-månaden.

Dock har den här uppmärksamheten något gott med sig: Jag fick äntligen ändan ur vagnen att testa mitt Spiegelau Stout-glas som jag fått som recensionsexemplar från kompisarna på Sejdelshoppen. Det har gått ett bra tag sedan detta skedde, och jag har under tiden funderat väldigt mycket på hur det ska testas. Jag gjorde något snarlikt när samma företag hade tagit fram sitt IPA-glas (länk), men nu tänkte jag göra det ännu grundligare.

Men vad skulle jag jämföra det mot? Listan på kandidater ändrade sig hela tiden. Till slut valde jag det minst rimliga alternativet: Allihop!

Så i kväll har jag testat sex olika glas mot varandra.

För att det hela ska gå i mål alls så fick det bli en öl jag tycker att jag har erfarenhet av och dessutom en med måttlig alkoholhalt. Det fick bli Guinness Draught på burk med kolsyrepatron.

Samtliga glas sköljdes med vatten, ölen kom direkt från kylen. Jag hällde försiktigt mot de lutande glasens kant. Där jag trodde att det var relevant blev glaset fullt, i andra fall halvfullt. Se bild.


Ölen gick jag igenom efter rubrik på mina anteckningspapper. Först tittade jag på utseendet på samtliga, sedan doft, därefter smakade jag, i nästa runda kände jag hur den kändes i munnen och sist tog jag ytterligare en klunk med ett sammanfattande omdöme, dår det också ingick hur glaset kändes i hand och mot mun.

Jag har hållit på att recensera öl sedan januari 2004, jag har gått flera utbildningar i ämnet, deltagit i många provningar och hållit i fler ändå. Trots detta blev jag överraskad över hur olika jag upplevde ölen i de olika glasen.

Betygen är uträknade efter Beer Advocates vanliga viktade skala.De presenteras här i bokstavsordning, den verkliga ordningen var fram och tillbaka enligt bilden.


Guinness pub

Det här är förra generationens officiella pint-stora Guinness-glas (det de har idag har en tjock relief på nedre delen).

Högt skum, småtrist korrekt utseende.

Mjukt rostad doft, söt, ”luktar Guinness”.

Tjocka smaker, sammanhållna, viss rostad malt, växande syra och bra balans.

Lätta tydliga bubblor. Vätskans konsistens är inget jag alls noterar.

Skönt att hålla i. Väldigt traditionell känsla.

Betyg: 3,9.


Spiegelau IPA

Ett glas som enligt tillverkaren optimerats för en helt annan ölstil – den amerikanska IPAn. Men ändå intressant, utan det här glasets succé hade de aldrig tagit fram stoutglaset. Dessutom tycker jag det är uppenbart att stoutglaset har den här som förlaga. Väldigt likt stout-glaset, kunde det verkligen bli någon skillnad?

Otydliga bubblor i skummet, inte speciellt snyggt.

Söt maltig doft. Lätt blommig humle, lite instängd och knäckig.

Tydligt besk smak. Lätt maltkaraktär, svagt rostad, metallisk, syrligt besk.

Små lätta bubblor.

Känns lite fånigt att dricka ur, lite tillgjort.

Betyg: 2,6.

Rastal Lüttichschwenker

Den klassiska ölprovarkupan, vanlig vid tävlingar, festivaler och bedömningar. Det glas jag genomgående använder när jag recenserar öl.

Lägst skum, fulast och störst bubblor. Inga rester. Ser smutsigt ut.

Syrlig karamellig doft. Lätt rostad. Dammig.

Snabbt övergående beska. Lätta rostade rena toner, syran likaså. Ganska mycket metall. Svagt vasst slut.

Nästan stilla kolsyra, avslagen.

Vanan att dricka ur de här glasen sitter händer och mun.

Betyg 2,25. 


Sejdel

En klassisk engelsk halvpint-sejdel. Det här glaset valde jag eftersom det på bilder från 1960- och 70-talet är snarlika glas som Guinness dricks ur.

Fina bubblor, snyggt. Näst lägst skum. Inga rester.

Mycket lätt doft, ren men lite vass rostning. God men lätt.

Neutral smak, låg beska, knäck. Den är rätt vek. Syrlig: småkonstig citronsyra.

Kraftig kolsyra, små bubblor.

Behagligt att hålla i handtaget. Tyngst i testet. Trevlig.

Betyg: 2,95.


Spiegelau Stout

Kvällens huvudperson…

Störst bubblor, medelstort skum. Stora och eleganta rester.

Maltig, tungt rostad doft. Bränd, nästan rökig. 

Rostad malt står i fokus i smaken, ingen beska. Len och … maltig.

Medelkraftig kolsyra, rätt tydliga bubblor som övergår till att bli småvassa.

Glaset är som sådant rätt lätt, men känns ändå klumpigt och tungt i handen.

Betyg: 3,25.


Teku

En modern klassiker, ett glas på fot med en knyck vid öppningen som fångar upp skummet och blir väldigt behagligt att dricka ur.

Snyggt skum, snyggast i testet. Kompakt och långlivat. Vissa rester blir kvar på glaset.

Syrlig-rostad-söt doft. Djup och mjuk. Men kommer ändå inte loss på något sätt, skummet kanske ligger i vägen?

Mjuk smak, lätt. Rejäl men kortlivad beska. Elegant.

Mest kolsyra av de olika glasen. Stora bubblor. Mjuk vätska.

Elegant och lyxigt, men också lite ovant i handen.

Betyg: 3,95.

Som jag redan nämnt är jag förvånad över skillnaderna mellan de olika glasen. Jag antar att stout-glaset egentligen är tänkt för ännu tyngre, sötare och starkare öl, men det höll ändå ställningarna väl.

Till vinnare utser jag på delad plats Teku och Guinness-pubglaset, lite på olika sätt.

Och jag är förvånad över att ölen smakade så pass lite och så pass fel i schwenker/provningsglaset.

1 kommentar:

  1. Guinness "nya" relief-glas har gett mig tillbaka lite sug efter just Guinness. Snyggt och ligger bra i handen! Som alltid mycket läsvärt!

    SvaraRadera