2014-07-31

Systembolagets varunytt februari 1999


Jag tycker att vi behåller den där känslan från slutet av nittiotalet genom att kolla in ett historiskt systembolagssläpp. Det får bli februari 1999.Kanske inte det största i historien, eller ens ett av de intressantaste. Men ändå.

Förutom listan med flaskor och beskrivningar så bjuder den här månadens utgåva på den tredje delen i serien ”vinkemi” och ett uppslag ägnas åt fällningar.

Insprängda bland nyheterna fanns också några faktarutor: Grekisk tradition och framtid, Doft- och smakord (som var en mer eller mindre fast sektion), och Libanon på god väg

Helsidan inspiration gav förslag på tre värmande soppor för vintermiddagarna. Till den örtdoftande tomatsoppan rekommenderades ett lätt, ljust öl. 

Så till de öl som lanserades 1 februari 1999. De excesser i nyheter som fanns ett par år tidigare hade nu försvunnit, och det var  totalt problemfritt att hänga med i släppen och köpa allt. Fast den här månaden var det nog enklare än vanligt:


  • Bohemia
    Cervecería Cuauhtémoc
    Mexiko
    Flaska 355 ml  13:80 (38:87 kr/l)
    • Ljus, gul färg
    • Diskret, tydligt humlearomatisk doft med inslag av pomerans.
    • Liten beska. Lätt, frisk, humlearomatisk smak med liten brödighet.
    4,8 %
    Beska: Klockan 4
    Fyllighet: Klockan 3
    Sötma: Klockan 1
  • Nils Oscar No:6 Ale
    Tärnö Bryggeri på Kungsholmen AB
    Sverige
    Flaska 500 ml 20:40 (40:80 kr/l)
    Flaska 330 ml *14:30 (41:52 kr/l)
    • Mellanmörk, brun färg.
    • Stor, humlearomatisk doft med ton av torkad frukt.
    • Nyanserad, humlearomatisk smak med liten angenäm bränd ton. Balanserad efterbeska.
    4,2 %
    Beska: Klockan 7
    Fyllighet: Klockan 5
    Sötma: Klockan 2
Så var det med det.

En tysk/tjeckisk pilsner från Mexiko och en pale ale från Kungsholmen, som bryggts med bland annat tysk, tjeckisk och amerikansk humle.

Det här var två år innan jag började recensera öl på nätet, så jag har ingen aning om vad jag köpte eller vad jag tyckte om de här ölen. Jag har i varje fall inga direkta minnen av de här två.

Jag försöker komma ihåg vad jag alls drack för öl då. Hm. Fullers London Pride. McEwan's India Pale Ale. Tuborg Grøn. Spendrups Old Gold.

Men den svenska ölen är intressant av rent historiska skäl. I den fördjupande texten noteras att bryggeriet som ligger i en gammal verkstadslokal på Kungsholmen i Stockholm har en kapacitet på 1 miljon liter om året (det har jag lite svårt att tro på), att de är 7 anställda och att bryggchef är den före detta tappdrängen Magnus Österdahl.

Om man stirrar noga på fotografiets lilla flaska så ser det ut att vara ett skärgårdslandskap på etiketten. Jag tror att det var den mycket kortlivade föregångaren till det likaledes kortlivade ”fingeravtrycket” som i sin tur efterträddes av den nuvarande designen. Namnet var ytterligare ett exempel på de dåvarande tankarna på bryggeriet, där det interna varunumret skulle spela en central roll i marknadsföringen.

Jag tror, men är inte alls säker på, att Nils Oscar No:6 Ale så småningom blev Nils Oscar Farm Ale. Den senare fanns i alla fall året efter och den recenserade jag som real ale 2004 då den fick 3,05 i betyg.

Någonting jag faktiskt vet är att receptet till Farm Ale reviderades och moderniserades kraftigt under 2009 och blev till Nils Oscar God Ale.

Inga öl-noteringar fanns i övrigt-sektionen i detta nyhetsblad.

Och jag inser också att Systembolagets doft- och smakbeskrivningar utvecklats sedan den här tiden. Till det bättre.

2014-07-29

Vad hände 1998-99?

Jag '98, på Pig & Whistle, Stockholm(?).Benny Hill's, Linköping.
Jag har tidigare skrivit en del om när de första Svenska småbryggerierna dök upp, cirka 1989-1995 (hitta inläggen under ölhistoria).

Vad hände sedan? Jag brukar berätta att under åren kring sekelskiftet så  försvann flera bryggerier, och att det i huvudsak berodde på att Systembolaget ändrat något i sättet de köpte in öl och betalade för den.

Men var det verkligen så? Få verkar minnas hur det egentligen var, och färre hade skrivit om det. Jag har inte riktigt varit nöjd med att inte veta, så de senaste månaderna har jag frågat runt bland de som kanske kunde veta.

Det här är vad jag kommit fram till hittills:

Under åren som gick efter de första etableringarna växte branschen sakta men säkert. Det jag minns är att kvaliteten var ganska svajig och att det var svårt att hitta något företag som egentligen tjänade några pengar. Flera av bryggerierna var rena hobbyprojekt där produktionen plötsligt kunde avstanna några veckor om det kom någon oväntad eller dåligt tajmad faktura.

1998 började verkligheten hinna ifatt.

Infektionsdrabbade Nordsjö Gårdsbrygger utanför Motala gick omkull och bryggverket köptes upp av Götarsviks Gårdsbryggeri i närheten av Örebro som fortsatte brygga, delvis efter samma recept.

Men Nordsjö var inte ensamma. Ett (relativt) stort antal av de bryggerier som kommit igång under årtiondet gick omkull eller blev uppköpta: Källefall, Banco, Zeunerts, Sofiero, Nyckelbryggerier, Gamlestaden, Gefleborgs, Avesta.

Säkert några till.

Konkursbona efter Banco, Sofiero och Zeunerts köptes upp av då snabbväxande Kopparbergs Bryggeri som i flera fall behöll upparbetade varumärken, varav ett skulle komma att totaldominera Systembolagets försäljningslista i många år: Sofiero Original. Källefalls bryggverk hamnade hos Ahlafors bryggeri. Gamlestadens flyttade inom staden och blev Ödmans / Pannrummets bar och kök.

Och så vidare. Bryggeriutrustning dör aldrig riktigt.

Men trenden var tydligt bruten. Här är en graf som visar antalet ”leverantörer av svenskbrygd öl till Systembolaget” som jag fått från Systembolagets presstjänst (2013 är med som referens):


Det var inte alla bryggerier som levererade till Systembolaget, men jag kommer inte på någon bättre lista, få av de nya bryggerierna blev medlemmar i Sveriges Bryggerier, och någon annan branschorganisation fanns inte.

Men jag har i alla fall kollat hos dem, och de håller med: 1995 fanns 28 bryggerier i medlemslistan, 2002 fanns 10 färre (en siffra som dock motsägs av Systembolagets data).

Och jag vet inte hur god täckning Ratebeer/Beer Advocate hade under de här åren. Dessutom brukar de listorna återspegla nystarter bättre än nedläggningar.

Men varför blev det såhär? Jag har inte riktigt fått det att gå ihop.

Sverige var i sin kraftigaste högkonjunktur på länge, och ölintresset växte allt mer, det var exempelvis då som de första hemsidorna (betygssammanställningarna) om svensk öl började dyka upp: Ohhh… My Head och Nisses Ölsidor kom båda igång under 2000.

Jag har som sagt frågat runt lite. Flera har svarat att de inte minns, mer än ungefär det jag redan visste. Och någon som visste lite mer hade bara koll på ”sitt” bryggeri – man samarbetade inte så mycket på den här tiden.

En tillfrågad visste mer: Patrick Holmqvist, sedan lång tid tillbaka huvudbryggare på Nils Oscar. Han har varit med ett tag, först som bryggare på Källefalls, sedan hos Ahlafors och därefter  Kungsholmens Kvartersbryggeri som utvecklades till Nils Oscar.

Han började att berätta om ett bryggeri jag helt missat genom åren:
Jag tänkte ägna något fler ord åt Hallsta bryggeri i Hallstahammar.

Det startades av tre före detta Prippare. […]
Jag vill minnas att jag tyckte deras öl var ganska goda. De hade två ljusa lageröl, varav den ena var en pils, samt ett överjäst öl i Köslch-stil. De hade dock hur många olika etiketter som helst samt genomgående låga priser. Jag tyckte redan då att det var märkligt att inte försöka bygga något eget varumärke, utan vara så splittrad som de var.

Minns jag rätt så gick de i konkurs kring 1998-1999.
Men Patrick berättar om sin egen teori: Det var inte trots det ökade intresset för öl som som flera bryggerier gick omkull vid den här tiden, det var på grund av just detta!

Med få undantag satsade de här nya bryggerierna på en från början dödsdömd marknadsnisch: Ljus eurolager kring 5,5 % till låga priser. Det var kanske ett rimligt val när de här bryggerierna planerades några år tidigare, marknaden för något annat var närmast obefintlig. Det fanns i nittiotalets början knappt någon kunskap hos konsumenterna, det fanns inga uttalade ölkrogar, inga distributörer.

Problemet var bara att när de väl kommit igång i andra halvan av nittiotalet så efterfrågade de ölintresserade konsumenterna plötsligt ale i engelsk och irländsk stil mest av allt, i alla fall på krogen.

Fler problem: Den ljusa lager man producerade var väldigt lik de stora drakarnas öl, men de senare kunde genom storlek och rationellare produktion tillverka den mycket billigare. Dessutom hade de förhandlat fram monopol på ölförsäljningen på flertalet krogar och restauranger. Det enda konkurrensvapen som fanns kvar var nu namn och etiketter.

Och det var därför som man sällan som konsument fick något egentligt grepp om de här nya bryggerierna. I bästa fall var deras dryck identisk med de storas, och etiketterna försökte anspela på lokala orter, traditioner, idrottslag, ordvitsar eller… vad som helst. För att alls få in några pengar så kontraktsbryggdes det så mycket det bara gick vilket ytterligare försvagade varumärkesbyggandet.

Att alkoholreklamen fortfarande var kringgärdad med långtgående förbud gjorde det hela ännu knepigare: Att byta namn och etikett på sin ljusa lager kunde vara det enda sättet att alls få uppmärksamhet kring produkterna.

I vilket fall, det var inte de här produkterna som den nya tidens konsument efterfrågade. De ville snarare ha vad som helst utom just ytterligare en menlös maltig ljus lager. En nisch som dessutom under nittiotalets andra hälft upplevde de största prissänkningarna under sent 1900-tal när alla de stora plötsligt lanserade lågpris-starköl: BlåGul, Black Money, Millennium Starköl och vad de nu hette.

Det fanns ett fåtal som gick sin egna väg: Redan nämnda Källefalls i Västergötland var på rätt väg med sina brittiska ales, men på grund av bristande okunskap och olyckliga omständigheter fick de kring den aktuella tiden stora kvalitetsproblem som man aldrig hämtade sig från. 

Det andra tydliga exemplet är Nynäshamns Ångbryggeri, vars biografi ”Allt utom en stor stark” redan i titeln förklarar sitt sortiment. De klarade kvaliteten men hade däremot stora problem att hitta krogar som ens fick köpa ölen, och att få upp volym nog att kunna få en vettig ekonomi och växa vidare. Jämtlands Bryggeri ska också nämnas, de fick också tidigt upp en större produktion och en tydligare profil än de andra.

Men Systembolagets ändrade inköp? Även här har det varit svårt att få information. Till slut fick jag ett svar från Systembolages: Ja, det gjordes förändringar. Men nej, tiden mellan leverans och betalning minskade snarare än ökade. Däremot centraliserades inköpshanteringen och ansvaret för inköpen försvann från butikerna. Det kan ha förändrat strukturen och frekvensen på inköpen, men exakt hur det påverkade de små öl-leverantörerna verkar det svårt att i efterhand svara på.

Ja, så långt har jag kommit hittills. Svaret på frågan verkar alltså vara att de bryggerier som gick under 1998-2000 i de flesta fall tillverkade produkter vars kvalitet, pris och stil inte attraherade kunderna.

Och om jag försöker analysera varför så återkommer en replik jag brukar köra på mina ölprovningar om Svenska mikrobryggerier:
Det verkar vara lättare att göra en hyfsad bryggare av en duktig entreprenör än att göra en hyfsad entreprenör av en duktig bryggare.
Stort tack till Lennart på Systembolaget, Patrick på Nils Oscar och Stene på Akkurat för hjälpen att få fakta till det här inlägget!

Vet du något mer om den här tiden? Lämna en kommentar i fältet nedan eller skicka ett mail till mig!

2014-07-28

Principer och praktik

Principiellt fel!
Jag har genom åren tagit till mig vissa teoretiska resonemang, små ramsor jag kan upprepa för mig själv när så behövs.

En av dem handlar om maträtten hamburgare: ”En hamburgare är en maträtt som man i varje fall teoretiskt ska kunna äta med händerna”. Alltså ska det finnas någon form av bröd underst och överst i matstapeln. Därför tyckte jag inte att hamburgaren som De Klomp hade cirka 2011 var en hamburgare. God mat, ja (fast den nuvarande är mycket godare), men inte en hamburgare.

I teorin, alltså.

I praktiken följer jag en annan princip och försöker äta alla hamburgare större än Mc Donald's Cheeseburgare med bestick. Jag tycker det blir godare på det sättet.

Jag kom att tänka på det när jag såg rubriken på Smålandspostens helsideintervju (finns inte på nätet) med Robert Hellberg som fått rubriken ”Jag dricker inte öl för att släcka törsten”.

Och då högg det till i mitt huvud. ”Jo!” lät det ”Öl ska i alla fall teoretiskt kunna användas för att släcka törsten!” och det är därför jag är så förtjust i bitter, mild och modern engelsk porter. För att inte tala om den nya ölstilen session-IPA som står för huvuddelen av de öl jag dricker utanför bloggandet. Och det är därför jag i stort sett slutat dricka barley wine, imperial porter och russian imperial stout, i alla fall de amerikanska varianterna.

För jag gillar att dricka öl, men än att smutta öl.

Åter i teorin. I praktiken gillar jag ju det mesta. På olika sätt och vid olika tillfällen.

Senare tillägg: Jag tycker också att grillspett genom en hamburgare är fel. 

2014-07-27

Öppen ölprovning - Porter


Igår var det åter öppen ölprovning på De Klomp.

Jag vet inte om det var någon uttänkt plan, men sommaren 2014 har utvecklats till en rad av enstilsprovningar. Något som verkar uppskattas av gästerna samtidigt som det gör det lättare att planera under en säsong med få nyheter och färre leveranser.

Temat var alltså en av mina favoritstilar, porter. Och det blev en vid definition av stilen, vilket verkar ha gillats.
  1. Electric Nurse Porter är den senaste brygden från det göteborgska fantombryggeriet. Så pass att jag fick fråga bryggeriet direkt om detaljer. Peter svarade att det här var en lite starkare variant (5 %) på deras säsongsöl Underbar Jul  och Easter Porter. Den har enbart tappats på fat, lite för att krogarna inte skulle glömma bort att de finns. Mjuk, rund len och rik på smak, jag gillar och ger 4 i skissbetyg. 
  2. Nästa öl var inspirerad av recept från det sena 1700-talet, men inte en ren klon: Beer Here Harwood Brown Porter var väl i ärlighetens namn mer svart än brun och saknade mycket av den rök och syra jag hoppats på från att ha läst det långa receptet. Inte dålig, men skissbetyget får stanna på 3,25. 
  3. En norsk klassiker: Nøgne Ø Porter. Ett mellanting mellan klassiskt engelskt och modernt amerikanskt med en fin salmiakton i slutet. Rättfram. Sommaren 2007 gav jag den 4,53 i betyg, vilket nu känns som omotiverat högt. 3,75 ligger närmare gårdagens upplevelse. 
  4. To Øl Black Ball Porter på 7,1 % eller 8 %, webbsidan och flaskan var inte överens. En amerikansk stor porter à la 2010-tal, som andra bryggerier utan att tveka hade kallat för en svart IPA. Jag lyckades under presentationen snärja in mig i ett dimmigt resonemang om att jag inte tycker att fantombryggeriets koncept (etiketter, presentationstexter) och öl skapar en helhet. Skissbetyg: 3,5. 
  5. Samma öl, men nu lagrade på cognac- och sherryfat: To Øl Black Ball Porter Ballistic hade som väntat fattoner, mindre kolsyra och ännu mindre sötma. Jag tycker sällan att fatlagring gör öl bättre, men precis som någon ur publiken påpekade så var det nog så här denna öl var tänkt att bli. Mycket bättre balans, och här blir skissbetyget 4. 
  6. Sist ut en raritet från De Klomps inre gömmor: Ett fat Flying Dog Gonzo med bäst före-datum sent 2012. Vilket kan betyda att den tappats 2011 eller 2012? I vilket fall var den väldigt jordkällar-altig med drag av klor salmiak och jord. Den stora tunga öl som det här ursprungligen är gick inte att känna igen, och jag ger just det här fatet 2,25 i skissbetyg. Andra verkar ha gillat det bättre. 
Runt ölen pratade jag porterhistoria och valde den här gången att koncentrera mig på två perioder, dels de händelserika åren på 1820-talet, dels 1900-talets första hälft. Det finns så mycket att prata om när det gäller porter.

Handuppräckningen var som vanligt blandad, men den vanns till slut av Nøgne Ø Porter, eftermiddagens renaste smakupplevelse.

Efter provningen som jag svettats igenom orkade jag inte riktigt cykla hem utan tog en uppfriskande halvliter Dead Pony Club (som håller på att döpas om till Dead Pony; alla fasta BrewDog-öl ska i framtiden ha tvåords-namn). Gott.

Ett par av gästerna hade just köpt en storflaska Jester King Das Wunderkind! Saison och lät mig generöst få ett provglas av den. Ölen är en blandning av gammal och ny saison som jästs med mjölksyrabakterier. Något slags blandning av farmhouse ale och wild ale. Det fanns en trevlig syra, men i övrigt rätt slätstruken utan stötte kropp eller jästkaraktär. Mjae, ”mer intressant än gott” och 3 i skissbetyg. Med tvekan.

Jag kände plötslig hunger och beställde in en ostbricka med svensk och holländsk ost från Norins Ost. Till detta ansåg bartender Angelica att det var obligatoriskt med en Chimay Vit. Och såklart hade hon rätt.


Efter detta en långsam hemfärd och en mycket trött fortsättning på dagen.

Nästa provning är lördag 2 augusti 2014 klockan 16:00 då Bobo firar lördagen-före-internationalla-IPA-dagen med en rejäl IPA-provning! kör en provning med klosteröl från Belgien och Holland. Sedan blir det IPA-provning på IPA-dagen 7 augusti.

Och så, den 30 augusti 2014 klockan 16:00 15:00, återkommer jag för att hålla en provning med temat ”veteöl”.

2014-07-23

Prova porter med mig!


På lördag 26 juli 2014 blir det ölprovning ledd av mig, temat är Porter och vi kör igång 16:00. Platsen är De Klomp, kostnaden 200 kronor och man kan inte föranmäla sig.

Däremot uppskattas det om de intresserade klickar i Facebookarrangemanget så vi vet hur vi ska duka för.

Välkomna!


2014-07-22

Systembolagets exlusiva nyheter augusti 2014

Augusti = stadsfestivaler.
Öl-sommarens slut kanske kan sägas inledas av höstens första tillfälliga släpp, 2014 är det den 1 augusti. Följande öl dyker då upp i butikerna, alla beställbara styckvis till alla butiker.

Varunummer, namn, alkoholhalt, storlek, inköpt antal, pris
Medelalkoholhalt: 8,33 %. Medelliterpris: 129:60 kronor.

Och det är väl en lista med bra öl alltsammans. Fast jag känner ingen riktig glädje eller entusiasm, jag har nog blivit botskämd och blasé. Och så undrar jag var alla svenska bryggerier tog vägen (ja, Dugges har en med här)? 

2014-07-20

Stone öppnar bryggeri i Berlin

Bild: Stone Brewing Co.
Igår släppte amerikanska Stone Brewing Company ännu en av sina tillfälliga jubileumsöl, nummer 18. Det ska visst vara en väldigt besk amerikansk IPA.

Men nyheten om ölen överskuggades helt av baksidestexten där man efter mer än fem år av sökande nu beslutat sig för var man ska bygga ett europeiskt bryggeri: Det blir i en gammal industrifastighet i Berlin. Allt om detta projekt, döpt Groundbreaking Collaborations kan man läsa här.

Den här satsningen kommer att kosta pengar. Mycket pengar.

Stone är inget litet källarbryggeri direkt, de räknas som USAs 17:e största bryggeri och det tionde största craft-bryggeriet med en årlig produktion om över 25 miljoner liter per år.

Men företaget växer också snabbt med ett bryggeri på den amerikanska östkusten och flera krogar. Så för att få in pengar till restaurangdelen på bryggeriet i Tyskland så samlar man in pengar via crowdfounding-tjänsten IndieGogo (länk). En miljon dollar är målet.

Tanken är att man kan gå in och satsa pengar och i utbyte få vanliga crowdfounding-prylar som t-shirts, singerade saker eller en helkväll med grundarna. Samt öl. Och det verkar vara ölen som man speciellt riktar in sin marknadsföring på, det kommer att vara riktigt rara samarbetsöl som bara kommer att säljas via den här kanalen.

Jag blir lite fundersam. Varför kan de inte bara låna pengar på banken som andra företag? Eller sälja aktier som BrewDog med sin Equity for Punks-kampanj (BrewDog och Stone är kompisar så konceptet borde vara känt)?

Jag tycker att crowdfounding är ett intressant finansieringsalternativ för mindre saker som, tja, brädspel eller elektronikprylar. Men för ett stort etablerat företag?

Stone ger själva svar på frågan: Företaget ägs idag fortfarande till 100 % av de två grundarna Steve Wagner och Greg Koch, och de vill att det ska förbli så eftersom de är oroade för att rika knösar som inte brinner för craft beer på samma sätt som de skulle kunna komma in i företaget (på projektbeskrivningssidan anar jag dessutom minst en pik till Nya Carnegiebryggeriet). Och så verkar det i USA vara viktigt för vissa kunder att bryggeriet inte har utländskt ägande, hur litet det än må vara.

Därför tror de att tickervänliga samarbetsöl är en bättre belöning för de som vill skicka in pengar till projektet.

Visst är det intressant att det provas helt nya sätt att göra saker, men min magkänsla är trots det lite avog till det hela.  Men det brukar ju jag vara till allt.

Beräknad bryggstart är någon gång sent 2015 eller tidigt 2016. Och ja, det känns redan nu som en bra idé att resa dit då.

Det planerade Berlinbryggeriet.
Bild: Stone Brewing Co.
Förresten. Det har under de här åren varit många spekulationer om var bryggeriet skulle placeras. Om de rykten som cirkulerade för några år sedan stämmer så tittade de noga på såväl Sverige som (framför allt) Danmark, men valde bort de länderna på grund av höga kostnader för arbetskraft (såväl löner som skatter).

Senare tillägg: Jag blir nyfiken på er reaktion. Tänker du satsa pengar? Varför/varför inte?

2014-07-19

Systembolagets varunytt med tillfälliga nyheter Mars 2005


Ja, det är åter dags att bli nostalgisk (eller upplyst, beroende på ålder). Jag slumpade fram ett nummer ur den tidskriftssamlare som rymmer de lite nyare Varunytt och hamnade på mars 2005.

Redan nu kan jag sätta stämningen och erkänna att det inte var något fantastiskt släpp.

Följande varor släpptes måndagen den 7 mars 2005. Det fasta släppet 1 april presenterades inte i något Varunytt, där hänvisade man i stället till den stora prislistan.


Tillfälliga nyheter

Ljus lager

Jag gav det här bockölet 3,18 i betyg och noterade att den var en trevlig representant för stilen men rätt enkel och anonym. Inköpt antal: 40.000.
Det här hände sig vid den tiden när Systembolaget helst ville ha säsongsöl under hela året, oavsett om det fanns någon tradition bakom detta eller inte. Så vi fick några rätt forcerade ölnamn som den här från Jämtlands Bryggeri, eller Slottskällans Kräftskiva.

Om Vårbrygd tyckte jag att den var lättare och mindre malttung än andra öl från Jämtlands, och att den nog skulle fungera bra till lättare maträtter. 4,1 blev betyget. 60.000 flaskor hade köpts in.

Ale

Jag har en hel del favoritöl som kommer från engelska Shepherd Neame, och den här är bra om än inte fantastisk. När jag recenserade den här 2009 tyckte jag att den var lite obalanserad och inte så lättdrucken som deras bitters brukar vara, och gav 3,68 i betyg. Inköpt antal: 6.000.

Påsköl


 Påskölen är bara uppradade i en kort lista under ”Övrigt” så jag antar att de redan presenterats i ett tidigare Varunytt, eller så de fick ett eget nyhetsblad lite senare. Båda alternativen är lika troliga… Redaktören för nyhetsbladet noterade att åtta påsköl var ett imponerande antal och att de var en del av det nya tillfälliga sortimentet som snabbt kunde ta slut utan att det kom nya leveranser.
Jämtlands-påskölen varierade i recept mellan åren vid den här tiden; 2005 var den en engelsk strong ale på 6 %.

Och när jag kollar på bilderna på Beer Advocate inser jag att alla svenska öl utom den från Nils Oscar kom på 50 cl retur-glasflaska. Så hade det inte sett ut idag.


2014-07-16

Svenska Hamburgerköket

Hammock!
På väg hem från Uppsala i söndags hade vi (jag) tänkt stanna till i Stockholm för en fin-hamburgare. Planen var Flippin' Burgers, men en vän till mig som håller på att äta sig igenom stadens snygg-hamburgare förklarade att hans nyare forskning hade utsett Svenska Hambugerköket i Hägersten som sitt förstahandsval.

Det ska erkännas att Hamburgerköket hade fördelar för oss just då, som gratis parkering på andra sidan gatan.

I korthet var jag inte alls lika övertygad om köttfärsbiffen, jag tyckte den var bättre och prisvärdare än de brukar vara på sportbarer/kedje-pubar, men inte så mycket mer än så.

Sweet Cheezus.
Det här är ingen matblogg, så nog om detta.

Vad som överraskade mig var dels det stora ölsortimentet, men framför allt de låga priserna:

Klicka för större bild.
Duvel för 39:00? Blå Chimay för 69:00? Westbrook Framhouse IPA för 55:00? Bomber Lost Abbey Red Barn Ale för 159:00?

Det går inte att klaga på det prisläget. Och de verkar få in nya öl ofta.

Senare tillägg: I folks recensioner av stället höjs och dissas inredningen om vartannat. Jag tyckte det mest kändes som ett café på en fritidsgård eller studentkrog.

2014-07-15

En helg i Uppsala

Uppsala ja. Jag blir inte riktigt klok på den staden. På pappret är den Sveriges fjärde största tätort med drygt 140.000 invånare.

Ändå känns stadskärnan och kroglivet anpassat för en betydligt mindre ort, ungefär som Örebro och bara något större än Eskilstuna (vars tätorter ligger på plats 6 respektive 15 på motsvarande lista).

Och än mindre på sommaren.

Jo, det är väl studenterna som är orsaken, liksom när staden växt. På samma sätt som att jag fortfarande tycker att Norrköping känns som en större stad än Linköping, oavsett vad som står på listan (plats 7 och 10).

Efter incheckningen på hotellet och utflykten till Slottskällan (länk) så var jag och frugan hungriga. Och vi visste väl innerst inne båda var vi ville äta: Golden China. En ganska ocharmig kal lokal med medelmåttigt ölsortiment, men maten är den mest autentiska man kan hitta i Sverige eller i alla fall Götaland Svealand. Flera av de kinesiska köken representeras och maten är god och vällagad.

Tyvärr blev jag (och en annan av de få gästerna) utsatta för ett misstag där köket chansat att ersätta en chilifrukt med en annan sort, så maten jag beställt blev så vansinnigt stark att jag bara klarade halva portionen. Trots det väldigt gott.

Anledningen till att jag berättar det här är är för bakgrund till att jag inte recenserade någon öl under helgen: Det var liksom ingen idé eftersom delar av min smak var bortdomnad i över ett dygn efteråt.

Uppsala-centrumet är alltså mycket kompakt vilket uppskattas av oss turister. Bara ett par kvarter bort från kinakrogen ligger den irländska krogen Buddy´s. Kanske inte världens bredaste ölsortiment, men ett väldigt trevligt ställe med god stämning och stor uteservering.

På ett anslag på dörren önskade de oss välkomna. I augusti, för nu var det semesterstängt.

Äääh.

Och det här skulle upprepas.

Fatlistan på O'Connors.
Den nittiotals-pubinredda krogen O'Connors (som vid det här laget börjar bli nostalgiskt charmig) vid Stora Torget hade i alla fall öppet. De brukar då och då ta entré för att få komma in och köpa öl, något jag generellt är motståndare till men här kunde jag tänka mig att svälja förtreten. Men nu var det faktiskt inget inträde. 

Fatlistan begloddes och bartender frågades. Till slut valde jag en engelsk old ale, kanske inte det mest taktiska men det kändes som jag verkligen ville dricka Smugglers Vintage från stabila S:t Austell. Oväntat lätt men med precis den där katrinplommonssmaken jag vill ha i stilen.

Frugan tog en English IPA, samarbetet mellan S:t Eriks och Thornbridge. Den var inget vidare: Klistrigt sirapssöt och full av majsig DMS. Jag frågade killarna i baren om den verkligen skulle smaka så där, och fick svaret att de inte visste eftersom de inte druckit den någon gång. Ölen provades av dem och jag fick ett nytt litet glas. Precis likadan. Nå, jag hoppas att flaskan jag har hemma smakar bättre än så där.

Nja, det fick bli öl från flaska i nästa runda: Jag frågade om de hade någon torr och mindre maltig amerikansk IPA och efter mycket funderade presenterades två flaskor: Founders All Day IPA och Uinta Hop Nosh IPA. Mest för att jag en gång druckit den ena valde jag den andra:


Bäst före 14 juni 2014. Och den var väl helt okej, utan att lämna något större avtryck eller intryck efter sig.

Därefter blev det glass och promenad.


Lördag. Gamla Uppsala, där äntligen museet var öppet. Vi gick på den mycket intressanta visningen av området, väl värt hela biljettpriset.

Jag hade bestämt möte med Jonas H och Jonas F från ölbloggen pilsner.nu, och lätt försenad kom vi till ett ställe som jag inte besökt tidigare: Churchill Arms.Tyvärr hade Jonas H blivit indisponibel men vi tre som träffades hade trevligt.

Ölutbudet var godkänt, jag tog in ett glas Omnipollo Leon, något jag gör så fort jag får chansen. Annars var väl det mest upseendeväckande på den tillfälliga öllistan Pang Pang Porter som jag gissar var Petterssons Porter för 395:00 flaskan.


Till maten, halvmeterskorven, valde jag en mer brittisk dryck - Fuller's London Pride. Alltid lite tråkigt att se fejkade pumphandtag, men jag har förstått att det är ett krav från importören Arvid Nordquist. Korven var god men det hade nog fungerat bättre med potatismos än pommes till.

En kortare promenad tog oss till nästa pub med brittiskt tema: Hotellbaren Pipes of Scotland.

Som hade semesterstängt.

Jag hade tidigare läst om ett annat relativt nyöppnat ställe, Sherlock's Monastery St Pub som låg i samma kvarter som vårt hotell.

Som hade semesterstängt.

Nu beslutade vi oss för att i stället ta en paus på hotellet innan vi åter gick ut på en längre promenad längs Fyrisån.

Jonas hade i förbigående tipsat om en hotellbar med en behagligt gammaldags atmosfär: Grand Hotell Hörnan. Jag var väl lite skeptisk ända tills vi gick förbi och jag såg att gästerna på den minimala uteserveringen satt och drack min stora favorit i genren engelsk IPA: S:t Austell Proper Job.

Här fanns det inget att snacka om, jag gick in och beställde en flaska. Såg att de även hade DIPA-versionen av denna öl, Big Job, som jag faktiskt helt missat innan.

Men nu blev det den vanliga, och vilken öl det är! Skönt att bara sitta på en lugn uteservering och glo ett tag dessutom.



Annars återkommer jag till funderingarna i början av den här texten. Uppsala, alltså. Jag fattar inte. Att stänga en krog för semester i en månad är någonting som man slutade med i hålor som Norrköping och Linköping under andra halvan av nittiotalet.

Och så det här med engelsk-irländska-skotska pubar. De verkar ha blivit fixerade vid det konceptet, Upplänningarna. Jag kan inte komma på något ställe utanför kedjorna som pysslar med sånt idag. Märkligt. Mikkeller eller BrewDog, kom hit, Uppsalaborna behöver er!

2014-07-14

Ett litet besök hos Slottskällan


Vissa människor åker på storstadssemestrar. London. New York. Berlin. Barcelona. Jag och frugan har båda insett att vi funkar bäst i mindre städer. Och våra katter gör att vi inte kan vara hemifrån hur länge som helst.

Så i helgen var vi i Uppsala. En av tankarna var att hälsa på en gammal vän. Som givetvis tog flyget till Berlin samma stund som vi checkade in på hotellet. Ack ja.

Men det fanns fler anledningar till att just Uppsala valdes: Den främsta var Gamla Slottskällans Bryggeri, ett av landets äldsta småbryggerier, och tillsammans med Jämtlands Bryggeri de som växte snabbt under slutet av 1990-talet, och fortfarande finns kvar.

Efter lite diskussioner så var jag välkommen på fredag eftermiddag, chefsbryggare Maarten Vanwildemeersch skulle vara kvar för att ge en liten rundvisning och prata om bryggeriet.

Det är inte mitt första besök här, den första svenska ölbloggarträffen hölls här våren 2011 (det känns väldigt länge sedan) (länk). Men jag var nyfiken på läget idag, det är inte världens mest högljudda bryggeri och jag ville gärna uppdatera mig lite om läget för bryggeriet och deras öl.

Tyvärr hade jag fått ett återfall av tidsoptimism, det var givetvis köer både i Södertälje och vid Stockholm Norra Stationsområdet. En timme för sen cyklade jag till slut ner till industriområdet Boländerna och ringde på dörren.

Maarten tog emot med ett glatt leende och vi trängde oss igenom den del av bryggeriet som vid mitt förra besök var lager för råvaror och färdig öl.

Den finurliga lagerbanan för pilsnermalt var inte längre i bruk; leveranserna från Viking Malt är nu helt enkelt för stora, och lagras i stället i en anslutande lokal. Dessutom stod nu fyra kombitankar i rummet så det var med nöd och näppe som all buteljerad öl som väntade på leverans fick plats. Varför tog jag ingen bild här? Dumt.


Flasktappen.
Vi gick vidare in till själva bryggverket, samma verk som de startade med 1997. Efter installationen av de fyra tankarna i lagret våren 2011 så har egentligen den enda förändringen i hårdvara varit en ny flasktappningsmaskin. Som, likt alla andra sådana jag sett, levde sitt eget liv.

Maarten berättade att den en kväll plötsligt stannat med en smäll och varit totalt omöjlig att få igång. Efter att ha tagit isär, felsökt och stirrat så gav de upp och gick hem. Så nästa morgon beslutade de att bara sätta ihop och fortsätta felsöka. Givetvis fungerade den perfekt igen. Men det är klart, en kombination av mekanik, vatten, öl, el och gas har potential att ge intressanta fel.

Den enda bild jag lyckades ta av
den ständigt rörlige bryggaren. 
Vi gick uppför trappan till provningsrummet, där det nu fanns ännu fler flaskor i den imponerande samlingen på väggen.

Bryggaren plockade fram en nyhet ur kylen: India, folkölsvarianten på deras engelska IPA. En härligt lättdrucken törstsläckare med ett brittiskt humlebett och bra balans. Skissbetyg 4,25.

Det bryggs en hel del 3,5 %-öl hos Slottskällan sedan flera år tillbaka. En medveten strategi för att sprida riskerna från ett allt mer lynnigt och sortimentsmässigt kortsiktigt Systembolag. 

Ner till en tank med glaset, jag skulle få prova en av de tre öl som kommer till Systembolaget under hösten direkt från lagertanken. ”Det är jäst och lite humlebitar i den, men det brukar ni bloggare inte ha några problem med” förklarade Maarten. Och det hade jag inte.

Den ljust beige-färgade ölen i glaset var alltså en grön-variant på Princess En amber lager på 4,3 % som just låg och torrhumlades. Det är för mig svårt att säga något om den slutliga färdiglagrade och filtrerade produkten, men just där just då tyckte jag den var bra i beskan med en intressant syrlighet som matchade ambermalten. Något att se fram mot 1 oktober.

Tank.
Få andra bryggerier har haft så mycket ekonomiska problem genom åren och ändå överlevt. Vilket märks när man tittar på de öl som bryggs: Stilarna och styrkorna täcker ett vitt spektrum. För att få in pengar började de tidigt att etikettsbrygga, det vill säga ta ett befintligt öl och sätta på en annan etikett. Något som fortfarande sker, det är en nisch som framför allt är populär hos restauranger på slott, herrgårdar och konferensanläggningar. Att ha en bild på huset och ett namn på en öletikett uppskattas mycket av gästerna, som ändå inte skulle uppskatta (eller i alla fall inte kunna få tillräckligt stor volym) ett unikt recept. Små volymer, små pengar men ändå viktiga pengar.

Vi tittade också på pallarna som stod packade med den nya ölen som tagits fram tillsammans med rockgruppen Europe: Demon Head. En pilsner med såväl tysk, tjeckisk som amerikansk humle på  är den första ölen de tagit fram tillsammans med ett band, och det är en mycket intressant marknad som framför allt företaget Rewine jobbat upp.

Bild: Rewine. Licens.
”Skillnaden med de här kunderna och ölnördarna”, förklarade Maarten, ”är att de inte beställer 1 flaska utan 2 lådor”.

Vi kom också in på fantombryggning, något som Slottskällan mer än något annat bryggeri jobbat med, då som fysisk bryggare. Jag frågade lite om hur det rent praktiskt gick till.

I korthet så kommer kunden med antingen en idé eller ett konkret recept i hembryggarskala. I båda fallen hjälper sedan Maarten och hans kollegor till och skapar ett recept eller skalar om ett befintligt. Omskalningen är inget problem, eftersom de efter över 15 år med samma bryggverk vet i detalj hur det skalar och vilket utbyte det ger. Sedan bryggs ölet av Slottskällans personal.

Min undran om hur det går för bryggeriet är svaret ”bra”, de kör på full kapacitet sedan något år tillbaka. Vi pratade som hastigast om Systembolagets sortimentsförändringar som delvis berör de små produkter som Slottskällan säljer lokalt i Uppsala, exempelvis Roslager. Maarten visste inte riktigt hur ändringarna skulle slå, men uttryckte en oro för att det kommer att bli betydligt svårare att få in nya öl lokalt.

Tiden hade flugit fram och nu ville min värd gå hem för helgen. Så jag tackade för besöket och cyklade tillbaka till hotellet, funderandes över att vi behöver bryggerier som jobbar på sina egna villkor och inte känner att de varken vill eller behöver hänga med i de allra snabbaste och vildaste trendsvängarna.

Tack så mycket till er på Slottskällan som hjälpte till och tog emot mig!

2014-07-10

Om ändringarna för lokala varor


Det är mycket bloggande om att Systembolaget ändrar villkoren för de lokala varorna nu.

Jag har inte skrivit något, mest för att jag inte riktigt begriper ändringarna. Det verkar nu inte speciellt många andra (inklusive bryggerierna) göra heller. Att gräva och spekulera är andra bättre på, framför allt Portersteken och Joel på Mitt Kök.

Att det skulle komma ändringar är inget som överraskade mig, jag skrev och funderade i ämnet för ett knappt halvår sedan (länk).

Distributionen av varor till andra butiker, framför allt. Det nuvarande systemet (passa på att köpa det som verkar vara intressant redan nu!) var helt enkelt för dyrt och arbetskrävande för Systembolaget.

Kvalitetskontrollen av varorna är också något jag ser positivt på. Systembolagets speciella monopolsituation gör att jag tycker att det är en vettig sak.

Men förändringarna verkar vara dåligt förankrade hos bryggerierna, få förstår hur butiksurvalet och antalet butiker bestämts. Oron är fullt begriplig.

Det småskaliga har tidigare poängterats som viktigt: Sålde man för mycket åkte ölen ut från hyllorna under en period. Nu verkar det snarare som om stor försäljning premieras.

Systembolaget har hänvisat de som inte fått in sina varor i det nya systemet till tillfälliga exklusiva lanseringar. Men steget från de nuvarande lokala varorna till ett tillfälligt släpp är väldigt stort. Och väldigt tillfälligt. Faktum är att de premierar fantombryggarna.

Nej, jag förstår inte allt. Men det känns inte speciellt bra hittills.

En sak är säker: Utan bloggarna hade det här kunnat genomföras utan att någon opponerat sig. 

Också en text att fira bloggens sjuårsjubileum på.

2014-07-09

S:t Eriks Centennial - igen

Bild: S:t Eriks.
För några veckor sedan drack jag S:t Eriks Centennial från S:t Eriks Bryggeri. Jag blev mest förundrad över den, den stämde inte alls överens med andras beskrivningar av ölen. 2,74 blev betyget då.

Bryggeriet tillfrågades, de kollade en referensflaska från samma batch och tyckte att den verkade vara som den skulle.

Så jag ger den en chans till, och jämför med förra recensionen. Den här flaskan är från en senare batch, dessutom.

Hmm… Den ser faktiskt likadan ut som förra gången.  Möjligen lite mer skumrester på glaset.

Doften däremot, här är det skillnad. Det finns fortfarande knäckig karamellmalt i botten, men över det är det frisk amerikansk humle med mycket citrus – apelsinsaft, apelsinskal, pomerans, lime och lite grapefrukt. Lite cederträ (blyertspenna) och en pepprig beska.

Smaken startar rejält besk, nästan i AIPA-trakter. Blommor och citrusfrukter, tallskog och citronjuice. Medelstor kropp. Eftersmaken kommer rätt fort med en mjuk karamellsötma som för tankarna åt sirapslimpa och torkade bananskivor. Sedan kommer citrusbeskan tillbaka liksom en inte allt för söt knäcksmak. Slutet är balanserat men också lite strävt.

Kolsyran är kraftig, många små kortlivade bubblor. Vätskan är medelmjuk.

Jo. Det här är en helt annan öl än den jag drack då, här ger snarare malten ett djup som jag saknar i många singel-humle-öl än tar över helt. Märkligt. Jag funderar lite över vad som hänt. Kan min förra flaska ha blivit utsatt för onyttig värme?

Betyg: 3,21. Tillgänglighet: Systembolagets ordinarie sortiment sedan 1 mars 2014. Pris: 18:90 för 330 ml. Bäst före: 2015-02-24.

= = =

Jo… Sedan har jag funderat på en sak ända sedan jag köpte den här flaskan i förra veckan. Jag har ogillat och ibland sågat många öl genom åren. Att jag kollar med bryggeriet och sedan ger den en ny chans och skriven en ny recension är däremot mycket ovanligt. Varför just för den här ölen och inte för andra som varit i linkande situation?

Jag tror det handlar om förväntningar och fördomar. Vissa bryggerier vet (eller ”vet”) jag är ojämna, opålitliga eller rentav dåliga. De får ingen ny chans. Andra känner jag intuitivt borde göra vettig, eller i alla fall inte dåligt öl. Det är de senare som kan tänkas få en ny chans. Och så är det ju en fördel för de som finns i fasta sortimentet – det är ju inte mycket att göra om det är omöjligt att få tag i en ny flaska.

Rättvist? Kanske inte. Rimligt? Ja, för mig i alla fall.

2014-07-08

Omnipollo Magic Numbers 3,14


Åter till Örebro Ölcafé (hittade inte något tillräckligt intressant hos varken Pitcher's eller Bishops Arms).

In med en Närke Gnällbältar'n. Tyckte ölen var lite mer jästig än förra gången (länk).


Därefter en plockbricka (god) och dagens andra saison: Under eftermiddagen hade jag fått ett litet smakprov av den ena ölen ur Omnipollos experimentserie Magic Numbers, den kryddade witbier som heter 7. Den tyckte jag var på tok för parfymig så i stället köpte jag den andra, 3,14. Detta är en saison brygd med honung på 6,5 %.

Jag kände att det var lite för sent för en riktig recension, så här är lite blandade bokstäver jag skrev under tiden:

Guldfärgad. Rätt stort vitt skum.

Fenolisk doft. Torr och lite jästig. Lite fruktig.

Fastän jag vet att den här är väldigt färsk så finns det något ändrat över början på smaken, något som drar åt oljefärg-terpentin. Lite belgiska jästsmaker. Citrus i eftersmaken. Citronskal i slutet.

Vass hård kolsyra. Medelmjuk vätska.

En helt okej saison, som dock inte riktigt står upp mot den Saison Dupont jag drack tidigare under eftermiddagen. Å andra sidan är det en väldigt hög ribba att ta sig över.

Skissbetyg: 3,25. Tillgänglighet: Flaska på krogen. Pris: 91:00 för 330 ml.

Jovisst ja, på Ölcaféet visas just nu en liten fotoutställning som jag tror hette”Hundraåringar” med vackra bilder på äldre örebroare och lite citat från deras livsberättelser. Mycket intressant.

Brekeriet Brettporter


Helgen tillbringades i Örebro på grund av fotboll.

När man är i Örebro är det Örebro Ölcafé som gäller. Det noga utvalda sortimentet på fat och flaska var som vanligt intressant och varierat.

Jag var lite hungrig och inledde sessionen med veckans sallad som var grekisk sallad och till det den rekommenderade Saison Dupont, en närmast perfekt kombination.

Nästa öl kändes helt självklar: Brettporter från Brekeriet. Det är alltså en mörk öl bryggd med jäststammen Brettanomyces. 6,4 %. En öl jag länge varit nyfiken på!

Färgen är kolsvart, det lilla beigea skummet sjunker sakta ned till en liten ring utan att lämna några rester på glaset.

Doften domineras av syrliga mörka röda bär, framför allt hallon. Funkigheten påminner om Flamlämdska röd/brunöl och kanske en del amerikanska Russian Imperial Stouts.

Smaken är bränd, syrlig och rostad. Den är till och med torrare en den Saison Dupont jag drack innan den här. En lite märklig sak är att den syrliga smaken sätter sig fast på mina tänder. Röda bär. Det här en unik smak, det närmsta jag kommer att associera till är Duchesse De Bourgogne. Lätt till medium kropp. Lite (svart)peppar i eftersmaken liksom röda bär och en syra som mer drar åt rabarber, citronsyra och krusbär än Lambic.Lite brända toner och lång syra (omogna hallon) i slutet.

Nej, det här är ingen öl jag halsar för att släcka törsten. Däremot är det en unik och utsökt smakupplevelse. Intressant är att den helt saknar märkbar humle eller beska även om den säkert finns där rent kemiskt.

Betyg: 4,31. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: 99:00 för 300 ml.

2014-07-04

Hofbräu Original - igen på något sätt


Sist ut från Hofbräu-lådan är deras münchen helles: Hofbräu Original. 5,1 % och Hofbräuhaus München bryggeriet.

Fast det blir ingen recension i kväll. Jag gjorde en sådan i december 2011 (länk) och någon måtta får det vara på repriserna.I stället blir det lite reflektioner om den recensionen när jag nu dricker ölen.

En intressant notis är att det här inte längre är den populäraste öltypen i München och södra Bayern, där är det numera veteöl som dominerar. I stället är det i Franken och norra/nordvästra Bayern som den här typen har sitt hem.

Det här är också en av de öl som längst funnits fast på kran hos De Klomp. Kanske inte någon storsäljare i volym, men den har sina mycket trogna vänner.

I övrigt tycker jag att det jag skrev om den förra gången stämmer bra även idag.

Nå, jag häller upp den kylskåpskall, det är en öl som förlorar på att vara alltför ljummen.

Ljust gul är vad den är. Och klar. Men till skillnad mot många budget-lager är det en vackert varm nyans. Två fingrar skum, vitt och kompakt. Långsamt sjunker det ner, det blir väldigt eleganta rester kvar på glaset.

Doften… Maltig och söt. Den ligger nära det svenskt stor stark-kladdiga men även här viker den snyggt undan för jämförelsen med sin djupa renhet och friskhet. Lite gräsig humle och en väl avvägd beska. Lite jästiga källartoner i bakgrunden, men inget instängt eller pappigt.

Smaken är… Fräsch. Maltsötma och spannmål, precis som 2011. Honungen finns här, men går kvickt över. Eftersmaken är väldigt ren, tankarna går åt vit formfranska. Beskan växer allteftersom och ha lite blomsteräng över sig. Maltigheten räcker långt efter att jag slutat dricka.

Lager-kolsyra är ett skällsord när jag dricker ale, men här sitter den helrätt: Små, vasst friska uppiggande bubblor som räcker ända ner till svalget. Vätskan är lätt men inte blaskig.

När jag dricker och skriver inser jag åter att det här inte ger rättvisa åt ölen, den ska liksom bara drickas och inte analyseras.

God. Och svåröverträffad i rätt sammanhang.

Jag rekommenderar den här kartongen till de som är det minsta intresserade av klassiska tolkningar av de lättare Bayerska ölstilarna. Fast jag vet inte riktigt hur den funkar en vinterdag med minusgrader och mörkt vid halv fyra.

2014-07-02

Hofbräu Schwarze Weisse

Bäst att inte göra allt för tvära kast så här på sommaren. Så här kommer öl tre ur Hofbräu-boxen: Schwarze Weisse, en dukelweizen från Hufbräuhus München på 5,1 %.

färgen är mycket mörkt brun, nästan svart (80 EBC), vätskan är grumlig. Det fasta fyra fingrar höga skummet är kompakt och beige; det sjunker långsamt och lämnar massor av rester på glaset.

Doften är lite rostad och medelsöt. Låga nivåer av alkohol och beska. Julkryddor och syrliga torkade frukter.

Smaken är rostad, maltprofilen påminner inte så lite om en lättare engelsk porter. Lätt beska och lite torkad frukt liksom en aning tvål. Lätt till medium kropp. Eftersmaken har en krispig ren beska och lite gröna frukter. Den söta avslutningen är rätt lätt och kort med sötma och kryddighet.

Kolsyran är kraftig med massor av små långlivade bubblor. Vätskan är medelmjuk.

En rejäl kontrast mot den ljusa veteölen från samma bryggeri (länk): Då den var tung och syrlig så är den här utjäst torr och frisk. Jag börjar ana att de gröna omogna frukterna är något slags hussmak.

Betyg: 3,79. Tillgänglighet: Som en del av ett mixpack, fasta sortimentet sedan juni 2014. Pris: 17:90 för 500 ml (medelpris per flaska). Bäst före: 03.04.2015.

2014-07-01

Hofbräu Münchner Weisse (igen)

Öl nummer två från Hufbräu-mixlådan är en hefeweizen från Hofbräuhaus på 5,1 %: Münchner Weisse.

Och det blir ett återseende, jag har recenserat den en gång tidigare. Då, i januari 2008, ur ett grogg-glas på ett hotellrum i Budapest fick den 3,9 i betyg (länk).

Färgen är mörkt gul (15 EBC), vätskan är grumlig även om det var lite knepigt att få upp jästen från flaskbotten. Det tre fingrar höga skummet är kompakt och varmvitt, det lämnar en hel del rester efter sig på glaset.

Doften är maltig med söt-syrliga toner. Det finns tydliga fenoliska och kryddiga dofter Kryddnejlikor, gröna bananer, knäck, apelsinskal, aprikoser och söt vetedeg. Den känns sofistikerad, men också något tung.

Smaken startar fruktigt och sött med väldigt lätt beska. Hade det inte varit för syrligheten från vetet och jästen så hade det här varit en väldigt tjock och kladdig brygd. Jag noterar en hel del mjuka kryddor (kryddpeppar, vitpeppar, kryddnejlikor, muskotnöt) och färsk långfranska. Faktum är att den här är syrligare än de flesta andra hefeweizen jag druckit. Medel till stor kropp. Eftersmaken är något parfymerad med försiktiga kryddor och aningar av cederträ. Syrliga fruktiga toner av gröna bananer och gröna druvor. Avslutningen är frisk med mer gröna frukter.

Kolsyran är kraftig, de små bubblorna är friska och långlivade i munnen. Vätskan är medelmjuk och lite kladdig.

En väldigt behaglig veteöl, men samtidigt som den är syrligare än många andra så är malten också tyngre. Inte för alla eller alla tillfällen.

Betyg: 3,89. Tillgänglighet: Som en del av ett mixpack, fasta sortimentet sedan juni 2014. Pris: 17:90 för 500 ml (medelpris per flaska). Bäst före: 10.04.2015.