2014-05-19

Flandern 17 (bonus) - Sagan om de två bryggarna

Att resa är att träffa folk, även om jag försöker undvika det. Ett par möten under lördagen den 26 april har jag haft svårt att släppa.

Först på morgonen var vi hos 3 Fonteinen.

Lydie och Armand.
Som jag tidigare skrivit om (länk) drivs bryggeriet av äkta paret Armand De Belder och Lydie Hulpiau. Bryggeriet har haft en del kriser genom åren, men upplevde sitt Finspång den där dagen 2009 när hela flasklagret förstördes. De kom ut starkare ur krisen, bakom planerna låg Lydie med sin bakgrund inom marknad på amerikanskägda 3M.

Bland det som gjordes var vissa saker ganska triviala, som att bygga övervakningssystem i lagerlokalerna. Och höja priset på sina produkter: ”De har inte blivit så mycket dyrare till kund, men mellanhänderna tjänar inte lika mycket längre. Och dessutom, kvalitet ska kosta mer.”

De högre priserna har också gjort att de kunnat skapa kapital nog för att bygga ett eget bryggeri utan att ta in några externa pengar. I de fall korta krediter har behövts så har man i stället lånat pengar inom familjerna.

Men också att bygga en större långsiktighet än jag sett i något annat mindre bryggeri: Redan nu hade de två pannknektarna utsetts till att ta över bryggeriet om sådär 15-20 år när Armand och Lydie inte längre orkar den dagliga verksamheten.

Allt med försäljning och marknadsföring styrs med järnhand av Lydie. Armand, å sin sida, kan helt koncentrera sig på att brygga öl och lära ut den handens kunskap som han fått av sin far och farfar.

Säljandet sker med samma precision: Enbart de grossister som aktivt godkänts av bryggeriet får köpa, och bara så mycket som de bestämmer. Även här handlar det om långsiktighet, 3 Fonteinen ska inte ha någon kund som är så stor att de kan få någon makt över bryggeriet. Det handlar också om att låta ölen sköta en stor del av marknadsföringen: Om många människor får möjlighet att köpa några flaskor över hela världen är det långsiktigt bättre än att inrikta sig på få marknader.

Olyckshändelsen 2009 har också kommit att arbeta för, inte mot, bryggeriet. Det har utnyttjats på bästa sätt och blivit en del av bryggeriets historia och ingår i den för ett belgiskt bryggeri så viktiga storytelling-en.

Jag har nog aldrig träffat på ett par människor som gett ett så harmoniskt och lyckligt intryck, det verkade verkligen som de njöt av livet.

André.
Så, på eftermiddagen samma dag, träffade vi André Janssens på Hof Ten Dormaal, jag skrev om besöket här.

André Janssens hade inte ärvt bryggeriet i tre generationer, det var snarare ett sätt att försöka starta om livet efter en livshotande sjukdom.

Den ”säljskräck” som Lydie pratat om under förmiddagen personifierades verkligen av André. Så fort han pratade om det som hände efter att han buteljerat ölen så började blicken flacka och händerna att fingra på vad som fanns tillhands.

Han berättade om sitt första säljbesök hos en ölbutik inne i… Leuven? Han hade gått dit med några flaskor öl och en plåtskylt.

Ja, det verkar vara obligatoriskt för ett belgiskt bryggeri att ha plåtskyltar som primärt reklammaterial. Vissa av de ölkrogar vi besökte var så fulla av dem att de satt i lager på lager på vissa väggar.

Uhm. Tillbaka till Hof Ten Dormaal. André pratade vidare om det där säljförsöket. Han hörde aldrig av sig till butiken igen. Faktum var att han inte varit där under de år som gått sedan dess: Han var helt enkelt livrädd för att få höra ett nej.

Så stod han där med mer öl än han någonsin kunde sälja själv i sin lilla servering. Som han bara inte kunde sälja.

Räddaren kom i form av den amerikanska distributören 12 Precent Imports, som på något sätt hittat hans öl och erbjudit att köpa upp allt de kunde få tag i.

Problemet var bara att amerikanarna gillade nyheter. Hela tiden. Så André kände sig tvungen att ständigt hitta på nya projekt. Lösningen hade blivit den stora mängden fatlagringar av deras ljusa och mörka grundöl. Fast det där med att hela tiden göra nya fatlagringar verkade inte heller kännas speciellt roligt. Speciellt som det blivit allt svårare att hitta lämpliga tomfat.

André pratade, till skillnad mot Lydie, ingenting om långsiktighet. Snarare verkade det som att han var väl medveten om att hans spontana affärsutveckling var väldigt bräcklig; om 12 Percent skulle dumpa honom (vilket just nu inte kände speciellt sannolikt, men man vet ju aldrig) så skulle verksamheten vara rätt illa ute – de andra som köpte hans öl räknades i enstaka procent av produktionen. Och set där att sälja var ju… obehagligt.

Han gav ett oroligt intryck, André. Rastlöst och lite obekvämt.

Så. Två mindre bryggerier. Två helt olika sätt att se på affärer. Och tre helt olika människor.

Jag kände alltför väl igen mig i en av dem. Det var inte helt bekvämt för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar