2014-05-31

Stallhagen US Red Ale

Sista ölen av de 2 flaskor jag köpte när jag åkte Ålandsbåt (nej jag handlade inte 8 flak Karhu trots extrapriset): US Red Ale från åländska Stallhagen. Enligt etiketten är inspirationen till denna amerikanska red ale på 6 % hämtad från den rödbruna graniten på de åländska öarna.

Nå, kanske det.

Färgen är röd (30 EBC), vätskan är klar. Det två fingrar höga skummet är beige och mycket stabilt. Det lämnar en hel del rester efter sig på glaset.

Doften är mjuk och maltig. Något torra toner av aprikos, alkohol och kex.

Smaken är besk och maltig. Kraftiga krispiga söt-beska smaker av röda bär, rågkaka och pumpernickel. Stor kropp. Eftersmaken är rostad med aningar av chili och aprikossylt liksom apelsinskal. Men framför allt är den maltig med massor av danskt rågbröd. Den långa avslutningen är mjuk med värmande alkohol och röda bär.

Kolsyran är medelstark, de många små bubblorna är lite vassa och kortlivade. Vätskan är medelmjuk.

En ale fullproppad med stora sammanhängande smaker. Väldigt välgjord. Bryggeriets Brown Ale har länge varit en stor favorit hos mig och den här påminner om den, men med mer fokus på humlen.

Betyg: 3,96. Tillgänglighet: Köpt på Ålandsbåt. Pris: Okänt för 330 ml. Bäst före: 1.3.2015.

2014-05-30

S:t Eriks Påskale 2014

Bild: S:t Eriks.
Den gamla Ofiltrerat-traditionen att recensera öl vid fel tillfälle har det varit sådär med senaste tiden. Men nu när Kristi Himmelsfärd är passerad så ska det väl funka med en påsköl? Speciellt som jag sett oväntat många kvarlämnade sådana på Systembolagets hyllor senaste veckorna.

Årets variant av Påskale från S:t Eriks Bryggeri är en amerikansk pale ale på 5,5 %. Pilsner-, Munich- och ljus karamellmalt. Och så singelhumlad med Galaxy.

Färgen är ljus bärnsten - guld, vätskan är klar. Det fasta två fingrar höga skummet är kompakt och varmvitt. När det väl sjunker ner blir det kvar mycket rester på glaset.

Doften är söt och maltig med toner av honung. Det finns också humle som ger blommiga och örtiga dofter. Mango, ananas och mogna bananer. Den känns lite tung och dammig.

Smaken startar lite träigt med söta blommor. Honung och mogen exotisk frukt. Den är överraskande maltsöt, nästan som ett barley wine. Medel till stor kropp. Eftersmaken har en del alkohol, fruktgodis och exotiska frukter, men beskan är mild. Avslutningen är söt mjuk och elegant.

Kolsyran är mild, de små bubblorna är långlivade. Vätskan är tjock och kladdig.

Om jag hade provat den här blint hade jag varit helt säker på att det handlat om en engelsk barley wine med lite av nya världens humle, den har väldigt lite med en APA att göra. Det kan vara åldern dock… Den är rätt god, men samtidigt oväntat tung för styrkan. Nej, jag förstår inte riktigt.

Betyg: 3,06. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga nyheter april 2014. Pris: 18:90 för 330 ml. Bäst före: 2014·12·03.

2014-05-29

Mikkeller K:rlek vår/sommar 2014

Bild: Brill & Co.
Dags för version 5 av Mikkellers APA-serie K:rlek, den som heter K:rlek vår/sommar 2014. Alkoholhalten är måttliga 4,6 %, råvarorna är följande:

Malt: Pale, pilsener, munich, caramunich
Humle: Simcoe, Centennial, Columbus, Amarillo, Citra

Den är framtagen som en hyllning till god öl och den växande ölkulturen tillsammans med svenske distributören Brill & Co. Den förtjusande etiketten är ritad av Sara Nilsson. Bryggeriet är De Proef.

Färgen är guld (7 EBC), vätskan är klar. Det tre fingrar höga skummet är vitt och kompakt, det sjunker sakta ner och lämnar tjocka rester efter sig på glaset.

Doften är humlig och frisk. Massor av amerikanska humletoner: Citrusfrukt, bananskal, omogna exotiska frukter och torr malt. En småvass sötma finns i bakgrunden, liksom en ton av gummi. Massor av humle i den här…

Beska finns det även i smaken, rätt mycket för en APA. Citrusfrukter, mestadels lime och pomerans. Lite tallskog och gummisnoddar. Mjuk sötma i bakgrunden. Medelstor kropp. Eftersmaken frisk med apelsinskal, lite kakor/kex och en långsamt växande ren beska. Slutet är bittersött med lemon-lime-toner.

Kolsyran är rätt kraftig och frisk, de många små bubblorna är långlivade. Vätskan är medelmjuk.

En balanserad frisk och uppfriskande APA, som närmar sig den nu populära stilen Session IPA. Kommer att bli perfekt för varma sommarkvällar. Tur att jag köpte en hel låda.

Betyg: 3,96. Tillgänglighet: Systembolaget tillfälliga sortiment maj 2014. Pris: 29:90 för 330 ml. Bäst före: 12/09/15.

2014-05-28

Flaskproppar


Det fanns en tid… När ett glas läsk eller mineralvatten var ungefär en deciliter. Jo. Och innan det fanns smak på det kolsyrade vattnet. Det man hade att välja mellan var saltare vatten (Ramlösa), större bubblor (Pripps Vichyvatten) eller jättevassa jättemånga bubblor (Pripps Club Soda).

Ack ja, ack ja.

Vad gjorde man med resten av 33 cl-flaskan? Jo, man satte på en ”kork” och ställde tillbaka den i kylskåpsdörren.

Det gör jag sällan nu (eller köper läsk eller vatten alls), idag känns en halvliter lagom att halsa på en gång. Men jag köper några gånger per decennium ett paket med flaskproppar.

Varför?

Jo, när en öl varit alltför obehaglig och jag ska reklamera den till Systembolaget så behöver det vara kvar vätska i den. Och eftersom Systembolaget behåller proppen så blir det att köpa nya då och då.

Ett tiopack kostade 22:90 på ICA Kvantum Signalen.

Systembolagets returer samlade.

2014-05-27

Brygghuset Finn American Pale Ale

Andra ölen jag beställde från Landskronabryggeriet Brygghuset Finn var deras American Pale Ale, en APA på 5,2%.

Den här ölen hade jag faktiskt med på en De Klomp-provning för några veckor sedan, och då fick den 3,5 i skissbetyg. Jag noterade bra beska, citrusfrukter och lättdruckenhet. Så hur är den på flaska?

Färgen är bärnsten (14 EBC), vätskan nästan klar. Det finns en del partiklar som flyter omkring i ölet, och gott om fällning på flaskans botten. Lågt vitt skum som sjunker ner utan att lämna mycket rester efter sig.

Doften är fenolisk med toner av mjukplast, vaxkritor och kryddor. Lite humlebeska och karamellmalt.

Smaken startar relativt rent med bruna maltsorter och en dämpad ren beska. Sedan havererar det och smakerna övergår i allt mer jästiga fenoliska smaker samt värmande alkohol och kokta grönsaker. Medel till lätt kropp. Eftersmaken har en del höga alkoholer, tydlig smak av grönsaker/kål och en något jordig beska. Slutet är ganska sött.

Vätskan är lätt, de få medelstora bubblorna friska.

Jag gissar att något oönskat hänt med den här ölen efter att den buteljerats. Fast det är inte illa nog för att orka gå tillbaka med flaskan.

Betyg: 2,55. Tillgänglighet: Systembolagets lokala sortiment. Pris: 21:20 för 330 ml. Bäst före: 09-09-2014.

Vem var först? Nya bitar i pusslet.


I mars skrev jag några texter om de tidigaste svenska småbryggerierna (kolla etiketten ölhistoria). Ju mer fakta jag fick fram, desto mer komplex blev bilden och ju svårare var det att peka ut en enskild vinnare.

Sedan dess har jag fått in ytterligare två bitar i det här pusslet. Den första kommer från Helena Hugo på Bredaryds Wärdshus:
Det har bryggts öl i Bredaryd sedan 1996 fram till sommaren 2005 då dåvarande ägaren Lasse Schweitz´s verksamhet försattes i konkurs.

Jag startade mitt bolag i samma lokaler september 2005 ( tiden däremellan drevs verksamheten av konkursförvaltaren)

Jag fick mina bryggeritillstånd 2006 och började då återta bryggningen med hjälp av bryggare Rickard Göransson.
Och så den här kommentaren av ”Anders”:

Åre Bryggeri AB startades 1989 och fick 1990 tillstånd att brygga starköl.

Det första tillståndet i Sverige på 53 år vilket blev prejudicerande och startskottet för etableringen av ett flertal mini/mikro bryggerier i landet. Zeunerts blev nr två med hänvisning till det tillstånd Åre Bryggeri fått tidigare.

Ett mikrobryggeri planerades 1993 på en centralt belägen plats i Åre men avbröts eftersom kalkylen inte höll. Något flera nystartade bryggerier fått erfara.

Åre Bryggeri fortsatte med licensbryggning av Hummel märket med distribution över alla landets systembolag. Hummel Original 50 cl blev snabbt en storsäljare och vid en tidpunkt, tredje största flaskmärket på systembolaget.

Åre Bryggeri AB bröt 1990 ett 53-årigt monopol och blev som innovatör och föregångare en förebild för landets småbryggerier.
Från föreningen Sveriges Bryggerier har jag fått några klipp ur deras årsrapport Bryggaråret och månadsbladet Bryggeri Bulletin (tack, Fredrik!)

Det första kommer från september 1994, där de nya bryggerier som tillkommit under åren innan hälsades välkomna till föreningen:
  • Zeunerts (Sollefteå)
  • Thimsfors (Laholm)
  • Källefalls (Tidaholm)
De här hade under hösten 1994 just blivit beviljade medlemskap:
  • Gamlestadens (Göteborg)
  • Nordsjö Gårdsbryggeri (Motala)
  • TomelillaBryggar'n (Tomelilla)
Det senare bryggeriet kom att gå samman med Ystad Bryggeri och bilda Två Bryggare. 

Klipp nummer två kommer från årsrapporten från 1995, där det fanns en kolumn för ”Bryggerier under uppbyggnad”:
  • Ahlafors Bryggeri (Alafors)
  • Bohus Bryggeri (Uddevalla)
  • Bredaryds Pubbryggeri (Bredaryd)
  • Bryggeriet i Ystad/TommelillaBryggarn (Ystad)
  • Grebbestads Bryggeri (Grebbestad)
  • Münchenbryggeriet (Stockholm) (1997)
  • Skelet Brewery (Skellefteå) (1997)
  • Stora Bryggeriet (Stockholm)
  • Will Way (Östersund)
  • Svenska Malt (Halmstad)
En del blev av, några finns fortfarande kvar och andra har jag tidigare aldrig hört talas om.

Samma tabell från årsrapporten från våren 1996 såg ut så här: 
  • Svensk Malt (Halmstad)
  • Tärnö Malt (Nyköping)
  • Tärnö Bryggeri (Nyköping)
Svenska Malt är det mälteri som senare skulle gå samman med finska Lahden Polttimo och litauiska Litmalt för att bli Viking Malt. Tärnö-företagen bytte efter något år namn till The Nils Oscar Company.

Från Systembolagets prislista maj 1998.

2014-05-26

De Klomp - snart i större storlek


Skateboardaffären slog igen.

Det innebar att cykelverkstaden kunde flytta in i den lokalen, som väl är mer lagom till deras behov.

Vilket i sin tur betydde att den här nödutgångs-dörren på De Klomp fick en tom lokal på andra sidan.


Fast det är bara temporärt, krögare Take har redan lagt beslag på lokalen och planerar nu som bäst på hur den ska inredas som nästa del av De Klomp.

Take, som gått och spanat på den där affärslokalen sedan krogen öppnade för 6½ år sedan,  låter hälsa att de är jätteglada. Lite ledord om hur tankarna går just nu:
  • Bekväma fåtöljer
  • Mysigt
  • Källare med festvåning för sällskap
Tidsplanen beror på flera faktorer, däribland finansieringen. Men någon gång under sen höst 2014 bör porten kunna slås upp.

Disclaimer: Jag är timanställd ölguru på De Klomp, jag har nära följt krogen sedan den började planeras och jag har varit skeptisk till den där skogstokige holländarens påhitt sedan sent nittiotal.  

2014-05-25

Crazy Mountain Livin' Pale Ale

En öl som helt gått under min radar tills jag igår var förbi Systembolaget: Mountain Livin' Pale Ale, en APA på 5,7 % från Coloradobryggeriet Crazy Mountain Brewing Company. Importören är Winemarket Nordic, som jag fram till just nu inte heller hört talas om.

Få se om jag missat något.

Färgen är guld med en aning brunt (rätt mörk för en ”pale ale”) (15 EBC), vätskan är klar. Skummet är fingertjockt, kompakt och varmvitt, det sjunker rätt kvickt ner och lämnar snygga rester efter sig.

Doften är sträv och något besk med tydliga toner av köttbuljong och kålrötter. Ren sötma och aningar av bröd.

Smaken är något besk, men mest är det något slags dammigt karamellig malt ger smak, det finns också en del del DMS (kokta grönsaker och majs). I övrigt är den mest tunn med en metallisk beska. Tunn kropp. Eftersmaken är mild med toner av köttbuljong och besk humle. Avslutningen är kort med aningar av vetemjöl.

Kolsyran är mild med få ånglivade medelstora bubblor, vätskan är mjuk.

Nääe… En tunn och trött APA. Det står noterat på burken att de humlat så att beskan ska stå tillbaka för aromen, men jag tycker inte att det funkar. Kanske är den bättre jättefärsk?

Betyg: 2,4. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment sedan december 2013. Pris: 25:20 för 355 ml. Bäst före: 2015-01-14 (handklistrad lapp på burkens botten).

Brygghuset Finn Brown Ale

Aaah, nu är det säsong för att sitta på balkongen och recensera öl. Skönt!

Först ut för i år (tror jag) blir den en av de två öl jag köpte från Brygghuset Finn i Landskrona via det lokala sortimentet i våras: Brown Ale. Det är som namnet indikerar en engelsk brown ale på 4,9 %.

Ett litet bonus-poäng för designen som är lika sparsmakad som snygg, samtidigt som den känns förankrad i något slags öltradition.

Färgen är varmt brun (60 EBC), vätskan klar. Det två fingrar höga skummet är kompakt och beige. Det sjunker rätt långsamt och lämnar lite rester på glaset.

Doften är humlebesk med en del blommig humle. Lite av den där syrligheten som mörk malt kan ge. Rostad malt för tankarna åt pumpernickel och knäck. Träd-sav och ljus sirap i bakgrunden.

Smaken är maltig med rostade bruna toner; sötman är tillbakahållen. Beskan, som startade mycket rent, övergår till en underlig kemisk syrlighet som ändå funkar. Medelstor kropp. Eftersmaken är maltig och relativt besk med pumpernickel, trädsav, farinsocker och lätt alkohol. Avslutningen är kryddig med viss beska.

Kolsyran är medelstor, många medelstora friska bubblor. Vätskan är lätt utan att bli vattnig.

Ni som följt mig under en tid vet jag att ofta har svårt för just engelsk brown ale: Jag tycker ofta att de blir antingen dammiga eller kemiska. Den här ligger i den senare kategorin, men inte så att det stör och de som gillar stilen mer än vad jag gör kommer säkert att uppskatta denna öl. Dessutom verkar Brygghuset Finn ha koll på vad de gör, inga infektioner eller fel i sikte.

Betyg: 3,13. Tillgänglighet: Systembolagets lokala varor. Pris: 22:70 för 330 ml. Bäst före: 01-08-2014.

2014-05-24

Beer & Burger No. 2 India Pale Ale

Det finns ett hotell i Linköping som genom åren haft ett antal inriktningar, namn och restaurangkoncept. När jag flyttade hit i mitten av nittiotalet kallades det Brask och hade då Sveriges ledande whiskybar med bra priser och egen import av hela fat.

Men det var länge sedan, nu heter det First Hotel och har restaurangen Hotellet Bar & Grill, som i veckorna serverar stekt kött och i helgerna har konceptet Beer & Burger med hamburgare i den övre prisklassen.

Jag har ätit där ett par gånger under senaste halvåret, men tycker att resultatet inte når upp till ambitionerna eller priserna (prisexempel: Chiliburgaren The Firehouse 120:00, för enbart hamburgaren, en korg pommes kostar ytterligare 35:00).

Nu har de utvecklat konceptet ett steg till med tre egna öl (som också säljs på Systembolaget i närheten): Beer & Burger No. 1 American Pale Ale, Beer & Burger No. 2 India Pale Ale och Beer & Burger No. 3 Draft Beer (en amerikansk lager). De är alla tre bryggda av Motala Brygghus.

Jag köpte i förra veckan en flaska av IPAn, en amerikansk sådan på 6,3 %.

Färgen är mörkt guld (25 EBC), vätskan är klar. Det två fingrar höga skummet sjunker undan snabbt utan att lämna några rester på glaset.

Doften av smör/smörkola/diacetyl fyller upp rummet när jag slår upp ölen. Någon slags syrlighet och en tung sötma.

Även smaken är extremt smörig och något besk. Syrliga jästiga toner i bakgrunden. Medelstor kropp. Eftersmaken är kemisk med diacetyl och rengöringsmedel. Avslutningen är sträv.

Kolsyran är kraftig, de små bubblorna vassa och kortlivade. Vätskan är lätt, men samtididgt lite kladdig.

En märklig, kanske infekterad, öl. Ungefär vad jag hade väntat när jag insåg varifrån den kom. Den här kommer jag att reklamera till Systembolaget.

Betyg: 1,54. Tillgänglighet: Systembolagets lokala varor. Pris: 21:00 för 330 ml. Bäst före: SEP/OKT 14.

S:t Eriks Organic Ale

Här har vi ytterligare en öl som legat länge i kylen: S:t Eriks Organic Ale från S:t Eriks Bryggeri. Det är en ESB/Special Bitter på 4,7 %, brygd med ekologisk Pale Ale, Caramünich, Carapils samt Carafa-malt och humlad med East Kent Golding.

Färgen är djupt brun-röd (50 EBC), vätskan är klar. Det fingertjocka luftiga skummet försvinner iväg fort och lämnar ett beige lock efter sig. Inga rester på glaset.

Doften är mjuk och maltig med lika delar sötma och beska i bakgrunden. Rostade toner av mörkt rågbröd och mörk sirap.

Smaken är mycket maltig, men utan att bli överdrivet söt. Rostade toner av mörkt matbröd och torkad frukt. Medelstor kropp. Eftersmaken är mjuk med karamelliserad malt och torkad frukt (katrinplommon). Avslutningen är ren med knäck och tamarinder.

Kolsyran är mild-medium med små långlivade bubblor. Vätskan är medelmjuk.

En modern ren tolkning av ESB som drar åt engelsk brown ale-hållet. Gott.

Betyg: 3,59. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment sedan mars 2014. Pris: 19:90 för 330 ml. Bäst före: 2014-11-23. 

2014-05-23

Stallhagen Pale Ale

En öl som inhandlades vid Ålandsresan tidigare i våras: Pale Ale från åländska Stallhagen. Det är en amerikansk pale ale på 6 %.

Färgen är ljust guld (8 EBC), vätskan klar. Det tre fingrar höga skummet är vitt och luftigt. En hel del skumrester stannar kvar på glaset.

Doften är söt, det första sniffen är fullproppad med höga alkoholer. Lite pepprig-blommig humle, aningar av apelsinskal och vått papper.

Smaken är även den pappig och medelsöt. Medelstor kropp. Eftersmaken är mjuk med lite ljus malt och blommig humle. Avslutningen är söt.

Kolsyran är medelstark, de medelstora bubblorna är kortlivade. Vätskan är medelmjuk och något tjock.

En ganska trött APA, inte mycket humle kvar här.

Betyg: 2,71. Tillgänglighet: Köpt på Ålandsbåt. Pris: Okänt. Bäst före: 180115.

2014-05-20

Systembolagets nyheter (fasta sortimentet och små partier) juni 2014

Följande öl kommer in i det ordinarie sortimentet den 2 juni 2014:


Artikelnummer, namn, alkoholhalt, storlek, pris
Denna öl (fast inte i den här flaskan) har kvalat in från beställningssortimentet:


Dessa öl kommer i små partier till de 40 största butikerna:


Varunummer, namn, alkoholhalt, storlek, inköpt antal, pris

De tillfälliga nyheternas medel-alkoholhalt är 7,85 % och dess medelliterpris är 120:70.

Dugges Bärliner

Berliner Weisse var under 1800-talet Berlins populäraste ölstil, för att under 1900-talet i stort sett försvinna.

I korthet är det en svag (2-3 %) veteöl som jästs med jäst och efterjästs med laktobaciller. Resultatet blev en lätt och samtidigt mycket syrligt frisk öl. Många dricker den med tillsats av söt fruktsirap, ofta med smak av hallon eller Myskmadra. 

Som så många andra nästandöda stilar så har den återuppväckts av amerikanska småbryggerier, då ofta med en lite högre alkoholhalt.

Att något svenskt bryggeri skulle ta upp tråden var väl inte helt otippat, men jag hade nog inte gissat att det var Dugges som skulle få in en variant på Systembolaget… Men nu har de det, Bärliner har haft hallon med under hela jäsningen och är på 3,6 %.

Vilket borde göra den till en av de svagaste alkoholhaltiga ölen på Systembolaget någonsin när den kommer dit i juni. 

Färgen är guld-röd (20 EBC), vätskan är nästan klar. Det låga rosa skummet sjunker snabbt ner och lämnar en del rester på glaset.

Doften är söt-syrlig. Jästa hallon, mineraler och fruktyoghurt.

Smaken är söt och lätt syrlig. Röda frukter, söta exotiska frukter. Lätt kropp. Eftersmaken är växande söt med lite konstgjorda hallon. Avslutningen är måttligt syrlig.

Kolsyran är frisk med massor av mycket små, nästan skummande, bubblor. Vätskan är lätt och sträv.

Något för söt och enkel för att jag ska bli riktigt nöjd. Men kall kommer den nog att vara en utmärkt törstsläckare varma sommardagar.

Hallonen påminner mycket om den essens mina föräldrar köpte från Saturnus när jag var liten i början av åttiotalet och gjorde saft av. Det var nämligen så att sötningsmedlet sackarin var förbjudet i livsmedel på den tiden, men ett undantag fanns där diabetesföreningar fick sälja sötningsmedlet till sina medlemmar. Tillsammans med den handfull olika essenser i små flaskor som man kunde köpa gick det att göra egen sockerfri saft, som lite påminde om Fun Light.

Senare tillägg: Jag har fått ett påpekande från bryggaren Magnus Engström att recensionen går att missförstå, så jag förtydligar: Ölen är enbart smaksatt med riktiga hallon. Min fundering kring barndomens dryck var en ren association till den speciella hallonsmaken.

Betyg: 3. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga nyheter från 1 juni 2014. Pris: 24:70 för 330 ml (denna flaska var ett varuprov). Bäst före: 2016-06-07

2014-05-19

Flandern 17 (bonus) - Sagan om de två bryggarna

Att resa är att träffa folk, även om jag försöker undvika det. Ett par möten under lördagen den 26 april har jag haft svårt att släppa.

Först på morgonen var vi hos 3 Fonteinen.

Lydie och Armand.
Som jag tidigare skrivit om (länk) drivs bryggeriet av äkta paret Armand De Belder och Lydie Hulpiau. Bryggeriet har haft en del kriser genom åren, men upplevde sitt Finspång den där dagen 2009 när hela flasklagret förstördes. De kom ut starkare ur krisen, bakom planerna låg Lydie med sin bakgrund inom marknad på amerikanskägda 3M.

Bland det som gjordes var vissa saker ganska triviala, som att bygga övervakningssystem i lagerlokalerna. Och höja priset på sina produkter: ”De har inte blivit så mycket dyrare till kund, men mellanhänderna tjänar inte lika mycket längre. Och dessutom, kvalitet ska kosta mer.”

De högre priserna har också gjort att de kunnat skapa kapital nog för att bygga ett eget bryggeri utan att ta in några externa pengar. I de fall korta krediter har behövts så har man i stället lånat pengar inom familjerna.

Men också att bygga en större långsiktighet än jag sett i något annat mindre bryggeri: Redan nu hade de två pannknektarna utsetts till att ta över bryggeriet om sådär 15-20 år när Armand och Lydie inte längre orkar den dagliga verksamheten.

Allt med försäljning och marknadsföring styrs med järnhand av Lydie. Armand, å sin sida, kan helt koncentrera sig på att brygga öl och lära ut den handens kunskap som han fått av sin far och farfar.

Säljandet sker med samma precision: Enbart de grossister som aktivt godkänts av bryggeriet får köpa, och bara så mycket som de bestämmer. Även här handlar det om långsiktighet, 3 Fonteinen ska inte ha någon kund som är så stor att de kan få någon makt över bryggeriet. Det handlar också om att låta ölen sköta en stor del av marknadsföringen: Om många människor får möjlighet att köpa några flaskor över hela världen är det långsiktigt bättre än att inrikta sig på få marknader.

Olyckshändelsen 2009 har också kommit att arbeta för, inte mot, bryggeriet. Det har utnyttjats på bästa sätt och blivit en del av bryggeriets historia och ingår i den för ett belgiskt bryggeri så viktiga storytelling-en.

Jag har nog aldrig träffat på ett par människor som gett ett så harmoniskt och lyckligt intryck, det verkade verkligen som de njöt av livet.

André.
Så, på eftermiddagen samma dag, träffade vi André Janssens på Hof Ten Dormaal, jag skrev om besöket här.

André Janssens hade inte ärvt bryggeriet i tre generationer, det var snarare ett sätt att försöka starta om livet efter en livshotande sjukdom.

Den ”säljskräck” som Lydie pratat om under förmiddagen personifierades verkligen av André. Så fort han pratade om det som hände efter att han buteljerat ölen så började blicken flacka och händerna att fingra på vad som fanns tillhands.

Han berättade om sitt första säljbesök hos en ölbutik inne i… Leuven? Han hade gått dit med några flaskor öl och en plåtskylt.

Ja, det verkar vara obligatoriskt för ett belgiskt bryggeri att ha plåtskyltar som primärt reklammaterial. Vissa av de ölkrogar vi besökte var så fulla av dem att de satt i lager på lager på vissa väggar.

Uhm. Tillbaka till Hof Ten Dormaal. André pratade vidare om det där säljförsöket. Han hörde aldrig av sig till butiken igen. Faktum var att han inte varit där under de år som gått sedan dess: Han var helt enkelt livrädd för att få höra ett nej.

Så stod han där med mer öl än han någonsin kunde sälja själv i sin lilla servering. Som han bara inte kunde sälja.

Räddaren kom i form av den amerikanska distributören 12 Precent Imports, som på något sätt hittat hans öl och erbjudit att köpa upp allt de kunde få tag i.

Problemet var bara att amerikanarna gillade nyheter. Hela tiden. Så André kände sig tvungen att ständigt hitta på nya projekt. Lösningen hade blivit den stora mängden fatlagringar av deras ljusa och mörka grundöl. Fast det där med att hela tiden göra nya fatlagringar verkade inte heller kännas speciellt roligt. Speciellt som det blivit allt svårare att hitta lämpliga tomfat.

André pratade, till skillnad mot Lydie, ingenting om långsiktighet. Snarare verkade det som att han var väl medveten om att hans spontana affärsutveckling var väldigt bräcklig; om 12 Percent skulle dumpa honom (vilket just nu inte kände speciellt sannolikt, men man vet ju aldrig) så skulle verksamheten vara rätt illa ute – de andra som köpte hans öl räknades i enstaka procent av produktionen. Och set där att sälja var ju… obehagligt.

Han gav ett oroligt intryck, André. Rastlöst och lite obekvämt.

Så. Två mindre bryggerier. Två helt olika sätt att se på affärer. Och tre helt olika människor.

Jag kände alltför väl igen mig i en av dem. Det var inte helt bekvämt för mig.

Flandern 16 - hemfärd


Aktiviteterna var nu över för min del: Eftersom jag hade rekommenderat arrangören en flygrutt som började rätt tidigt så skulle jag haft mindre än en timme att tillbringa på Zythos-festivalen, och det kändes inte rimligt.

Jag fick i sista stund ett erbjudande av Nancy från Leuvens turistbyrå att få bilskjuts till festivalen bara för att kunna springa igenom och kolla läget. Men det tackade jag också artigt nej till.

I stället tog jag min väska och tog en promenad genom den sommarvarma söndagsstaden.

Söndag ja. Det innebär att i stort sett allt i Belgien är stängt. Jag hade tänkt att hitta en butik och köpa en burk sockerfri Red Bull. Men trots att jag gick från stationen till Grote Markt och tillbaka via smågatorna så hittade jag ingenting som var öppet annat än några restauranger och caféer.

Till slut hittade jag en servicebutik i närheten av stationsområdet (du'h!), men där var det så mycket folk att de hade en kille vid dörren som slussade in kunderna så att det inte skulle bli för fullt.

I stationen fanns det en öppen kiosk som var folktom, så burk köptes där. Därefter satte jag mig ner på en bänk för att titta på det takskyddade spårområdet, de få som gick omkring där och något passerande tåg.

Mitt tåg kom i tid, och jag satte mig i en vagn där det i övrigt satt några NATO-stationerade amerikanska soldater som diskuterade sina sexliv. Fram till dess att en kvinna kom ombord och en av dem ropade ”Mind your laguage, guys!”

Tja. Tåget gick förbi de delar av Stella Artois-bryggeriet jag inte sett förut, det är verkligen enormt stort.

Flygplats. Köpte en scarf i present åt frugan.

Flyg till Köpenhamn.

Flygplats. Middag i form av chilihamburgare. Det mest dramatiska var att jag inte visste att köttkrogen A Hereford Beefstouw ersatts med köttkrogen M.A.S.H. Typ.

Flyg till Linköping. Fantastisk solnedgång.

Över Klippan.

Taxi.

Inse vilken fantastiskt bra idé det varit att ta semester på måndagen, för nu var klockan redan 23.

Sova.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

2014-05-18

Falcon Husmanslager

Bild: Carlsberg Sverige.
Andra folkölen som Carlsberg Sverige lanserade under sitt Falcon-varumärke i april var Husmanslager, en wienerlager på 3,5 %.

Vätskan är klar och brun (30 EBC). Det två fingrar höga skummet är luftigt och varmvitt, det sjunker undan rätt kvickt och lämnar en del rester på glaset.

Doften är maltigt söt och rostad. Torkade frukter och örter. Sötman drar åt farinsocker-hållet. Beska i bakgrunden.

Smaken startar rent och beskt. Medelsöt brun malt och aningar av knäck. Medelstor kropp. Eftersmaken är något besk, jag hittar hålkakor och torkade röda bär. Avslutningen är mild med lite vaga beska toner.

Kolsyran är kraftig, de små långlivade bubblorna är vassa i munnen. Vätskan är medelmjuk.

En okej wienerlager, ren och nästan krispig. Lättglömd.

Betyg: 3,14. Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln. Pris: Okänt för 6×500 ml (denna burk var ett varuprov). Bäst före: 19SEP14.

Enligt bryggeriet: Cirka konsumentpriser 39,90-44,90 kr. / 4-pack

Flandern 15 - D.O.M.U.S.

Sparkcyklarna var nu tryggt fastlåsta på innergården vi hamnat vid, och vi skulle nu på resans åttonde bryggeribesök. Jag vet inte hur det var med de andra, men min entusiasm var väl rätt måttlig.

Nancy pustar ut efter turen.
Platsen vi hamnat på var alltså stadens enda pubbryggeri D.O.M.U.S Leuven. Vi fick en guidad tur genom det trånga bryggeriet tillsammans med några andra turister. Egentligen var vi för många vilket märktes, vi fick gå i omgångar genom lokalerna som fram till 1985 varit butiker och kontor.


Turen började med en introduktion i ölbryggning i valvet mellan bryggeriet och restaurangen, bredvid uteserveringen.


Bryggverket var delvis på 800 liter, delvis på 1.200 liter. Jag tror det berodde på hur stora kärl man lyckats få in i huset.


Lagertankarna var på 1.800 liter, så man var tvungen att göra två bryggningar direkt efter varandra för att kunna fylla en av dem.


Delar av anläggningen var inkilad i lokalerna med millimeterprecision.


När ölen var färdig så pumpades den över till ett angränsande rum där den förvarades i stora plastpåsar inne liggande tankar. Slangar förde vidare ölen (alltid 3 egna, 2 fasta och 1 tillfällig) till krogen på andra sidan väggen. I stället för kolsyra så skapades tryck genom att vanlig luft pumpades in i utrymmet mellan påse och tank. Ungefär som en jättestor Key Keg.

Den gamla entrén.
Efter turen var det dags för lunch. Det kändes lite tidigt, men programmet var som ni säkert märkt även det tight.

Rustik inredning.
Vi skulle nu äta en trerätters öl-meny där de tre fasta egenbrygda ölen också fanns i maten.

Det började med en redd champinjonsoppa med Con Domus, deras pilsner som också serverades till. Den var lite belgiskt jästig och lätt i slutet. Måttlig tysk humle och en hel del diacetyl. Hade nog mått bra av lite längre lagring… 3 i skissbetyg.  

Con Domus.
Majon kom några sekunder senare.
Efter det blev det deras paradrätt flamländsk köttgryta lagad med Nostra Domus, en belgisk pale ale brygd med amerikansk humle. ”Karamellmaltig. Något besk doft. Ganska neutral smak” noterade jag och gav lite tjurigt 2,75 i skissbetyg. Till den tunga grytan var den dock lite väl vek.

Ferus.
Till desserten, chokladfondant, kunde vi välja mellan två öl. Antingen deras säsongsöl Ferus (en dubbel),  eller en helt ny svart öl som inte ens fått något namn när vi var där. Den senare lyckades skapa en del förvirring för oss eftersom någon fått för sig att det var ett samarbete med något annat bryggeri men det var det inte.

Jag tog dubbeln. När den kom in ropade någon vid bordet ”Kolla en sejdel, nu blir Bark glad” och ja… Ja, det blev jag!

Mitt omdöme: Småsyrlig vetedoft. Röda frukter Karameller. Lite strävt jordig och torr. Toner av källare men på ett bra sätt. Skissbetyg: 3,5.

Jo. Mätta var vi, och som sagt ganska slitna när vi sparkcyklade oss iväg kvarteren till järnvägsstationen där kickbikes byttes mot bagaget.

De andra skulle nu lägga bagage i förvaringsboxar för vidare färd mot ölfestivalen Zythos, men jag hade en annan planering.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

2014-05-17

Falcon Korvpilsner

Bild: Carlsberg Sverige.
Det kom ett par nya Falcon-folköl från Carlsberg Sverige i april. Jag fick en burk av varje innan släppet, men det har inte blivit av att recensera förrän nu.

Korvpilsner är enligt etiketten brygd med extra humle vilket ska ge en ”markerad beska” och göra den särskilt lämpad till korv.

Färgen är guld (9 EBC), vätskan klar. Det två fingrar höga skummet är kompakt och vitt. Det sjunker långsamt och lämnar en hel del rester på glaset.

Doften är något söt med en del blommig humle. Aningar av vört och bryggeri i bakgrunden. En ren trevlig beska som inte är alltför kraftig.

Smaken är genomgående mjuk och ren. Lätta blommiga humletoner, aningar av mint och örter. Frisk medelstor beska, ren medelsöt malt. Medelstor kropp. Eftersmaken är ren och gräddig med mjuk ädelhumle och en aning vetemjöl. Slutet är mjukt och balanserat.

Kolsyran är medelstark, bubblorna långlivade och små. Vätskan är fyllig, speciellt för en 3,5 %-öl.

En trevlig överraskning från Carlsberg Sverige, jag hade inte väntat mig en så här välgjord och ren öl med en tydligt tysk humlesmak. Fast ”markerad beska”? Nja…

Betyg: 3,78. Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln. Pris: Okänt för 6×500 ml (denna burk var ett varuprov). Bäst före: 19SEP14.

Enligt bryggeriet: Cirka konsumentpriser 39,90-44,90 kr. / 4-pack

Flandern 14 - Stadsvandring i Leuven

Leffe-bryggeriet. Klosteröl, va?
Åter morgon, söndagen den 27 april. Jag hade sovit som en stock och kände mig acceptabelt pigg när jag gick ner till ännu en frukost centrerad kring croissanter och te.

Dagens första programpunkt var denna:
Kickbike tour Leuven: highlights, beers and breweries
Vi hade inte helt förstått riktigt hur det här skulle gå till och i alla fall jag kände en vag osäkerhet kring det hela. Det hela började med att vi lämnade ifrån oss resväskorna till hotellet.


Nå, efter en halvkilometers promenad i västlig riktning (staden är uppbyggd efter ett rutnät och koncentriska cirklar som gjorde att mitt normalt så goda lokalsinne var väldigt förvirrat om hur det hela hängde ihop) så kom vi till en kanal som mest verkade användas som kaj för fritidsbåtar numera. Här stod ett antal sparkcyklar av utomhusmodell, och Nancy (samt en kollega) som jobbar åt Leuvens turistbyrå. Hon bjöd på ett glas Kortrijk-dUtsel, champagneölet som tydligen är stadens stolthet när det gäller öl, trots att bryggeriet ligger en dryg mil nordost om stadskärnan (vilket är rätt långt i Belgien). 


Vi stod och småpratade en stund innan gänget blev komplett – Skrubbe var försenad eftersom han direkt efter gårdagens middag åkt direkt till ölfestivalen Zythos. Men nu dök han upp så vi presenterades för vår guide (vars namn jag inte minns).


Han berättade om området vi var i, Tweewaters, som länge dominerats av bryggeriet om idag är ett av världens största: AB-InBev. Bryggeriet, som räknar sina anor till 1300-talet, hette från början De Horen (Hornet) och fick namnet Artois under sent 1700-tal. Bryggeriets huvudprodukt Stella Artois har fortfarande ett horn på etiketten. Varianten Stella var ursprungligen en julöl som lanserades 1926. Och blev alltså en världssuccé.



Guiden pekade ut ett kontorskomplex på andra sidan kanalen, det var AB-InBevs kontor, jag tror det är deras europeiska huvudkontor.

Bredvid detta låt ett långt smalt vitt trevåningshus (som skymtar till höger i bilden). Det var den första delen i en omdaning av det nergångna industriområdet, ett nollenergihus som guiden berättade ansågs omöjligt att bygga.

Mannen som guidade oss pratade väldigt mycket, länge och engagerat om området.

Huset i mitten kommer att bevaras och bli bostäder.
I alla tider hade Artois-bryggeriet legat här, i Tweewater. Kanalen, som byggdes på 1750-talet, ligger norr om området. Bryggeriet klarade sig hyfsat under första världskriget, men jämnades fullständigt med marken under det andra. Det byggdes snabbt upp igen.

InterBrew - föregångare till AB-InBev.
Men anläggningen användes inte speciellt länge. Under åttiotalet byggdes ett helt nytt bryggeri upp på andra sidan av kanalen, och under mitten av nittiotalet så övergavs de sista delarna och de förföll snabbt, vilket vi kunde se.

Under tiden startade staden Leuven att planera för utvecklingen av området, det skulle i huvudsak bli bostäder åt de över 50.000 studenter som finns i staden.

Rent konkret visade sig omdaningen i det vita experimenthuset och att flera tomter rivits och sanerats under det senaste året.

Artois' vattenkraftverk är kraftigt överväxt.
Floden Dijle rinner genom staden, och gör det på ett väldigt slingrande sätt, den delar upp den gamla stadskärnan i tre öar. Under de senaste 150 åren har delar av staden byggts över vattnet, så plötsligt kunde vi se en bit flod som ratt åt ett mindre intuitivt håll.


Vi hade nu sparkat oss igenom det gamla bryggeriet och efter att ha sett en stor grön vägg hamnade plötsligt på Klein Begijnhof, en 1700-talsgränd i den gamla staden. Kontrasten mot femtiotalets industrier var brutal.

Anledningen till att staden hade en delvis rund plan var de två stadsmurar som byggts, en under tidig medeltid och en under senmedeltid. Vi stannade upp vid en bit av den äldre muren (vid Handbooghof) som var i ett rätt bedrövligt skick, kraftigt lutande och stödd av flera lager ställningar. Detta berodde på att marken var ett par meter högre på insidan än utsidan, och när delar av muren blivit delar av husväggar hade konstruktionen destabiliserats och slutligen hotat att helt rasa samman.

Mannen som guidade oss fick någonting mörkt i blicken när han berättade att staden stagat upp det hela tillfälligt, men att det sedan blivit stående så i flera år när staden, regionen, staten och EU bråkat om ven som skulle stå för renoveringspengarna.

Vi sparkade nu vidare och fick bland annat se de två hus som var de enda i innerstaden som klarat de båda världskrigen.

Nu samlades vi vid en öppen plats, nyligen invigd. Dijleterrassen. Här hade det fram till nyligen varit överdäckat men nu ett trädäck med bänkar och en liten kanotbrygga. Allt som en del av en satsning på att återskapa vattnet i Leuven. Vi fick nu ett litet glas med Wilderen Eau-de-Bière, en örtlikör med destillerad öl som bas. Till det fick vi höra en legend bakom den skulptur som fanns på platsen.

På andra sidan av floden fanns en plats där det under äldre tider hade funnits ett flertal bryggerier med namnet Ancker.

Efter ytterligare sparkcykling (där mitt år som ingenjör på ett större sjukhus verkligen betalade sig) längs smågator var vi plötsligt vid en krog mitt inne i stadens centrum. Med bryggeri.

Konceptet ”Kickbike tour” funkade? Bra! Att ha gått runt den här slingan skulle tagit flera timmar, och stora delar av vägen hade bara varit… småtrista gator så kunde vi koncentrera oss på det intressanta och sparka förbi det andra snabbt. 

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen. 

2014-05-13

Flandern 13 - De Blauwe Kater


Efter den långa och avslappnade middagen på Zarza så skulle flertalet i gänget vidare. Målet var lite oklart men det skulle drickas öl på något ställe där man kunde småprata.

De Fiere Margriet Bier Café sägs ha stadens bästa ölsortiment, men det var i stort sett fullsatt och med hög musik. Några valde hotellet, flertalet av oss gick vidare.

Studentstaden Leuven är mycket krogtät, så vi behövde bara gå över torget till nästa potentiella ställe. Vi stannade och beundrade det vansinnigt dekorerade sengotiska stadshuset, som man ju gör.

En man dök upp från ingenstans och förklarade att det minsann var fejk. ”Det bombades sönder under första världskriget och det ni ser är från nittonhundratalet” väste han fram innan han försvann igen. Jag kollade upp det där senare, och det stämmer inte. Visst, staden blev ordentligt förstörd under förta världskriget, men just stadshuset klarade sig med minimala skador. Däremot skadades det allvarligt under det andra världskriget och framsidans fasad är till största delen från 1970-talet.

Nå, efter denna historiska paus traskade till The Capital, som enligt Guinness rekordbok ska ha världens största sortiment av öl på flaska: över 3.000 att välja mellan. Där gick det inte ens att ta sig in genom dörren. Och dessutom skulle jag troligen ha valt den 3.000:e sämsta ölen i sortimentet.

Bara att gå vidare. Vi passerade nu Oude Markt, enligt guiden världens längsta uteservering. Fast jag vet inte, det säger Düsseldorf också. I vilket fall var det här som stadens studenter samlades, och det såg ut att vara full fart på såväl dansgolv som ölkonsumtion.

Efter att ha gått iväg några kvarter och in på en gård hamnade vi på så på De Blauwe Kater. Stället är egentligen två, dels ett litet ölcafé med kanske 10 bord, dels en jazzklubb. Temat var tydligt, här spelades det jazz i högtalarna och varje måndag trängde in något liveband i den trånga lokalen.

Duggregnet hade nu upphört och vi placerade oss vid ett par timma bord på den lilla innergården. Disken ställdes på ett angränsande bord. konstigt nog verkade flera av glasen helt orörda. Jaja.

Vi började prata om skillnaderna mellan att vara ölintresserad i Sverige, Norge och Danmark. Om mer eller mindre absurda lagar och bestämmelser och om villkoren för krögare.

Plötsligt dök ett sällskap upp och undrade lite förvånat var deras öl tagit vägen. Det visade sig att de som suttit borden vi slagit oss ner vid inte alls hade gått därifrån, de hade bara tagit en timmes matpaus på annat ställe. Nå, ölen deras var kvar och de satte sig med glada miner vid ett par bord inne i valvet som ledde ut på gatan.

Jag kom in på ämnet Belgien, jag hade nämligen observerat något: Förutom ett par som uppenbart hörde till en turistgrupp hade jag inte hört ett ord på franska, inte heller franska tidningar, skyltar eller anslag på franska. Belgien är tydligen mer delat än jag anat.

Jo, svarade guide Stijn, så är det. Flamländare brukade normalt besöka Vallonien någon gång per år, för att bada vid kusten eller äta på någon restaurang. Vallonerna, tyckte han, kom aldrig till Flandern. Det kom in mer turistpengar från Storbritannien än Vallonien, förklarade han.

Belgien är så uppdelat att det inte går några lokaltrafiklinjer mellan regionerna, ska man åka till ”andra sidan” får man ta tåg eller bil. Fast så är det ju av administrativa/ekonomiska skäl även mellan svenska län. Hm.

Så varför inte bara dela på det, som vissa politiska grupper vill (framför allt i Flandern)? Tja, förklarade Stijn, det var framför allt tre skäl:

Dels Bryssel, som är en blandad stad, som har samma mått av självstyre som Flandern och Vallonien. Vad ska man göra med Bryssel? Det enda möjliga vore då att bilda tre nya… länder. Och ett av dem skulle få behålla alla symboler och institutioner som jobbats fram de senaste 200 åren.

Det andra skälet var ekonomiskt. Det är inte helt lätt att driva ett litet land administrativt, exempelvis mot EU. Och han förklarade att många insåg att det inte skulle bli ett dugg effektivare eller billigare att i stället ha tre sådana administrationer.

Och så… Det verkade vara väldigt mycket jobb med att skapa länder. Och, om man skulle se rationellt på det, väldigt lite att tjäna. Speciellt som de allra mest hårdföra delningsförespråkarna var de som kändes minst lämpade för att kompromissa fram nya länder.

Jo just ja, jag hade ju köpt mig en öl: De Ranke XX Bitter som kanske inte var det fräschaste jag druckit i livet så var den i alla fall inte så jästig som ölen under dagen mer eller mindre varit. Och passade mycket bra i den svala natten.

Ytterligare prat om öl och öldrickande och hur de skiljer sig diskuterades. Stijn hade i höstas haft en liknande resa för ryska ölskribenter. De drack… mer… än vad vi gjorde.

Nå, min öl var slut och jag med. Trots allt var det här den första kvällen som jag inte var först i säng under resan.

Det blev en skön promenad i försommarkvällen. När jag kom tillbaka till mitt hotellrum så tittade jag ut genom fönstret. Inne på Stella Atrois-bryggeriet såg jag i några fönster en handfull människor i reflexvästar som åt ur sina matlådor.

När jag lagt mig funderade jag över de människor jag träffat under dagen och de som just ätit lunch under sitt skift mittemot.

Det var då jag insåg att det där med att brygga öl, det kan vara väldigt olika saker.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.

2014-05-12

Flandern 12 - Zarza

Vi hade nu minibussat klart för den här resan, och tackade vår chaufför Jan för väl utfört arbete.

Jan håller sig i bakgrunden.

När han inte körde oss så arbetade han i huvudsak med att köra omkring japanska turister i ilfart runt Belgiens sevärdheter. Mycket roligare är att åka med ölentusiaster, så därför finns företaget Belgian Beer Tours som fixar allt det praktiska för mindre och större grupper.

Nu var det dags att springa upp till hotellrummen för att lämpa av väskorna. 20 minuter senare var det åter samling i lobbyn för nästa aktivitet, mat på restaurang Zarza, en restaurang vars ledord är ”konstant förändring”.


Bakom en ganska anonym framsida fanns alltså en av Leuvens bästa restauranger med en gaffel i Guide Michelin och enligt förhandsinformationen en mycket intressant öllista. Förutom den (enligt dem själva) berömda sommar-innergårdsserveringen var restaurangen uppdelad i en fyrkantig sal och en långsmal, orangeriet. Vi blev placerade i den senare, som verkar ha varit en gång mellan två hus som fått ett glastak. De mycket bekväma stolarna var lika mycket modern fåtölj som stol och det gick inte att klaga på bekvämligheten. Dessutom underhållning i form av ett litet fönster in mot köket.

Menyerna kom in, och upplägget förklarades noggrann av kyparen. När han gått ifrån  bordet visade det sig att knappt någon förstått någonting.

Öl kom in som fördrink, det var den torra champagneölen Kortrijk-dUtsel som gjorde sitt jobb väl.

Slitna skribenter.
Okej, nu förstod vi. Antingen kunde man välja avsmakningsmenyn ”Zarza Folie” eller avsmakningsmenyn ”Zarza Zita” men utan hummer-rätten, så att vi skulle få lika många serveringar. Jag valde den senare.

I stället för att räkna upp alla rätter så hänvisar jag till menyn.

Sommelier Fredrik hade bestämt sig för ett belgiskt vin. Men vilket?
Ölen var dock en liten besvikelse. Den som fanns var god, men mycket färre sorter än vad vi hoppats på. Och utan att vara dokumenterad i någon lista. Det visade sig att (om jag fattade rätt) att restaurangen valt att tona ner öldelen eftersom kunderna föredrog öl och hanteringen av öl kostade resurser som de ville lägga på annat.

Jag drack till för- och huvudrätterna den trevliga witbieren Blanche De Namur samt mineralvatten. Det gick inte att klaga på det valet, den passade till de mest skiftande smaker.

Jens förklarade nu i detalj Belgiens postnummersystem för en förbluffad guide, vi åt och drack och hade en riktigt behaglig kväll även om energin kanske inte var 100 %.

Mellanrätt: Pressa iberico, rökt ål, rödbetskräm, vattenkrass.
Till efterrätten, byggd kring ananas och mörk choklad i olika varianter, tog jag in en flaska Westmalle Trappist Dubbel, ännu en klassiker som jobbade mycket precis tillsammans med chokladen.

Så, hur var Zarza? Det var bra. Vällagad. Vackert upplagd. Men jag tror inte att restaurangen siktade på att vara ”bra” utan ville vara ”fantastisk”. Matlagningen jobbade mycket med txturer, och de minimalistiska stundtals grafiska uppläggningarna gjorde att upplevelsen känns trendmässigt några år försenad: Det var såhär reportage från finkrogarna i Sverige såg ut 2010.

Med de reservationerna kan jag rekommendera ett besök, speciellt som priserna var relativt upplevelsen måttliga: Matpaketet kostade 54-56 € och vinpaket 24-30 € ytterligare per person.

Disclaimer: Hela resan bekostades genom ett samarbete mellan Visit Flanders, Visit Brussels, Visit Brugge och Stad Leuven Tourism. Min motprestation är att skriva om resan och ge dem statistik kring inläggen.