2014-02-09

Ännu en text om ofärskt öl

Grunden till problemet.
I veckan låg det en öltidning i postfacket. Beer Advocate Magazine, nummer 84. Tidningen som nu tryckts i färg på glansigt papper har verkligen en form, ett innehåll och en stämning som jag uppskattar, om än det kan vara lite väl stort fokus på bryggarna som personer och personligheter.

Tidningen som sådan har en väldigt fast struktur med återkommande kolumnister (jag bläddrar alltid fram till Ron Pattinssons historiska hörna först) och inslag. Ett av dessa är – passande nog – ”Unfiltered” med författaren Andy Crouch.  Rubriken den här gången är Taking a Stand Against Stale Beer och ämnet är välkänt för oss öldrickare i Europa, fast åt andra hållet:
We Americans drink far too much stale beer, all while pretending it's the best stuff on Earth. Whether it's from Belgium, Germany, Japan or just a few states away, our willingness to spend big bucks to get burned time and again has to be some form of gastronomic psychosis. 
I texten berättar Andy hur han pratat med en belgisk ölkrogskrögare som vägrade att ta in någon amerikansk öl på fat, helt enkelt eftersom den ofelbart skulle vara förstörd, sönderoxiderad, när den kom till honom.

Han argumenterar sedan för att det motsatta också borde gälla, förutom högalkoholig maltfokuserad belgisk öl. Där kunde det eventuellt vara okej att importera till USA.

I kväll tänkte jag recensera Cigar City Jai Alai.

Men den där texten har åter fått mig att fundera ölideologiskt. Och jag har problem.  Med en burk som står i kylen, en från februarisläppet.

Amerikanska IPA ska vara färsk. Färsk färsk färsk.

Och har man inte haft med den i sitt eget bagage så är USA-IPA aldrig färsk. Har jag hört, alltså.

För även om de hade ett bryggdatum påstämplat som såg bra ut så kunde man inte veta hur den transporterats. I värsta fall i en container på öppet däck i omväxlande 5° och 35° värme.

Ölen är här inte så som Bryggaren tänkt sig, och det är mycket viktigt i den personfixerade amerikanska ölkulturen.  Som en parentes har europeisk öl snarare fokuserat på lokalitet och tradition: Varumärket Falcons reklam fokuserar fortfarande på att vattnet i Falkenberg är så utomordentligt bra, ett annat öl presenteras som ”Ett småländskt kvalitetsöl från Sveriges äldsta familjeägda bryggeri”. Och åtskilliga andra äldre ölmärken skryter med medaljer de tagit på utställningar för 100 år sedan.

Men slutsatsen från de som verkar kunna är enkel: Inte dricka importerad IPA. Gammal, trött IPA.

Men här kommer mina problem: Jag verkar inte vara så känslig för den här åldringsprocessen som andra verkar vara. Okej, de burkar med Ska Modus Hoperandi och Oskar Blues Dale's Pale Ale jag drack för några veckor sedan var verkligen inget vidare.

Men annars tycker jag att de brukar vara helt okej. Och framför allt: Bättre än de svenska motsvarigheterna. För det verkar vara så att ju bättre och skickligare den svenske bryggaren är, ju säkrare kort spelar den med: Oppigårds framför allt. Väldigt väldigt bra hantverk, men inte speciellt vågat eller… Sådär furktjuice-humligt som de amerikanska kan vara. Andra verkar ha problem att få till det i så stora kvantiteter att det går att ta hem.

Och så kommer nästa problem för mig: Jag har aldrig varit där. Jag har aldrig druckit ölen på plats i Colorado, New England eller Bay Area. Så jag har ingen rätt att uttala mig i ämnat  amerikansk IPA. Jag är för snål för att åka, för glad i att köpa prylar och snabbmat för mina pengar. Min okänslighet mot de här problemen kanske bara är okunskap?

Och den där burken står där i kylen och blänger på mig.

Kanske lika bra att hälla ut.

5 kommentarer:

  1. Nej gör för allt i världen inte det. Tycker detta var en fin fin IPA. Men så är jag i grunden en öldrickare och inte en förstå-sig-påare.

    SvaraRadera
  2. Något är inte som det ska med kommentarsfunktionen. Väljer man Googlekonto så verkar allt gå bra, med kommentaren dyker aldrig upp.

    Håller med Anonym ovan, släng den inte. Tycker det är en av de godaste pale alen jag druckit :)

    SvaraRadera
  3. I agree with you in the sense that it's difficult to know how the beers should've tasted when they were fresh, but they are often still very good beers even when they're no longer deemed to be 'fresh'

    http://pilgrimandprogress.net/2013/07/19/freshness-have-we-become-obsessed/

    SvaraRadera
  4. Jag har aldrig druckit färsk IPA i USA, så hat bara svensk dito att referera till. Just Jai Alai var, sina tre månader till trots, riktigt fin dock. Kanske inte lika färsk som en nytappad Oppigårds på fat, men den har andra kvaliteter som jag tycker vittnar om att jänkarna är i framkant. Det finns en mer naturlig juiceighet tycker jag över det.

    SvaraRadera
  5. Enligt mig så smakar en tre månader gammal Jai Alai varken mer eller mindre än en Oppigårds Indian tribute, men man får betala desto mer för den. Köp en Oppigårds Thurbo DIPA för några få kronor mer än Indian Tribute om du vill ha en än humlestinnare smak. Det här är sista gången som jag köper snordyr importerad Amerikansk IPA på systemet. Framgent så kommer jag lägga mina pengar på svensk mikroöl, även om dom inte når dom höjder som det påstås att Amerikansk humlejuice kan nå upp till så är dom ändå väldigt goda och prisvärda, i synnerhet när importörerna utkräver ockerpriser för tre månader gamla Amerikanska exemplar.

    SvaraRadera