2013-08-11

4 gånger Hjulsbro Hembryggeri

Jag har under senaste tiden fått fyra flaskor öl från Reibert som (bland andra) brygger öl under namnet Hjulsbro Hembryggeri. Jag har fått följa hans maltbaserade äventyr från starten och sett en imponerande utveckling.

Det blir inga flaskbilder, inga viktade siffer-betyg eller långa utläggningar om ölen. Så var väl tanken från början, men jag inser nu att det inte kommer att bli av.

Så det här får bli bättre än ingenting. Länkarna går till respektive brygglogg.

= = =

Först ut blir My Name Is Mild, en imperial mild på 8,3 % baserad på ett XXXX-recept från 1832. Det är brygd #7 2013.

Bra pys när flaskan öppnas. Vätskan har viss köldgrumlig men är i övrigt klar. Väldigt litet och lugnt skum som försvinner iväg nästan direkt.

Doften känns… Ung. Lite jästig med veteölsliknande fenoler. Karamell/knäck men också lite lösningsmedel och någon alkohol. Vört. Har jästen dött innan den borde? Fruktessens, bananskal.

Smaken är renare, lättare och friskare. Mjuk malt med en hel del knäck, en tydlig och gräsig beska. Något brända och sträva toner. Gröna bananer och omogna tomater. Lite aceton/lösningsmedel och trä. Lätt till medel kropp. Fruktgodis i eftersmaken liksom växande strävhet. Mer av omogna frukter och råa estrar i slutet, som är relativt kort.

Kolsyran är lätt, närmast att likna vid real ale. Små bubblor. Vätskan är lätt och sträv.

Trots de underliga (jästintroducerade?) bismakerna visar den här hur lättdruckna den tidens starka mild ale var, och hur det därmed var möjligt att dricka quarts av dem. Men det är nog den behållning jag får av denna öl.

= = =

Modest IPA är en amerikansk IPA på 6,5 % brygd med korn- och rågmalt. Brygd #10 2013, buteljerad 2013-05-24. OG 1063, FG 1014. 75 IBU.

Kraftigt pys när jag öppnar, sakta växande skum som till slut kommer över flaskmynningen. Helt klar vätska, fingertjockt fast varmvitt skum. Lite skumrester på glaset.

Lätt doft med en del svåridentifierbar humle och tydlig, nästan vass, beska. Jästigt oren i början, men det försvinner iväg. Någon farin-sötma. Mintkarameller.

Smaken är … sån där som fördomar om hembrygd kan vara. Degig och jästig. Citrus i bakgrunden. Flyktig beska. Medium kropp. Orenheterna fortsätter i eftersmaken där en del alkohol dyker upp. Deg och bagerijäst i slutet liksom lösningsmedel/höga alkoholer.

Kolsyran är rätt frisk, de många bubblorna små. Vätskan har en fin mjukhet.

För oren. Troligen har jag låtit den ligga för länge i kylen. Nästa!

= = =

… som blir den färskaste av dem: Sommarsäsong, en saison på 7 % (OG 1068, FG 1003(!)), 32 IBU, Brygd #12, buteljerad 2013-07-17.

Kraftigt pys. Jag var beredd på att vätskan skulle ge sig av på egna äventyr, man vet aldrig med belgiska jäststammar, men i stället möts jag av en grumlig vätska med få stora bubblor och ett stort snyggt vitt skum.

Det finns en hel del frukter i den här doften, som i början påminner starkt om päron-isglassen Piggelin. Annars känns den fräschare än de två andra med stor mängd fruktestrar och mjukare kryddiga fenoler (hittar också lite tvål). Ren och prydlig för att vara en saison.

Smaken är på samma gång knastertorr och övergående sackarin-söt. Piggelin-smaken är tydlig även här, kanske går pärontonerna till överdrift. Kalkiga torra mineralsmaker, snabbt övergående kinin/tonic-water-smak. Lätt kryddiga jästtoner, men det funkar bra. Lätt kropp. Accelererande alkohol i eftersmaken, liksom inlagda päron. Kanske något slags svavel i slutet, som annars mest är lime-syrligt och ganska beskt.

Kolsyran är mycket kraftig utan att vara vass. Vätskan är lätt och torr, kanske lite sträv.

Inte så pjåkigt. Päronsmakerna är dock dominerande och ganska ensamma – den här blir fort tröttsam och överdrivet enkel. Jag vill gärna ha lite mer jästighet i just den här stilen.

= = =

Fjärde och sista öl för kvällen blir Stenstorpsvägen XII, en quadrupel-klon på Westvleteren 12, på 11 % (OG 1099, FG 1016). Brygd #8, buteljerat 2013-05-03.

Nästan inget pys. Helt stilla mörkbrun vätska utan skum.

Doften är fruktig med tydliga toner av torkade dadlar och lite russin. Vetemjöl och lite melass. Någon alkohol och en påtagligt kladdig sötma.

Mörk sirap-sötma i smaken. Dadlar och färsk gurka. Värmande mjuk alkohol. Lite russin och julkryddor, någonstans i närheten av klassisk starkvinsglögg. Förvånande lätt kropp. Eftersmaken har lätta toner av vetemjöl (precis som originalet), torkad söt frukt och lite alkohol. Det kommer något slags kombination av mörkt rågbröd och klor i slutet.

Mycket lätt kolsyra, men den finns där. Kladdig tjock vätska.

Jag vet inte riktigt: Den kan vara skadad av en otät kapsyl, det finns en del oxiderade toner i den här liksom hur den uppför sig. Men i grunden en intressant och välgjord quad. Kanske bäst av de fyra, jag är inte alls säker.

2 kommentarer:

  1. Imponerande utveckling? Dina betyg är ju sådär. Började det dåligt eller vad?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jämfört med de första brygderna är det bättre, men de toppar inte de (riktigt bra) öl som jag fick i våras. Jag skyller på att jag skrev ingressen innan jag öppnade flaskorna.

      Radera