2013-07-31

Oppigårds Brewers Brown

Oppigårds Bryggeri är ett stabilt bryggeri, ett sånt där som aldrig gör något dåligt. Ett man alltid kan rekommendera till andra. Alltid bra balans, alltid genomtänkta smaker.

Eller? Är Brewers Brown, deras amerikanska brown ale på 5,5 % som bygger på förra årets specialbrygd Fatboy Brown Ale, den som kommer att förstöra detta intryck? Jag har ju dokumenterat svårt för just den här stilen, så risken finns.

Färgen är djupt brun-röd (30 EBC), vätskan är klar. Det två fingrar höga skummet är beige och kompakt, det sjunker snabbt utan att lämna mycket till rester på glaset.

Doften är humlig och något besk, toner av citrusskal och torkad exotisk frukt. Kraftfull söt doft av mjölkchoklad och småkakor. Det är faktiskt en av de sötaste dofter jag råkat på från en Oppigårds-öl.

Smaken tar distinkta toner av mjölkchoklad och farinsocker. Växande ren beska, mjuka rostade ”röda” toner. Torkad frukt och aningar av citrus-skal. Medelstor kropp. Eftersmaken har något gröna humletoner och en växande smak av hasselnötter. Lite alkohol och mjuk sötma i slutet.

Kolsyran är lätt, de små bubblorna friska. Vätskan är mjuk.

Jag var på samma gång skeptisk till den här (stilen) och förväntansfull (bryggeriet). Men oron var i onödan, det är klart att Oppigårds levererar en balanserad och välavvägd ölupplevelse. Trist på den där kantiga humlen i eftersmaken bara.

Betyg: 3,76. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment maj 2013 (lagerstatus). Pris: 19:70 för 300 ml. Bäst före: OKT 13.

2013-07-30

EBBC13: Liveblogg!

Redan när jag förra året läste rapporterna från förre årets European Beer Bloggers Conference blev jag nyfiken på ”live blogging” eller ”speed dating”-inslaget. Att det handlade om att prata med många bryggare på en gång fattade jag, men jag begrep inte exakt hur det gick till.

Nu har jag varit med om det, det var den sista programpunkten innan middagen på lördagen. Bloggare satt vid bord. På ungefär samma sätt som tidigare under dagarna, med vissa omplaceringar för att få jämnare antal mellan borden. På borden sattes lappar med siffror.

Bryggare (i enstaka fall marknadsförare) hade varsin låda med ett av sina öl redo.

På en given signal fick bryggarna sedan börja hälla upp och prata om sitt företag och sin öl. Efter några minuter ropades förvarningar ut i högtalarna och när det gått 5 minuter så ringde en klocka. Bryggaren fick då raskt flytta sig till nästa bord i nummerordning. Och så började det om.

Högt tempo, alltså. Öl dracks, fakta hördes och frågor ställdes. Jag hade inte tid att ta foton, och anteckningarna är såhär 2½ vecka efteråt något… suddiga. Den här ordningen blev det för bordet där jag satt:

= = =


Harviestoun Ola Dubh 30th Anniversary Single Barrel
Fattade jag det rätt är det här en oerhört rar version av Ola Dubh som lagrats på sherryfat (men helt säker är jag inte) som gjorts för evenemanget. Vi hade ju redan hört en hel del om detta öl (länk) och sett bilder på hur det framställs.

Men som sådan är Ola Dubh en rätt liten del av bryggeriets produktion sett i volym. Som den starka premiumprodukt den är så drar den trots det in en hel del pengar och är deras största exportprodukt. Just nu expanderar de genom större lagerlokaler, främst för fatlagringen.

För några år sedan såldes Harviestoun av grundarna till Caledonian. Detta har skapat en ekonomisk stabilitet och möjlighet att tänka långsiktigt. Ägarna har visat stort förtroende för de som jobbar på bryggeriet och har inte lagt sig i den dagliga verksamheten.

Ölet? Tungt, svart, starkt, fatigt och sött. Gott, men inget jag minns som så speciellt.

Shepherd Neame Brilliant Ale
Kents största och Englands äldsta bryggeri visade upp en öl inspirerad av ett historiskt recept från tiden 1825-1855. Fast visst borde det heta Brilliant Beer eftersom det innehåller märkbara mängder humle?

Ljus som en lager, och frisk som en sådan. Lite som de golden ales som slog igenom för några år sedan; friska lättdruckna sommaröl, lite tänkta som inkörsport för lagerdrickarna. Eftersom man inte använt sin husjäst fanns inte de för Shepherd Neame så typiska aprikos-tonerna.

Däremot fanns det frukter och citrus från cascade-humle. Nörd-detalj: Under den här tiden hette bryggeriet Faversham Steam Brewery, vilket är namnet som använts på etiketterna.

På 1960- och 70-talen lades väldigt många brittiska bryggerier ner på olika sätt, hur hade just Shepherd Neame klarat sig? Lager. Bryggeriet har genom åren bryggt en stor mängd lageröl, många på licens. Indiska Kingfisher liksom egna Steinbock är två av de som räddade bryggeriet genom de svåra åren.

West St. Mungo 
Rundans mest lokala öl var långt borta från skotsk ale. Från West Brewing Company kom denna förtjusande och stilsäkra münchen helles. Jag jublade och utropade den på stående fot till konferensens bästa ölupplevelse!

West bildades 2006, och brygger enbart öl i klassiska tyska stilar, som de kiselgurfiltrerar. Förutom denna lätta törstsläckare bryggs det hefeweissen, wienerlager och German Pale Ale – en välhumlad kölsch. Senaste tillfälliga ölen var Wild West, en ofiltrerad helles.

Jag satt mest och flinade.

Ilkley The Mayan
Från Edinburgh till Yorkshire, från tradition-Bayern till experiment-Amerika. The Mayan är en imperial stout brygd med chipotle-chili och choklad. Männen från bryggeriet förklarade att man ”bryggde med amerikansk attityd och engelsk kunskap” vilket till exempel avspeglas i för stilen måttliga 6,5 %. Ölet var mycket balanserat med subtilt heta kryddor och rökighet, men också massiva mängder mörk choklad. Gott.

Ilkey Brewery Co. har i sin nuvarande inkarnation funnits sedan 2009, och storsäljaren är är Mary Jane, en öl i den så heta stilen session IPA. Fullsmockad med amerikansk humle och 3,5 % alkohol. En öl jag väldigt väldigt gärna skulle vilja se på livsmedelsaffärernas hyllor!

Badger Roaming Roy Dog
Sommarens specialbrygd från Dorset-bryggeriet Badger är en porter aromhumlad med Galaxy på 7,5 %. En rejäl porter med kryddiga syrliga toner och en bra beska. Vi kom att prata om export, de berättade att de jobbade för att öka kapaciteten och inrikta sig mer på export. Just nu exporter de keg ales till Sverige men i en ganska begränsad skala.

De fick samma fråga som Shepherd Neame, om hur de klarat de svåra åren. Svaret var att de var och är ett familjeföretag som kunnat anpassa sig efter förutsättningarna. Kedjan av pubarna har kunnat jämna ut ekonomin en del. Och att de varit envisa.

Traquair Jacobite Ale
Traquair House skulle jag besöka dagen efter, och det kan ni läsa om här. Detta öl är inspirerat av ett recept från 1700-talet och bryggs med korianderfrön. Det är en mycket mjuk och avrundad öl, kanske kommer det från den långsamma primärjäsningen i öppna träfat. Alla deras öl humlas med 100 % East Kent Golding.

Innis & Gunn Orlosso Cask
Rachel från Innis & Gunn har ”Sensory & Quality Manager” på visitkortet och var den som använde flest ord under sin presentation. Jag blev väl inte omvänd från min skepsis, speciellt inte som denna starkvinslagrade öl uppvisade samma intensiva sötma och smörighet som deras öl brukar göra. Jag frågade om det senare, använde de någon speciell jäst för att så så mycket diacetyl i ölen? Svaret var att de inte alls hade det i grundölet, det kom enbart från den speciella fatlagringsteknik de utvecklat.

Jag var inte helt med i allt som berättades, men jag tror det handlade om att de höll på att ta fram en ny serie öl som skulle vara lagrade på ekchips, och en lager som inte skulle vara fatlagrad. Men lita inte på vad jag skriver i frågan.

Toccalmatto Surfing Hop
Raskt vidare – nu till Italien. Och kvällens enda DIPA, en annorlunda sådan på 8,5%. Humlen var Amarillo, Summit och Warrior. Men det speciella med receptet var malten, den har bryggs med flera sorter belgisk specialmalt som ger en Digistive-kex-liknande sötma. Humlen har tillsatts sent, vilket skapar en ganska mild beska men stor fruktighet. En stor öl.

Italien har ingen stor öltradition att falla tillbaka på, vilket skapar en stor frihet för bryggarna att göra en öl som smakar exakt som de vill utan att oroa sig för att den inte ska passa in i något fack.

Jag frågade bryggaren (och ölbloggaren) Bruno från Ticcalmatto om de märkt av  finanskrisen. Det hade de egentligen inte, deras öl är lyxprodukter som köps av entusiaster, som snarare sparar in på ”vardagsvinet” än slutar köpa deras öl. Dock, tillade han, är det generellt svårt att göra affärer i Italien. Allt måste gå via personliga kontakter och rätt vägar. Men så har det alltid varit.

Inveralmond Blackfriar
Sist ut för oss blev denna skotska ale på 7 %. ”En klassisk öl med en twist” förklarade bryggaren, genom att jäsa den extra varmt går den från OG 1,066 till FG 1,012 och resultatet blir torrare än brukligt för stilen, samtidigt får man fruktiga toner från jästen. Trevlig. God till lagrad ost, påpekades det.

Inveralmond Brewery startades 1997 av ett gäng hembryggare.

= = =

Ja, så ringde klockan för sista gången. Vi vid borden kände oss utpumpade, men det var ingenting mot vad de som sprungit runt och presenterat – flera av dem märkbart andfådda.

I och med detta är min rapportering från EBBC13 avslutad. Och det är inte utan att jag har lite ömma fingrar just nu.


Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.

EBBC13: Ölbloggarläget i världen.


Tredje passet under European Beer Bloggers Conference-lördagseftemiddagen var en presentation av den enkätundersökning som arrangören Zephyr Adventures gjort under våren 2013.

Inbjudna till undersökningen var de över 2.000 bloggar som registrerat sig på konferensernas hemsida.Här finns allt mellan okommersiella konsumenter och bryggeri-interna bloggar representerade.

Formuläret har med vissa ändringar använts under flera år, så man kan se trender komma och gå i dess siffror.

Den typiske bloggaren, enligt de 260 som svarade, en medelålders amerikansk man som bloggar för sitt eget nöjes skull.

Nå, de stora förändringarna som man kunde se mellan 2012 0ch 2013 var att själva bloggposterna blivit allt färre men också allt längre, något jag själv känner igen mig i.

I stället har de sociala medierna kommit in som ett viktigt komplement till bloggen. Även här känner jag väl igen mig: Om jag har någon fundering på några få meningar skriver jag det på Facebooksidan i stället för här på bloggen.

Twitter är den vanligaste plattformen, följd av Facebook och långt ner i procent Google+. Bäst effektivitet anses (med stor marginal) Twitter ha.

Något jag funderat på genom åren är om det går att försörja sig som ölbloggare, något flera svenskar försökt sig på genom åren. Även på ett internationellt plan är det en svår väg att gå: Om man ska göra pengar på en blogg så är det inte via banner-reklam som pengarna kommer in, utan genom att skriva och sälja böcker.

Andra sätt att få in pengar är genom att vara konsult till krogar och bryggerier, att sälja sina kunskaper helt enkelt. Oavsett källa var det bara drygt 1 % av de som svarade som fick in pengar som liknar en lön på sitt bloggande och kringaktiviteter.

Jag fick ibland känslan att i alla fall delar av den här enkäten är ett sätt för konferensen att göra reklam för sig själv: ”De som är med på våra arrangemang får fler läsare och mer pengar!” Nåväl, den som är intresserad av detaljerna kan läsa den här.

Efter presentationen av undersökningen blev det en diskussion kring resultaten, men också en sammanfattning av läget för konferensen inför kommande år. Vi fick veta att SABMiller inte längre hade möjlighet att jobba med resestipendier på det sätt man gjort, vilket i sin tur gjorde den europeiska konferensens existens osäker.

Olika alternativ diskuterades, bland annat att enbart hålla konferensen i USA eller att hitta andra sätt att finansiera den europeiska delen. Förslag på platser framkastades, Storbritannien har fördelar som bra kommunikationer och många etablerade mindre sponsorer. Men även Norden och Tjeckien kan vara alternativ.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer

EBBC13: BrewDog och sociala medier


Skotska BrewDog är det bryggeri, i alla fall i Europa, som mest självklart använt sig av sociala medier för att marknadsföra sig. Den som ansvarar för detta sedan ett halvår tillbaka är Sarah Warman, eller BrewDogSarah som hon heter på Twitter. På European Beer Bloggers Conference skulle hon berätta om hur de jobbade och komma med lite konkreta tips.

Vi fick se en matris av ikoner (den på bilden) där hon förklarade att detta var just nu de 9 viktigaste sociala mediesiterna. För att ha koll bör man finnas på alla och vara så aktiv att man snabbt kan bemöta det som sägs om företaget och produkterna. Eller inte, den fin gräns att balansera på. De har var och en sina egna skrivna och oskrivna regler, och olika målgrupper. Vissa mer lätthanterliga, andra svårare. Målgrupper kan flytta på sig och fokus ändras över en natt.

Så de råd som gavs gäller just nu, sommaren 2013 med ett brittiskt perspektiv.

Lite exempel togs upp:

Har du en publik fysisk plats (restaurang, bar, bryggeri som tar emot besökare)? Då bör du finnas på Foursquare. Rese-recensionssiter som Trip Advisor kan också vara livsavgörande.

Vill du ha kontakt med nätverkande kvinnor, gärna med akademisk bakgrund? Bästa stället då är Pinterest.

Evenemang på gång? Ska du säga något med lång livslängd? Facebook.

Partysugna ungdomar (i olika åldrar)? Instagram.

Early adopters och/eller medelålders akademiker i Nord- och Sydamerika? Google+.

Har du något som du vill nå ut med direkt, eller få snabb respons på, men som kanske inte behöver ha någon livslängd? Twitter.

Blogg och hemsida? Ett arkiv där de verkligt intresserade kan söka upp information i efterhand.

Vi fick ett väldigt konkret råd: Blanda aldrig ihop medierna! Retweeta aldrig till Facebook, lägg aldrig upp en Instagram-bild på Pinterest, länka aldrig ett Facebook-arrangemang på Twitter.

Nu fick vi se film, där Sarah sedan berättade om den första kampanjen hon varit med och orkestrerat. BrewDog tyckte inte att deras ljusa lager fungerade speciellt bra. De flesta andra bryggerier hade lagt ner, skapat en pilsner i stället med nytt namn och skickat ut lite informationsmaterial till de berörda. Men…

Kampanjen startade 1 april på Twitter och Instagram, och senare Facebook där BrewDog-grundarna förklarar sig tröttnat på Craft Beer och i stället ska sälja en ljus lager, Fake Lager. Något senare visas bilder upp där resten av personalen protesterar mot detta.

Bild: BrewDog

Det hela till synes lite klumpigt genomfört. ”Hö hö hö skoj aprilskämt, kul namn, typiskt BrewDog!” tyckte många – inklusive mig.

Så blev det 2 april och en  film lades upp på YouTube och länkades till från de andra plattformarna. De skulle verkligen lansera Fake Lager.

Ölen var alltså inget aprilskämt, vilket diskuterades i flera dagar på Twitter.

Helgen en vecka senare. BrewDog proklamerar ”National Crap Beer Amnesty”, de som lämnar in en annan lager till en av deras barer fick ett glas Fake Lager i utbyte.

Vilket även det skapade retweets och diskussioner på olika forum och media. I verkligheten byttes cirka 60 öl ut, ett mycket lågt pris för all uppmärksamhet detta skapats. Speciellt som fortfarande bara testbatchar av ölet producerats.

Så blev det tyst ett tag. Men, under förra veckan så dök det upp en film som visade vad som hänt med de öl som lämnats in under amnestin:



Under kommande veckor kommer pilsnern också att lanseras i barer och butiker, och i och med det har den här halvårslånga introduktionsdelen av kampanjen nått sitt slut.

Att göra en så lång och komplex kampanj är ingen lätt sak, speciellt inte när man måste väga in att BrewDog-varumärket står för en spontan, ärlig och lätt anarkistisk känsla. Men det betyder också att det går på några sekunder att vända en kampanj som inte visar sig fungera.

Det är ett imponerande genomfört jobb.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.

Ölprovning: Storsäljare 2013


En anonym typ kommenterade mitt inlägg om ölprovningen Favoriter 2008 och undrade vilka öl som var med på den andra provningen Favoriter 2013 som Bobo körde den 29 juni.

Här är den lista jag fick från öl-admiral Bobo inför den provningen. Ordningen är inte nödvändigtvis efter antalet sålda liter.
Som utlovat: Inget svenskt, inget belgiskt.

2013-07-29

EBBC13: Fatlagring på Harviestoun


Fredagens tredje punkt på agendan var den jag på pappret tyckte lät minst intressant: ”Whisky Barrel-Aged Beers with Harviestoun brewer Stuart Cail”. Fatlagrad öl blir sällan så gott, och hur fatlagring går till vet jag ju… Men när det var klart hade jag fått höra en av de intressantaste och mest lärorika passen på European Beer Bloggers Conference.

Stuart började med en kort historik över Harviestoun Brewery, det lilla skotska bryggeriet som var ett av de första att ta in amerikanska influenser på nittiotalet. Och kom snabbt in på den kraftiga portern Old Engine Oil, grunden för deras fatlagrade öl.

Initiativet kom egentligen från deras amerikanska importör, kring sekelskiftet. Fatlagrad imperial stout hade kommit på modet. De tyckte att det kunde vara säljande att ta en skotsk öl och fatlagra i skotska maltwhiskyfat i Skottland. Bryggeriet var skeptiskt, men Old Engine Oil Special Reserve blev direkt en stor succé i USA.

Och på den vägen är det. Det blev snart en serie av öl, som fick det gaeliska namnet Ola Dubh och som genom åren kommit i många olika varianter.


Vid borden stod nu en av deras öl, Old Engine Oil Engineer's Reserve Blackest Ale. Det är en upptrimmad (men inte fatlagrad) version av deras mörka öl, nu på 9 % och ursprungligen brygd för den amerikanska marknaden. Trevlig, även om jag föredrar den vanliga.

Nu har jag en minneslucka: Jag tror vi också fick ett smakprov av någon Ola Dubh men jag har inte noterat något, eller tagit några bilder. Vi borde ha fått det, tycker jag.

Fatlagring av öl har blivit mycket populärt, och även om whiskyproduktionen gjort detsamma är det en stor brist på fat i världen. De som innehållit whisk(e)y har gjort det i allt mellan 3 och jättemånga år, det är en marknad som kräver goda kunskaper i att spå framtiden.

Samtidigt är det så, enligt Stuart, att när folk börjar få pengar i välden så börjar de först av allt att köpa kött och whisky – marknaden i länder som Indian och Kina har exploderat, inte bara i färdig whisky utan även i begagnade fat. Så de köper upp alla fat de kan få tag i. Samtidigt som skotska bryggerier köper upp en hel del amerikanska använda fat så gör även bryggerier detta.

Nu har Harviestoun varit med så länge och skapat sådana relationer med destillerierna att de nyligen kunnat skriva ett tioårigt avtal med Highland Park där de kommer att få förstahands-tillgång till deras tomma fat. Vilket gjort deras framtid lite lugnare.

Faten som kommer från destillerierna är de som är utslitna och inte går att använda mer. Här kommer Old Engine Oils höga restsötma till hjälp, ölet kladdar igen små springor som kan ha uppstått.

Optimalt är att öl kommer i fatet så fort det går, annars finns det en risk att virket torkar och fatet blir oanvändbart. Idealt samma vecka. Men eftersom det inte exakt går att förutse exakt när whiskyn är klar, så det är en överraskning när faten är klara och hur många som dyker upp. Eller vilken historia de har.

Så ibland har bryggeriet ingen öl färdig när faten kommer. Då får man försöka hålla faten i skuggan och spola dem med vatten. Faktum är att den del av faten under senare år har fått stå ute även när de varit fyllda med öl. Detta avhjälps nu genom det köp av grannlokalen som nyligen genomförts.

När ölet lagrats klart, tror det handlade om några veckor i normalfallet, så töms fatet. De återfylls inte, av flera skäl. Dels är fatet ofta i dåligt skick rent mekaniskt när det kommer och håller helt enkelt inte för mer. Dels så var de oroliga över att mindre trevliga mikroorganismer kunde sätta sig i väggarna och infektera ölet. Visst kan man tvätta, men då tvättar man bort karaktären i fatet.

Sedan? Tja, de mindre trätunnorna passar finfint som blomsterlådor eller dekorationer. En del hade sålts till pubar som använder de större varianterna som bord. Och, som Stuart påpekade, det luktar jättegott om den öppna brasan om man eldar med ekfat.



Sedan blev det en del del frågor från publiken. Jag ställde en som jag fått från er läsare en gång i tiden: ”Varför står det olika saker på Old Engine Oil-etiketten? Porter, black ale, stout, dark beer?” och svaret var att det bestäms av importörerna. På vissa marknader säljer ett ord bättre än de andra och då skriver man ut det.

Någon annan undrade om Highland Park inte varit intresserade av en whisky lagrad på ölfat? Det var inget som kändes aktuellt: Om fatet skulle klara den behandlingen så fylldes det i stället direkt med ny whisky.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.

EBBC13: Invigningstal med Garret Oliver


Invignings- och huvudtalare på European Beer Bloggers Conference var Garrett Oliver, bryggmästare och ansikte utåt hos Brooklyn Brewery. Dessutom författare och allmänt ett språkrör för god öl.

Han började sitt anförande med att berätta om läget för en öldrickare i USA under tidigt åttiotal. Inte roligt. Speciellt som han rest runt och varit både i Bayern och England och insett vad amerikanerna gick miste om.

Sedan blev det film, han visade det här klippet som ett australiensiskt bryggeri gjorde i våras. Har du inte redan sett den, gör det.


Ja. Man har väl hört en hel del av det där. Och, med lite rodnad, sagt en del av det där själv.

Garrett gick sedan vidare till en tes jag läst från  honom tidigare: En öl är bara en bra öl om du kan namnge bryggmästaren. De stora industriella bryggeriernas bryggmästare heter ”pengar”.

Jag håller inte med, utan tycker att det till slut är själva ölen som är viktig.

Nå. Han pratade om skillnaden mellan hur öl och vin marknadsförs, något jag skrev om här.

Till slut kom lite pikar åt just vinvärlden, då han påpekade att champagneflaskan ursprungligen är en ölflaska, och att Champagne oftast är en cocktail på vin och socker.

Garrett är en fantastisk talare, och det är alltid lika intressant och spännande att höra honom tala.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.

2013-07-28

Amager - The Sinner Series - Wrath

Wrath från Amager Brygghus är en rödvins-fatlagrad saison på 6,5 %, den ingår i The Sinner Series som med sju öl ska illustrera dödssynderna.

Färgen är brun-bärnsten (25 EBC), vätskan är klar. Det tre fingrar höga skummet är beige och luftigt. Okej hållbarhet och en hel del skumrester på glaset.

Doften är jästig och något syrlig. Alkohol, lösningsmedel, gröna äpplen och lite röda bär. Den är oborstad, som den ska vara.

Smaken är rå med lösningsmedel, nymålad lackfärg och alkohol. Jäst, röda frukter och syrlighet. Trä och bittermandel. Medelstor kropp. Eftersmaken har ännu tydligare alkohol, gröna växter och nysågat virke. Den är rätt torr. Bittermandel och knäck i slutet.

Kolsyran är kraftig; bubblorna stora och kortlivade. Vätskan är torr.

Nej, jag vet inte om det är grundölet eller fatlagringen som skapat de här märkliga kemiska spretiga smakerna. I vilket fall gillar jag den inte, sämst hittills i serien.

Betyg: 2,8. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga nyheter juni 2013 (lagerstatus). Pris: 54:90 för 500 ml. Bäst före: 05 2016 (batch 459).

EBBC13: Att skriva om drycker


Föredrag nummer två under lördagens session under European Beer Bloggers Conference hade jag sett fram mot: Titeln var ”Drinks Writing: When Every Word Counts” och föreläsaren Susanna Forbes, som skrivit om drycker i diverse media under många år. Under senare år har arbetet till största del handlat om DrinkBritain, en bransch-site om alla som tillverkar drycker i Storbritannien.

Just det här med skrivar-teknik är något som jag känner som ett stort hål i min kompetens, så jag hoppades på många konkreta råd.

Nu blev det tyvärr inte så. Det mest användbara hon berättade om var den omvända pyramiden: De första raderna i en artikel/bloggpost/etc är viktigast och det är där man ska lägga ner sin kraft. De sista styckena är det nästan ingen som läser (aktivt). Det senare känner jag faktiskt igen mig i, om det är en text som inte lyckas engagera mig så skummar jag mest igenom slutet efter något slags slutsats eller sammanfattning.

Annas så var det en hel del prat om hur hon just nu var engagerad i att marknadsföra de brittiska vingårdarna. Och tog upp att människoöden engagerar mer än siffror och tekniska fakta.

Tja, sen minns jag inte mer från det passet. Mer än att en del handlade om att öka läsarkretsen och nå ut till fler på olika sätt och därmed öka reklamintäkter eller uppdragsgivarens nöjdhet.

Senare tillägg: Visst ja, vi fick ett mycket konkret råd: Om du har en blogg, skaffa ett konto på Google+ och registrera dig där som författare till bloggen. Lägg till en ansiktsbild på dig som profilbild på Google+.  Då kommer din bild att visas på sökresultaten på Google, och även om du är först 6-10:e träffen i listan kommer folk att följa din länk oftare än inte.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.

EBBC13: Middag med Williams Bros. och Fyne Ales


Lördagskvällen på European Beer Bloggers Conference, och därmed avslutningen av den egentliga konferensen, bestod av en middag med (mer eller mindre) traditionella skotska maträtter. Till varje rätt skulle det också drickas två öl, ett från Williams Bros. Brewing Company och ett från Fyne Ales. 100 % skotskt alltså.

Klicka för större bild.
Middagen började med att Craig William och Chris Black från respektive bryggeri berättade om sina bryggerier och tankarna bakom vad de brygger. De återkom sedan inför varje del av middagen och berättade om ölen och hur de tänkt sig parningarna.

Sedan kom förrätten in.


Jag har aldrig ätit haggis förut, men hört att det är som en stabbigare pölsa. Jag antar att det här sättet att servera den inte riktigt är det mest klassiska. Men det var riktigt gott och jämförelsen med pölsa relevant. Pölsa med rotmos och sås.

Fyne Sanda Blonde är i stilen en amerikansk blonde ale med Citra, och de cirussyrliga tonerna passade utmärkt till maten och slog sig snyggt igenom de feta smakerna.

Williams Bros Fraoch, bryggeriets mest kända öl bryggd med bland annat ljungskott i stället för humle. Funkade också bra, här lyftes matens sälta fram mer av de kryddiga tonerna.

Huvudrätten fick mig att klia mig lite i huvudet, det var nämligen två små huvudrätter vid sida om varandra:


Något förvånande låg de i ungefär samma del av smakspektrumet med mjuka försiktiga och något söta smaker.

Fyne Jarl är en av bryggeriets nyare öl, en sommar-blonde med både humle från England och Nya Världen. Och en riktigt bra modern bitter på 3,8 %  Mjuk och följsam lyfte de fram de milda smakerna från maten utan att ställa sig i vägen…

… vilket Williams Bros Citra Sitka definitivt gjorde. Om jag fattade rätt är det här en experimentbryggd där man lagt granskott i vörten och sedan vräkt på med Citra som torrhumle. Allt annat än subtil tog den över alla smaklökar med sina feta smaker. Lite som att tugga på ett par doftblock med citron och skog.

Jag började faktiskt känna mig lite lagom mätt och belåten då efterrätten kom in.


Jag har läst recept på Cranachan, men kunde inte innan riktigt greppa hur mastig denna dessert var. Och hur god. När jag ätit på tok för mycket av den kändes det som om magen skulle explodera.

Till denna inte helt lätta (häpp!) smakkombo hade bryggerierna tagit helt olika angreppssätt, båda modiga:

Fyne Superior IPA, en dubbel-IPA på 7,2 % med såväl ordentlig beska som sötma och en hel korg exotisk frukt. Och så Stravaigin, ett samarbete mellan Williams Bros och amerikanska Stillwater Artisnal Ales. En kryddad Saison, med gott om funkiga belgiskt jästiga smaker.

Vilken öl som funkade bäst? Nja, jag hittade ingen självklar vinnare. Bra öl båda två på sitt sätt, men de lyckades inte skapa något mer än sina beståndsdelar. Kanske att Stravaigin funkade lite bättre, det var i varje fall en bättre eftermatenöl än DIPAn.

Men i stort tyckte jag att Fyne Ales vann det här slaget. Deras öl visade större lyhördhet och skapade bättre slutresultat, även om ölen i sig inte var lika äventyrliga som de från Williams Bros. I det hela en lyckad kväll med god mat och spännande diskussioner vid borden.

Efterhäng i baren.
Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer

2013-07-27

Ölprovning Storsäljare 2008


När det hela bestämdes i våras så var det tänkt att den här provningen skulle vara den andra i en serie om två. Först skulle årets storsäljare provas. Sedan skulle samma provning göras med de öl som sålde bäst under den första tiden i De Klomps liv, vintern 2008-2009.

Olika omständigheter gjorde att jag inte kund hålla Storsäljare 2013, men Bobo tog i sista sekund över detta evenemang för omkring en månad sedan.

Efter räknande och studier av gamla leveranssedlar kunde jag jag hålla provningen med temat Storsäljare 2008. Krögare Take satt dessutom i publiken och berättade detaljer från gårdagen.

Listan är i provningens ordning, inte nödvändigtvis någon topplista. 
  1. Krušovice Imperial. En vanlig tjeckisk lager på 5 %. Blommig och lagom besk. De Klomp måste ju ha en sådan. Den sålde dock inte alls så mycket som väntat, men har en mycket trogen publik. När den ett tag byttes ut mot Budweiser Budvar försvann de, och återkom samtidigt som ölen. Varför just Krušovice valdes? Det var den som dåvarande huvudleverantören Galatea hade i katalogen.
  2. Nils Oscar Kalasöl. Märzen på 5,2 %. I början såldes massor av Nils Oscar-öl. Och mest av dem alla Kalasölen, denna mjukt rostade törstsläckare. För ett år sedan slutade den vara en del av deras fasta sortiment ”Alla säger att de älskar den men ingen köper av den”. Nu är det en tillfällig gäst som då och då dyker upp på fat. Som idag.
  3. Vedett Extra White. Witbier på 4,7 % från Duvel Moortgat. Den ständiga musselölen, och en fin kryddig sommaröl. Ett tag utbytt mot Budels Witte Parel, en öl som inte var speciellt god och som förvandlades till klister om man inte skakade fatet flera gånger om dagen.
  4. Maredsous 6 (6 %)
  5. Maredsous 8 (8 %)
    Ytterligare två öl från Duvel Moortgat, båda lanserade som klassiska klosteröl 1963. En ren lätt och frisk, en mörkare kraftigare och maltigare. Båda funkar, nu och då. Såldes under första året i enorma mängder. Troligen var De Klomp den krog i världen som sålde mest Maredsous-öl under den här perioden. 
  6. Duvel (8,5 %), en belgare till? Ja, så var det då. Det här är en spännande öl, en mix mellan det belgiska, en stark ljus lager och en brittisk ljus strong ale. Frisk, besk och förrädisk. 
Jo, ungefär så här såg det ut: Belgare och svenska småbryggerier. Väldigt lite amerikanare och inga danskar. En annan skillnad är att storsäljarna då sålde mycket mer än de som sålde lite. Idag är det mycket jämnare mellan dessa.

Kommande provningar:
  • 3 augusti -Angelicas favoriter med Angelica
  • 10 augusti - Veteöl med Bark
  • 17 augusti - Inspirerat av Belgien med Björn

WBBC13: Paneldiskussion

Lördagens första pass på European Beer Bloggers Conference var en paneldiskussion. Titeln var ”Beer Blogging Around the Globe”.

Nej jag lyckades inte ta någon skarp bild.
De som skulle prata var
Reuben var också den som höll samman det hela.

Det startade med en genomgång av läget för ölbloggande i de olika länderna. Det blev på sätt och vis också en genomgång av läget för öl i de olika länderna.

Norge har en mycket strikt marknadsföringslagstiftning, vilket gör att fristående bloggar är det enda sättet för konsumenter att läsa om specifika ölsorter, eller ens se bilder på ölflaskor. Norge har både etablerade småbryggerier och flera nystartade är på gång. Det finns ett antal både etablerade och nya ölbloggar i landet.
Polen är något mindre moget, men här finns en spirande skara av såväl småbryggerier och pubbryggerier, USA är en stor inspirationskälla samtidigt som man försöker återupprätta de traditionella stilar som inte klarade 1900-talets politiska och ekonomiska omvälvningar. Det finns en handfull polska ölbloggar. Det finns stor potential: Genomsnittspolacken dricker över 100 liter öl om året. Samarbeten mellan hembryggare och kommersielle bryggerier är allt vanligare.

USA är tveklöst föregångslandet inom ölbloggande. Samtidigt är det ett väldigt ojämt land där vissa delar var de mest uppkopplade i världen, medan andra (speciellt i nordväst) knappt har modemuppkoppling tillgängligt. Samma ojämnhet märks i ölets utveckling: Det är skillnad på Colorado och Alabama…

Det märktes också att Elspeth var den i panelen försörjde sig på skrivande och föredrag, hon gick igenom bloggvärlden i ett kort presentation på storbildsskärmen. Bloggarna kan delas upp i obetalda (citizen bloggers, ungefär 1.200 stycken), sponsrade och industribloggar (flera hundra). Generellt har alla bryggerier minst en blogg, ofta flera och spökskrivare förekommer här och var.

Nya lagar har gjort det något svårare för de sponsrade bloggarna, eftersom man numera måste tydligt ange om man får betalt och av vem. Speciellt gäller detta om man skriver en positiv recension, vilket kan ses som dold reklam.

Irland är enligt Reuben ett av de västeuropeiska länder som ligger längst bak i den nya ölvågen: Antalet småbryggerier är litet, liksom antalet bloggar även om det växer. Det är också en liten värld där alla (bloggare, bryggare, distributörer, krögare) känner varandra. Vissa känner en oro för att detta leder till att brister och problem sopas under mattan.

Tomasz bjöd på öl!
Polske Tomasz var den som pratade mest. Han håller på att gå från att vara en ”civil” bloggare till att bli en kommersiell bryggare och bjöd på två av hans senaste öl, en AIPA vd namn Kugar och en välhumlad rököl som jag inte minns namnet på. Båda var hyfsade men rätt råa och opolerade. Röken i den senare kändes som att tugga på en skogsbrand.

Nu kom det frågor från publiken.

Varför bloggar de om öl? 

Gemensamt var en passion och en kärlek till öl och framför allt till den nya tidens småbryggerier.

För Christer handlade det delvis om att sprida kunskap om öl i ett land där bryggerierna själva inte får göra det.

Reuben var inne på samma linje men där norska bryggerier begränsas av lagar så är det ekonomin och tillgängligheten som är svår i Irland: Nästan alla krogar är uppbundna till de stora distributörerna och det är där som öl dricks.

Tomasz förklarade att kunskapen om öl är generellt låg i Polen, alla känner till de stora lagermärkena, med inte så mycket mer.

De bloggar alla på engelska. Varför?

För Reuben och Elspeth var valet inte så svårt. Både Christer och Tomasz berättade att de valt att skriva på engelska främst för att nå ut och missionera om de lokala bryggerierna för en internationell publik för att hjälpa ut dem på en större marknad. Som ett steg i detta hade Tomasz nyligen börjat med videorecensioner på sin blogg.

Hur ser framtiden ut? 

Alla fyra var väl överens om att de rena recensionerna kändes allt mindre intressanta. Framtiden låg mer i intervjuer, branschbevakning och mer genomarbetade artiklar om stilar, bryggerier och personligheter. Mer film är också en trolig väg framåt.

Hur ser myndigheterna på det ni gör?

Elspeth förklarade att myndigheter både på delstatsnivå och  på federal nivå allt mer tittar på bloggar som är något annat än vad de utger sig att vara och får betalt för att skriva ”redaktionell reklam”.

Reuben hade inte hört eller märkt att någon alls brydde sig. Samma gällde Tomasz.

Vad gäller Norge berättade Christer att det var väldigt osäkert hur en blogg om alkohol egentligen betraktades ur ett juridiskt perspektiv, men att ölbloggarna försökte att vara öppna, neutrala och måttfulla. Hittills har det gått bra.

Skarpare, men kornigt.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer

2013-07-26

Harboe Sommaröl

Igår var frugan förbi Netto, en blixtvisit för att köpa glass (jag satt kvar i bilen och lyssnade på Vetenskapsradion Forum om vintersportmode).

När hon kom ut hade hon köpt med sig en burk tvåkommaåtta, en i raden av Nettos många säsongsöl från Harboe Bryggeri. Den här hette Sommaröl och, tja, är en ljus lager på 2.8 %.

Ett lätt fräsande uppstår när jag häller upp ölen. Färgen är ljust, ljust guld (6 EBC), vätskan klar. Det tre fingrar höga skummet är varmvitt och sjunker ner utan att lämna några rester på glaset.

Doften är söt och instängd. Avslagna toner av metall och deg.

Smaken är medelsöt och blaskig. Deg, smöressens, aningar av kemisk beska och lite metall. Lätt kropp. Margarin och krut i eftersmaken, majs och grönsaker i slutet.

Kolsyran är lätt till medel, de medelstora bubblorna kortlivade. Vätskan är vattnig och aningen torr.

Tja, en blaskig budget-folköl. Jag fick exakt det jag väntade mig.

Betyg: 2,01. Tillgänglighet: Dagligvaruhandeln. Pris: Okänt. Bäst före: 08052014.

2013-07-25

Snabbrecension: Sierra Nevada Pale Ale


Oj, en öl ur korgen jag fick från mina kollegor på Saab. På tiden. Samtidigt ska jag prova IPA-glaset. Med en APA. Totalt craaaaazy!

Pale Ale från Sierra Nevada Brewing Company är en av urtyperna för den moderna pale alen. 5,6 % är den på och den första som använde Cascadehumle på ett sätt som den egentligen inte var tänkt för: Som aromhumle och torrhumle.

Jag recenserade den i november 2004, då jag gav den 3,9 i betyg och använde ordet ”nice” flera gånger i sammanfattningen.

Klar mörkt guldfärgad vätska. Stort varmvitt luftigt skum som sakta faller ner till ett tjockt lock.

Doft: Mjukt maltig, lite dammig. Gröna blad och omogna bär. Viss beska. Citrusskal, framför allt citron. Brittisk gräsighet.

En försiktig, åter brittisk maltighet finns i smaken. En del lätt rostade toner och avrundade toner av citrusmarmelad. Len och ganska lätt beska. Långt bak finns något slags exotisk frukt. Men än mer av rågbröd (hålkaka). Medelstor kropp. Beskan växer något i eftersmaken, och den blir renare. Lite smörkola. Slutet innehåller en lätt citronsmak liksom lite sött vetebröd.

Kolsyran är medelstor och friska små bubblor kittlar tungan. Vätskan är medelmjuk.

Ja: Den är trevlig och snäll och visar upp en amerikansk humle som inte stör eller förstör. Välgjord, balanserad och elegant utan att ha någon större komplexitet. Hade jag fått den här blint hade jag gissar på en modern pale ale från något nytt brittiskt bryggeri.

Mycket har hänt under de 9 år som gått sedan min egentliga recension. Och även om det här fortfarande är ett mycket bra öl så har den idag en helt annan konkurrens att bli jämförd med.

Skissbetyg: 3,45. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment. Pris: 23:90 för 355 ml. Bäst före: 13/02/14.

EBBC13: Att bli ölsommelier

Ölsommelier. Det kanske inte är ett ord som är så vanligt eller naturligt för oss svenskar. Men i Storbritannien satsas det nu på denna titel.

Sophie Atherton är den första kvinna som kan kalla sig ölsommelier, detta efter att ha genomfört flera utbildningar och klarat några prov. Om detta handlade en av lördagens föreläsningar under European Beer Bloggers Conference.

Bakom titeln, proven och utbildningarna står branschorganisationen Beer Academy, som är en del av The Institute Of Brewing & Distilling.

Så vad är då en ölsommelier? Om den klassiska (vin)sommeliern är någon som arbetar med att optimera vinupplevelsen för gästerna på finare restauranger, och att köpa in dessa viner så handlar ölvarianten snarare om att vara en ölkunnig person som kan propagera för ölets förträfflighet i olika sammanhang. I reklammaterialet står en sammanfattning av fördelarna med titeln:
You will become an ambassador with the knowledge, communication skills and, most importantly, the passion to inspire people to discover, respect and enjoy our national beverage. 
Sedan sticker de i samma folder inte under stol med att de erbjudna utbildningarna (det här är den längsta och dyraste) har som mål att öka lönsamheten för deltagarna och de företag/restauranger/pubar de jobbar på.

Vi fick en ganska långrandig genomgång av de olika kurserna, proven och kostnaderna som Sophie hade gått igenom. Men jag lyssnade inte speciellt aktivt och minns inget av detta. Jag kommer dock ihåg att det lönat sig för henne. Som bloggare på A FemAle View jobbade hon en hel del med föredrag, bedömningar, provningar och intervjuer, och den uppmärksamhet som hon lyckades skapa kring detta hade lett till flertalet jobb.

Det var dock inte detta som var min behållning av föredraget. Det var det som kom efter, när hon skulle visa upp en typisk aktivitet som hon lärt sig och körde under företagsgig.

In kom först tre öl: Adnams Broadside (från minicask, 4,7 %), Fuller's Black Cab och Sixpenny Brewery IPA. Vi skulle enskilt och kortfattat skriva några ord på ett papper vad vi tyckte att de doftade och smakade.

Sedan skulle vi hugga in på brickan med delikatesser. Det var rökt fläskkotlett, lufttorkat lamm och rödvins- och hasselnötsalami. Allt från The Vintage i Leith. Och så tre ostar, men de hade i sista stund bytts ut så jag är inte säker på exakt vilka de var.


Att äta ost och charkvaror var inte det svåra eller intressanta här. Vi fick en uppgift: Varje bord (där det satt mellan 4 och 8 personer) skulle gemensamt komma överens om vilken matvara som passade bäst ihop till varje öl. Vi fick en stund på oss och skulle sedan redovisa bord för bord.

Lite annorlunda än en vanlig parningsprovning. Men det var en mycket bra variant, eftersom det inte räckte med att vi själva skulle veta vad vi tyckte. Nu "tvingades" vi att diskutera smakkombinationerna, analysera dem verbalt och förhandla oss fram till ett gemensamt resultat. Vilket gjorde att vi omedvetet sätt aktivt gick igenom kombinationerna.

Och nu var vi ändå 5 erfarna ölpersoner som tyckte oss kunna det här. Lättarrangerat, aktiverande och gav ändå nya vinklar på provningen. Utan att någon tyckte att det blev högtravande eller överambitiöst.

Vad vi tyckte och kom fram till? Tja, det minns jag inte. Eller, jo. Jag tyckte att IPAn gick väldigt väl ihop med svartpepparn i salamin, men att det totalt skar sig med stouten.

Och så tyckte vi väl alla kring bordet att de valda ölen hade svårt att få stå upp mot de kraftiga matsmakerna. Vi hade gärna sett något amerikanskt barleywine eller någon quadrupel i stället för bittern.

Fast det skulle man ju kunna ta hemma någon gång. Hm…

Just det. En gillare på Ofiltrerats Facebooksida undrade direkt varför man valt uttrycket Beer Sommelier som titel på examen. Är det inte att nervöst apa efter vinvärlden? Jag skickade frågan direkt vidare till Sophie som svarade att det redan är en väl inarbetad titel, men att den inte var helt lyckad. Ett alternativ som låg närmre det som utbildningen lär ut var "Beer Advocate", men det är ju redan upptaget. Och de restauranger som skickar sin personal på utbildningen gillade det inarbetade "sommelier".

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer

2013-07-24

Öppen ölproving - Storsäljare 2008


På lördag 27 juli 2013 klockan 16-17 kommer jag att hålla en ölprovning på det intressanta temat Storsäljare 2008. Platsen De Klomp.

Det handlar alltså om de öl som sålde bäst de första månaderna, alldeles när krogen öppnat.

Att säga att det är stor skillnad mot de storsäljare krogen har nu (och som provades med Bobo för några veckor sedan) är ingen överdrift.

Ingen föranmälan, pris 200:00 per person. Facebookarrangemang.

Nästa chans att se mig i action är 10 augusti, då är det Veteöl som ska provas.

EBBC13: Middag med Pilsner Urquell

Fredagkvällen på European Beer Bloggers Conference hölls i en annan lokal, på andra sidan Old Town, i stadshuset City Chambers. Och ännu mer precist i Council Chamber.


En väldigt elegant lokal, tydligen populär för större bröllop. Men det var inte därför vi var där. En av konferensens huvudsponsorer, SABMiller och deras varumärke Pilsner Urquell, skulle bjuda på middag.

Men först en öl. Ja, det blev Pilsner Urquell. Från fat. Upphälld av bryggeriets bryggmästare Václav Berka.

Och… Bryggmästare. Med tanke på hur ofta man träffat på honom på mässor och aktiviteter så är han i alla fall till stor del att betrakta som en PR-ambassadör.


Men det är också ett jobb han utför med den äran. När alla fått varsin sejdel pilsner och tröttnat på den slinga med reklamfilm som gick vid enda kortsidan (med ljud) så hälsade han på det mest hjärtliga sätt välkomna. Berättade om att det här var den ursprungliga pilsnern, att den bryggdes på samma sätt som alltid men alltid lite annorlunda och att vi verkligen borde passa på att besöka bryggeriet i Plzen om vi turistade i trakterna.

Förrätt kom in. Och… Jag har faktiskt inget minne av vad det var. Alls.

Vilket delvis kan förklaras av att det stod en tjeckisk man med viss rondör i ett av rummets hörn och bankade in kranar i små träfat med öl:


Jopp. Det skulle serveras cask pils. Det var tryck i faten, med bara några millimeter missade de framrusande ölstrålarna den troligen ovärderliga tavlan på väggen bakom. Serveringen gick rätt långsamt då det mest kom stum. Kö uppstod, samtidigt som alla bloggare givetvis ville ha bilder på eventet. 


Huvudrätten minns jag bättre: Stek med vildsvamp-sås. Gott. Fast jag tyckte – tvärtemot de flesta verkade det som – bättre om den vanliga pilsnern än den ofiltrerade träfatsvarianten. Tyckte liksom inte att svavlet och jästen gjorde sig till maten. Och så var det som sagt en väldigt varm dag och det var gott med kolsyra.
Utsikten norrut. Det som ser ut som ett
växthus är Waverly Station.
Efterrätt. Gräddtårta och praliner. Mäktigt. Och inte någon av pilsnervarianterna funkade till, tur att man fick te till.

Det delades under kvällen ut presentreklam, som jag kommer att återkomma till (hint, hint).

Från Granny's Green Steps.
När de andra sedan åkte till fest så tog jag en liten promenad runt The Castle och damp sedan i säng.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer

EBBC13: Skotsk bryggerihistoria

Tapphuset, Ghillie Dhu.
Under fredagseftermiddagen var andra föreläsningen (blogginläggen kommer inte alltid i kronologisk ordning) ”History of Scottish Beer with John Martin, President of the Scottish Brewing Archive Association”.

Jag hade sett fram en hel del mot denna föreläsning, ölhistoria är något som verkligen intresserar mig.

Men när det hela var över en knapp senare så var jag smått besviken. Å ena sidan hade jag inte väntat mig att en ölantikvarie skulle vara lika underhållande som Garrett Oliver som hållit öppningsanförandet strax innan, men något slags inövat och väl förberett anförande hade jag hoppats på… Å andra sidan hade jag inte trott att han skulle ta upp rena felaktigheter som till och med jag såg igenom.

Å tredje sidan lusläser jag ju Ron Pattinsons fantastiska ölhistoriska blogg Shut Up About Barclay Perkins. Vilken bygger på noggrant eftersökt arkivmaterial och inte bara ”sånt man vet”.

Skotsk öl har historiskt varit mindre humlad eftersom det var så långt till de engelska humleodlingarna, och skottarna tyckte humle var dyrt. Nej, så var det inte (ett exempel på motsatsen och ett till), i alla fall inte för samma typ av öl vilket borde vara det relevantaste. Däremot hade skottarna egna sorter som var maltigare och mindre humlecentrerade.

Skotsk vört kokades varmare än engelsk för att få en karamelligare, sötare smak. Åter nej, inte om man jämför stil för stil (exempel, exempel).

I Skottland jästes ölen varmare än engelsk för att få kraftigare smak och spara råvaror. Nej (se källorna ovan), ofta jäste Londonbryggerierna ännu varmare.

Alloa och Edinburgh hade stor ölexport på 1800-talet eftersom de hade så bra vatten. Nja, delvis. Men främsta orsaken var att det var hamnstäder där det var billigare att skeppa ut öl än från bryggerier inåt landet.

När det började bli lite modernare och mer handla om företagshistoria, nedläggningar och sammanslagningar blev det bättre, och det märktes att det var detta som egentligen var det som John brann för. Speciellt ödet för Younger's förklarades på ett intresseväckande sätt.


Men nja. Jag var inte övertygad.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer

2013-07-23

EBBC13: Söndag, besök hos Traquair House

Söndagen var en slags bonusdag för oss deltagare på European Beer Bloggers Conference: Vid anmälningen hade man fått anmäla sitt intresse för att besöka ett av skottlands minsta och mest traditionella bryggerier: Traquair House. Antalet platser var begränsat och lotten skulle avgöra vilka som fick åka. Jag blev en av dem.

Men dagen började med att jag blev klarvaken lite för tidigt, men det gav å andra sidan tid till att packa ihop sig. Märkligt, jag hade gott om plats i väskan när jag reste, och nu hade jag bara köpt en klänning och fått lite småsaker och papper på konferensen. Ändå var det jobbigt att få ihop den nu. Huh?


Ja ja, jag ändrade inte ett vinnande koncept utan åt återkom till Hula för frukost. Inte minst för den färskpressade juicen med äpple, citron, lime och ingefära. Mums. Och så tog jag en bagel i stället för rostat bröd!

Nu var det en dryg timme innan bussen skulle avgå från hotellet. Men det var varmt och skönt och troligen roligare att glo på folk än att sitta på rummet. Som jag förresten redan tömt och återlämnat kortet till. Så jag studerade noga minnesmärket över de avrättade protestanterna som fanns på Grassmarket alldeles utanför. Som delvis bestod av några sköna bänkar:


Här någonstans klickade det äntligen till i min skalle, och den stressattack som jag drabbats av under fredagsmorgonen släppte. Helt och hållet och på en gång, bara sådär.

Visst, vi skulle enligt schemat ha rätt kort om tid mellan återkomsten från resan och flygets avgång, men det kändes inte längre som något jätteproblem: Jag var äntligen tillbaka till mitt normala jag!

Bloggare började berika belägenheten. Bussen dök äntligen upp, några minuter efter utsatt tid. Eller, ja… buss. Det var en Ford Transit som de på något märkligt sätt pressat in 16 sittplatser i: En skotsk skolbuss. Lite trist var att flera av de föranmälda inte dykte upp. Men det är deras förlust.

Vi åkte nu ytterst krokiga vägar genom Old Town och New Town för att hämta upp ett par delagarare till. Det hela komplicerades betydligt av att stora delar av stan var avstängd på grund av spårvägsbygget.

Iväg for vi, söderut.Till ungefär mitten av Scottish Borders, vid floden (eller snarare ån) Tweed. Gott om småbyar, natur och ännu fler får.



Efter omkring en timma i maximal legal hastighet var vi framme. Vilket jag tyckte var skönt eftersom min plats saknade benutrymme.Och det var ett häftigt ställe vi kommit till, ett där historiens vingslag blåste stormbyar omkring oss.


Den intresserade hänvisar jag hit. Det är Skottlands äldsta bebodda hus, och dess historia är full av felaktiga beslut och dålig tajming. Trots det har det fått stå kvar i de här oroliga gränstrakterna.

Joakim på språng.
Vi möttes av Lady Catherine Maxwell Stuart, 21 generationen av sin släkt som bor på Traquair. Först fick vi en kort genomgång av platsens och husets historia och några av de märkligheter som hänt där genom åren.

Den legendomspunna Björnporten i fjärran.

Vi gick ner till baksidan av ett av husets flyglar, där bryggeriet finns.


Ska man tro historien hittade Catherines far Peter Maxwell Stuart mer eller mindre av en slump det kompletta bryggeriet bakom en enorm mängd bråte när man rensade flyglarna 1965. Det man fann var gårdsbryggeriet som använts fram till någon gång under mitten av 1800-talet.

Vörten kokas fortfarande i pannan från slutet av 1700-talet, men de två kvadratmeterstora  kylskeppen ersattes ganska snart av ett begagnad värmeväxlare från ett mejeri. Och pannan värms nu med gas och inte ved. Dumt nog tog jag aldrig någon bild av det rummet, jag tänkte väl göra de senare när det inte var fullt av folk men det blev aldrig av.

Efter detta pumpas ölen över till jäskaren:


I finaste ek, av en sort som bara gick att få tag på i Ryssland fram till första världskriget. Här jäses ölen i en veckan innan den flyttas till det tredje rummet där den sekundärjäses kallt och filtreras. Av någon anledning fick vi inte gå in i det rummet. Utrustningen där är modernare, men ändå närmare 50 år i emaljerad plåt.

En del av ölen tappas på cask, men den mesta skickas vidare till Robinsons som buteljerar den.


Vi gick vidare till den ena av butikerna som fanns i flygelns övre våning. Där fick vi höra mer om de öl som tillverkas på reguljär basis. Den skotska alen Bear Ale, den korianderkryddade Jacobite Ale och flaggskeppet Traquair House Ale. Provsmakning skedde.

Ett gammalt recept trodde jag.
En gammal räkning till grannarna, visade det sig.
Vi fick nu en lång stund att själva gå runt, titta på trädgården och inne i huset där historiska miljöer och tillfälliga utställningar fanns. Ett fascinerande hus, och jag insåg plötsligt hur lite jag kan om skotsk historia.

Baksidan på det befästa huset. Bakom min rygg
fanns den labyrint som jag inte testade.

Bryggeriet.
Vi samlade oss sakta men säkert vid en av de yngre husen en bit framför det stora huset, här fanns nämligen 1745 Cottage Tearoom, områdets restaurang. Om ni kommer dit någon gång kan jag verkligen rekommendera deras lammburgare med mint-chutney. Mums. Till det en Bear Ale.

Minibussen var nu tillbaka, och körde oss genom de vackra omgivningarna tillbaka till Edinburg där vi återkom till hotellet, hämtade ut väskorna och alla skandinaver utom Johan som skulle söderut åkte ut till flygplatsen.

Där vi plötsligt fick ett oväntat problem:Taxichauffören hävdade ihärdigt att han fått beställning till fast pris (£26,25) men inte förbetalt som vi blivit informerade om. Och kort tog han inte. Efter lite letande lyckades jag få fram £24 i kontanter och efter lite tjafs nöjde han sig med det.

Incheckningen och säkerhetsteatern gick utan dramatik.

Den Boeing 737 som tog oss från
Edinburgh till Amsterdam.
Bingo!
När vi skulle taxa fick vi veta att det var söndag och det europeiska luftrummet var fullt. Så vi fick vänta in en ledig slot och kom ut omkring en kvart för sent. Ja, det åts smörgås med ost och sallad samt bra te på planet och allt kändes bra.

Tills det ropades ut att vi var för sena för vissa anslutande flyg. Och så ropades destinationer upp. Koala Lumpur. Newark. Sofia. Stavanger. Lissabon. Och… Linköping. Vi skulle kontakta transferdiskarna på Shiphol för vidare instruktioner.

Men mig gick det inte att stressa, så jag förberedde mig mentalt för en natt på flygplatshotell och började fundera vem som jobbade på måndagen och vem jag skulle kontakta och berätta att jag skulle komma senare.

Transferdisk lokaliserades och jag visade mitt boardingkort till Linköpingsflyget. De tittade. Undrade om jag hade checkat in bagage. Det hade jag inte. ”Då så, spring så fort du kan till gaten, de väntar på dig!” var det översatta svaret. Så jag sprang.

Svettig och flåsande kom jag fram till gaten, som hade ”CLOSED” på informationstavlorna. Men där stod det två KLM-anställda som ropade ”Mister Bark?” och tryckte ett utskrivet nytt boardingkort i handen innan de föste ut mig till den väntande bussen.

Sedan gick allt enligt plan: Blaskigt te och sandwich med skinka. Åter vid en nödutgång!

Trött men vid gott mod cyklade jag så genom den tomma staden på söndagsnatten. Hem.

Och igår hittade jag ytterligare £1 i plånboken. Jaja.

Disclaimer: Resa och boende under EBBC var ett stipendium från SABMiller/Pilsner Urquell. Konferensen var möjlig tack vare ett stort antal sponsorer.