2012-05-31

Blå Chimay - 2003 vs. 2012


I morgon är det nyhetssläpp på Systembolaget, det sista stora innan sommaren. Bland ölen finns en som redan lagrats några år. Chimay Blå från 2003. Det är en stark mörk belgisk ale bryggd av trappistbryggeriet Bières de Chimay på 9 %.

Det är inte första gången som importören TOMP erbjuder denna öl av äldre variant; i februari 2008 kom det ett parti från 1999 som jag köpte några flaskor av. Jag drack av dem allt eftersom och recenserade i februari 2009, då jag var överväldigad och gav 4,2 i betyg (länk). Exakt ett år efter det tyckte jag att den med råge passerat sin topp och var inte speciellt god (länk).

Om jag ska extrapolera en framtid så tror jag att 2003 är ganska så redo att drickas nu och att den nog inte vinner så mycket på att bli äldre. Men man vet ju aldrig helt säkert förrän det är för sent…

I kväll har jag ställt fram två flaskor: Dels den 2003 som jag fått av TOMP, dels en 2012 som jag köpt på Systembolaget (den har funnits i sortimentet sedan den introducerades våren 1995).

Lite intressant är att man nog tänker sig att dess etikett alltid sett likadan ut, men när jag kollar på 1999, 2003 och 2012 så ser jag att de gjort om den allt eftersom, men det hade jag nog aldrig tänkt på om jag inte haft bilderna tillgängliga. Vilket är ett gott betyg för varumärkesbyggarna. Å tredje sidan saknade flaskorna på det tidiga nittiotalet helt etikett utan skilde sig enbart med kapsylerna, som Westvleteren fortfarande gör.





Så, sida vid sida, vad har hänt under 9 år?

Jag öppnar först den äldre och möts av ett piggt pys, inga reaktioner i vätskan. Den yngre pyser även den, men här bildas ett centimetertjockt skum på vätskan.

Häller upp. 2012 skummar ordentligt med ett varmbeige skum, 2003 är betydligt lungare vad gäller skummet och till skillnad mot den nya ölens fina skumlager som blir kvar försvinner skummet nästan helt på den äldre. Båda glasen innehåller nu en klar mörkt varmbrun vätska.


Doften är i den unga ölen frisk och lite karamellig med en renhet och en stram beska som får mig att tänka på wienerlager snarare än belgisk stark ale. Lite mjuk jäst och en del alkohol. Den tydligt belgiska fruktigheten (banan, aprikos, fruktkola) kommer fram efter ett tag.

Den äldre ölens doft är radikalt annorlunda. Här är det starkvin, madeira, russin och rostade nötter som gäller. Beskan liksom alkoholen är nästan helt borta. Madeiriseringen har jobbat som man skulle ha trott, men skillnaden är närmast övertydlig och större än vad jag skulle gissat.

Den yngre är inte dålig men känns vulgär och enkel i jämförelse.

Smaken: Den yngre är frisk med en fin ren beska som försvinner iväg för en aningen vass sötma. Belgiska jästtoner, antydan till skalkärvhet och lätta exotiska frukktoner. Eftersmaken har en hel del alkoholtoner, en kärvhet och lite knäck. Slutet är rätt så kort.

2003 smakar starkvin, det drar i sin kryddighet nästan åt Blossa Starkvinsglögg. Det är elegant och snyggt, men det finns en snabbt övergående klor-smak som inte är speciellt behaglig. Tur att den försvinner bort fort. Det finns en lätt sälta och en ton av läder. Sötman i doften har ingen motsvarighet i smaken, ölen är snarare att betrakta som torr. Så pass att ölen förlorar sin balans i eftersmaken som är lite ekfatslagrad, sträv och lite källarunken. I slutet dyker något slags torr beska upp innan starkvinet åter tar över.

När jag återgår till 2012 så känns den plötsligt betydligt intressantare, friskare, mer balanserad och pigg. Kanske mindre komplex, men trevligare.

Kolsyran är aningen kraftigare i den färska ölen, men det är bara en fråga om nyanser. Bubblorna är i båda friska och små. Vätskan är något kladdigare i 2003, men även här skillnaden liten och de är båda rätt medelmåttiga, jag tycker att man ska vänta sig en rundare känsla i munnen från ett öl på 9 %.

Den gamla ölen har betydligt mer jästgrumling i botten än den unga. 

Jag skrev in betyg med BA-viktningen under tiden jag smuttade på de här, och något förvånande kom jag fram till att de får exakt samma slutpoäng: 3,7. Ja, jag är väl lite snål i kväll men jag vet att det finns bättre öl i den här kategorin och jag vet ungefär vad jag vill ha från dem. Det 2003 vinner i den fantastiska doften hinns upp av 2012 i bättre smak och högre drickbarhet.

Så vad är mitt slutliga tips till de som inte bestämt sig för om de ska investera i en färdiglagrad öl eller inte?

För den som inte har sin källare full med gamla belgare… eh… gamla belgiska öl så är det en bra genväg till att förstå lite vad som händer med en flaskjäst öl efter ett antal år. Speciellt om man som jag gjort i kväll, jämför den sida vid sida med en färsk.

Jag tror det är svårt att få en större inblick i ämnet lagrad öl än att köpa en av varje för 28:90 + 54:90.

Men jag har svårt att se att 2003'an kommer att utveckla sig speciellt väl under kommande år.

Va? Blanda 50/50?

Skulle jag nedlåta mig till sånt?

Jaaaa!

Resultatet blev rätt okej faktiskt: Russin-starkvinstonerna gifte sig bra med beskan och fräschören. Fast helt perfekt blev det inte, resultatet blev lite blaskigare än delarna och en tvålig smak dök upp.

2012-05-30

Shipyard Applehead

Shipyard Brewing Co. Det Maine-baserade bryggeriet är väl inte det mest omtalade i USA, men under de snaste 10 åren har det då och då dykt upp någon sort hos Systembolaget, importerade av World Beer Trading.

Applehead är en av deras nyaste öl, det är en amerikansk veteöl på 4,5 % kryddad med äpplen och en aning kanel. Enligt bryggeriet är den brygd på önskemål från de som gillar deras Pumpkinhead.

Själv har jag väl varit rätt skeptisk till deras öl när jag ätnker tillbaka, fast när jag kollar tillbaka så gav jag visst 4,05 till såväl Brewer's Choice Special Ale 2007 som Brewer's Choice Special Ale 2008. Lite blandade resultat.

Jag häller upp ölen och den ger ifrån sig ett rejält fräsande ljud. Det stora skummet är varmvitt och luftigt, men det sjunker ner rätt fort utan att lämna några rester efter sig. Färgen är guld (8 EBC) och vätskan klar.

Doften har lite syrliga vete-toner, men den domineras av kanel. Lite röda äpplen gör att jag kommer att tänka på söta äppelpajer.

Smaken domineras av kanel. Aningar av röda äpplen, vetemjöl och lite konstgjorda frukessenser. Eftersmaken bjuder på ännu mer kanel, men också en ren lätt beska. Avslutningen blänker till med lite röda äpplen, en lätt sötma och en aningen metallisk beska.

Kolsyran är kraftig men kort, små bubblor. Vätskan är torr och medelmjuk.

Jag antar att man måste ha växt upp med de här kraftiga kanelsmakerna som finns både i den här och de flaska pumpa-öl för att riktigt uppskatta den. Ungefär som vi nordbor och saltlakrits/salmiak. Funkar förbluffande bra till mintchoklad, dock. Mest konstig och konstgjord i övrigt, det senare sänker betyget märkbart.

Betyg: 2,45. Tillgänglighet: Systembolagets exklusiva nyheter maj 2012 (lagerstatus). Pris: 19:60 för 355 ml. Bäst före: 13.05.30.

2012-05-29

De Proef Giesbaargs Muurken

”Jag har köpt en öl som jag vill att du ska prova” tyckte krögare Take för ett antal veckor sedan. Och så fick jag den här flaskan av hans sambo, med kommentaren ”Han gillade den, men jag gjorde det inte.”

Jahapp.

Flaskan visade sig inenhålla något lite ovanligt: En öl som belgiska De 'Proef'brouwerij bryggt under eget varumärke för det nya bryggeriet 't Giesbaargs Muurken. Annars gör de ju mest öl åt/i samarbete med andra. Det är en blond på 7 %. När jag tittar runt verkar dess namn och recept vara hänvisning till något cykelrelaterat, lite oklart vad. Giesbaargs Muurken heter den i alla fall och etikettstexten hänvisar till www.muurken.be.

Färgen är ljust guldgul (6 EBC), vätskan är klar (ölen har jästfällning i flaskan). Det mycket höga skummet är vitt, det håller sig kvar länge och lämnar tjocka rester på glaset.

Sötman i doften är intensiv. Jästiga fenoler, rätt milda och mjuka. Exotiska frukter och aningar av vete-syrlighet samt en värmande alkohol. Beska finns, den är mild och frisk på samma gång.

Smaken är mjuk, från start till mål är det här en vansinnigt lättdrucken öl. Det går inte att undvika att tänka på stilens historia; det här var belgarnas motdrag på pilsnerns segertåg. Den brödiga sötman påminner mest om nybakt långfranska. Utöver det en ren frisk beska (som åter får mig att tänka på pilsner), lite vetemjöl och mjuka toner av mogen frukt (röda äpplen, aprikos, persikor). Eftersmaken har lite alkohol, mer av de mogna frukterna och en något  ”grön” beska. Slutet har en växande smak av gröna bananer.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna friska. Vätskan är mjuk och lite mjölig.

En behaglig och som sagt, ytterst lättdrucken belgare med en frisk beska.

Betyg: 3,98. Tillgänglighet/pris: Gåva. Bäst före: 28/09/13 (bryggd 2 år innan dess).

SM i hembrygd öl - finalen från sidan


Tidigare i våras kom det en förfrågan till de certifierade domarna i SHBF om vilka som ville döma i årets Svenska mästerskap i hembrygd öl.


Det ville jag. Men jag kunde inte vara med i den första omgångens bedömning i Linköping eftersom jag under den helgen var i Köpenhamn på Copenhagen Beer Celebration. Men jag kunde vara med på finalen i Uppsala, så jag anmälde mig som intresserad och kastade mig över hotels.com för att boka boende – jag vet av erfarenhet att det kan vara knepigt att hitta hotellrum i Uppsala till vettiga priser.  Men den här gången gick det bra.

För några veckor sedan kom så nästa mail. Av åtta intresserade hade en utsetts till huvuddomare och ytterligare fyra som domare. Jag var placerad på reservplats, om någon av de redan utseddas öl skulle ha hamnat i finalen eller något oväntat skulle hända.

Eftersom jag redan skulle vara på plats undrade jag försynt om jag kunde få möjligheten att titta på SM-finalen och hur arbetet gick till i det här steget, jag var med om den första rundan 2011 (se här) men hade blivit dubbelbokad på finalhelgen.

Efter att huvuddomaren, den otroligt ölerfarne Jan-Erik ”Janko” Svensson gett sitt godkännande så var saken klar.

Lördag morgon. Jag hittade till slut de andra och vi tog en taxi ut till Granby Ishall där arrangemanget skulle hållas. Det var rätt ödsligt, men vi insåg att de som vi först följt efter nog troligare höll på med konståkning än hembryggning så hittade vi rätt ingång.


 Ishall ja. Provningen skulle ske mellan avbytarbåset och en liten ståplatsläktare i träningshallen. Kanske inte den mest neutrala och rofyllda platsen, men det verkade vara det som fanns.

Hela tiden var jag osäker om min funktion och hur det skulle gå till. Det blev bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig:


Jag fick sitta med vid bordet, fick prova ölen på samma sätt som de ”riktiga” domarna och delta i det övriga arbetet – med skillnaden att mina åsikter, listor och betyg skulle ignoreras för utgången av tävlingen. Det hela påminde alltså ungefär om mitt liv i övrigt.

Provningen drogs igång med en lång och mycket intressant diskussion kring vad vi väntade oss av de 12 kategorivinnarna som nu skulle provas i en flight. Redan här lärde jag mig enormt mycket och fick en del gamla kunskaper falsifierade!


Så körde det igång på allvar. Jag tänker inte berätta speciellt mycket om det interna arbete som skedde, eller hur diskussionerna gick (vi rev sönder noteringarna när allt var klart), däremot allmänt om hur svårt arbetet var:

Arbetet var svårt.

Ölen var genomgående av utsökt kvalitet. Jag har i samtliga 12 klasser druckit kommersiella brygder som varit sämre eller mycket sämre än de öl som tragglades igenom på den här provningen. Därför var rangordnandet, enligt de mer erfarna, betydligt knepigare än för bara några år sedan: Här var det inget som stack ut åt något negativt håll, inget som omgående kunde strykas ur listan.

I stället diskuterades det mycket kring typdefar och tidigare erfarenheter kring öltyperna, kommersiella exempel, smakprofiler, felsmaker och stilarnas interna vidd. Vissa av domarna kände vissa stilar bättre än andra, och deras utsagor fick därmed en större tyngd än andras.

Jag insåg också att jag under den första rangordningen gjort ett par missar, vilket gjorde att mina resultat i ett par exempel stod ut från de andras: Jag hade exempelvis kvar en aning fenoler i munnen från vetebocken vilket störde/förstörde den torra stouten.

Det är mycket lättare att döma inom en kategori, och ännu mer så en underkategori och internt jämföra sinsemellan snarlika öl än att jämföra helt olika. Janko förklarade:
Det är som att ha en svart tjej, en blondin, en bil och en tax. Och så ska man bestämma sig för vilken som är snyggast.
Och det var verkligen en strid på kniven och riktigt små detaljer som till slut gav prislistan. Men jag kan garantera att det varit minimalt med slump och godtycke bakom besluten.

När bedömningen och listan var klar så kände jag mig gansaka slutkörd. Inte så mycket av alkoholen: Vi hade väl under de här timmarna haft i oss ungefär en halvliter öl var. Nej, det var en mental trötthet beroende på intensivt sensoriskt arbete.

Så när vi var klara och Jessica och de andra i den skandinaviska domargruppen kom för att ta över och utse den Skandinaviska mästaren så gick jag runt några varv i själva festivalen och hälsade på gamla och nya bekanta. Och drack en handfull öl, vissa bättre än andra.

Klockan närmade sig nu 15:30 och jag insåg att jag inte ätit något sedan frukosten vid åtta. Så i stället för att titta på prisutdelningarna och vara med på bryggarbuffén senare så åkte jag in till hotellet för att träffa frugan och äta mat.

För att sammanfatta så vill jag åter tacka Janko och de andra domarna för att jag så generöst fick sitta med och lära: Tack!

Någonstans här ska jag nog åter notera hur bra öl som bryggs därute i Sverige. Vi kommer säkert att få se flera av de som bryggt finalölen som kommersiella bryggare i en framtid.


= = =

Traditionellt har vinnaren av SM fått brygga sin öl kommersiellt. Jag såg att SHBF kommer att jobba för att även vinnaren Jakob Carlström ska få göra det med sin utmärkta gueuze De Volle Maan Geuze. Vilket skulle vara riktigt häftigt, har vi haft någon svensk sådan öl tidigare?

Jakob medverkar också i ett litet webb-TV-avsnitt här: länk.

2012-05-28

Hobgoblin

Det var SM och SkM i hembryggd öl i Uppsala i helgen. Jag var där för att lära mig hur finalen går till. Och jäklar vad det finns att lära.Eftersom jag är aningen trött i kväll kommer rapporten därifrån en annan dag.

Idag får ni nöja er med en recension.

Hobgoblin är en en engelsk extra special bitter (bryggeriet klassar det själva som en ”ruby  beer”) på 5,2 % från Wychwood Brewery Company, det är deras mest kända och sålda öl.

Hög tid för lite ölnostalgi: Hobgoblin var en öl jag drack en hel del av sådär 1995-1998 då det fanns till billigt pris på Linköpings studentkrogar. Det bör ha inneburit att det var Åbro som importerade det. Tror jag.

Jag skrev en recension vintern 2004, då jag druckit den från fat till kalops. Undrar var det kan ha varit? BA Norrköping? Nå, jag tyckte de var överdrivet maltig och gav njugga 2,93 i betyg.

Ytterst hög tid att skriva en en ny recension! Den här dracks från fat på trevliga Pipes of Scotland i Uppsala.

Färgen är mahogny-brun, vätskan klar. Det fingertjocka beigea skummet lämnar lite rester på glaset.

Doften domineras av karamelliserat socker och kola. Lite grönsaker och viss metallisk beska (i små mängder alltså). Den är ganska söt, men ändå balanserad.

Karamell och aningen metallisk beska även i smaken. Knäck. Medelstor kropp. Mjuk och rätt mild beska i eftersmaken med lite grönsaker. Torkade aprikoser i slutet liksom en mjuk beska.

Medelstor kolsyra. Vätskan känns stundtals lite tung.

Inga jättefel i den här… Grönsakerna finns där, men de stör inte speciellt mycket. Samma gäller för metallen. Men liksom 2004 tycker jag att Hobgoblin är lite för maltig och blir onödigt tung efter ett tag.

Betyg: 2,8. Tillgänglighet: Fat på krogen (finns också på Systembolaget). Pris: 66:00 för en knapp pint. 

2012-05-24

Helsingborgs Lakrits

För knappt två månader sedan beställde jag några lokala öl från Systembolaget. Dels för att få tag i öl jag var nyfiken på, dels för att testa hur det fungerade.

Det gjorde det, och veckan efter fick jag hämta ut mina flaskor.

Sedan blev det mer eller ölstopp för mig under ett tag. Och den här flaskan har stått i kylskåpsdörren och skrattat åt mig. Har det känts som.

Helsingborgs Lakrits är en ljus lager från Helsingborgs Bryggeri som kryddats med lakrits från Lakritsfabriken Ramlösa.

Den enkla vägen hade väl varit att brygga en stark porter eller stout med lakritsen, vilket också hade varit en vink åt historien: Londonportern innehöll ofta lakrits på 1800-talet (Ron Pattinson nämner det exempelvis här). Men här är det tillsatt i en ljus lager på 4,6 % vilket gjorde mig betydligt nyfiknare.

Bryggeriet beskriver ölen såhär:
Drömmen om ett lite annorlunda öl började med två företag som båda valt att tillverka produkter ur en tradition av genuint hantverk. När Helsingborgs Bryggeri och Lakritsfabriken i Ramlösa nu samarbetar får du ett vackert, vildsint och karakteristiskt öl med toner av lakrits. Den subtila eftersmaken blandar sig snyggt med de ljusa dragen i en lageröl och dröjer sig kvar som en skön påminnelse om livets små glädjeämnen. Varje dag är en trevlig överraskning och en sann njutning.
Poetiskt. Dags att hälla upp. Om jag nu minns hur man får upp en sån här flaska…

Det pyser till ordentligt och ölen skummar nästan över i flaskan. Skummet i glaset är tre fingrar högt och varmvitt. Den klara vätskan är guldfärgad (7 EBC) är klar. Skummet håller sig kvar länga och lämnar en del rester på glaset.

Doften är något oren. Aningar av färg/lösningsmedel. Beska och blommor från ädelhumle. En aning mjölkchoklad i bakgrunden.

Smaken är först ren och rätt så söt, men också något besk. Aningar av deg och jäst som växer. Mineraler, melass och lite vört. Eftersmaken är sötare med en långsamt växande intressant ren sötlakrits-smak. Lakrits och maltsötma finns i slutet liksom lite gröna bär.

Kolsyran är stark, massor av små bubblor. Vätskan är medelmjuk och aningen kladdig.

Jag gillar verkligen den delikata och försiktiga lakritstonen i eftersmaken, som räcker hur länge som helst och går från skånsk sötlakrits till ren laktitsrot, men lagerölen i botten känns inte riktigt mogen.

Betyg: 2,78. Tillgänglighet: Systembolagets lokala varor, beställbar i hela landet. Pris: 24:50 för 330 ml. Bäst före: 26.07.2012 (batch 42).

2012-05-22

Intervju: Doorstep Brew


Doorstep Brew är ett företag som säljer öl från Danmark till ölintresserade svenskar. De drog igång sin verksamhet i mars 2012, och säljer sin öl i färdiga, blandade lådor. En låda innehåller 12 flaskor (330-500 ml) eller 6 flaskor (700-750 ml). Företaget sköter inbetalningarna av svensk alkoholskatt och övriga avgifter och är en helt legal verksamhet (som jag faktiskt skissade på redan sommaren 2008).

Kunderna kan beställa enskilda lådor, eller prenumerera på lådor enligt ett förutbestämt tema och få 6 eller 10 lådor om året.

Lådorna levereras hem till dörren (därav namnet) genom en tjänst hos logistikföretaget Bring som ursprungligen utvecklats för vinklubbarna där de har hand om den viktiga legitimationskontrollen.

Jag har varit på gång att intervjua dem under ett bra tag, och i söndags fall alla bitar på plats. Det kändes också lite roligare att kolla hur det gått på riktigt i stället för att höra gissningar och förhoppningar innan starten (som det först var tänkt). Carl Klimfors, ägare av Doorstep Brew tog god tid på sig att prata med mig och löste en del kommunikationstekniska problem vilket han ska ha stort tack för.

I korthet hade det gått över förväntan. Det hade slumpat sig så att lanseringen skedde samtidigt som Linköping Beer Expo (länk), och de ställde ut på festivalen utrustade med lite demonstrationsflaskor och ett par datorer för att visa upp sig för allmänheten.

Redan då överraskades de av det stora intresset, inte minst att de fick flera lådbeställningar och prenumeranter på stående fot. ”Vi visste att det fanns ett uppdämt intresse därute, och folk förstod att det var en seriös satsning när de såg att vi fanns 'på riktigt'” funderar Carl.

Hade något förvånat honom under den här tiden? Har kunderna handlat som förväntat?

Ja och nej: Det är populärast att handla enskilda lådor. Den lilla prenumerationen (6 lådor per år) har varit populärare än den stora (10 lådor per år). Och prenumerationen ”Håll stilen (porter & stout)” har föga förvånande varit den mest sålda. Den mest varierade prenumerationen ”Kompletta ölprovningen” har också sålt bra.

Prenumerationerna kommer i två prisklasser: ”Finsmakaren” som undviker de dyraste sorterna och ”connoisseuren” som dyker ner ordentligt i dem. Något oväntat är det en rejäl övervikt för connoisseuren för alla prenumerationer, utom för ”Upptäcksresan” där den mindre lyxiga lådan leder, kanske för att den har mer av introduktionskaraktär?

Lite förvånande var att den populäraste enskilda lådan var ”Lambic upplevelsen”, att det fanns ett sådant intresse för suröl trodde de inte. Det var tur att de fått tag på ett större parti riktigt bra öl från Cantillon innan lanseringen. Eller består populariteten just i att det är öl från denna utsökta tillverkare?

Vissa prenumerationer har haft en väntat liten åtgång, framför allt ”Håll stilen (lager)”. Svenskarna är som jag märkt på andra håll inte riktigt mogna för denna underskattade familj än.

När jag tittade igenom webbsidorna noterade jag att det är många danska öl. Det förklarades med att företaget ju är danskt och hade goda kontakter med bryggerierna, dels med att danskarna faktiskt gör intressant och god öl av internationell klass. Doorstep Brew vill också bekämpa åsikten att dansk mikrobryggd öl är onödigt dyr.

En prenumeration som hade varit självklar för några år sedan hade varit ”Belgisk öl”, men det är en produkt de inte lanserat (än): ”Vi upplever det som att de ölintresserade har botaniserat sig igenom de belgiska bryggerierna och att en viss mättnad infunnit sig”.

Två områden är framför allt intressanta i en nära framtid, berättar Carl: Sverige. Men här måste man hitta lösningar på flera logistiska problem och finna en svenska samarbetspartner. USA är det andra, och det jobbar man på så pass att de ska åka till Kalifornien senare i år för att hitta bryggerier som inte är så kända i Sverige.

Lådor på väg.
Dessutom har de kontakter i Belgien och Holland som det jobbas med. Anledningen till att starta företaget var att de upplevde att det fanns hål i det svenska ölsortimentet, framför allt på Systembolaget. De vill vara ett komplement till deras sortiment och upplever sig inte alls som konkurrenter. Tanken är också att kunna ge de som bor en bit bort från de stora ölkrogarna tillgång till de öl som aldrig hittar ut från restaurangernas sortiment. Här tror de sig ha en mycket större flexibilitet än Systembolaget.

Feedbacken från kunderna om de färdigvalda lådorna och prenumerationerna har varit mycket positiv hittills, dialogen med kunderna är viktig och givande. Det har dock från start funnits ett stort önskemål:

Att fritt få plocka ihop helt egna lådor.

Det är ett upplägg som finns i planerna, men det finns flera problem som måste lösas: Först måste de ha ett större lager att kunna plocka från, dels måste en fullständig webbutik skapas.

Har det varit några problem med logistiken? Har någon öl blivit dålig när den väl kommit ut? Hur har det varit med glaskross? Inga problem med öl som blivit dålig, och krossat glas har bara skett i ett enda fall, när bloggen Basunen Bar & Cigarr beställt en Cantillon-låda (länk).

En nyhet som lanserades i veckan är fraktalternativet uthämtning, ett billigare alternativ för (just nu) de som bor i Malmö. Bring gör ett bra jobb, men det blir en kännbar kostnad per flaska, speciellt om man bara beställer en låda. På det här sättet hoppas de få ner fraktkostnaden, att ha som ett alternativ.

2012-05-19

Från Svenska Småbryggerier-provningen

Idag höll jag ölprovning på De Klomp där vi kollade runt bland de svenska småbryggerierna.


Vi startade med min favorit: Oppigårds Smithy Ale. "Ett utmärkt öl för att umgås" skriver bryggeriet. Jag håller med. Ett av deras första öl som nu åter är i produktion.


Helsingborgs Lakrits blev öl nummer två. En ljus lager från ett bryggeri vi inte sålt på krogen tidigare. Mycket diskret sötlakrits som dök upp först i eftersmaken.

Trean blev en lättare APA: Kallebryggeriet Kung Inge (även detta en bryggeripremiär). Betydligt mer maltig än Smithy Ale och mer av ett matöl. Sveriges snyggaste etikett, tycker jag.


Eftersom ölen som egentligen skulle vara #4 visade sig vara skadad så fick vi snabbt improvisera fram en annan, en whiskeyfatlagrad engelsk porter: Slottskällans Whiskeylagrad Bourbonlagrad Svart. Här fick publiken gissa och prickade efter en stund helt rätt.


Öl från ett fantombryggeri lyckades vi också knipa in: St Eriks IPA. Stiltrogen och besk, men ändå… Tja?

Sista ölen kom från Eskilstuna Ölkultur, deras säsongsöl Vårvinter 2012, en välgjord belgisk IPA, kanske den första i sitt slag i Sverige?

Den avslutande handuppräckningen vanns med förkrossande majoritet av Vårvinter 2012.

2012-05-18

Henriks hembrygder: Ateisten

Så. Sista flaskan av de jag i våras fick i våras av hembryggaren Henrik.

Ateisten: Imperial Stout. Tappad på flaska 2011-07-23
Och det är visst den här som Henrik primärt var intresserad av att höra min åsikt om.

Ölen skummar över när jag öppnar flaskan. Vätskan är svart och klar med brun kant. Skummet är i glaset är varmt brunt, men det sjunker undan rätt fort utan att lämna några rester på glas eller vätskeyta.

Doften är lättare än vad jag väntat. Mjuka lite gräddiga toner, rostad malt, kaffe och lite nötter. Hittar en lätt syrlighet med (tyvärr) aningar av klor. Det finns en fin medelstor beska med lite blommiga toner.

Smaken är rejält besk med en märkbar syrlighet. Hårt rostat kaffe. Den är torr, stöddig och lite oslipad. Jag skulle gärna sett lite mer balanserande maltighet. Relativt lätt kropp. Lite tvåliga toner och en rätt kraftig alkoholton i eftersmaken, som växter till närmast likörliknande styrka. Tack och lov klingar det av mesta av i slutet och i slutet finns det en rå kaffeton och en lätt sälta samt lite mjölkchoklad. .

Kolsyran är lätt, bubblorna är små och kraftiga. Vätskan är ganska mjuk med en viss strävhet.

Mjneh: Det finns klart potential i det här receptet, kaffetonerna riktigt goda. Men kroppen var för klen och det fanns lite kantiga kemiska toner som störde i sin råhet.

Betyg: 2,9.

Därmed var jag klar med de här, och jag kan titta i den extra information jag från början fick om ölen:

… Ja, där stod det inget mer än det där jag redan visste.

Tack för ölen och tålamodet, Henrik, det har varit lärorikt för mig, hoppas det här givit dig något också.

Copenhagen Beer Celebration - ölen på lördagen


Vi var på plats ungefär vid samma tid, någonstans kring 15:30, även på lördagen. Det märktes direkt att det var lite mer folk vid den tiden än på fredagen, och betydligt högra andel svenskar (och folk jag kände, eller som kände mig). Så vad drack jag på Copenhagen Beer Celebrations avslutande dag?

Annan öl. Det var som sagt lite av mässans poänger att dagarna skulle erbjuda helt olika öl, även om det fanns enstaka undantag.
  • Evil Twin Über Tart. Även här en sån där stil som man sällan råkar på: Berliner Weisse. Här med körsbärssmak. ”Lätt, torr, helt utan sötma, torra körsbär” noterade jag. 4. 
  • BrewDog Anarchist / Alchemist. Från en av de lättare ölen till en av festivalens tyngsta. Detta monster på 14 % övertygade mig inte helt: Det var för mycket av allt, på ett inte helt lyckat sätt. Sötman var enorm. 3.
  • De Struise Witte. Ut till släpvagnen igen, där man spänt upp presenningar mot regnskurarna. Jag trodde att en witbier skulle pigga upp efter den förra. Tyvärr inte. Den kändes jolmig och fadd, vätskan var oväntat tjock. 2,5.
  • Uncommon Baltic Porter. Ännu ett amerikanskt bryggeri jag aldrig hört talas om. Här var det en klassisk baltisk porter à la London sent 1700-tal på 7,8 % brygd med lakritsrot och stjärnanis. Torr, lätt övergående sötma med lakritstoner. Lättdrucken, mycket god. 4,25. 
  • Port Brewing Wipeout I.P.A. Klassiska amerikanska IPA-smaker. Humle-centrerad med en mjukhet och massor av smaker på samma gång. 4. 
  • Xbeeriment ”Tart” said the Horse with the Red Teeth. Jo, Xbeeriment hade rätt långa namn på sina deltagande öl. Här var det en variant på kriek som serverades. Torra körsbär och vinäger. Ganska söt. Vass kolsyra. Bra och prydlig utan att riktigt bli av med saftkänslan. 3.
  • Three Floyds Alpha King Pale Ale. Någon hade satt klistermärken med denna öls logotyp lite varstans på de andra utställarnas skyltar. Ölen i sig var halvsöt, mycket balanserad och lättdrucken. Fin citrus som inte blir för syrlig. 4. 
  •  BrewDog Hardcore IPA. Hamnade åter vid den här montern, där jag pratade en del med Darren och de andra bakom bordet. Lite nyfiken var jag på om denna moderna klassiker kunde stå sig mot de USA-öl jag druckit. Det kunde den. 4.
  • Cigar City Jai Alai IPA Humidor Series. För att bryta av lite blev det ceder-fatlagrad IPA. Även om jag är skeptisk i allmänhet mot fatlagrad IPA så fungerar den här. 4. 



Ja, det var ungefär det jag drack. Sedan gick vi tillbaka till lägenhetshotellet för att pusta ut lite. Någon timme senare insåg vi att det var matdags. Vad vi inte visste då var att det skulle bli en promenad på knappa halvmilen innan vi hittade något som hade öppet och mat vi ville ha.

Søerne.

Inför Allt Om Öl Festivalen


Programmet för Allt Om Öl Festivalen i Eskilstuna 15-16 juni 2012 börjar bli allt konkretare.

Precis som förra året kommer min medverkan att bestå i att vara festivaldomare, där vi går runt och nominerar öl som sedan blindtestas och låter en bli pristagare. Kul och knepigt, speciellt som det kommer att vara betydligt fler utställare och öl än vid premiäråret.

Men jag kommer också att hålla en blandning av ölprovning och föredrag. Tanken är att det kommer att bli något lite extra för de som besöker festivalen under båda dagarna:

Under fredagen klockan 18-19 kommer Jan-Erik ”Janko” Svensson att hålla sin del betitlad ”Öltypernas uppkomst och utveckling” där ölhistoria och klassiker är i fokus.

Sedan kommer jag under lördagen klockan 17-18 att hålla ett slags del två under rubriken ”Moderna  öltyper” där jag tänkt ta upp vad som hänt under de senaste 40 åren. Ungefär. Hoppas jag lyckas fylla ut hela timmen.

Givetvis går det utmärkt att bara gå på ena provningen, men tanken är som sagt att det ska bli lite historiska linjer får de som orkar med båda.

Antalet platser är begränsat, så för att vara säker på att få plats behöver man föranmäla sig på en lista som finns hos informationen i valvet (som syns på fotot ovan). Jag är nästan säker på att det inte är något extra kostnad för att gå på seminarierna. Att gå på min provning liksom Jankos kostar 150:-.

2012-05-17

Copenhagen Beer Celebration - ölen på fredagen

Vörtkok.
Så, allt annat undanstökat. Dags för listan med ölen jag drack under fredagen på Copenhagen Beer Celebration.
  • Nøgne Ø Aku Aku Lemongrass Ale. ”Inga konstigheter nu i början” var Carolines order. Jag misslyckades. Men den var mycket frisk och witbier-aktig. 3,5.
  • Farmers Cabinet Marry me in Goslar. Fick ett tips från någon bloggare (Gyllenbock?) att det fanns ett exemplar av den vanvettigt ovanliga tyska stilen Gose i huset, en av de där jag inte druckit något av. Jag tvekade inte utan rusade till Drikkerigets monter. Och den var salt med en lätt vetesyrlighet. Smaskens. 4.
  • Kernel IPA S.C.C.A.N.S. Enda engelska bryggeriet var The Kernel som jag inte hört talas om förut. De brygger klassiska amerikanska mikrobryggeriöl. Den har AIPAn var humlad med 6 amerikanska humlesorter. ”Först sött, sedan syrligt, sist kaffe” noterade jag. 2,75. 
  • Westbrook Mexican Coffee Cake. Imperial stout brygd med kaffe, och den bästa i den stilen jag någonsin druckit. Nästan sockerlagssöt och -tjock med espressointensiva kaffetoner. Godis. 4,75!
  • Evil Twin P.H.A.T. Porter. Ganska lätt med fin beska och chokladtoner. Räcker inte ända fram. 3. 
  • Evil Twin Low Life Pilsner. Parfymig. Fruktigt besk och lång eftersmak. Tantparfym var ordet vi enades om. Fast på ett bra sätt. 4,25. 
  • De Struise Svea IPA. Väl ute vid släpvagnen fick jag beslutsångest. Så jag mer eller mindre blundade och pekade, och fick denna IPA. Lätt beska, lime och en lätt karamellig smak. Röda bär, en del humle. Tyckte den var för maltig. 2,75. 
  • Croocked Moon Zero. Lite tam i smakerna. Citrus-beska. Ingen kropp.  Fast jag tror den här var alkoholfri? 2,5
  • Mikkeller Drinkin' In The Sun 2012. IPA på 0,7 %, flaska. Skummade något enormt. Söt, men också intensivt besk. Läsklik kolsyra. Spännande. 3,5. 


En rätt lagom eftermiddag med många intressanta smaker.

2012-05-16

Copenhagen Beer Celebration - allt utom ölen

Luftigt.

Copenhagen Beer Celebration var redan på förhand en annorlunda ölfestival.

Jag har aldrig varit på den stora danska, Ølfestival København som arrangeras av Danske Ølentusiaster (under samma helg faktiskt), men jag har förstått att den CBC är något av en reaktion mot den stora festivalen (Ølfestival hade 12.000 besökare, CBC 1.600 2.000) och något av en poäng från arrangören Mikkeller har varit att visa hur saker och ting ska gå till.

Lokalen var Sparta Hallen, en vacker betong-jugent-hall som byggdes strax bakom Parken i Østerbro 1912, då som Danmarks första inomhus-tennishall. Efter att hyreskontraktet på 99 år löpt ur togs den då nedgångna lokalen över av friidrottsföreningen Sparta Atletik. De renoverade och byggde om huset för sina behov. Känslan av anrik idrottslokal hade de lyckats bevara, och takfönstren gav ett vackert ljus över arrangemanget. 

Det där hade dessutom en stor och oväntad finess för oss besökare (och utställare kan jag tänka mig): Golvet var täckt med en gummiasfalt som var skönt att gå och stå på.

Den långsmala hallen var uppdelad i två sektioner: En med utställarna som alla stod vid vanliga fällbord – inga dyra mässmontrar här inte.  Bakom ett plaststaket fanns en stor mängd långbord med bänkar. Dessa användes givetvis för maten som ingick i biljetten, men före och efter maten (17:00-21:00) gick det bra att slå sig ner och nörda ner sig i ölen.

Ölen ja. Det var - med något enstaka undantag - bara fatöl som gällde. Tror jag såg ungefär 3 flasköl och 2 casks. Resten var fat som tappades via identiska små tappanläggningar (som är vanliga att hyra hem vid danska fester och högtider).

Ölen betalades med plastpolletter som man fick 2 av när man fick sitt armband (vars färg visade vid vilken tid man skulle äta) och provarglas (ett sherry-glas på cirka 10 cl) vid entrén. Sedan kunde man köpa fler neonorange polletter vid ett bord vid lokalens kortsida, 7 för 100 DKK eller 15 för 200 DKK. Så kostade ett provglas 1 eller 2 polletter (eventuellt fanns det någon för 3 men det minns jag inte). Allt för att köpet skulle bli så snabbt och effektivt som möjligt, och det fungerade perfekt. Vid kortsidan fanns också information och försäljning av Mikkellers flaskvatten och lite merchandise (mest Mikkellerprylar).

”Rökrutan”

Är jag onödigt nördigt detaljerad igen? Ja! Och det blir värre!

På utsidan var det alltså tänkt för rökarna, men här fanns också bajamajor och en vattentank (för glassköljning) uppställd. Utsikten bestod av Østerbro Arena där den intresserade fick såväl friidrott som fotboll till livs om man ville ha lite avkoppling från ölsmakandet.

Vid entrén (fredag) och vid rökrutan (lördag) stod en belgiskregistrerad täckt släpkärra uppställd. Det var De Struise vars specialbygge innehöll en närmast grotesk mängd fatpumpar!

De Struise. Undrar hur det såg ut bakom?
En sak till om ölen: Fat tog slut och nya kopplades på under hela utställningstiden, men än mer medvetet såg programmet (som man också fick vid dörren) för de båda dagarna helt olika ut: Även om man besökte festivalen 100 % av öppettiderna så skulle man hela tiden hitta nya saker att prova. Något av en önskedröm eller mardröm för en ticker?

Det mycket begränsade antalet biljetter i den relativt stora lokalen gjorde att det aldrig blev trångt eller stökigt och man fick sin öl direkt och kunde obehindrat prata med utställarna. Ett mycket smart drag, om än inte helt ekonomiskt smart kanske.

Hm, var det något mer än detta? Ja.

Hembryggarbutiken Maltbazaren stod i mitten av mässgolvet och kokade vört, visade upp ingredienser och prylar och snackade med nyfikna besökare. Dessutom fanns det öl i olika tillverkningssteg att provsmaka för de som ville.

Drycker. The Coffee Collective serverade kaffe med ölanknyning. Jag drack en espresso av bönor som marinerats i någon av Mikkellers kraftigare stouts: En riktigt häftig smakupplevelse, och en av de bästa espresso jag druckit. Bredvid fanns amerikanska bryggeriet Farmers Cabinets cocktailbar, som blandade till drinkar som imiterade olika öl. Jag provade dock inte. 

Mat. Dels John's Hotdog Deli som hela tiden serverade varmkorv i bröd med ölsmaksatta tillbehör På fredagen hade de en lyxvariant där tillbehören toppades med bladguld. En absurd syn. Fast enligt de bloggare som provade korven skulle den varit rätt medelmåttig i sig.

Brown paper bag.
 Om det varit något som Mikkeller hypat innan festivalen så har det varit den mat som ingick i biljettpriset. Den skulle vara av allra högsta klass, och kom från Danmarks bästa restaurang (enligt Mikkel) Mielcke & Hurtigkarl, som haft ett antal imponerande Beer Maker Dinners. Så förväntningarna var mycket högt ställda, liksom nyfikenhet på hur de skulle servera så många portioner på så kort tid. Jag hade beställt mat till första sittningen båda dagarna.

Så vid 16:50 ställde vi oss i kön och blev snabbt inslussade till ett av långborden. Där fanns vid varje plats en brun papperspåse innehållande bestick, servett och en skiva bröd. Varje bord hade också fått en kanna (då) okänt öl.

Fredag.
Lördag.
Maten kom in snabbt. Vi är inte helt säkra på alla detaljer, men vi tror att fredagens rätt bestod av helstekt fläskhare med örtsky, potatispuré, rostad lökhalva och babysallad.

Lördagen bjöd på helstekt entrecote, rostade rotfrukter, skysås, potatiskaka och babysallad.

Jag erkänner gärna att jag imponerad av logistiken och hur snabbt och smidigt allt gick, men så var det också mycket folk i både servis och uppläggning involverat. Maten var god och givetvis den bästa jag ätit på den här typen av arrangemang. Men liksom de som satt runt mig, framför allt på lördagen, låg det en liten besvikelse över det hela: Det smakade inte så mycket, potatispurén var kall och Carolines entrecote var än ändbit full med fett.

Klart godkänd mat, men jag tror att de flesta hade väntat sig ännu mer.

Ölen som serverades till var Mikkeller Young Spontanale, tappad tidigare i våras. De som satt omkring oss var överens med mig: Det här var troligen festivalens sämsta öl, en jordigt jolmig sak där den lätta syrligheten inte alls balanserade upp malten.

Full fart!
Vad mer? Ett antal trevliga människor dök upp och pratade blogg. Kul. Speciellt kommentaren ”Det jag gillar mest är att du beskriver en lättöl med samma noggrannhet som en sällsynt lyxöl”.

Han hade förstått!

Lite blandat prat med bryggare och bloggare blev det ju, framför allt under lördagen då majoriteten av besökare var svenskar.

Göteborgarna Electric Nurse, till exempel. De hoppades att saker äntligen skulle lugna ner sig för Dugges nya bryggeri så att de kan komma igång och brygga sina småbatchar.

Några som har en flytt framför sig är BrewDog. De ska till sina större lokaler senare i höst, och det är samma bryggverk som ska användas. Med tanke på det pressade bryggschemat kommer flytten att ske under pågående bryggning: När ölen pumpats från jästank till lagertank flyttas den jästanken och så sätts en ny batch så fort den ställs på plats. Jag kan bara hoppas att allt går som det ska…

Något jag grämer mig över är att jag missade flera av de seminarier som hölls under eftermiddagarna (men som jag inte läst om inför festivalen). Framför allt hade jag velat gå på ”Brewers and Bloggers” med Darren Packman på fredagen och ”Low Alcohol Brewages” med Søren Parker Wagner.

Förresten verkar det ha varit en mycket medveten policy bakom språket: Precis allt på mässan var på engelska: Program, skyltar, föredrag, information. Det slog mig faktiskt nu att det var så. 

Henok (Omnipollo) och Darren (BeerSweden, Beer Studio).
Ska jag ta det negativa kanske? Okej.

När matserveringen var igång fanns knappt några sittplatser under fredagen. Det blev bättre på lördagen.

Maten, som sagt.

Det fanns ingen garderob. Helt klart en miss i planeringen! Jackor låg slängda på alla tänkbara överblivna ställen i hallen.

Man blev lätt övermätt. ”Kolla! En helt fantastisk öl som aldrig sett sitt like tidigare!” ”Jaha, en till…”. Ett otroligt lyxproblem. Men vi var på mässan rätt lagom länge (från ungefär 15:30 till ungefär 20:00 båda dagarna) och drack tillsammans för 19 polletter per dag. Vilket kändes precis perfekt.

Glasen. Precis lagom stora, och man ”slapp” att få ”för mycket öl” av generösa utställare. Vilket hade blivit lite jobbigt eftersom den uppskattade genomsnittsalkoholen låg någonstans kring 7,5 %.

Toaletterna. Att ha dem ute på det här sättet kräver tur med vädret, vilket man hade.


Skölja glas måste man kunna göra på ett smidigare sätt, gärna inne i lokalen.

Men i stort sett en fantastisk ölfestival, olik och bättre än alla andra jag varit på genom åren. Och med en öluppställning som tidigare bara gått att fantisera om!

2012-05-15

Malmö Brygghus Vete-Öl



I torsdags var jag och frugan i Malmö. Främst för övernattning innan Köpenhamnshelgen, men det blev en del flanerande i det blåsiga vårvädret. Utan någon som helst planering så var vi plötsligt hungriga och lika plötsligt såg jag en stor Mazetti-skylt. Insåg att vi var i närheten av Malmö Brygghus.

Där fick det bli mat och öl, efter lite tvekan. Det var inte säkert att vi var sugna på den pubmat som fanns på menyn.

Puben med bryggverket var betydligt mindre och intimare än vad jag föreställt mig. Vi beställde i baren. Hamburgare och Vete-Öl till mig, Spareribs och Pale Ale till Caroline.  Burgaren var försiktigt kryddad med koriander, oväntat men gott. Dock kändes färsbiffen aningen kokt. Servisen glömde Carolines smör och bröd, men det fixades fort.

Samtalsämnet i baren var ett enda: Copenhagen Beer Celebration. Vilka hade fått biljetter? Hur skulle det funka? Vilka öl var mest spännande?

Hur var då deras witbier Vete-Öl (5,1 %)? Jag ger er svaret i resans enda klassiska recension!

Färgen är gul-orange, vätskan grumlig, Litet vitt skum som ger lite trevliga skumrester när det sjunker.

Doften har trevliga och tydliga veteölstoner, jag kommer emr att tänka på Bayern än Belgien. Bananer. Nejlikor. Aningen humlebesk och samtidigt stramt söt. Svaga toner av färska frukter i bakgrunden. Eftersmaken har en långsamt växande syrlighet och fina kryddiga fenoler.

Kolsyran är kraftig, bubblorna lätta och små. Vätskan är en liten aning kladdig.

En mycket lättdrucken törstsläckare med en viss torrhet som var en positiv överraskning för mig.

Betyg: 3,33. Tillgänglighet: Fat på krogen. Pris: 66:00 för 400 ml.

2012-05-14

Brygghus 19 prototypprovning

Foto: Brygghus 19.

I tisdags, efter en del schemastrul, träffade jag och min gamle vän Reibert ett par blivande bryggare från Brygghus 19. Jag förstod det som att de kände Reibert via en hembryggarförening och på så sätt kom i kontakt med mig.

Hm, jag tog nog aldrig deras namn. Så dumt.

I vilket fall. Deras plan är att under hösten/vintern 2012 starta ett bryggeri i Karlshamn. Just nu var de i stadiet att försöka förbättra sina recept och få något slags linje i produkter och smaker.

Det var där vi kom in, tanken var att vi skulle prova deras prototyper och tycka saker utan att ha varit inblandade och färgade av den handfasta bryggprocessen.

Jag noterade flitigt, men lämnade kvar blocket i konferensrummet. Så här blir det lite lösa minnesfragment:

Vi började med en amerikansk pale ale på 3,6 %. Tanken är att det ska bli en folköl att sälja i de lokala livsmedelsbutikerna. Den har jag inga stora minnen av. Tror jag tyckte den var lite blek.

Så kom det två varianter på en APA som jag tror skulle ligga på 5,5-6 % med lite olika jäststammar och humlegivor. Som var okej, inga större fel men heller inget som direkt stack ut i smak eller kvalitet.

En ljus lager. Fast det var knappt prototypstatus på den eftersom det var det första de jäst kallt med underjäst. Och den var klart godkänd under de förutsättningarna. 

Sista flighten var en amerikansk IPA som just nu var någonstans kring 7,5 % vilket ansågs lite väl stark. En var riktigt trevlig och fick mig att tänka på amerikansk och brittisk ESB snarare än IPA. En annan hade förvarats fel och var äpplig intill odrickbarhet. För mig, de andra noterade det knappt.

Vi pratade en hel del under den här stunden. Om att starta ett bryggeri och allt jobb som är omkring det. Att det just nu inte fanns något bryggeri i trakten. På dem verkade det finnas ett intresse både hos lokala krogar och konsumenter för vad de håller på med.

Ett bryggverk är beställt från Kina, och lokal funnen och under renovering. De hoppades ha sina första kommersiella brygder ute i slutet av året. 

Det var intressant att höra deras tankar och funderingar såhär i uppstartsfasen, och jag hoppas det går bra för dem och deras kommande öl.

Hemsida och liknande är just nu nedprioriterat, kommunikationen sker på deras Facebooksida.

2012-05-13

Något litet från Copenhagen Beer Celebration


Så, då har vi kommit hem från helgen i Köpenhamn. Copenhagen Beer Celebration. Båda dagarna, av misstag (jag insåg 10 sekunder för sent att jag köpt biljetter till fredagen).

Det var på sitt sätt en intensiv festival, speciellt som det bara fanns stora/nyskapande/experimentella öl. Å andra sidan var det nog den mest avspända stämningen jag upplevt på en ölfestival. Jag tror det till stor del beror på att det just var i Danmark.

Jo, det kommer nog att ta ett tag att smälta alla upplevelser och alla möten i Sparta Hallen.

Mer om arrangemanget, liksom mina delvis obegripliga anteckningar om vad jag drack och åt kommer under veckan.

2012-05-09

Min ölkalender just nu

Det blir mycket öl, alltså. Vi kanske ses på något av arrangemangen?

2012-05-06

Henriks hembrygder: Svarten

Öl fem från Henriks påse. Den beskriver han såhär:
Sv: Svarten: Sweet Stout/Belgisk Stout. Tappad på flaska 2011-12-28.
Och den tänker jag bara recensera utan att titta på typdefar.

Det pyser på bra och sticker upp en del skum uf flaskan när jag öppnar den. Skummet är jättestort och luftigt, det sjunker undan rätt fort dock. Färgen är ljust varmbrun. Inga skumrester på glaset blir kvar. Själva vätskan är kolsvart.

Doften är söt och … svart. Rostat korn. rostade nötter, sötlakrits. Lite jäst och trä. Melass och träkol. Det finns också en lätt ton av hårdplast. Annars är det en väldigt inbjudande doft: elegant och ändå lite rå. 

Smaken är torr och rostad. Värdigt amerikansk, tycker jag. Lite saltlakrits, grillade grönsaker med lite vidbrända kanter. Men så plötsligt dyker det en mjukt julkryddigt jästig ton upp som får tankarna att gå till belgiska svarta öl, precis som utlovat. Eftersmaken saknar i stort den belgiska tonen, utan fokuserar på en behaglig beska, rostade toner med aningar av lakrits och mörk choklad samt en mycket lätt sälta.

Under ett kort tag smakar den som att äta pepparkakor och dricka julmust, men det passerar fort undan.

Kolsyran är rätt kraftig, men bubblorna samtidigt stora och mjuka. Vätskan är medelmjuk, annars känns torrheten som ett typiskt drag hos Henriks öl.

Det här är en god och kompetent öl, även om jag inte riktigt blir klok på den, eller lätt kan placera den i ett fack. Påminner faktiskt lite om en snäll variant av Nøgne Ø Underlig Jul.

3,65 blir betyget.

Funkar bra till choklad.

Henriks hembrygder: Indian Wheat

Lika bra att beta av resten. Bra för samvetet om inte annat. Henrik lämnade lite hembrygder till mig för något slags analys. Och ni andra får läsa det, helt kostnadsfritt. Sån är jag.
Iw: Indian Wheat: Svårt att ange ölstil Wit/Veteöl/Belgisk Special/kryddöl. Tappad på flaska 2012-01-24
Låter faktiskt rätt spännande.

Redan innan jag öppnar flaskan noterar jag att innehållet är rätt grumligt. Hm, borde jag rulla flaskan eller hålla försiktigt? Vill jag ha med jästen eller inte? Jag väljer något slags medelväg och håller upp rätt så kraftfullt.

… vilket givetvis resulterar i ett stort jättekompakt skum som håller sig länge, lite rester blir kvar på glaset. Vätskan är som väntat behagligt grumlig (inga synbara partiklar som flyter omkring) och färgen kan bäst beskrivas som guld-orange.

Äh, nu blir det här i fel ordning. Jaja.

Doften är rätt intensiv. Alkohol och lösningsmedel, fruktestrar och flyktiga fenoler. Men också en mycket svag oxiderad ton av läder och papp. Tropiska frukter och exotiska kryddor. Väldigt låg sötma. Lösningemedelstonerna stör en del och övergår delvis till diesel-liknande toner. Apelsinskal.

Jag noterar en bra ren nästan svalkande beska i början. Sedan kommer det exotiska kryddor och frukter. Koriander? Pomerans? Grapefruktskal? Vetemjöl. Den är rätt torr, den här. En stram vete-syrlighet spelar väl ihop med frukttonerna. Kroppen är förhållandevis lätt, vilket är bra för en wit. Eftersmaken är frisk med en fin mix av citrus, beska, syrlighet och en mjuk kryddighet. Sötman dyker också upp efter ett tag och ger en förstärkande effekt på citrusen.Lösningsmedlen och lätt jordiga smaker dyker dock upp i slutet.

Kolsyran är frisk, bubblorna många och stora. Vätskan är lätt och aningen kladdig.

Den här var inte dum alls. Betyg: 3,37.

 Dags att försöka bedöma den mot Öltypsdefinition 6C Belgisk Wit.

Bouquet/arom: Citrus, kryddor och apelsin finns här. Tyvärr också fruktestrar och fenoler.

Färg/utseende: Den här är mörkare än vad definitionen tillåter. Fin grumlighet.

Smak: Den här har något för stor beska och humlefokus än vad som är önskvärt. Torrt. Friskt. Koriander (återhållet). Citrus. Allt finns där. Något för mycket kryddiga fenoler och fruktestrar för att passa stilen, dock. Syran är bra. Det finns dock lite för mycket höga alkoholer i den.

Kropp: Lätt,

Även här en kompetent brygd som tyvärr är lite utanför typdefen.

Men jag vet ju inte vilken stil som Henrik skulle lämnat in den i. Tror den skulle funka mycket bättre i 6D. Amerikansk veteöl.Om det inte vore för kryddorna, då.

Loka Jordgubb & Lakrits

Bild via Fast Food Lovers.
Bara för att bryta av: Ett inlägg om smaksatt vatten i stället för öl.

Mest för att jag är en laktritsjunkie av rang. Så när Spendrups vatten-varumärke Loka lanserar Loka likes mash-ups Jordgubb & Laktrits så kändes det som om jag varit målgruppen.

Doften är lite syntetiskt söt. Lakrits? Nja, snarare salmiak och salt godis (inte konstigt, i innehållsförteckningen står det magnesiumklorid) och en fruktsyreton som får mig att tänka på jordgubbs-kola.

Smaken är inte salt, men det finns en del lakrits, salmiak och jordgubbs-skumgodis här. Lakritsal-godis med jordgubb, fast utan det starka och salta.

Det känns väldigt syntetiskt, och jordgubbarna kanske lite övermogna. Men det är nog ungefär såhär man får göra för att få något slags lakritssmak i mineralvatten.

Om någon för sådär 25 år sedan, när Pripps Vichy Nouveau Citron just vänt upp och ner på mineralvattenmarknaden i Sverige, skulle berättat att jag vären 2012 skulle dricka mineralvatten smaaksatt med Jordgubb & Lakrits eller Banan & Kiwano (vad nu det är) så hade jag varit ganska skeptisk.

Men nu sitter vi här. Och jag gillar det på något lite generat vis.

2012-05-05

Henriks hembrygder: Brettified Bitter

Kvällens sista hembrygd av Henrik blir den här:
bb: Brettified Bitter: Även svårt att typa, Old Ale möter Special Bitter Tappad på flaska 2012-01-29.
Jag kommer att prova den som en öl i kategorin 7D. Engelsk Old/Strong ale och se var vi hamnar.

Bouquet/doft: Något tvål-fenolisk. Kladdiga malttoner, aning av karamell och smörkola. Något slags beska, aningen kemisk. Okej, men inte helt godkänd. 

Färg/utseende: Stort vackert kompakt långlivat skum. Klar mörkt bärnstensfärgad vätska. Bra.

Smak: Sötman finns här som den ska, i övrigt är ölen rätt lätt och saknar den dovhet som lätt dyker upp i old ale, men som inte behöver finnas i strong ale. Aningar av papp i bakgrunden. Annars finns här lite mogna träiga äpplen och torkade aprikoser. Humle finns, och jag anar lite höiga toner, men den håller sig som den bör i bakgrunden. Lite fenoler (tvål, plast) finns, mest i början och de märks även om det inte tar över utan försvinner iväg. Eftersmaken har en viss beska och en lätt maltighet (utan större sötma) med lite karamelliserat socker och oren alkohol som växer i slutet. Godkänd.

Kropp: Medium kropp. Kunde varit större. Kolsran är kortvarig och först lite småvass men det är inget som stör.

Jag tycker att jag åter känner den där speciella lite plastiga smaken som jag vagt minns från Henriks öl under förra året. Den här kanske inte är någon SM-vinnare, men får han bara bort fenolerna så blir det här bra.

Trevlig till ädelost.

Betyg: 3.

Henriks hembrygder: Vintergatan

Öl #2 från Henriks påse har märkningen Vi på kapsylen. Den beskrivs såhär:
Vi: Vintergatan: Amerikansk India Pale Ale. Tappad på flaska 2011-12-28.
Och då är vi ju klart inne på en definierad stil, så jag kommer att bedöma den efter öltyp 4C. Amerikansk pale ale. Men för att inte förvirra er läsare så blir det också ett vanligt betyg.

Bouquet/arom: Vasst fenolisk. Unken med toner av multnande grönsaker och lim. Något slags humebeska i bakgrunden. Problematisk.

Färg/utseende: Klar vätska, djupt kopparröd. Litet varmvitt skum. Godkänd.

Smak: Stickigt söt. Läder och fruktkola. Viss beska. Kort torr efterbeska med aggressiv alkohol. Banangodis i slutet. Vissa problem existerar, men den är inte helt förstörd.

Kropp: Medium kropp, men vätskan är kladdig och kolsyran vass. Inte heller här godkänd. 

Nej, här har någonting börjat mumsa på ölen i flaskan. Frågan är vad? Det är ingen klockren lacto-infektion, men åt det hållet är det. Var troligen en bra öl när den tappades upp för ett knappt halvår sedan.

Betyg: 1,85

Henriks hembrygder: Hoppy Ending

I mars fick jag åter en kasse bärs från Henrik, hembyggaren vars öl jag recenserade för ett år sedan. Jag fick också en pdf-fil med noggranna notiser från bryggningen.

Fast eftersom jag ska döma hembryggar SM-finalen i år så tänkte jag försöka efterlikna SM-betingelserna och fick då en mer kompakterad lista.

Först ut blir Hoppy Ending som Henrik beskrev såhär:
Hoppy Ending: Svart IPA. Tappad på flaska 2012-01-29.
Svart IPA eller amerikansk svart ale är en så pass ny ölstil är den inte finns med i Svenska Hembryggarföreningens Öltypsdefinitioner. Så det vete fasen vilken man skulle lämna in den här i. 8G. Övriga klassiska starka specialöl kanske?

Dags att dricka och tycka!

Ölen pyser till ordentligt när jag öppnar kapsylen. Den är mycket mörkbrun, nästan svart. Vätskan är klar. Det jättestora skummet byggs upp utan fräsande. Det är kompakt och vackert varmvitt, sjunker ner sakta och lämnar en vägg av skumrester på glaset. Jättesnyggt!

Doften är rostad, men mer mjuk som en porter än de torrare stouterna. Gräddiga toner av kaffe och choklad, men också  en stram något torr och ren beska. Aningar av apelsin-suckat och lite aningar av alkohol (jag vet just nu inte hur stark den här är). Något lätt och inte så besk som jag trott, men gott är det.

Smaken är lätt och frisk. Söta fruktiga toner som får mig att tänka på apelsinsaft. Lite kaffe och sötlakrits. Lätt till medium kropp. Eftersmaken har en del alkohol liksom en stram maltig beska liksom en mild mjuk beska och lite drickchoklad. Slutet är mjukt och gräddigt, men också aningen kärvt.

Kolsyran är mjuk och lätt, små friska bubblor. Vätskan är krämig utan att bli tung.

Av någon anledning kommer jag att tänka på Slottksällans svarta öl, det finns någonting i den här som påminner om dem. Jag är inte helt klar på vad dock. En riktigt trevlig öl, och som en öl beställd i baren hade jag gett den 4,1 i betyg och helt i klass med många kommersiella brygder i stilen amerikansk porter.

Men betraktat som en svart IPA är den inte tillräckligt fokuserad på humlen och beskan.

Evil Twin Russian Roulette

Russian Roulette är en amerikansk svart ale bryggd av Evil Twin Brewing hos Amager Bryghus. 7,1 %.

Ni som inte läst min text om det här projektet bör nog göra det här.

Färgen är svart, det tre fingrar höga skummet kallt vitt. Det sjunker långsamt och lämnar massor av skumrester på glaset.

Doften är humlig och rostad med lite brända toner. Massor av beska dofter, aningar av kaffe och mörk choklad. Mjuk alkohol, grillat kött och en aning av lakrits.

Smaken är mjukare och mer avrundad än väntat: Gräddigt kaffe och mörk choklad, aningar av kakao. Beskan växer allt eftersom och ger tillsammans med smaker av apelsinskal och grapefrukt. Medelstor kropp. Eftersmaken är en mix av rena besk-syrliga citrustoner och mjukt kaffegodis. Slutet är beskt.

Kolsyran är medelstark, de få bubblorna medelstora. Vätskan är torr.

Svart ale är en svår stil. Den ska ju kombinera IPAns beska och stoutens rostning, men oftast känns resultatet som en överhumlad amerikansk stout. Den här är bättre än de flesta, men jag saknar något i smakmixen. Kanske lite mer sötma?

Sedan är ju idén med två öl, där man inte vet vilken man får, är väldigt rolig. Fast i verkligheten var det ju väldigt lätt att se vilken öl som fanns i vilken flaska. Det hade kanske funkat bättre i burk?

Och som den ölnörd man är så var jag ju tvungen att göra det uppenbara och blanda de två med varandra, ungefär lika delar. Det blev sämre, och en ytterst oväntad fet smak av billig tvål var det som jag minns bäst av mixen. Rekommenderas inte…

Betyg: 3,8. Tillgänglighet: Okänd. Pris: Varuprov. Bäst före: 2014.

Omnipollo Russian Roulette

Russian Roulette är en amerikansk IPA bryggd av Omnipollo hos Amager Bryghus. 7,1 %.

Ni som inte läst min text om det här projektet bör nog göra det här.

Färgen är ljust guld, vätskan aningen kylgrumlad. Det två fingrar höga skummet är vitt, det sjunker sakta undan och lämnar en massa rester på glaset.

Doften är ”ljus” och humleintensiv med en kraftfull beska. En viss sötma finns här också, liksom limejuice, kåda och en aning olivolja. Den är mycket torr och besk.

Smaken är även den mycket besk, men det är långt från någon enkel och enahanda smak: Kåda, tallbarr (rätt svagt), lime och massor av grapefrukt. En ren lite fruktig sötma. Medelstor kropp. Den långa eftersmaken är besk men ändå balanserad med smaker av grapefrukt (hela frukten med skalet), lime, apelsinskal och en söt ton av gammaldags fruktgodis. Avslutningens beska övergår i en torrt kärv syrlig ton.

Kolsyran är stark, de små bubblorna mjuka. Vätskan är lätt och mycket torr.

En AIPA som inte håller tillbaka något vad gäller den amerikanska beskan. Tyvärr blir den något för kärv i slutet för min smak.

Betyg: 3,55. Tillgänglighet: Okänd. Pris: Varuprov. Bäst före: 2014.