2012-10-05

SB&WF - 2a torsdagens öl


Så blev det torsdag igen. Och jag tog åter tåget till Stockholm Beer & Whisky Festival med Taste Experience.

Jag hade en mycket lös plan för dagen: Jag skulle försöka besöka de ölmontrar som jag tidigare hoppat över och prata lite med de som stod där. Eventuellt också dricka lite öl.

Det lyckades inte ända fram, jag har fortfarande inte pratat med någon eller druckit något från danska Braunstein, trots att de funnits med i flera år. Nåja.

Följande notiser gick med mer eller mindre möda att tyda från mitt anteckningsblock:

  • S:t Eriks & Mathias Dahlgren #2 Pors. Rosmarin, lammgryta. Rena kryddtoner. Lite golvpolish i bakgrunden. Mycket mer pors än i de danska ölen på samma tema. 
  •  Brekeriet Cassis. Inte kunde den väl vara så bra som en samlad bloggvärld påstod? Jo, det kunde den. Saftig djup doft, bra syra utan att vara vass. Balanserad och djup. Cidertorr i slutet. Trots en ganska stor sötma har inget socker tillsats. 
  • Brekeriet Brilliant har bryggts med en annan brett-jäst än de andra och är en del i deras vita experimentserie. Syrlig och hästig. Lite rundare och kanske lite tunnare än Saison. Grönsaker i slutet. 
En nyhet från Brekeriet är att rökölen Roken och Saison kommer på Systembolagets lokala sortiment (beställningsbar från hela landet) 1 november.
  • Stockeboda Gårdsbryggeri berättade att de körde på som förra året, och att det går bra. Nytt för i år var Jaktporter på 6 %: Bra karamellmalt och fin kropp. Trevlig ren doft och smak med lite citronlakrits. Kommer till Systembolaget i december.
  • Stockeboda hade som kanske första svenska bryggeri provat att brygga Vita Husets omtalade honingsale som de döpt till Honungsale (?). Något oren engelskt kästig. Något slags humle sticker ut. Grönsakigt oren. Tja, det var väl mer en kul grej än ett bra öl Ingen noterbar honungssmak. 
  • Brill & Co. Ständigt dessa Brill. Dark Horse Smells Like Weed. Gräsig doft. Smaken är mer fruktig med mycket citrus, men inte så jättebesk. Lättdrucken och elegant. 
  • Westbrook Citrus Ninja var lite unken och ganska så apelsinsaftig. Kraftig. 
  • Lost Abbey Deliverence var en helt annan upplevelse. Fin mjölkchoklad i doften. Sirapssöt chokladig i smaken. Tjock som kolasås. En spännande efterrättsöl.
  • Evil Twin Female Fatale Brett var fullproppad med ananas-aprikos-toner. JAg associerade direkt till Kiwaa (?), en läsk med ananas-kokos-smak som fanns på åttiotalet. Torr och fruktigt exotisk. God. Konstig men god.
  • Dugge Duggish Deepa är alltså den nya DIPAn från Landvetter. Lite rå mjölkig doft med lite skolkrita. Ganska så lätt i smaken, lite vass humle. Torr smak, lite rå. Höga alkoholer i slutet. Når inte alls upp till de amerikanska, eller exempelvis Omnipollo Nebuchadnezzar

  • Flying Brewery Drydecker Lager från det helt nya bryggeriet i Dalarna. Här var mässans mest problematiska öl: DMS i massor, både i smak och doft. Det var som att dricka kolsyrat majsspad. I övrigt noterade ajg bara att den var rätt söt. 
  • Det fanns också en pale ale från Flying Brewery: Aviator Ale. Lite småvass humle i doften. Mjuk smak med vörtsötma. Grönsaker i slutet. Tja… De har en del att jobba på.
  • Tredje produkten från bryggeriet var en klassiskt tyska Lemon Radler (blandning av ljus lager och lemonad). Den var trevligt citronig och kändes helt rätt, om än lite söt. 

  • Tillbaka till hall I och Malmö Brygghus. Deras mest intressanta nya öl var Grand Crew, en fatlagrad lambik. Vinäger i doft och smak. Rätt så söt. Saknade de bästa belgarnas spets, men en klart godkänd suröl.
  • Carlsberg Sverige håller som bäst på att lansera den irländska röda alen Smithwicks på krogarna. Det är en öl med lätt maltig doft med lite smör. Kolsyran är kraftig men smakerna är lätta. Den karamellrostade malten återkommer i slutet.
  • Brooklyn Blue Apron är en stark belgare som tagits fram i samarbete med någon känd restaurang. Maltig och pepprig. Mjölkchoklad i doften. Smaken är syrligt frisk med en mjuk sötma och ganska milda jästtoner. Troligen mycket bra till tunga kötträtter.
  • Carnegie Starkporter 2002 var inte längre god. Tunn, oxiderad och helt enkelt för gammal. 
Jag har funderat lite över varför Carlsberg Sverige nu lanserar Smithwicks när de under många år jobbat hårt på systermärket Kilkenny. Snarlika produkter, kan jag tycka. Eller är de det? Jag insåg att jag nu hade en chans att prova dem mot varandra, vilket också skedde.

De är lika, det är de. Sida vid sida noterar jag att Smithwicks är något mindre besk, ja den är faktiskt något mindre i allt utom möjligen maltigheten. Kilkenny upplever jag som beskare med mindre karamelltoner. Och den blir fortare blaskig än Smithwicks.
  • Strömsholms Brygghus hade sedan förra året finjusterat receptet på En riktig lättöl och jag höll med om att den var betydligt mer ”öl” än då. Bra och oväntat ren!
  • De insåg till slut att det inte går att sälja ens en dark mild med namnet Kleen. Så nu heter den i stället Köpingshus Swarth. I montern fanns den både på cask och keg. Jag föredrog faktiskt den senare, då jag tyckte att real ale-varianten var mjölkig och skumt oren. Keg-varianten hade varit lite för varm under veckan som gått, men ändå en klart acceptabel mild. Maltiga svarta toner, mjuk och balanserad. 
  • Köpingshus Rhöd är jag fortfarande inte helt övertygad över, jag tycker den är för syrlig. Det kanske kan bero på att den är torrhumlad med den lite ovanliga Aurora?
  • Vidare till Oppigårds. Den nya svarta ölen från dem heter Thurbo Stout. Gräddigt rostad med liet alkohol i doften. Smaken är gräddig med choklad och kaffe i slutet. Precis så bra som man kan vänta sig från dem.
  • Bredvid stod Krönleins som fått med sig av sin senaste öl, en alkoholfri variant av storsäljaren Stockholm Fine Festival Beer. Lite vörtig och söt, men inte sämre än de andras varianter på konceptet. I övrigt brygger de så mycket det bara går. De nya rock-etiketterade ölen som görs åt Brands For Fans får klämmas in i pauser mellan de vanliga bryggningarna. 
  • I Alambics lilla monter var det mycket från det lilla bayerska bryggeriet Ankerbräu. De har som alla andra i trakten en veteöl i form av Reisser Hefe Weissbier. Jästig och sötsyrlig doft med vetemjöl. Syrligsöt även i smak, kummin och koriander. Jästtonerna är nedtonade. Persika i eftersmaken. En okej veteöl tyckte jag, men inte mer. ”Perfekt för de ovana” tyckte Zoi i montern. 
  • Från samma bryggeri kom Daniel-Trunk, deras München Dunkel. Lätt och inbjudande maltig med köttiga rostade toner. Perfekt till tyska korvar. 
  • I samma rad fanns Wicked Wine där Åländska Stallhagens Bryggeri representerades av bryggaren Mats som bjöd på deras senaste öl US Red Ale. Fruktig och lätt med fin beska. Trevlig och lättdrucken utan att sticka ut. 
  • Stallhagens Honingsöl gillade jag inte alls när jag drack den på Birka Paradise. Här var den betydligt renare och friskare och utan essens-tonerna. Fatet på färjan var nog gammalt. 
  • Från en Wicked Wine-monter till en annan: Mohawk Brewing hade lovat att ständigt ha nya experimentbrygder på fat. Och det infriades. Nu i form av Black Coffee IPA. Frisk doft med tydliga svarta vinbär. Syrlig. Mer svarta vinbär i smaken liksom lite gammalt kaffe. Syrlig och fyllig. Högst oväntade smaker!

Spendrups hade i en av sina montrar en liten tävling (eller vad man ska kalla det) där de bryggt tre nya ytterst tyska öl. De skulle provas, röst avlämnas och handdukar vinnas. Jag röstade inte, men tyckte saker ändå:
  • Kellerbier. Rå, äggig med svavel. Bra kellerbier – mjuktuff. Aningen lätt kropp. 
  • Helles, denna oerhört lätta och svåra stil. Lite äggig även denna, mild med en lätt sötma. Det kan ha funnits röda bär i den här, men de kom troligare från den smaksatta Loka som de serverade som smakåterställare. Inte helt lyckat. 
  • Altbier var den tredje ölen. Lätt humlig beska, mineraler i smaken. Saknade helt kropp. 
Ett mycket vällovligt initiativ. Om jag röstat skulle min röst gått till Kellerbier.
  • Södra Maltfabriken börjar sakta men säkert få ordning på sina öl. En ny för mässan var Södra Brown Ale med en vörtig doft, ren frisk lite sirapslima-aktig smak. 
  • Jag hamnade sedan hos Elixir Wines och deras danska bryggerier. Det kom att koncentreras på Det Lille Bryggeri. Det började lite omvänt med deras Barley Wine som hade lite amerikanska humletoner i doften. Rik och maltig smak. Stor och lite spritig. Ska nog glömmas bort i några år. 
  • Celebration #10 hade en rå belgiskt fenolisk doft. Söt fläder i smaken. Tyckte inte den var speciellt lyckad men den hade väldigt väldold alkohol. 
  • Celebration #8 var om jag minns rätt en chiliöl jäst med champagnejäst. Torr och fruktig rätt lugn utan någon märkbar hetta. Tja?
  • Humlemord #6 hade amerikansk humle i den rätt orena doften. Intensivt söt med mycket humlekottar, men nästan ingen beska. Är det så här humleläsk skulle smaka? Meh?
  • Dagens sista öl fick bli en variant på den förra lagrad på calvados-fat: Humlemord #7. Här kände jag lite syrliga toner av mogna äpplen. Fat och cider. Fortfarande jättesöt och lite konstig. 
Ja, förutom detta hann jag med att äta köttfärsgryta, prata med alla möjliga människor och vara med på två specialprovningar som arrangerats för oss skribenter. Mer om det senare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar