2011-11-27

Krušovice Imperial

Strax innan Stockholm Beer i höstas fick jag ett paket med posten (liksom en del andra ölbloggare). Den innehåll två tjeckiska öl, en ljus och en mörk. Samt ett fint glas, lite informationsmaterial, en fribiljett till festivalen och en inbjudan att prata med en gästande tjeckisk bryggare.

Generöst värre. Jag var inte riktigt lika tacksam tillbaka, så det blev ingen intervju. Men nu hittade jag den ena av flaskorna, Krušovice Imperial från Královský Pivovar Krušovice (som ägs av Heineken). Det är en ljus tjeckisk pilsner på 12° P och 5 %.

Som jag, trots att det varit en stapelvara på De Klomp under de första åren, inte alls recenserat. Det finns bara en sak att göra åt det:

Färgen är gul med en aning guld (6 EBC), vätskan är klar. Det tre fingrar höga skummet är vitt och hårt, det sjunker långsamt ner och lämnar massor av skumrester på glaset.

Doften är mjuk, len och mycket balanserad. Söta toner av honung, smör och färska blommor. Ren beska i bakgrunden, liksom aningar av wellpapp.

Smaken är mjuk, len och mycket balanserad, den med. Ganska lätt faktiskt. Lite smör-toner, lite blommor och gräs. En mild ren beska, lite söta kex. Eftersmaken har en långsamt växande beska, mer smör och en något torr ton. Avslutningen är mild och väl sammanhållen.

Kolsyran är mild till mediumstark, de små bubblorna friska. Vätskan är medel-mjuk.

En mycket balanserad pilsner, så ren och välgjord att den gränsar till att bli småtråkig.

Betyg: 3,78. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment. Pris: 14:90 för 500 ml (jag drack en 330 ml flaska som var ett varuprov). Bäst före: 22. 05. 2012.

Beer Magazine


För ungefär en månad sedan läste jag i någon svensk ölblogg att Press Stop tagit hem en öltidning – något som saknats sedan brittiska Beers Of The World blev nedlagd för några år sedan.

Det borde man ju uppmuntra, tyckte jag, men hann inte så mycket mer innan frugan köpt #21 (sep/oct 2011) av Beer Magazine åt mig i den lokala Press Stop-butiken. Det var 3-4 veckor sedan och jag har sedan dess bläddrat i denna amerikanska tidning, utan att riktigt komma loss med att skriva om den.

Jag prenumererar på en annan amerikansk öltidskrift, Beer Advocate Magazine, sedan innan den började ges ut. Tyvärr kan man inte längre prenumerera på den utanför USA, men jag lyckades slinka igenom. Det är alltså tidningen jag har som referens när jag läser den här.

Tidningens slogan på omslaget är ”Drink · Laugh · Learn · Happy Hour” och redan där anges tonen, att jämföras med ”Respect beer!”.

Och just tonen skiljer tidningarna åt. Efter lite bläddrande insåg jag en annan bidragande orsak till detta: Beer Mag har sitt säte i Riverside, Kalifornien. BA Mag har sitt i Boston, Massachusetts.

Beer Magazine är grabbigare och avspänd på ett lite nervöst sätt. När jag tittar bland tidigare nummer är omslagstemat tydligt: Snygga brudar med generösa urringningar. Och öl. BA Mag brukar ha bilder på bryggare, bryggerier eller barinteriörer.

Och ungefär på samma sätt fortsätter det inne i tidningen.

Huvudartikeln är en intervju med årets upplaga av ”The St. Pauli Girl”, som vunnit en amerikansk skönhetstävling och får därför vara på etiketten på en serie öl från Bremen, St. Pauli Girl. En öl jag inte stött på, men jag var nog å andra sidan bara på Mc Donald's när jag stannade till i Bremen. Den verkar vanligare i USA.

Fast det finns artiklar om öl också. München Dunkles är i fokus i en fyllig stil-artikel. Intervju med en bryggare från en bryggpub i Hollywood och ett reportage från Deschutes Brewery.

Liksom längre recensioner av 15 öl: Bootlegger's Knuckle Sandwich DIPA får högsta betyg, 98/100, Northen Brewing Honey Brown Lager får lägst, 86/100. Å andra sidan kostar ett sexpack av den senare bara $ 5 så den rekommenderades ändå. En kul detalj är att vid varje öl ser man var i USA den distribueras. Lärdom: De verkar inte ha så kul i Alabama…

Öl och mat får även det plats. Ett annorlunda perspekiv ger artikeln om att brygga egen öl primärt för att ha som matlagningsingrediens. Eller använda malt och humle som matingredienser. Tom Leykins är är tydligen en känd och kontroversiell radio-kock som bjuder på ett recept till en spansk kycklinggryta, Arroz Con Pollo, som kokas med sake och Firestone Walker Doubble Barrel Ale. Det ska nog testas vid tillfälle.

Tidningen har också ett temauppslag med ”roliga ölnamn”: Golden Showers, Tactical Nuclear Penguin, Happy Ending, Panty Peeler, 400 Pound Monkey… Tja, jag har väl inte amerikansk humor.

Hembryggarna har en del att hämta i en ganska detaljerad artikel om hur man håller fat och fattappar rena. Liksom en artikel om hur man kan odla humle och korn själv.

Okej. Listor finns också. För att fira att de fyller 21 presenterar de sina 51 bästa öl de recenserat hittills. Generellt verkar betygen vara väldigt höga, men de förklarar också att de bara publicerar de högst betygsatta testerna. Fast listan ser inte riktigt ut som på Beer Advocate eller RateBeer. Här är de öl som alla fått 98/100, det hittills högst utdelade betyget:
  • Ballast Point Sea Monster
  • Bootlegger's Knuckle Sandwich DIPA
  • Flying Dog Coffee Stout Batch 2
  • Goose Island Bourbon Coffee Stout
  • Oskar Blues Ten Fidy
  • Great Divide Yeti Imperial Stout
  • Sweetwater Happy Ending Imp. Stout
  • Sierra Nevada Hoptimum Imp. IPA
Så, vad tyckte jag? Nja. den var nog inget för mig riktigt. Jag håller mig nog till den mer Europeiska, tråkigare och mer faktaspäckade Beer Advocate Magazine.

BA Mag, förresten. De flesta trodde väl att det var ett självmordsprojekt att börja ge ut den tidningen, och genom åren har den varierat i format, distribution och papperskvalitet. Men nu är de uppe i #57, tidningen blir allt tjockare och snyggare och de har faktiskt heltidsanställt ett par redaktörer. Tidningen drar dessutom in pengar till websiten, det var det nog ingen som trodde då.

2011-11-26

Samuel Adams Winter Lager

17 december 2004 recenserade jag Samuel Adams Winter Lager från Boston Beer Company, då tyckte jag att det var en riktigt trevlig halvmörk lager, men kanske inte riktigt en bock som den klassas som på Beer Advocate. Då fick den 4,05 i betyg. Vad tiden går… Hög tid att åter göra en recension!

Ölen ger ett mjukt och lite trögt intryck när jag häller upp den. Färgen är ljust brun (16 EBC) och vätskan klar. Det två fingrar höga skummet är varmvitt. Nästan inga skumrester blir kvar på glaset.

Doften är något metallisk. Jag noterar lite rostade toner, rågbröd och en fruktig beska.

Smaken är först rätt besk. Sedan kommer det bröd, rostade nötter, blommor och lite smör. Citrus i bakgrunden. En rejäl sötma. Eftersmaken är maltig och halvsöt med en del blommor, bröd och hö-aktig humlig beska. Avslutningen är aningen kladdig.

Kolsyran är mild till medium, de små bubblorna medelstarka. Vätskan är aningen läsk-kladdig.

Nej, någon bock är det inte. Men en helt okej och rätt så tysk wienerlager med väl sammanhållna smaker. Trist med en där metallen i doften. Ölen är nog likadan nu som för 7 år sedan, men jag nog blivit lite mer blasé sedan dess.

Betyg: 3,75. Tillgänglighet: Systembolagets säsongsortiment jul 2011 (lagerstatus). Pris: 17:50 för 355 ml (denna flaska var ett varuprov). Bäst före: SEP 12.

2011-11-25

Rester

Kvällens öltema fick bli ”drickande av ölrester”, öl jag tidigare recenserat men fått/köpt fler flaskor av.


Först ut var Limfjords-Porter från danska Thisted Bryghus, en stark porter som på danskt vis kallas double brown stout på etiketten. Bryggd med lakrits. Drack den våren 2007 efter besöket i Aalborg, gav den då 3,45. Idag skulle jag nog gett den ett något högre betyg, säg 3,6? Trevlig.


Sedan blev det engelsk pale ale från Kronoberg: Kallebryggeriet Kung Inge, en av de flaskor jag fick av min vän Peter i somras. Trots att den passerat bäst-före med några veckor så var det fortfarande en klart drickbar öl. Visst fanns antydningar till blöt wellpapplåda och lite läder, man inget som störde så jättenycket. Vilket är ett mycket bra betyg till ett litet bryggeri! Snabbetyg: 3,1.

Till sist Rauköl från S:t Eriks. Här flyttas jag åter tillbaka till Bamberg. De må ha använt rar gotländsk rökmalt, men för mig är det här 100 % Bamberg. 3,7 i betyg? Jo. (Bild: Galatea)

Systembolagets nyheter småpartier (T7) december 2011

Bild: coljay72. Licens.
Den här listan över exklusiva nyheter från Systembolaget var ovanligt sen, så ni vet väl redan vad som kommer på torsdag 1 december. Det här är kvotgrupp T7, alltså de varor som släpps i vinkällarbutikerna och beställbara om 1 flaska per kund första dagen från andra butiker.

På allmän begäran är nu varunumren med i listan. 

Varunummer, namn, alkoholhalt, storlek, beställt antal, pris
Så som av en slump är jag i Stockholm nästa vecka. Ska nog smyga förbi Regeringsgatan och se om det finns någon lakritsstout och kellerbier kvar…

Undrar hur Sigtuna resonerat vid prissättningen av deras DIPA?

2011-11-24

Utlottning: Beer Wars


Under våren 2009 var det premiär för en öl-dokumentär, Beer Wars – Brewed in America. Bakom filmen stod Anat Baron, en filmare med en bakgrund i mikro-byggbranschen.

Filmen pekar framför allt på de stora skillnaderna som små och stora bryggerier har i USA när det gäller att komma ut till konsumenterna och marknadsföra sig. Det system som en gång utarbetats i USA, three tier, för att undvika monopolsituationer trots få aktörer fanns, ansåg Baron vara ett problem för nya spelare på marknaden.

I filmen intervjuas allt mellan konsumenter, bryggare, distributörer och ölkändisar om situationen. Problematisering sker.

Det var mycket snack om den här filmen på bloggar och forum när den kom ut och trots att den inte var först – jag tänker exempelvis på den mer underhållande och betraktande filmen American Beer från 2004 – så anses den som en av de viktigare öldokumentärerna.



De vänliga människorna på den nyblivna Svenska distributören Despotz Media har skänkt en DVD till Ofiltrerat som givetvis kommer att lottas ut till er läsare!

Och det funkar som vanligt: Skicka ett mail till bark@ofiltrerat.se med ordet "ölkrig" i titeln. Tävlingen pågår i en dryg vecka, fram till fredag 2 december 2011, 21:00.

Ni som inte vill chansa och tävla kan i stället förhandsboka filmen hos CDON eller Discshop eller där du handlar DVD-skivor vanligtvis. Officiellt releasedatum är 8 december.

Zhiguli Barnoe

Såhär en månad före julafton tänkte jag dricka något som var så långt från julöl som jag kunde komma. Svaret stod i kylen: Zhiguli Barnoe, en rysk ljus eurolager från Moskovskaya Pivovarennaya Kompaniya (Mosbrew) på 5 %. Svensk importör: Tre Svampar Import Export.

När jag häller upp ölen ur den oväntat lätta flaskan med sin Sovjet-inspirerade design möts jag av en guldfärgad vätska (7 EBC) som är klar och toppad med ett aningen gulaktigt två fingrar högt skum. Inga skumrester blir kvar när det långsamt sjunker ner.

Doften är lite instängd, men med en kraftigare (ren) beska än vad jag väntat mig. Men mest är det korn, spannmål och en viss sötma.

Smaken är väldigt söt med blommiga toner och en hel del deg. Eftersmaken har lite mer ren beska, som snuddar vid det metalliska. Och, faktiskt, ännu mer sötma.

Kolsyran är rätt så kraftig med små småvassa bubblor. Vätskan är aningen kladdig.

Ren, enkel och rakt på. Och väldigt söt. Anledningen till Systembolagets val av den här till det fasta sortimentet står att läsa i 2011 års Lanseringsplan:
  •  Lager flaska internationell (…-5,9%), T2, Ryssland, -, Komplettera ursprung
Och när jag läser en av Beer Advocates få ryska medlemmars recension av denna öl inser jag att det väl var rätt val: ”All in all it's much better than other russian macrocrap.”

Betyg: 2,68. Tillgänglighet: Systembolagets fasta sortiment 1 oktober 2011. Pris: 14:50 för 330 ml. Bäst före: 01.06.12 (bryggd 01.09.11).

2011-11-23

Göteborg Porterfestival 2011 - III Brygghusvisning


Som en del av Göteborg Porterfestival arrangerades ett par ”Brygghusvisningar”.

Jag hängde med på den andra av dem, så kring femtiden samlades jag och ungefär 25 andra  nyfikna besökare under ledning av Stefan ”Mr Mohawk” Gustavsson. Vi gick ut från hotellet och in i en kontorsentré och upp ett par trappor för att komma in i ett kontor som verkade tillhöra ett företag som jobbade med hamnlogistik och lyftkranar. Tror jag.

Inne i kontoret fanns mycket riktigt en rejäl vörtpanna, en lika stor mäskpanna och en vacker keramikrelief på en av väggarna.

Vi fick varsitt provglas Carnegie Porter 2010 och möttes av en äldre man i PDA-klädsel (bonjour, hög hatt) i en stol. Han presenterades av Stefan som Lennart Sätmark, en gång i tiden bryggare, kvalitets- och analysansvarig hos Pripps' verksamhet i Carngiebruket.

Lennart började berätta sin historia, med kortare och längre utläggningar åt olika håll.

Hål hade tagits upp i mäskpannan, som nu fungerade som relaxrum.
Som nyutbildad organisk kemist hade han först jobbat på Volvo Flygmotor, men bytte ganska snart till Pripps med argumentet ”bränsle som bränsle”. Han gick igenom processen att brygga porter pekandes på pannorna. Vi fick reda på inmäskningstider och vörtkok-temperaturer. Som jag uppfattade det fick portern enbart bitterhumle tidigt i koket.

Efter att vörten kylts tillsattes två jästkulturer, underjästen P1 C1 och överjästen P2 C2. Sedan skickades den ut till de så viktiga klassiska öppna jäskaren.

Jag var inte alls beredd på att träffa denna kunskapskälla, så jag kom inte på alla frågor som jag nog borde ställt. Att Carnegie bryggts med dubbla jäststammar visste jag redan, men jag förstod inte vid vilken temperatur det skedde.

Efter jäsning, som jag tror skedde under rätt lång tid, pastöriserades. filtrerades och buteljerades ölen.

Efter den här genomgången berättade Lennart om flytten av porterbryggningen. Anledningen var att bryggeriet i Klippan, Göteborg var för litet och gammalmodigt. Flyttlasset gick under 1975 till Sunne Frykdalens Bryggeri i Torsby, som valts eftersom även de hade öppna jäskar.

Pripps lade under sextio- och sjuttiotalet ner ett stort antal bryggerier, och snart även Sunne. Carnegie Porter (fortfarande bara folkölsvarianten) var en mycket marginell produkt vid den här tiden, och troligen inte speciellt lönsam. Men det var bryggarmästarnas favoritöl, så det var aldrig någon ekonom som vågade föreslå att den skulle läggas ner.

Flyttlasset gick nu till Sundsvall, även där fanns det öppna jäskar. Det var här som man började brygga starkportern, som under att antal år bryggts ganska inofficiellt, 1985. Många anser att det här var ölets verkliga guldålder.

Inte heller Sundsvallsbryggeriet fick vara kvar, så 1992 flyttades åter porterbryggandet, den här gången till Bromma. Här skedde stora förändringar, ölen bryggdes nu i höga jästankar och överjästen P2 C2 ”slarvades bort”. Jag tror Lennart såg lite ledsen ut när han konstaterade ”Det var då det slutade vara porter…”. Jag är inte säker. för det var fullpackat i kontorsrummet med vörtpannan och jag stod bakom ryggen på honom.

Ölen bryggdes i Bromma, men skickades med bulk-lastbil till Pripps' bryggeri i Västra Frölunda där det tappades på flaska.

Inte heller Brommabryggeriet fick vara kvar när Carlsberg tagit över. 2004 flyttades avv svensk tillverkning till det tidigare Falcon-bryggeriet i Falkenberg, en av Carlsbergs största produktionsanläggningar. Här uppkom en hel del problem eftersom varken människor eller teknik var anpassade till den här typen av öl. Men det blir allt bätttre och man gör numera en fullt duglig öl, även om jag personligen tycker att den mognar mycket fortare och tappar snabbare än ölen från Bromma.

Här mättes resultaten från de olika jäskaren. Tror jag.
Vi var nu framme vid nutid och Lennart började berätta om sin utlandskarriär. Pripps genomförde på sextio- och sjuttiotalet ett antal mer eller mindre lyckade utlandssatsningar, och det hade ofta varit han som höll i det bryggtekniska.

Först till Mallorca, där man köpt upp ett mindre bryggeri som döpts om till Pripp Española S.A. Under hans ledning fick man till ett bra lageröl, men det var stora problem att sälja det: De svenska charterturisterna var inte alls intresserade av att dricka Pripps i solen utan fördrog spanskklingande drycker. Och lokalbefolkningen kunde inte uttala ”Pripps”. Det hela löstes genom att köpa upp ytterligare ett mindre bryggeri och ta deras namn.

Jag har länge funderat över de här satsningarna på att bygga bryggerier på exotiska platser. Varför gav sig Pripps in på detta äventyr? Nu fick jag svaret att Pripps ville växa, och de ansåg att de inte kunde bli större än de redan var i Sverige. De europeiska marknaderna ansågs för svåra att ta sig in på, och då återstod nya outvecklade marknader.

Flera resor och uppstarter av utländska bryggerier, eller oftare övertaganden av existerande bryggerier. Ett antal i stillahavsområdet, bland annat Vanuatu, Tonga (Royal) och Amerikanska Samoa. Samt Burma, men där blev de inte kvar så länge. Juntan behandlade visserligen dem väl och de fick en tiofaldig produktionsökning i det lilla bryggeri som köpts, men det var en ganska obehaglig situation och stämning i landet. Mången anekdot berättades innan vi åter lyckades leda in honom på ämnet porter.


Vi fick nu en än mer detaljerad redogörelse för hur man bryggt med den utrustning vi hade framför oss, hur man värmde och kylde vörten med vatten och ånga. Ämnet infusionsmäskning vs. dekoktionsmäskning togs upp. Lennart argumenterade starkt för infusions-varianten; den var mer ekonomisk, lättare att kontrollera och gav ett mer förutsägbart resultat.

Nu hade många av deltagarna gått tillbaka till festivalen, men vi var några entusiaster kvar som lyssnade vidare. Vi fick bland annat höra om vad man gör med mindre lyckade batcher, fick höra anekdoter om olika bryggerier, bryggare och öl. Exempelvis varför det i övrigt så tyska Krönleins har råfrukt i lagern Crocodile.

Till slut undrade någon om man skulle kunna börja använda bryggverket igen. Nej, var svaret. De delar som är kvar är bara där som dekortation, och allt som funnits under det golv vi stod på revs ut för att ge plats för kontor.

Att den här delen var kvar var mest av en slump: Hyresgästen hade flyttat in när huset fortfarande var orört, och under det att hotellet hade rivit ut resten av huset hade det här snickrats ihop tillfälligt i väntan på vad som egentligen skulle ske. PDA hade genom året försett företaget med porter för att hålla dem på gott humör.

Fast, påpekade Lennart och Stefan, det är frågan hur länge det här får vara kvar. Visst är det snyggt och ger en unik kontorsmiljö. Men det är också väldigt mycket pengar lagrade i all koppar.

Så vandrade vi ut, och i alla fall jag var lite tagen av denna livsberättelse och porterkunskapskälla.

Och med det tror jag att rapporterna från årets porterfestival är över. Av det lilla jag hört funderar PDA redan på hur de ska få till nästa festival, hösten 2013. Jag kommer nog att vara där.

2011-11-22

Göteborgs Porterfestival 2011 - II Carnegieprovning


En bra ölmässa är inte bara mingel och klunkande, det är seminarier och provningar också.

Göteborg Porterfestival var inget undantag, snarare tvärtom: Det var 2-5 arrangemang varje timma! Ur programmet:
  • Ost och porter
  • Choklad och porter
  • Mummaprovning
  • Porterhistoria
  • Carnegieprovning
Jag köpte biljetter till den första Carnegieprovningen och den andra Brygghusvisningen.

Carnegieprovningen var klockan 14 i ett av hotellets mellanstora mötesrum,. jag tror vi var kring 25 personer som med van hand leddes av Marc Rothausen, Lord vice Chancellor i Porter Drinkers Association och med ett förflutet hos Pripps.

Provningen rivstartade med en kort genomgång av Carnegiebrukets tidiga historia under det att Marc portionerade ut Carnegie Porter av årgång 2010 och Carnegie Porter 3,5 (”matlagningsportern”), byggd i somras. Vi ombads att jämföra, och jag har faktiskt inte provat de olika varianterna direkt mot varandra tidigare. Folkölen tyckte jag både var lättare och torrare än den starkare.

Vi fick veta att det i basen är samma öl på 5,5 %, men folkölen är utblandad med ljus lager för att få rätt alkoholhalt. Ett slags half 'n half alltså. Vi fick också veta att det totalt säljs ungefär en miljon liter Carnegie Porter per år, med klara toppar kring älgjakt och jul. Detta är en kraftig ökning sedan den djupaste dalen i början av sjuttiotalet då en dryg tiondel av denna volym tillverkades per år (då bara som folköl).

Nästa flaska var från 2001. Jag jämförde med den färska och noterade att den mognat bra; madeira, söta röda bär, marsipan och passerade jordgubbar. Det här var den tredje årgången som tillverkades i Falkenberg, och det var väl ungefär där som de började få hyfsad ordning på saker och ting igen. Den bryggdes i Bromma och var bättre än väntat.

Marc berättade nu om de olika platser som Carnegie Porter tillverkats på genom åren (Göteborg, Torsby, Sundsvall, Bromma, Falkenberg) och de tekniska förändringar som samtidigt skett.

Nu hivades det upp rariteter ur en kartong: Starkportern från 1986, som genom en mängd lyckliga slumpar kommit att bevaras till vår tid.

Jag har under det senaste året varit lite sur på mig själv att jag inte passat på att dricka denna utsökta öl, bryggd i Sundsvall som den andra omgången av starköls-Carnegie, då just den årgången fanns i cuvée-listan hos Akkurat: Jag har hört så mycket gott om de här årgångarna av andra, men aldrig själv haft möjligheten att prova.

Och nu fick jag det!

Något om åldrandet i denna öl: Ölen är pastöriserad, så det är ingen jäsprocess som sker i flaskan, utan ett långsamt oxiderande och övrig nedbrygning som skulle vara katastrofal för de flesta andra öl, men här ger de ”felsmaker” som uppstår snarare en större komplexitet, rundhet och elegans.

Jag hällde andäktigt upp en skvätt ur 25 cl-flaskan som vi kring bordet delade på. Svart och tjockt, nästan helt utan kolsyra. Så noterade jag
Madeira. Många oxiderade toner. Alkohol. Exotisk frukt. Torkade hallon. Torr-söt och oerhört fyllig. Stram mild beska. Ingen kolsyra i munnen. Torrt slut.
En stor ölupplevelse, helt klart. Dagns största? Årets störta, med viss säkerhet! Häftigt att få ha druckit en 25-årig Carnegie Porter, som dessutom tagnerade krossade mitt gamla ”rekord” med 5 år.

Wow.

Efter detta vidtog en diskussion kring Carlsbergs hantering av varumärket Carnegie Porter. Jag kom in på fatöl. Varför finns inte portern på fat idag, som den en gång gjorde? Markanden idag borde ju finnas, jag kan tänka mig att det skulle vara en perfekt produkt åt inte minst Bishops Arms.

Ungefär det här fick jag som svar: I början av 1990-talet var det en engelsk pubtrend i Sverige. Till det tog Pripps fram Carnegie Porter på fat, liksom den då nya ölen Carnegie Pale Ale, en klassisk engelsk bitter på 3,6 % pale ale på 4,5 % - en öl jag har luddiga men positiva minnen av. Till detta erbjöds pubarna en snygg fatpump med huvud i porslin med två kranar liksom en hel del reklammaterial: Plåtskyltar, glas, öppnare, barmattor, handdukar etc.

Det var ju innan dagens prispress, så man kunde göra sånt då…

Men det gick hyfsat.

Om det inte varit för att någon (Pripps? Falken?) fick distributionen av  den då i Sverige ganska smala produkten Guinness Stout på fat. Kväve-upphällningen tillsammans med rejäl marknadsföring och en trendomsvägning från det engelska till det irländska pubidealet tog sakta men säkert död på Carnegie på krogen. Och när Bromma-bryggeriet inte kunde sälja mer än 50 fat per batch så ansågs det ohållbart att fortsätta produktionen. Så ungefär i höjd med att Carlsberg köpte Pripps 1999 så var båda produkterna borta ur sortimentet.

Raskt över till provningens sista öl: Carnegie Special 175th Anniversary Porter. Vi pratade här lite om denna öl och den uppmärksamhet den fått, inte minst i New York dit det skeppats ett antal key-keg som ska portioneras ut via Brooklyn Brewery

Lite av stramheten kändes igen från den färska starkportern, men annars var likheterna ganska små. Å andra sidan är det här en ursprungligen starkare öl, bryggd med blandjäst som på gamla tider och så en ordentlig lagring på bourbon-fat. Och det var mycket vanllj och bourbon i den, liksom en nästan snaps-lik alkohol. Mycket av brända toner och en del sötma. Mmmmh. Bra. Men den behöver nog ligga och vila ett tag.

Efter detta var det ytterligare några frågor och diskussioner kring varumärket och ölen, varefter Marc fick välförtjänta applåder och vi tågade ut för att dricka ännu mer svart öl.

En riktigt bra faktaspäckad provning i ett högt och underhållande tempo. Tack!

2011-11-21

Göteborg Porterfestival 2011 - I


Under det att Alla Andra Svenska Ölbloggare™ frotterade sig på Örebro Öl & Whiskeyfestival så valde jag att ta bil och fru till Göteborg, där den tredje upplagan av Göteborg Porterfestival genom tiderna gick av stapeln.

Jag valde att boka ett paket med en natt i superior-dubbelrum och biljetter till festivalen för 1.370:00 vilket jag tyckte var helt okej, speciellt som parkering ute ingick. Det var faktiskt väldigt lyxigt att bara ta hissen till sitt rum om man kände för en liten paus i porterdrickandet. Eller bara gå på en egen toalett!

Hotellrummet.
Arrangemanget utspelade sig alltså på Hotell Novotel. Vilket inte bara är ett ****-hotell, utan också det hus där Carnegie-bruket låg under nära 200 år. Så en mer passande lokal är svårt att hitta. Eller, ja, hotellet har delar av fasaden kvar av bryggeriet, resten är utblåst och nybyggt. Utom vissa delar som jag nog återkommer till.

Nå, vi hade startat resan halv åtta från Linköping på morgonen, så vi var framme rätt lagom till festivalens öppnande 12. Frugan tog spårvagnen till Haga för lite shoppande, jag köade under tiden i lobbyn för att få min stämpel och röstsedel samt instruktionen att följa ljudet för att hitta rätt.

Vilket inte var så svårt med tanek på de ljudvolymer som två män med säckpipa får fram: Detta var nämligen introduktionen till festivalens öppnande. Sedan hölls ett kort välkosttal och medlemmarna i Porter Drinkers Association vände sig mot Carnegie-vörtpannan och skålade i porter för att högtidligt inviga festivalen.

Något lite om festivalen då: Det är ett arrangemang av Porter Drinkers Association och Svenska Ölfrämjandets Göteborgssektion tillsammans med Novotel. Festivalen hålls under senhösten vartannat år och det här är som sagt tredje gången den hålls. Besökssiffrorna är intressanta:
  • 2007 - 250
  • 2009 - 400
  • 2011 - 680
Vilket flera av arrangörerna jag pratade med återkom till: De var glatt överraskade och lite förvånande över det stora intresset.

Det är ju ärligt talat en ganska smal festival, om man tänker efter. 100 % mörkbrun och svart öl. Visst finns variation – engelsk porter, irländsk torr stout, välhumlade svarta öl i amerikansk stil och imperial-varianter. Men ändå: Inget ljust eller mellanmörkt, inga belgare och inte en IPA i sikte!

Och samma helg som Örebromässan. Men arrangörerna verkade nöjda: I de lokaler man har tillgång till, två större konferensrum och en hanfull mindre rum, så får amn in 700 och det var så många biljetter som sålts. Man kan ju inte har fullare än fullt, liksom.

Arrangemanget som sådant påminde en hel del om SMÖF… En arrangör har köpt all öl, man betalar med klippkort och alla som jobbar är där ideellt. Vilket faktiskt gör stämningen avslappnad och familjär, visst fanns det någon skavank här och var men man får så mycket mer av entusiasm. Och dyrt var det inte: Normal entré kostade 150:00 eller 100:00 för medlemmar i PDA eller SÖ. Och då ingick 5 klipp.

För ett klipp fick man 10 cl av vanlig öl eller 5 cl av de exklusivare.Behövde man fler klipp köpte man 5 stycken för 100 50 kr.

Förutom att sitta, stå eller mingla med en svart öl i glaset så fanns det lite tilltugg i form av ost, choklad eller (på kvällen) ostron. Hotellbaren erbjöd också hamburgare samt fish & chips för de som var hungriga.

Dessutom fanns det ett generöst antal provningar, seminarier och visning av huset. Jag valde att besöka Carnegieprovning och Brygghusvisning.

Nå, vad jag drack framgår av av mitt livebloggande… Fast det går inte riktigt ihop. Jag har 13 kryss på korten, men har bara rapporterat 10 öl. Jag vet att jag drack den utmärkt amerika-humlade Black Rocket Porter, men det saknas ändå öl. Hmfh.

Bland besökarna noterade jag bryggarprofiler från Oceanbryggeriet, Mohawk, Malmö Brygghus och Sandbacka/Gammelstilla. Och säkert någon jag missade.

Jag återkommer med mer från provningen och visningen.

Precis som väntat orkade jag inte med 9 timmars porter, så vid halvåtta valde jag och Caroline att ligga i de bekväma sängarna och kollla TV. Efter det en 3,5 km promenad till Järntorget för en hamburgerare och ett oväntat sammanträffande med Bryggare Bingebo som stolt visade upp ett diplom, Bästa Stark-Porter för Ocean Klippan Porter.

För att sammanfatta så var det en väldigt behaglig, trevlig och lärorik dag. Det var faktiskt skönt att bara vara ”vanlig” besökare någon gång också. Jag besöker gärna Göteborg Porterfesvial igen!

Fast det är klart, det hade varit trevligt med någon porter på cask också.



2011-11-19

Live från Porterfestival

Brygghusvisning med intressanta berättelser från Carnegiebryggeriets siste bryggare. Har samlat anekdoter för flera månader.

Ocean Göteborgsporter. Torrare och hårdare rostad än Klippan. Jag tycker nog den här är en godare öl. 4,1.

Malmö Imperial Kaffe Porter. Espressodoft. Gott. Tjock och lyxig i smak och vätska. Fin beska balanserar sötman. 4,2

Anchor Porter. Torrare än jag minns. Hallon, hallon. Lite rostad. Behaglig. 4,0.

Carnegieprovning. 2011 3,5 %, 2010 5,5%, 2001, 1986 och jubileum. 1986 var himmelsk. Mycket bra provning ledd av Marc Rothausen.

Göteborgs Nya Bryggeri John Nonnen promenadporter (provbryggd). Mjuk rund elegant med en hel del Schweizernöt. 3,7

Dagens minst väntade: Åbro Porter 2008 (provbrygd). Vin och klor i doften liksom röda bär. Rätt lätt och aningen dammig. Blandsaft, karamellig. Inte så illa. 3,5.

Ridgeway Lump of Coal. Stor doft. Röda bär. Torr relativt lätt och mjuk. Cocktailbär. Stram beska. Bra! 4,0

Wisby Oaked Porter. Lite fenolisk. Kolmörk choklad. Nyknäckta grenar och vanilj. Rå och spritig. Gräddkola. 3,0.

Ocean Klippan Porter. God fast lite ung. Spretig. 4,0.

Invigt. Carnegie Porter 2010 i välkomstglaset.

Inflation i EBC-tal!

Malmö Brygghus' Imperial Kaffe Porter gick åt.

2011-11-16

Notiser LXI


Det danska mikrobryggeriet Løkken Bryghus gick idag i konkurs. Allt enligt Beerticker.dk. Å andra sidan, med 3 öl och 3 recensioner på Beer Advocate så verkar de inte övertygat speciellt många innan dess heller.

= = =

Pilsner.nu lottar ut ett par sexpack ölglas från Slottskällan på Facebook! Länk.

= = =

De flesta av oss har väl hört om pilsnerns födelse 1838, när Pilsens bryggare hällde ut sin gamla dåliga öl på stadens torg för att lansera sin nya ljusa välhumlade lager? Jag har också dragit den på diverse provningar.

Den tjeckiska ölboggen Piviní Filosof försöker verifiera den, men hittar i stället en teori till en  helt annan bakgrund till stilens födelse: Böhmerna försökte snarare kopiera den stora hypen från England, bitter beer (som pale ale då kallades). Intressant läsning: Länk.

= = =

På väg till Örebro Öl & Whisky-festival i helgen? Då har Ölsvammel en ständigt uppdaterad lista över vilka öl som finns: Länk.

= = =

Introspektionsvarning: Jag funderar vidare över julölen. En del bloggar tipsar om speciellt lämpliga kombinationer, den ölen passar till inlagd sill, den här till köttbullar och den där till skinkan. Menar de att man ska ha en lite ölbuffé med 6-8 olika sorter, en för varje rätt på tallriken? Det låter faktiskt som en rätt häftig idé, om än inte helt lätt att genomföra praktiskt.

Hos mig har allt detta fokus på den kommande helgen fått det att låsa sig helt. Så jag gör tvärtom: Mina julölsrecensioner kommer från nu inte att skilja sig från andra ölrecensioner, jag kollar på ölen för vad den är.

= = = 

Vermont-bryggeriet Otter Creek råkade i måndags ut för en olycka där en jästank exploderade och öl forsade ut. Ingen människa skadades, och som Real Beer återger, påpekade räddningstjänsten att ingen brand uppstod.

2011-11-14

Ridgeway Bad Elf

Precis som igår blir det idag en öl från Systembolagets beställningssortiment: Bad Elf från Ridgeway Brewing. Det är en engelsk IPA på 6 %. Jag tror att det var den första öl med jultema som bryggeriet tog fram åt den amerikanska distributören Shelton Brothers någon gång kring 2003. Den innehåller humle i mängder mer typiska amerikansk IPA än brittisk, däribland den rara Cascade som odlas i England.

Jag recenserade den hösten 2007, studsade av lycka och gav den 4,13 i betyg.

Idag blir det en mer informell recension…

Mässingsfärg (13 ECU), klar vätska. Finfint kompakt 1½ finger-skum som är varmvitt, det stannar kvar länge. Nästan inga skumrester blir kvar på glaset

Doften domineras av besk humle, precis som det ska vara. Aprikos. Lite söt ananas, lite bananer. Lite omogen syrlig-bitter frukt. Aningar av mandelmassa. Snyggt och prydligt.

Smaken inleds med en robust beska, som snart kompletteras av en mjuk sötma med lite exotiska frukter. Knäck, färsk humle och aningar av marsipan. Inga felsmaker så långt tungan når. Eftersmaken har en växande halvsöt fruktig smak av aprikos-persika och en mjuk men ändå rejäl beska som aldrig tar över för mycket. Slutet är välpolerat med en bra beska som balanseras av en hel korg exotiska frukter och lite hö. Ingen alkohol.

Kolsyran är medelstark med medelstora bubblor som friskar upp utan att bli vassa. Vätskan är medelmjuk och aningen torr.

En riktigt riktigt bra engelsk IPA med en amerikansk inspiration som den använder utan att glömma sina rötter. Den går ner utan några problem, och 6 % märks först efteråt.

Betyg: 4,325. Tillgänglighet: Systembolagets beställningssortiment (kollin à 12 flaskor). Pris: 30:60 för 500 ml (denna flaska var ett smakprov). Bäst före: 14 10 12.

Bild: Wicked Wine.

2011-11-13

Ridgeway Reindeer Droppings

Ridgeway Brewing är ett bryggeri vars öl har funnits oproportioneligt mycket på De Klomp genom åren, men det är inte så lätt att få tag på brittisk öl på keg och cask när man vill gå lite längre än de vanliga stora märkena. Den här tror jag fanns på krogen under förra julen: Reindeer Droppings, en engelsk amber ale på 6 % som tas hit av Wicked Wine

Ridgeway uppstod ur spillrorna när Brackspear Brewery lades ner 2002. Bryggaren Peter Scholey hittade ganska snart en outnyttjad nisch när han började exportera ett antal julöl med småfräcka namn till USA. Först ut var IPAn Bad Elf, och nu är de uppe i dryga tiotalet varianter. Just Reindeer Droppings kom 2009. 

Färgen är bärnsten (22 EBC), vätskan klar. Det stora skummet sjunker sakta ner till ett fingertjockt lock, massor med skumrester blir kvar på glaset.

Doften: Humledominerad. En hel del gräs, hö och blommor. Knäck och sött fruktgodis. Fruktiga beska toner, lite kalk och mineraler.

Smaken är besk, på ett framträdande sätt som får mig att tänka mer på USA än England. Men dofterna bakom beskan är tydligt brittiska: Hö, aprikoser, torkade blommor och torkad frukt. Halvsöta smaker av knäck, bränt socker och en lite störande smak av övermogna röda frukter och jord. Torra beska toner av bananskal och timmer. Medel till lätt kropp. Eftersmaken är något kryddig och mycket besk med torkade frukter och aningar av rostade nötter.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna mjuka. Vätskan är torr och rätt lätt.

För mycket bitterhumle, det blir för beskt, men det är en beska som mer hör hemma bland beska örter än amerikansk bitter öl. Det finns inte kropp nog bakom för att ta hand om den här beskan och ölen blir obalanserad och trist.

Betyg: 2,8. Tillgänglighet: Systembolagets beställningssortiment. Pris: 28:40 för 500 ml (säljs i kollin à 12 åhflaskor) (denna flaska var ett varuprov). Bäst före: -.

Bild: Wicked Wine.

S:t Eriks God Jul Barley Wine

Det var en lite funderande innan jag kom fram till vilken öl jag skulle recensera nu. I morgon släpps julölen, så det kanske vore klokt att recensera någon av de julöl jag fått skickade till mig i veckan. Då borde det ju vara någon ny för året, och någon som det kanske kan vara smart att köpa på en gång eftersom den riskerar att ta slut innan dopparedagen?

Svaret blev rätt snart S:t Eriks God Jul, ett engelskt barley wine på 8,5 % som Galatea låtit Jessica Heidrich brygga på Sigtuna Brygghus. Lite ovanligt nämner pressmaterialet ingenting om malt- eller humlesorter, bara att den inspirerats av engelsk jultradition.

Färgen är djupt brun-röd (35 EBC). vätskan är klar. Det låga varmvita skummet sjunker sakta ner och lämnar såväl skumrester som alkoholgardiner på glaset.

Den oväntat lätta doften är mycket maltig och något söt. Toner av nyknäckta nötter och mognat starkvin framträder. Lite mjuk alkohol och en försiktig torr beska.

Smaken är kraftfullare än doften: Mjuka söta toner inleder och därefter en snabbt passerande ren beska. Lite nötter och aningar av vitt portvin, lite läder och torkade frukter. Stor kropp. Eftersmaken är mjuk med en värmande alkoholton, mjuka beska gräsiga toner, lite torra smaker av nyskördade blommor och maltgodis.

Kolsyran är mild och mjuk, bubblorna medelstora. Vätskan är medelmjuk.

Ett barley wine utan krusiduller eller specialeffekter. Kommer troligen att bli bättre av 1-2 års undangömmande. Jag hade nog väntat mig lite mer.

Betyg: 3,23. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment vintern 2011 (lagerstatus). Pris: 21:90 för 330 ml (denna flaska var ett varuprov). Bäst före: 2012-07-22.

Bild: Galatea.

Mysmatchen - jag provar chips


Ett av höstens allra sämsta samveten har jag haft för tre påsar chips som jag i ett svagt ögonblick lovade att testa och blogga om.


I slutet av augusti kontaktades jag av Samuel som jobbar på den reklambyrå som kört höstens stora kampanj för OLW: Mysmatchen. Fast kampanjen verkar inte över än, så samvetet är lite lättat.

OLW bad sina kunder att ta fran nästa chipssmak. De fick in ett antal förslag, och de tre bästa tillverkades och distribuerades ut till butikerna. Så skulle kunderna välja den bästa av dem. Och samtidigt vara med i marknadsföringen via Facebook, Twitter etc.

Så jag fick hem påsarna i en väldigt elegant presentationskartong komplett med provningsprotokoll.

Och sedan har påsarna öppnats och återförslutit efter att jag ätit några chips. Problemet är att jag inte är inne i någon chipsperiod just nu, och när jag väl är det har det funnits engelska varianter som har varit ännu mer bråttom att äta upp.

Men nu jäklar ska jag bli av med det här uppdraget!


Först ut var Kebabdrömmen som utlovar ”Räfflade chips med smak av kebabkrydda, lök och paprika”. Nu som inte för första gången hamnat på Ofiltrerat vet att jag är en kebabgrabb av mått och jag började omgående dregla som en tvååring när jag hörde om den här sorten,

Och när jag började tugga på första chipset så infann sig snabbt en kebabsmak. Eller? Nja. Det var väl mer paprikapulver som dominerade smaken. Efter ytterligare några chips kommer en mycket trevlig chiliton fram. Sedan går det utför, i alla fall i min smak: Efter några chips till och lite tid inser jag att det här är traditionella lök/grill-chips med lite extra krydda. Visserligen känns de mycket mindre feta i munnen än grillchips. Men det blev ändå en viss besvikelse.

  • Pluspoäng: Namnet. Chilin.
  • Minuspoäng: You're a lökchips in disguise!



Nästa påse innehåller Sourcream & Italian Cheese: ”Räfflade chips med en smak av sourcream, fyllig parmesan och en aning svartpeppar”.

Här möts jag först av mitt åttiotal: Finräfflade chips med Sourcream & Onoin var det som gällde bland mina bekanta under högstadietiden. Men det är inte lika mycket lök, även om det finns där, utan en lite lakto-söt ostpulversmak, lite som sån där pulveriserad parmesan som jag har till pasta. Rundade söta smaker. Behaglig svartpeppar i bakgrunden som växer allt eftersom räddar påsen från att bli sliskig.

  • Pluspoäng: Avrundade smaker som funkar ihop. Svartpeppar. Lätt att ta några chips till ur påsen.
  • Minuspoäng: Det blir efter ett tag rätt så mjölkpulver-sött. Stundtals lite kladdiga smaker.


Sista påsen innehåller Salt & Vinegar. Jag utgår från att jurun i tävlingen inte premierade nytänkande… För visst har OLW haft vinägerchips förut? Eller är det bara Estrella?

Nå. Salt och vinäger är ju hur klassiskt som helst i Storbritannien men verkar ha lite svårt att vinna stora mängder anhängare här i Sverige. De svenska (och tyska) varianter jag ätit har dock alla genom åren haft samma problem: De vågar inte ha i tillräckligt med äppelsyra eller vinäger för att de ska bli sådär riktigt syrliga som de brittiska originalen är. För mycket anpassningar till den sötsugna svenska marknaden, kantänka. Och därmed missar man stora delar av poängen med chipssorten: Dels att dölja fettsmaken (kanske ett mindre problem idag än förr), dels att balansera öl med hög restsötma som många klassiska brittiska ales har.

Nå. Påsen beskriver innehållet såhär ”Släta chips med smak av engelsk vinäger och salt”. Engelsk vinäger eller ej, det enda jag hittar i innehållsförteckningen som kan passa på syrligheten är ”naturlig arom” och ”citronsyra”. Inget av den äppelsyra som ger de brittiska chipsen sin speciella karaktär.

Chipsen har en lätt dammig och småtråkig Vickningschips-ton i början, just som den där surheten ska sätta in som mest. Sedan kommer det en lugn och snäll italiensk salladsdressing-syra som toner bort för att ge ordentlig plats åt potatisens inneboende sötma. Lite salt här och var men det hela är överdrivet snällt och tråkigt, ja närmast dammigt.
  • Pluspoäng: Ambitionen. Idén.
  • Minuspoäng: Sött. Dammigt.
= = =

Vilken sort får så till slut min röst? Jag skulle aldrig gissat på det innan jag provade de här, men svaret blir Sourcream & Italian Cheese. De andra två sorterna var helt enkelt för tråkiga och avtrubbade. Om det blir någon mer sådan här tävling, kolla lite på Walkers tillfälliga sortiment och bli lite inspirerad av de större och häftigare smakerna!

Påsfoto: OLW.

Lördagen den 12 november 2011

Det får bli lite kåserande kring gårdagen. Jag recenserade inga öl, men det blev en del ölrelaterade aktiviteter, det blev det.

Kring tolvtiden cyklade jag ner till De Klomp eftersom det var dags för månadens ölprovning. Temat var Nyskapa(n)de Ölstilar och jag tyckte i förväg att jag, ölmaister Bobo och Brill & Co fått ihop en rätt intressant och varierad provning.

Väl på plats höll Bobo på att sätta igång ett antal nya fat, flera av dem till provningen. Direkt stötte vi på ett problem: Ett av ölen, Oppigårds Twisted Wheat, skummade något vansinnig och var överkolsyrad. Laktobacillinfektion i vardande? Kanske. Men trots noggranna smakanalyser och diskuterande kunde vi inte hitta några smakfel, så vi bestämde oss för att köra på den.

Nu dök herr J. Lindahl upp, han skulle samtidigt som min provning hålla en bourbon-provning för ett sällskap på annan plats. En märkbart trött och förkyld krögare Take dök också upp för att kolla läget.


Bobo hämtade fram en flaska som han just fått tag i: Kissmeyer PilNZer från danska fantombryggeriet Kissmeyer Beer. Vi fick varsitt litet provningsglas och jag konstaterade att ölen gav det etiketten lovade: En fräsch tysk pilsener som fått en rejäl dos torrhumling med nyzeeländsk humle. Skulle sitta som en smäck en varm sommardag!

Medan vi småpysslade med att ställa upp glas, kolla öllistan, pinga öl på Fatkoll och få uppdateringar om krogskvaller så fick jag ett smakprov på Rasputin från De Molen. Det är en intressant öl, inte alls så stor och intensiv som sin namne från North Coast, snarare en starkare engelsk porter med rejäla kaffetoner. Vi mediterade över att De Molen, nu när de fått bättre distribution i Sverige, kanske kommer att kännas mindre hypat. Visst gör de mycket bra öl, men ibland har det känts som folk recenserat etiketterna.

Gästerna började köa, jag fyllde vattenglas och Take gick upp i lägenheten för att sova.

Provningen körde igång. Fast reden här insåg Bobo att det skulle bli problem med Twisted Wheat som jag tänkt köra först: Den skummade något vansinnigt och tog bra tid att hälla upp.

Jag fick börja med öl #2 i stället. Efes Dark Brown, en av de öl som i USA går under rubriken malternatives – öl som efterliknar alkoläsk (RTD) men som genom att vara öl kan gå runt förbud mot alkoläsk. Mörkbrun och smakade som indonesiska kaffekarameller. Svag öl-karaktär.

Nästa öl: Beer Here Dark Hops. Här försökte jag redogöra för den snåriga historien och kategoriseringen av mörk välhumlad amerikansk öl, som allmänt och tveksamt kallas Black IPA. Svart, mycket citrus och en fin syrlig maltton. Riktigt god, den här gången också.

Här hade Bobo lyckats få ner tillräckligt mycket öl i tillbringarna, så nu kom Oppigårds Twisted Wheat. En del kryddnejlika och frisk vetesyrlighet mötte citrusskal vilket tillsammans ger en klassisk Oppigårds-öl men med en ny dimension. Hoppas den här kommer tillbaka i sommar! Den fick väl placeras i facket välhumlad veteöl, som jag inte tycker är samma sak som de ganska mesiga American wheat beer.

Öl #4 är en av de få som uppnått statusen ”Klompklassiker”: Houblon Chouffe Dobbelen IPA Tripel. En belgisk trippel, kraftigt humlad med europeisk och amerikansk humle. Farligt lättdrucken och en utmärkt representant för stilen Belgisk IPA.

Vinfatslagrad öl var nästa nya stil. Evil Twin Disco Beer är ölen som designats för att få ut blyga ölnördar på dansgolvet. I grunden en vinig och ganska ljus amerikansk IPA som antingen lagrats på Chardonnay-fat, eller blandats med Chardonnay-vin. Jag fick ingen riktig klarhet i vilket. Här var en riktigt frisk och vitvinig öl med massor av krusbär och lite kattlåda i doften. Mums.

Sista ölen på provningen blev HΨ Cuvée 2009, en öl som det inte var speciellt lätt att hitta information om. Bryggd av belgiska Van Steenberge för den italienska importören Zago. En slags mellanting mellan en dubbel och en quadruppel som efterjästs på flaska enligt champagne-metoden. Söt, maltig i klassisk quad-stil men med en torrhet som jag inte hittat i så många andra.

Det var provningen det.

Nästa punkt i planeringen var ett möte med ett gäng från Svenska Hembryggarföreningen där vi diskuterade möjligheter och praktikaliteter inför ett arrangemang som jag nog har anledning att komma tillbaka till. Fick höra att föreningen slagit medlemsrekord och snabbt är på väg mot 1.500 medlemmar. Imponerande, det jäser i stugorna! Till detta en Punk IPA från fat, som jag verkligen tycker blivit bättre i den nya svagare versionen.

Matdags. Det fick bli en porterstek, som var god. Men vad skulle drickas till? Det naturliga valet Göteborgsporter ansåg inte Petter bakom baren vara så naturligt, den kunde ta över hela rätten på ett olyckligt sätt. Jag litade på honom. Matsedeln rekommenderade en gueuze, men de lämpligaste var slut. Efter en stund kom bartender Martin ut med en välvald flaska Mikkeller Monks Elixir. Den tyckte jag var för stark. Han såg trött ut och återvände till kylarna. Efter ytterligare diskussionen med sina kollegor återkom han med idén North Coast Brother Thelonius och argumentet att den var en halvprocent svagare. Det fick väl gå.

Ölen passade perfekt till maten. Just när jag fått in allt ringde frugan. Hon satt på Horse & Hound och väntade på att mitt möte skulle bli klart så vi kunde äta ihop. Åter hade vi missuppfattat varandra. Ack ja. Fast det gick ju att lösa.

Jag åt min porterstek och hastade alltså till nästa pub.

Där hade Caroline nästan blivit klar med sin hamburgare, där köttet var väl rökigt och pepprat. Jag beställde på ren rutin in en Fuller's London Porter. Den gjorde exakt vad den skulle även denna gång, det är en gammal vän som man vet var man har. Jag orkade varken kolla sortimentet eller pinga öl den här gången.

Hälsade lite på Jerry och Bobo som dykt upp. Diskuterade flug-knytande med den alltid like elegante J. Lindahl.


Caroline hade handlat present, ett nummer av den amerikanska öltidningen Beer Magazine som nu fått distribution av Pressbyrån/Press Stop/Interpress. Recension kommer, var inte oroliga för den saken! Caroline beställde in Strömsholms Gråskägg, jag smuttade vidare på min porter.

Tja, vi åt en ganska… mild… plockbricka och drog oss hemåt. Där slappande fick gå före öldrickande.

2011-11-11

Black Rooster the Hoptimizer

Planen var egentligen att jag skulle prova ytterligare två julöl ikväll. Men så skulle jag plötsligt laga lite halvfabrikatsmat (Kelda Tikka masala – mildare än vad du kan föreställa dig), och till indisk mat ska man ju dricka IPA…

I kylen fanns lämpligt nog en amerikansk sådan på 6,5 %: The Hoptimizer från danska fantombryggeriet Black Rooster Brewery (Bill Endersen och Jacob Munk). Ölen är torrhumlad med Chinok och Cascade, och fysiskt bryggd på Søgaards Brygghus.Importör: Elixir Wine.

Färgen är mörk bärnsten (22 EBC), vätskan något grumlig. Det fingertjocka skummet är vitt, kompakt och ganska hårt. Lite skumrester blir kvar på glaset.

Doften är rätt torr och mycket humlig. En del apelsinskal och grapefrukt, massor av ren och lätt beska. Söta toner av karamelliserat socker och exotiska frukter.

Smaken är besk utan att det blir jobbigt. Mycket citsustoner och beska som kommer och går i vågor. ”Friskt och beskt” är en bra sammanfattning. Eftersmaken har en del värmande alkohol, mjuk citrus och frukt plus lite ängsblommor. Avslutningen domineras av en kvardröjande ren beska.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna mjuka. Vätskan är något torr.

Den här tyckte jag var trevlig, bra humle och inte så söt som vissa AIPA kan vara. Lättdrucken, kanske till priset av viss komplexitet.

Betyg: 3,78. Tillgänglighet: Systembolagets exklusiva nyheter september 2011 (lagerstatus). Pris: 49:90 för 500 ml. Bäst före: 13.08.12.

Gästkrönika: Att välja julöl

Ni som följt mig genom åren vet att jag har lite svårt att greppa konceptet ”julöl”. Dels för att jag inte är så förtjust i allmänna sociala krav på hur högtider ska firas, dels för att jag inte firar och dricker jul som idealbilden ger sken av.

Att ge råd i julölsfrågor känns alltså inte så enkelt och självklart för mig. I år har jag i stället bett en av mina närmsta och äldsta vänner att skriva om sina julölstankar, som han slipat på under många jular. Dags för vad jag tror är Ofiltrerats första gästkrönika (hade jag varit hembryggare hade det väl varit en jästkrönika).

= = =

Så var det åter dags för julölen!

Ni har knappast missat det: den 14:e denna månad slås bolagets dörrar upp inför ännu en uppsättning brokiga flaskor med dunkelt innehåll. Dagspressen fylls av recensioner och åtskilliga mer eller mindre organiserade provningar äger rum ute i landet.

Bland ölintresserade tas detta emot med allt från en känsla av åretshöjdpunkt till en halvhjärtad gäspning. Julöl är, trots den plats företeelsen ändå tar, svår att förhålla sig till. Tidningarnas recensioner spretar åt alla håll, de folkliga åsikterna likaså. Den ene skakar på huvudet åt den andres favorit.

Låt oss fastställa anledningen en gång för alla: Julöl är ingen ölstil.

En gång till så att vi kan gå vidare sedan: det finns inget fastställt sätt att säga vad som konstituerar en julöl! Om en samling erfarna öldomare skulle ställas inför att bedöma, säg, en brittisk milk stout så skulle de genast veta ungefär vad de väntade sig finna i glaset, och deras åsikter skulle förmodligen dra åt liknande håll. Men om glaset presenterades som julöl så skulle deras bedömningar sannolikt bli lika vitt skilda som de ovan nämna tidningsrecensionerna.

Förr i tiden var det enkelt. Större delen av året drack man en ljus eurolager, och när det blev jul så hällde bryggeriet sockerkulör i den och satte tomtar på etiketten. Klart. Idag är situationen en helt annan. En snabb blick på 2011 års lista visar 44 öl, allt från mörk lager via barley wine till kryddad öl. Den icke påläste får hugga i blindo och riskerar att sitta där med ett glas glühkriek till sillen.

Betyder det att hela konceptet är odugligt, kanske bäst att ignorera? Vissa tycker det. Jag tycker att det vore synd. Denna mörka, kalla årstid går väldigt väl ihop med en kraftig maltdryck, och antalet svenskar som försöker hitta vin som passar julbordet torde vara snart räknade. Julen kräver helt enkelt öl. Det sitter djupt i vår kulturhistoria. Vi måste bara hitta ett sätt att förhålla oss till den, ett sätt att bringa lite ordning i detta trots allt lockande kaos.

Jag kan inte komma med ett facit, men jag tänkte föreslå det förhållningssätt som jag själv använt under flera år och som fungerat bra för mig. Det är inte svårare än att jag utgår från vad jag ska ha den till, och det finns två precisa julrelaterade situationer som jag tänkte adressera.

Dels är det givetvis julbordet. Förmodligen utgår åtskilliga recensenter från det. Det svenska smörgåsbordet i sin julform består som bekant av milda, syrliga och feta smaker som jag tycker passar bra ihop med en ale av brittisk typ med bra bottendrag i beskan, men som ändå håller sig lite i bakgrunden. Det gäller också att styra rent från de alltför söta eller kryddade varianterna.

De senaste åren har jag gjort det enkelt för mig och bara köpt Oppigårds utmärkta Winter Ale som sitter som en smäck till såväl sill som jansson, men givetvis kan även en välgjord lite mörkare lager göra jobbet. Om man köpt hem en flaska som man är osäker på finns det ett praktiskt lackmustest: när man ändå ska provsmaka den nygriljerade skinkan så passar man på att öppna en provflaska. Passar det så är man hemma. Ibland har jag rentav känt just då att resten av julen faktiskt kan kvitta.

Den andra situationen är lite mer subtil, men jag tänker mig den såhär: tomten har utfört sin uppgift, släkten har äntligen åkt hem, och du sitter där i ett plötsligt mycket tystare hus med en skål nötter och en trave hemgjord knäck brevid dig och försöker begripa dig på handboken till den där laserskruvdragaren du fick av din svåger. Då känner du att det är dags att öppna någonting, och detta är vad jag är ute efter. Här vill jag släppa på alla bromsar och hitta någonting som är kratfullt, svart, sött, starkt, kryddigt, humlat... helt enkelt en flaska flytande julgodis. Någonting som värmer och kan hugga tag i smaklökarna som brukar ha blivit lite blasé vid det laget.

Det blir i allmänhet någon av de där flaskorna som brukar ratas av de tidningsrecensenter som utgår från att öl ska drickas till mat. Min bästa träff hittills var 2007 års Brøckhouse Julebryg, men en återkommande favorit är Nøgne Ø:s Underlig Jul. Bara man öppnar kapsylen så sprider sig julstämningen i takt med doften.

För att sammanfatta är det alltså detta jag vill ha sagt om julöl: för att begreppet ska vara användbart måste man vara klar över i vilket sammanhang ölen ska drickas. Utan det blir julölen obegriplig, såväl när vi ska köpa den som när vi pratar eller skriver om den. Dessa båda situationer är mina val. Skriv ditt eget facit.

Så i nästa vecka kommer jag därför som många andra traska in under den gröna skylten och leta bland flaskorna. Jag kommer leta efter smörgåsbordsdryck och flytande julgodis. Och jag är rätt säker på att den flytande delen av julen kommer att bli lika god som vanligt.

= = =


Morgan Eklöf är frilansande datakonsult och teknikhistorisk bloggare. Hans exkursioner bland mekaniska datorer, flygande bilar och elektroniska spionkatter kan ses på http://fordomsteknik.se/.

2011-11-10

Reklam: Kommande ölprovningar


Dags att plocka fram kalendern och boka in mina kommande ölprovningar på De Klomp. Alla provningar kostar 150:- per person och har ingen föranmälan. Efteråt håller bar och kök öppet.
  • 12 november 14.00-15.00: Nyskapa(n)de ölstilar
    Under de senaste 20 åren har ett antal helt nya ölstilar uppfunnits i en annars så traditionell bransch.
  • 23 december 15:00-16:00 (Observera! Fredag! Annan tid!): Julöl
    I all enkelhet provar vi sex olika julöl och pustar ut lite dagen innan julafton.
  • 7 januari 14:00-15:00: Stark öl
    Är mer alltid bättre? Dags att undersöka det i praktiken! Vi provar sex öl som alla ligger över 12 % volymprocent alkohol. Inget blask!
Utöver det kommer det att tillkomma provningar som hålls av andra. Kolla krogens hemsida för uppdateringar.

Mohawk Snowblind Strong Ale - igen

Bild: Wicked Wine.
Ett av de första ölen som fantombryggaren Stefan Gustafsson (intervju här) fick in på Systembolaget var Snowblind Strong Ale, en amerikansk strong ale på 7,5 %. Då, 2009, bryggdes den av Sigtuna Brygghus och det var innan Mohawk Brewing Company var ett påtänkt namn. Numera kommer den fysiskt från Gamla Slottskällans Bryggeri. Flaskan har samtidigt minskat från halvlitern till 330 ml. Det är fortfarande Wicked Wine som distribuerar.

Då, 2009, tyckte jag att beskan tog över för mycket och gav den avvaktande 3,35 i betyg (recension med annan betygsviktning  här).

Snabbrecension:

Ljust mahognyfärgad vätska, klar. Litet kompakt hårt ljusbrunt skum. Lite skumrester på glaset.

Doften är ganska lätt med en del sötma och en beska som får mig att tänka på trädsav… Sälg? Det finns en hel del humle i den här, helt klart. Men det är inte speciellt mycket amerikansk citrus. Viss alkohol och blommighet i bakgrunden. Trots att ölen inte är speciellt kall känns det som att den inte riktigt vill släppa loss doftmässigt.

Beskan är mer märkbar i smaken, men det är inte alls de excesser jag skrev om för två år sedan. Aningar av lösningsmedel och rengöringsmedel. Snabbt växande ganska tuff alkohol, kanske med högre alkoholer. En del frukt och blommor, men ganska anonymt. Sötma och ganska neutral malt.Värmande alkohol. Mer nybrutna trädgrenar och… blommande björkar? Torkad frukt. Russin? Faktiskt inte. Snarare äppelringar och torkade bananer. Eftersmaken är rätt ren med en del märkbar alkohol och lite nysågat virke. Jag kan inte hjälpa det, men mina associationer stannar hela tiden vid trä-relaterade ord. Slutet är aningen syrligt och kladdigt.

Kolsyran är på samma gång stark och mjuk. Många små kortlivade bubblor. Relativt torr och lätt vätska.

Jag kände inte riktigt att jag blev klok på den här ölen då, och trots att jag verkligen försöker så kommer jag inte in i den här idag heller. Det är för mycket konstigheter i den, och för lite saker som förlåter. Kanske jag borde lagrat den här några år. Har någon av er därute gjort det?

Betyg: 2,75. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment julen 2011 (lagerstaus). Pris: 24:90 för 330 ml (denna flaska var ett varuprov). Bäst före: 120327

Ölvisholt Brugghús Jólabjór - igen


Ölvisholt Brugghús är det i Sverige mest kända isländska bryggeriet, tack vare dess distributör Wicked Wine.

Jólabjór heter deras julöl, en rökt bock på 6,5 %. Jag drack den under mellandagarna 2010 då den fick klart godkända 3,88 i betyg (länk).

Eftersom jag idag fått ett varuprov av de snälla människorna på Wicked Wine tänkte jag lite snabbt rafsa samman en beskrivning, omdöme och betyg. Och inte skriva om den i mars när den är slut, som det har en förmåga att bli…

När jag häller upp ölen ser jag en brun klar vätska och ett tvåfinger-skum. Inga skumrester på glaset när det sjunker ner till ett lätt lock på vätskan.

Doften är maltmättad med en lätt beska. Rökig på ett Bamberg-vis; lite rökt chark, lite skogsbrand. Det finns också en lätt kryddighet – grillkrydda? Lite kungsmynta? Prydligt och mycket tyskare än vad jag minns.

Smaken är först sötsyrlig – lite som lemonad. Sedan kommer den där klassiska Bamberg/Weyermann-rökigheten, men bara lätt. Sötman ligger kvar när den mesta rökigheten tonar bort. Citron-toner i den beska som kommer fram. Smakerna är maltiga och mjukt söta, som det ska vara i en bock. Eftersmaken är balanserad och väl sammanhållen med en mjuk rök i slutet.

Kolsyran är ganska stark, men de små bubblorna bildar ett mjukt skum i munnen innan de försvinner iväg. Vätskan är mjuk och len.

Idag blir betyget faktiskt aningen högre än förra året. Frågan är hur mycket jul denna fina rökbock är, om jag nu ska vara på det humöret.

Betyg: 3,90. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga sortiment julen 2011 (lagerstatus). Pris: 28:90 för 330 ml (denna flaska var ett varuprov). Bäst före: 220913.

Systembolaget 2013

Jag ser… grekisk ört-DIPA i 1½ l PET-flaska!

Här kommer det vilda spekulationer utgående från uppgifter samlade från lite olika ställen.

Under 2013 sägs det att det nu inarbetade systemet med moduler kommer att förändras.

Den som är nyfiken på hur det hela fungerar idag kan kolla på sidorna 35-38 i Systembolagets Lanseringsplan där det beskrivs i detalj.

Det jag hört är att den hårda centralstyrningen av sortimentet kommer att mjukas upp, det kommer att bli fler varor som lokalt efterfrågas. Det var ungefär så det fungerade på nittiotalet innan mutskandalen som visade att alla butikschefer inte var mogna för det ansvar som det här innebar.

Kanske kommer också den modell med lanseringar i olika nivåer (fast sortiment, tillfälliga nyheter, exklusiva nyheter T5, exklusiva nyheter T6) att förändras.

Till det kommer det nya systemet med kundbokningar över internet som just håller på att lanseras.

Det jag hört är fortfarande ganska luddigt. Vi får se. Det är ett tag dit.

Systembolagets lanseringar kvartal 4-2012

Vintern hemma, 1978.
I oktober år det åter dags för förändringar i det fasta sortimentet. Följande slot-ar ska fyllas:

Segment, modul, ursprung, årsvolym, beskrivning

  • Lager burk internationell, BAS, Europa, 2.000.000 l, Sleek can, ljus lager, max 4,9 %
  • Lager burk internationell, T1, 1.000.000 l, Sleek can, ljus lager
  • Lager burk svensk, T2, Sverige, 1.000.000 l, Premiumlager
  • Lager flaska internationell (..-5,9%), T2, 300.000 l, Kina, Sydamerika, m.fl. flaska 330 ml
  • Lager flaska svensk (..5,9%), BAS, Sverige, 500.000 l, PET
  • Lager flaska svensk (..5,9%), T2, Sverige, 150.000 l, 330 ml, 4,5-5 %, premiumlager
  • Mörk lager flaska, T3, Tyskland, 30.000 l, 330 ml el 500 ml
  • Ale burk (..-5,9%), T2, USA, 100.000 l, Craftbeer
  • Ale flaska (..5,9%), T2, Sverige, 80.000 l, Premium ale
  • Porter/Stout burk, (..-5,9%), T3, USA, 60.000 l, Craftbeer
Sleek can? Såhär skriver Systembolaget i brödtexten:
[…] För att erbjuda de kunder som söker förnyelse ett fortsatt attraktivt erbjudande kommer vi att lansera burkar i sleekcan-formatet. […]
En sleek can är alltså den långsmala typ av burkar som främst associeras med energidrycker i Sverige.

Men okej. Man får väl hoppas på en bra tysk schwartzbier. En lager från ”nya ölländer” kan väl kanske bli något intressant? Och se en amerikansk craft (vad de nu menar med det) ale. Great Brands-Jugge: Här hoppas en hel ölnation på att du fixar fram färsk Dale's Pale Ale!

1 november kommer det exklusiva nyheter.

15 november är det dags för Tillfälligt Sortiment Vinter. För oss öldrickare innebär det 40-45 julöl.

1 december kommer det exklusiva nyheter.