2011-11-13

Mysmatchen - jag provar chips


Ett av höstens allra sämsta samveten har jag haft för tre påsar chips som jag i ett svagt ögonblick lovade att testa och blogga om.


I slutet av augusti kontaktades jag av Samuel som jobbar på den reklambyrå som kört höstens stora kampanj för OLW: Mysmatchen. Fast kampanjen verkar inte över än, så samvetet är lite lättat.

OLW bad sina kunder att ta fran nästa chipssmak. De fick in ett antal förslag, och de tre bästa tillverkades och distribuerades ut till butikerna. Så skulle kunderna välja den bästa av dem. Och samtidigt vara med i marknadsföringen via Facebook, Twitter etc.

Så jag fick hem påsarna i en väldigt elegant presentationskartong komplett med provningsprotokoll.

Och sedan har påsarna öppnats och återförslutit efter att jag ätit några chips. Problemet är att jag inte är inne i någon chipsperiod just nu, och när jag väl är det har det funnits engelska varianter som har varit ännu mer bråttom att äta upp.

Men nu jäklar ska jag bli av med det här uppdraget!


Först ut var Kebabdrömmen som utlovar ”Räfflade chips med smak av kebabkrydda, lök och paprika”. Nu som inte för första gången hamnat på Ofiltrerat vet att jag är en kebabgrabb av mått och jag började omgående dregla som en tvååring när jag hörde om den här sorten,

Och när jag började tugga på första chipset så infann sig snabbt en kebabsmak. Eller? Nja. Det var väl mer paprikapulver som dominerade smaken. Efter ytterligare några chips kommer en mycket trevlig chiliton fram. Sedan går det utför, i alla fall i min smak: Efter några chips till och lite tid inser jag att det här är traditionella lök/grill-chips med lite extra krydda. Visserligen känns de mycket mindre feta i munnen än grillchips. Men det blev ändå en viss besvikelse.

  • Pluspoäng: Namnet. Chilin.
  • Minuspoäng: You're a lökchips in disguise!



Nästa påse innehåller Sourcream & Italian Cheese: ”Räfflade chips med en smak av sourcream, fyllig parmesan och en aning svartpeppar”.

Här möts jag först av mitt åttiotal: Finräfflade chips med Sourcream & Onoin var det som gällde bland mina bekanta under högstadietiden. Men det är inte lika mycket lök, även om det finns där, utan en lite lakto-söt ostpulversmak, lite som sån där pulveriserad parmesan som jag har till pasta. Rundade söta smaker. Behaglig svartpeppar i bakgrunden som växer allt eftersom räddar påsen från att bli sliskig.

  • Pluspoäng: Avrundade smaker som funkar ihop. Svartpeppar. Lätt att ta några chips till ur påsen.
  • Minuspoäng: Det blir efter ett tag rätt så mjölkpulver-sött. Stundtals lite kladdiga smaker.


Sista påsen innehåller Salt & Vinegar. Jag utgår från att jurun i tävlingen inte premierade nytänkande… För visst har OLW haft vinägerchips förut? Eller är det bara Estrella?

Nå. Salt och vinäger är ju hur klassiskt som helst i Storbritannien men verkar ha lite svårt att vinna stora mängder anhängare här i Sverige. De svenska (och tyska) varianter jag ätit har dock alla genom åren haft samma problem: De vågar inte ha i tillräckligt med äppelsyra eller vinäger för att de ska bli sådär riktigt syrliga som de brittiska originalen är. För mycket anpassningar till den sötsugna svenska marknaden, kantänka. Och därmed missar man stora delar av poängen med chipssorten: Dels att dölja fettsmaken (kanske ett mindre problem idag än förr), dels att balansera öl med hög restsötma som många klassiska brittiska ales har.

Nå. Påsen beskriver innehållet såhär ”Släta chips med smak av engelsk vinäger och salt”. Engelsk vinäger eller ej, det enda jag hittar i innehållsförteckningen som kan passa på syrligheten är ”naturlig arom” och ”citronsyra”. Inget av den äppelsyra som ger de brittiska chipsen sin speciella karaktär.

Chipsen har en lätt dammig och småtråkig Vickningschips-ton i början, just som den där surheten ska sätta in som mest. Sedan kommer det en lugn och snäll italiensk salladsdressing-syra som toner bort för att ge ordentlig plats åt potatisens inneboende sötma. Lite salt här och var men det hela är överdrivet snällt och tråkigt, ja närmast dammigt.
  • Pluspoäng: Ambitionen. Idén.
  • Minuspoäng: Sött. Dammigt.
= = =

Vilken sort får så till slut min röst? Jag skulle aldrig gissat på det innan jag provade de här, men svaret blir Sourcream & Italian Cheese. De andra två sorterna var helt enkelt för tråkiga och avtrubbade. Om det blir någon mer sådan här tävling, kolla lite på Walkers tillfälliga sortiment och bli lite inspirerad av de större och häftigare smakerna!

Påsfoto: OLW.

4 kommentarer:

  1. Skulle inte du sluta med dåligt samvete?

    SvaraRadera
  2. Salt & vinäger chips ska inte ätas i 300 grams påsar! Det kommer aldig bli en succé i Sverige om dom inte minskar påsarna.

    SvaraRadera
  3. En NAND-grind! :-)

    SvaraRadera