2011-11-23

Göteborg Porterfestival 2011 - III Brygghusvisning


Som en del av Göteborg Porterfestival arrangerades ett par ”Brygghusvisningar”.

Jag hängde med på den andra av dem, så kring femtiden samlades jag och ungefär 25 andra  nyfikna besökare under ledning av Stefan ”Mr Mohawk” Gustavsson. Vi gick ut från hotellet och in i en kontorsentré och upp ett par trappor för att komma in i ett kontor som verkade tillhöra ett företag som jobbade med hamnlogistik och lyftkranar. Tror jag.

Inne i kontoret fanns mycket riktigt en rejäl vörtpanna, en lika stor mäskpanna och en vacker keramikrelief på en av väggarna.

Vi fick varsitt provglas Carnegie Porter 2010 och möttes av en äldre man i PDA-klädsel (bonjour, hög hatt) i en stol. Han presenterades av Stefan som Lennart Sätmark, en gång i tiden bryggare, kvalitets- och analysansvarig hos Pripps' verksamhet i Carngiebruket.

Lennart började berätta sin historia, med kortare och längre utläggningar åt olika håll.

Hål hade tagits upp i mäskpannan, som nu fungerade som relaxrum.
Som nyutbildad organisk kemist hade han först jobbat på Volvo Flygmotor, men bytte ganska snart till Pripps med argumentet ”bränsle som bränsle”. Han gick igenom processen att brygga porter pekandes på pannorna. Vi fick reda på inmäskningstider och vörtkok-temperaturer. Som jag uppfattade det fick portern enbart bitterhumle tidigt i koket.

Efter att vörten kylts tillsattes två jästkulturer, underjästen P1 C1 och överjästen P2 C2. Sedan skickades den ut till de så viktiga klassiska öppna jäskaren.

Jag var inte alls beredd på att träffa denna kunskapskälla, så jag kom inte på alla frågor som jag nog borde ställt. Att Carnegie bryggts med dubbla jäststammar visste jag redan, men jag förstod inte vid vilken temperatur det skedde.

Efter jäsning, som jag tror skedde under rätt lång tid, pastöriserades. filtrerades och buteljerades ölen.

Efter den här genomgången berättade Lennart om flytten av porterbryggningen. Anledningen var att bryggeriet i Klippan, Göteborg var för litet och gammalmodigt. Flyttlasset gick under 1975 till Sunne Frykdalens Bryggeri i Torsby, som valts eftersom även de hade öppna jäskar.

Pripps lade under sextio- och sjuttiotalet ner ett stort antal bryggerier, och snart även Sunne. Carnegie Porter (fortfarande bara folkölsvarianten) var en mycket marginell produkt vid den här tiden, och troligen inte speciellt lönsam. Men det var bryggarmästarnas favoritöl, så det var aldrig någon ekonom som vågade föreslå att den skulle läggas ner.

Flyttlasset gick nu till Sundsvall, även där fanns det öppna jäskar. Det var här som man började brygga starkportern, som under att antal år bryggts ganska inofficiellt, 1985. Många anser att det här var ölets verkliga guldålder.

Inte heller Sundsvallsbryggeriet fick vara kvar, så 1992 flyttades åter porterbryggandet, den här gången till Bromma. Här skedde stora förändringar, ölen bryggdes nu i höga jästankar och överjästen P2 C2 ”slarvades bort”. Jag tror Lennart såg lite ledsen ut när han konstaterade ”Det var då det slutade vara porter…”. Jag är inte säker. för det var fullpackat i kontorsrummet med vörtpannan och jag stod bakom ryggen på honom.

Ölen bryggdes i Bromma, men skickades med bulk-lastbil till Pripps' bryggeri i Västra Frölunda där det tappades på flaska.

Inte heller Brommabryggeriet fick vara kvar när Carlsberg tagit över. 2004 flyttades avv svensk tillverkning till det tidigare Falcon-bryggeriet i Falkenberg, en av Carlsbergs största produktionsanläggningar. Här uppkom en hel del problem eftersom varken människor eller teknik var anpassade till den här typen av öl. Men det blir allt bätttre och man gör numera en fullt duglig öl, även om jag personligen tycker att den mognar mycket fortare och tappar snabbare än ölen från Bromma.

Här mättes resultaten från de olika jäskaren. Tror jag.
Vi var nu framme vid nutid och Lennart började berätta om sin utlandskarriär. Pripps genomförde på sextio- och sjuttiotalet ett antal mer eller mindre lyckade utlandssatsningar, och det hade ofta varit han som höll i det bryggtekniska.

Först till Mallorca, där man köpt upp ett mindre bryggeri som döpts om till Pripp Española S.A. Under hans ledning fick man till ett bra lageröl, men det var stora problem att sälja det: De svenska charterturisterna var inte alls intresserade av att dricka Pripps i solen utan fördrog spanskklingande drycker. Och lokalbefolkningen kunde inte uttala ”Pripps”. Det hela löstes genom att köpa upp ytterligare ett mindre bryggeri och ta deras namn.

Jag har länge funderat över de här satsningarna på att bygga bryggerier på exotiska platser. Varför gav sig Pripps in på detta äventyr? Nu fick jag svaret att Pripps ville växa, och de ansåg att de inte kunde bli större än de redan var i Sverige. De europeiska marknaderna ansågs för svåra att ta sig in på, och då återstod nya outvecklade marknader.

Flera resor och uppstarter av utländska bryggerier, eller oftare övertaganden av existerande bryggerier. Ett antal i stillahavsområdet, bland annat Vanuatu, Tonga (Royal) och Amerikanska Samoa. Samt Burma, men där blev de inte kvar så länge. Juntan behandlade visserligen dem väl och de fick en tiofaldig produktionsökning i det lilla bryggeri som köpts, men det var en ganska obehaglig situation och stämning i landet. Mången anekdot berättades innan vi åter lyckades leda in honom på ämnet porter.


Vi fick nu en än mer detaljerad redogörelse för hur man bryggt med den utrustning vi hade framför oss, hur man värmde och kylde vörten med vatten och ånga. Ämnet infusionsmäskning vs. dekoktionsmäskning togs upp. Lennart argumenterade starkt för infusions-varianten; den var mer ekonomisk, lättare att kontrollera och gav ett mer förutsägbart resultat.

Nu hade många av deltagarna gått tillbaka till festivalen, men vi var några entusiaster kvar som lyssnade vidare. Vi fick bland annat höra om vad man gör med mindre lyckade batcher, fick höra anekdoter om olika bryggerier, bryggare och öl. Exempelvis varför det i övrigt så tyska Krönleins har råfrukt i lagern Crocodile.

Till slut undrade någon om man skulle kunna börja använda bryggverket igen. Nej, var svaret. De delar som är kvar är bara där som dekortation, och allt som funnits under det golv vi stod på revs ut för att ge plats för kontor.

Att den här delen var kvar var mest av en slump: Hyresgästen hade flyttat in när huset fortfarande var orört, och under det att hotellet hade rivit ut resten av huset hade det här snickrats ihop tillfälligt i väntan på vad som egentligen skulle ske. PDA hade genom året försett företaget med porter för att hålla dem på gott humör.

Fast, påpekade Lennart och Stefan, det är frågan hur länge det här får vara kvar. Visst är det snyggt och ger en unik kontorsmiljö. Men det är också väldigt mycket pengar lagrade i all koppar.

Så vandrade vi ut, och i alla fall jag var lite tagen av denna livsberättelse och porterkunskapskälla.

Och med det tror jag att rapporterna från årets porterfestival är över. Av det lilla jag hört funderar PDA redan på hur de ska få till nästa festival, hösten 2013. Jag kommer nog att vara där.

9 kommentarer:

  1. Det är lite sorgligt att läsa om hur bryggerierna har blivit alltmer moderna och tagit till alltmer moderna lösningar. Visst förstår jag att det ger en stabilare och kanske i längden bättre produkt, men det är något visst med sådana där gamla grejer... Kanske ger det bara en inbillad påverkan à la placeboeffekten, men kanske ger det ändå ölet viss personlighet om varje årgång inte är exakt likadan!

    Man får hoppas att de svenska småbryggerierna som växer fram idag inte helt kastar sig över de moderna tingen.

    SvaraRadera
  2. Oj, vilket bra inlägg.

    SvaraRadera
  3. Oj, vilket bra inlägg.

    SvaraRadera
  4. Tror att det var bryggmästaren på Schlenkerla som vid tillfälle sa: Vi mordeniserar ingenting som påverkar hur ölet smakar eller upplevs, däremot finns det inte längre någon anledning att leverera ölet med häst och vagn...

    Sund inställning tycker jag.

    Bobo
    De Klomp

    SvaraRadera
  5. Hur vanligt är det med öppna jäskar nuförtiden? Jag vet att Krönleins har det, några fler? Apropå Krönleins och Crocodile. Ett svar på varför de har råfrukt i den?

    SvaraRadera
  6. Kul att Lennart sätmark var där och berättade, han bor i samma lilla ort utanför Göteborg som jag vuxit upp i. Har med glädje suttit och lyssnat på hans berättelser, kan mycket väl tänka mig att ni fick en och annan gammal anekdot ;)

    SvaraRadera
  7. Sven-David Svensson25 november 2011 16:43

    Crocodiles förebild är en ljus lageröl från Australien. I Australen är det vanligt med hög andel råfrukt i lageröl. Råfruktsöl ar som bekant beydligt lättare än helmaltsöl och passar bättre i ett varmare klimat. Krönliens ville brygga en öl som liggger så nära det Australienska orginalet.

    SvaraRadera
  8. @Mattias: Vi får ta det om vi träffas någon gång.

    SvaraRadera
  9. Tack för en bra blogpost! Mycket intressant läsning!

    SvaraRadera