2011-10-11

Stockholm Beer - andra lördagen


Bryggmästare Mattias Hammenlind från Sigtuna Brygghus provsmakar något.
Så vad hittade jag på i lördags? Jag var på Stockholm Beer & Whiskey Festival and Taste Expericence. Igen. Fast det här var inte fullt lika planerat: Frugan skulle se teater och hade bokat dubbelrum i Stockholm så när jag ändå var där så kunde jag väl lika bra åka ut till Nacka Strand och kolla läget.

Det var väl befolkat redan när jag kom dit vid 13:30. Så det var väl bara att gå runt och göra det jag gjort två dagar innan.

Hos Oliver Twist / Great Brands / Brewers Associaton träffade jag på boss Jugge. Jag undrade vad jag absolut inte fick missa. Han tyckte att jag skulle prova Lagunitas New Dogtown Pale Ale som fått högst domarbetyg av alla öl på mässan. Dessutom fanns det inte mycket kvar av den. Och jodå: ”Frisk lätt kropp, nästan ingen sötma. Ren klar beska med lite pomerans”. Den torra ölen med sin färska humle påminde inte så lite om Omnipollo Leon. Gott!

När jag vände mig om såg jag Eskilstuna Ölkulturs trånga monter. Här småpratade jag lite med gänget bakom baren, fick en liten skvätt Anders Dubbel IPA som nu inte hade några spår av den besvärande äppeltonen som flaskan jag köpte i somras led av. Hade de något annat av intesse? Jodå, en ny öl bryggd i liten mängd: Sorachi Sommar, en amerikansk pale ale på 5 % med 100 % japansk Sorachi Ace-humle bryggd som törstsläckare under varma sommardagar.



”Söt mjölkig doft. Tropisk frukt. Torr fruktig ren lite ananas och allt mer lemon/lime. Torr eftersmak med lite beska.” Faktum var att ju fler klunkar jag tog, ju mer lik blev den Sprite/7Up. Vilket borde göra den väl lämpad som just sommartörstsläckare. Inte dumt alls!

Därefter passerade jag en annan monter, köpte ett smakprov och övergav tillfälligt min princip att inte recensera öl på festivaler. Men det här var speciella omständigheter. Recension kommer därför här inom kort.

Det fyllde på med folk. Jag ställde mig lite slumpmässigt vid en bar (Brill & Co) och tror ni inte det var någon framme och hällde upp en skvätt öl? Ack ja, ack ja. ”Svart, torr, frisk, riktigt rostad” blev mitt omdöme. Ölen visade sig vara Orkney Dragonhead, en stout som jag väldigt gärna skulle beställa en pint av om tillfälle så gavs.

Minns ni att Oppigårds skulle brygga öl under hembryggarlika omständigheter i en Braumaister på mässan? Och att de låtit sina Facebookvänner bestämma vad det skulle bli? Bra! Man kom överens om att det skulle bli en amerikansk brown ale. När jag var förbi montern på första torsdagen så höll de just på att mäska in, det doftade jättegott.

Planen var att ölen skulle vara tillräckligt färdig för att visa vad man kunde göra med god kunskap och begränsade resurser: En kul grej i montern dessutom!

Jag pratade lite med Björn och Christoffer (väl?) under det att det hälldes upp lite av ölen. De var överraskande att det gått så bra givet omständigheterna, framför allt hade de varit oroliga över att jästtemperaturen inte kunnat regleras. Och så flög det väl runt mer elaka mikroorganismer i mässlokalen än i bryggeriet, kantänka. Samt att uppsättningen inte gjorde torrhumling som bryggeriet gillar så mycket möjlig. Ölen hade inga större fel, men var givetvis ganska omogen och hade ännu inte fått speciellt mycket kolsyra.

Såhär skrev jag: ”Finfin maltighet, digistivekex och lite rå humle. Ganska mycket aromhumle rusar omkring. Lite som att dricka en mikrobryggd öl för 15 år sedan”.

Jag fick som hastigast se receptet, och det var många små humlegivor och oväntat många maltsorter inblandade. Receptet fick jag inte fotografera, eftersom de nu planerade att gå vidare med det, och brygga en ny sats under mer kontrollerade omständigheter. Vilket kan passa: Brown ale är inget de haft i sitt sortiment hittills.

Åter till trängseln hos Oliver Twist. Jag minns inte helt hur det gick till eller vad argumenten var, men plötsligt hade jag en svart öl i glaset: Pelican Tsunami Stout på 8%. ”Söt lite rostad. Lite malt och mintkarameller. Brända nötter.” skrev jag lite entusiastiskt om den.  Det är uppenbarligen inte min stil just nu.

Sedan begav jag mig in till det innersta rummet där det fanns gott om dansk öl.

Ett av de bryggerier som Elixir Wine distribuerar i sverige är Raasted Brygghus. Och bland de som stod i montern fanns deras bryggare Martin (ja, det är han som är på bryggeriets logotyp). Vi provade igenom lite av deras öl:
  • Raasted Grilløl. Humle. Citrus. Besk. Ren. Lite svag kropp. Ingen sötma. Passar nog till grillat!
  • Raasted Rug IPA. Kemisk humleton, citrusskal. Stor kropp. Klen kort eftersmak. 
  • Raasted Cascade IPA. Som att sticka ner huvudet i en nyöppnad vacuumpåse amerikansk humle. Lätt kropp. Bra humle, men aningen enkelspårig.
  • Raasted Festival IPA. Tjocka humletoner. Fet, lite godisbilar. Tjock vätska men rätt lite beska. Stor kladdig sötma. Osäker på vad den ska användas till.
  • Raasted Black Gold Coffee Stout. Färdigt kaffe har adderats till det nästan färdiga ölet. Torr doft. Utspätt svagt kaffe. Gräddkola. Syrlig. En bra stout med tråkig kaffesmak. Mer som kaffeskal-öl. Kanske lite för kall. 
TWC Dryckesutbildning.
Jag vände nu mig om och hittade tillbaka till TWC Dryckesutbildning.  De hade nu äntligen fått vettigare temperatur på fatet med ölen från Worlds Smallest Brewery som de haft med från Malmö, den fantastiskt namngivna hefeweizen Weisse Arne som bryggts på det kvadratmeterstora bryggeriet i Operabarens kök.

Trots det svalare fatet skummade ölen något vansinnigt. När jag tagit mig igenom denna vita vägg skrev jag ”Estrig. Syrlig. Snyggt olklar. Söt. Kryddnejlikor i mängd, fenolisk. Rund smak. Här finns potential!”

På väg ut från rummet fick jag åter lite Søgaards Espresso Stout, som jag faktiskt tyckte lite bättre om nu än förra veckan.

Lars från Sigtuna växlar lite mynt hos Brill.
Det var bara att vandra vidare: Brill. Igen. Den här gången kände jag att jag behövde friskas upp, och fram halades en Mikkeller Spontanframboos: Syrlig, hallon som från Satrunus Saftextrakt (fanns förr i tiden). Inte speciellt komplex, men gör sitt jobb.

Spendrups hade jag lite ignorerat på festivalen, förutom Brutal Brewing. I deras monterdel ”Jens Bar” fanns två äkta och ett falskt cask-handtag. En av de äkta var kopplad till Adnams New Zeeland Pale Ale på 4 %, humlad med Nelson Sauvin men i övrigt bryggd som en klassisk brittisk pale ale.

Och det var nog den här ölen som gjorde mig gladast och mest nöjd under hela dagen:
Ljus. Citrus-ananas-exotisk frukt. Härlig mjuk cask-kolsyra. Fyllig. Spiskummin och torkade exotiska frukter i smaken. Balanserad och långsamt avklingande eftersmak. Rostat bröd i slutet. Förbaskat mycket smak för 4 %.
En annan monter som jag hittills helt ignorerat var Två Bryggare från Ystad, som jag mest känner för att ha skeppat ut diverse infekterad och skadad öl för ett antal år sedan. De var där med några egna öl och några tjecker och tyskar som de importerar. Jag undrade vad de rekommenderade, och fick ett glas Ysta Mörk, en mörk lager på 4,8%: ”Oren doft. Jäsande. Lite rå, men samtidigt mjuk och maltig. Aningen köttig. Lätt kropp. Aningen rostad, men ren utan stora felsmaker. Ganska intetsägande dock. Gräsmatta i eftersmaken.” löd mina aningen skeptiska anteckningar.

Full fart hos OT/Great Brands.
Plötsligt så stod jag hos Oliver Twist igen. Pratade met ett par andra besökare som rekommenderades min gamla favorit Dale's Pale Ale. Frågade om de inte hade någon lättare mer brittisk porter? Mannen i baren (Mange?) såg lite trött ut när han hämtade en Odell Cutthroat Porter (5,1 %) från en av kylarna.

Frisk doft, påminner lite om klädskåp. Lite citrus här och var. Friskt somrig med lite örter/blommor. Rostad, men det tar inte vöer. Torr eftersmak med lite ost. Jättemörk choklad i slutet.
Gick förbi S:t Eriksmontern där Jessica nu börjat få slut på såväl öl som röst. Tiggde till mig  ett sånt där Sam Adams-lagerglas som jag en gång tappat bort på tunnelbanan, till vilket jag i receptionen köpte en ytterst prisvärd festival-tygkasse (20:-!). Nu ringde frugan och förklarade att hon snart skulle ta sig genom dörren. Eftersom jag är lättstörd och tankspridd lyckades jag nu lägga mitt notisblock ifrån mig. Så när Caroline kommit in så vidtog ett irriterat och intensivt letande.

Efter en stunds ångest över att ha förlorat allt jag skrivit ner under dagen så hittade jag blocket, jag hade lagt det i receptionen när jag köpt kassen. Pust pust pust pust!

Nu vidtog mer socialt drickande och småpratande, men ett par specialare tog jag i alla fall notiser om:

Mikael Dugge Engström var nu i Brill-montern och pratade om sina Dugges-öl. Och allt annat också faktiskt. Han hade faktiskt med sig ett fåtal flaskor av ett experiment från förra året: Julölen Rudolf hade fått tillbringa 8 veckor på whiskeyfat, och resultatet hade blivit en öl med ”lätt kropp, lite rostade bröd-toner. Fruktig med lite citrus. Inte alla öl vars kropp klarar fatlagring som den här. God.”

En till hann jag med innan vi fortsatte in till stan: Caldera Pale Ale. 5,5%. ”Torr citrus lime. Torr ganska lätt. En frisk matöl. Nästan ingen kropp. Nja…”

Så, det var årets Nackamässa ur mitt perspektiv. Då återgår Ofiltrerat till vardagen igen. Skönt på sitt sätt.

Fast det är ju klart, snart är det SMÖF.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skicka en kommentar