2011-09-11

Reseberättelse fredag 26 augusti

Ni som bara vill läsa om öl kan hoppa över det här inlägget. Det blir mest om tåg.



För så är det. Inför resan var det någon i min närhet som ifrågasatte om min hälsa skulle klara av en sån här odyssé. Jag fnyste och kände mig något förnärmad.

Men det fick jag äta upp, såklart. Redan på onsdagseftermiddagen hade jag insett att det här inte var någon baksmälla av vanlig art; det var helt enkelt min kropp som fått nog av öl, stabbig mat och stressat resschema. Jag kände ju igen symtomen med trötthet, malande illamående och aptitavsaknad.

Läget var i stort sett likadant på fredagens morgon. Vilket jag nästan förutsatt dagen innan, så jag hade ju kollat att det fanns frukost på tåget för att få en liten stunds vila extra.

Väskan var redan packad, och promenaden till perrongen var sådär 200 meter.

Dagen innan hade jag kollat med biljetter och bokningar och insett att det var fullt på det tåg jag tänkt åka. Okej, i stället för höghastighetståget ICE blev det IC, som ganska väl motsvarar våra InterCity-tåg. Men det skulle väl funka i alla fall. Väl?

Tja. Tåget var såklart något försenat. Sedan ropade de flera gånger ut att det var förändringar i tågordningen, men jag begrep dem inte helt. Och de hade inte noterats på tavlorna. När jag väl kommit på tåget så fattade jag att vagnen som jag skulle sitta i var ersatt av en andraklassvagn i tågets andra ände. Så det var bara att tränga sig genom vagn efter vagn.

Till slut var jag framme i den rätt slitna vagnen, som till hälften var avsedd för cyklar. Men i stället för cyklar satt det ett tiotal uniformerade poliser på den delen av golvet, det verkar som de kommenderats till någon stadsfestival eller musikfestival eller vad det var.

Här mådde jag inget vidare.

Nå, vi rullade nu sakta men säkert mot Hamburg. Det här skulle väl gå rätt hyfsat trots allt…

Eller? Tja. Efter en stund ville jag ha frukost, så jag gick till cafévagnen. Försökte fråga mig fram till äta och flaskvatten. Det gick dåligt: De sålde bara varma och kalla drycker. Fast teet var slut. Och vattnet var bara till för nödsituationer. Dåligt. Köpte till slut en Pepsi Max. Jag har ätit bättre frukostar. Fast jag hade ju en tetra vatten längst ner i väskan för nödsituationer.

Värre var att det åter blev varmare och varmare i vagnen, och det verkade som om de som satt vid fönstren ville ha dem stängda. Pust pust. Och toaletten var avstängd. Och vagnens ena dörr var trasig. Folk var irriterade. Så jag kan inte påstå att jag var på topp, varken psykiskt eller fysiskt när vi stannade oss igenom Ruhrområdet och de industrier jag fascinerat skulle betraktat om allt vore lite bättre.

Fast det skulle bli något sämre ändå: Vi låg ungefär 10 minuter efter tabell när vi anlände Osnabrück. Där blev vi stannande. Vi passagerare tittade på varandra och ingen visste riktigt vad som hände. Det fick vi dock strax veta: En allt mer ilsken konduktör ropade ut att på det här tåget var det obligatorisk sittplatsbiljett och att alla utan biljett måste gå av! Nu! Efter några utrop förklarade han att han kallat på polis. Folk himlade med ögonen. Ytterligare en stund senare rullade vi ut, lite över 40 minuter försenade.

Det var relativt dåligt för mig, eftersom mitt anslutande tåg mot Danmark skulle gå just 40 minuter efter att jag kommit in till Hamburg. Det gjorde inte min hungriga och lätt illamående situation bättre.

Jaja. Efter nästa stopp visade jag mina bokningar så han skulle veta att jag skulle vidare norrut. Han (eller var det en hon? mitt minne sviker) förklarade att de inte svarade på frågor utan jag skulle lyssna på högtalarutropen.

Vi närmade oss mitt byte (tåget skulle gå vidare åt nordväst till Sylt) och jag satt på nålar. Utrop kom, men det gick för fort och för skrapigt för min dåliga tyska. Den trevlige mannen bredvid mig hjälpte dock till med översättning. Å andra sidan verkade utropen förvirrande: Ena minuten skulle jag gå till spår 3, andra spår 5. Eller 6. Jag blev allt nervösare, men vi körde samtidigt in delar av förseningen.

Vi kom fram. Sista budet var spår 5A vilket också stämde med min ursprungliga tidtabell-utskrift. Jag kastade mig likt en jagad gasell från tåget, uppför och nedför trappor och hamnade så på spår 5A. Jodå: Det stod fortfarande KOEBENHAVN på skyltarna.

Hamburg Hbf.

Som också förklarade att tåget var försenat med 30 minuter från nu. Så jag fick god tid att allt mer nervöst leta efter min platsbokning som gömt sig mellan några hotellkvitton. Min vagn var längst bak så det blev åter stående i varmt solsken.

Men tåget kom till slut. De hade tydligen haft problem att ta sig från Berlin beroende på något tekniskt fel. Tur i oturen.

Men det var skönt att sätta sig i en sval ICE-kupé med sköna stolar. Ett äldre tystlåtet danskt par satte sig bredvid. Det enda störningsmomentet var möjligen ett par medelålders dansk-amerikanska män som i båset bredvid blev allt mer högpratande i takt med allt fler öl och på en soppa av danska och engelska löste all världens problem (facit: Folk är arbetsskygga och anpassar sig inte när de byter land).

Soppan.

Nu, strax efter två fick jag äntligen i mig frukost i form av en god kantarellsoppa med rökt fläsk och rosenbröd från restaurangvagnen. Och sån där god tysk äppelläsk.

Tja, resten av resan gick väl bra. Förutom att vi var något sena till färjan så vi fick en bensträckare på en halvtimme vid den i övrigt ödsligt övergivna Puttgardens station. Det måste ha varit mer liv och rörelse när allt skulle förtullas och passkontrolleras här…

Puttgarden.

Danmark passerades. Tiden spenderades med podcaster från Vetenskapsradion. Försenade kom vi in till Köpenhamn, där ett antal andra passagerare nu fick svettas över allt mer kaotiska övergångar till Stockholm, Göteborg och Oslo: ”Stockholmståget väntar inte in oss, men om ni springer för fullt till spår 4 så kanske kanske det går!”

Framme för dagen.

Frugan hade bokat hotell åt mig den här natten: Absalon Hotel (***),  som skulle ligga ganska nära stationen. Eftersom jag inte bokat det själv, och hon-där-hemma har dåligt lokalsinne så visste jag bara gatuadressen. Men turistbyrån vid station hade öppet så jag tog en karta, ritade en väg och gick ut för att hitta till sängen.

Vilket gick utmärkt, det var vara att jag förvirrat började 180° fel. Efter att ha passerat Rådhuspadsen insåg jag att något måste vara fel, gick tillbaka, och tog en onödigt lång och krokig väg genom det bitvis väldigt sunkiga området kring Halmtorvet.

Incheckning. Koll på rummet. Småslitet men rent och med nyrenoverat badrum.

Hungrig. Strövade omkring bland sexshopar och tatuerare innan jag hittade ett ställe som verkade intressant: Kebabish. Verkade som ett lite snyggare snabbmatställe. Kö ut på gatan, mestadels bestående av folk med arabiskt/persiskt/asiatiskt utseende. Goda tecken i min bok.

Mikkeller Bar.

Gick runt ett tag till, bland annat passerades Mikkeller Bar. Mycket mindre och enklare än vad jag föreställt mig. Funderade lite på en Evil Twin Bikini Beer på 2,7 %, men gick på magkänslan och lämnade stället. Lite trist förstås.


Kebabish.

Ställde mig i den långa kön. När jag kommit nästan fram till högen med matsedlar kom en stressad man ur personalen fram och undrade om jag skulle äta på plats. Det hade jag tänkt. Då förklarade han att de hade fullsatt resten av kvällen. Jag blev irriterad och gick ut. För att inse att jag var ett kvarter från hotellet. Så jag gick in igen, nu var tack och lov kön kortare. Beställde något kryddsvagt och lugnt för magen: Biryani (persisk-indiskt stekt kryddat ris) med kyckling och lamm. Under tiden maten lagades joggade jag till Lidl och köpte läsk.

…som jag med viss aptit drack och åt på rummet. Fast lådan innehöll minst 2½ portion, så mätt blev jag.

Surfande på gratis-WiFi, kollande på SVT1 och så försök att somna.

Eller ja, det visade sig faktiskt vara ett fel med rummet: Det låg mot Istedgade. Och det var lönefredag. Och ett jäkla liv utanför fönster, trots de bullerisolerande fönstren hördes det en massa skrik från förbipasserande. Men till slut så gick det att somna.

2 kommentarer:

  1. Sven-David Svensson12 september 2011 18:46

    Väldigt trevliga reseskildringar. Bra jobbat. Kanske någon idé att den publicieras i Svenska Ölfrämjandets medlemstidning Maltesen? vad tycker du?

    SvaraRadera
  2. @Sven-David Svensson: Tack för berömmet. Men jag tror att den här texten passar bäst som blogg.

    SvaraRadera