2011-09-07

Reseberättelse onsdag 24 augusti

Onsdagen började med en utmärkt (och i rumspriset ingående) snyggfrukost.

En långsam promenad till stadens modernare centrum kring Maximiliansplatz där jag åt glass, strosade runt och letade förgäves efter oparfymerad hudcreme i resestorlek. Tog det allmänt lugnt sådär.

Gick sedan vidare till de gamla stadsdelarna, Sand, där det pågick febril aktivitet inför den kommande helgens stora stadsfest Sandkerwa. I stort sett varje tänkbar gatuyta hade utnyttjats till salustånd, oftast hörande till något bryggeri, någon restaurang eller någon generisk marknadsknalle. Men festivalen verkade mest handla om att dricka och äta.

Festivalstånd med intressant utsmyckning.

Paulaner hade byggt upp en ”Weizen-stuga” komplett med hurtig dragspelare.
Men nu var det dags att ta upp kartan och gå den (visade det senare) brantaste och jobbigaste vägen till ett av Bambergs sju kullar:Michaelsberg. Det var inte den mäktiga tidigare klosterkyrkan, det fridfulla klosterområdet eller äldreboendet (som numera är inhyst i klostret) som lockade, utan det Frankiska bryggerihistoriska museet!

Men då jag kom till dörren insåg jag att de öppnade 13:00. Det visste jag, men jag hade inte förstått att klockan inte hunnit bli det än.

Nå, Michaelsberg är verkligen en rejäl kulle med utmärkt utsikt åt norr och öster. Jag spatserade runt och hittade en italiensk restaurang med uteservering i samma hus. Fast jag kan inte påstå att jag kände för pasta när jag nu var här. Nå, det fanns en restaurang till på berget med mer traditionell mat: Café am Michaelsberg med en uteservering under svalkande träd (temperaturen hade nu åter passerat 30°) där det blev en rejäl portion wurst med kraut och bröd. Till det en radler från Keesmann.

Bamberg från Michaelsberg.
Nu hade klockan passerat ett, och jag välkomnades till bryggerimuseet av en äldre man som bytte mina 3 € mot entrébiljetten, ett ölunderlägg med den fröjdefulla frasen Bier ſmeckt immer. Han beklagade sig över att de inte hade guide-blad på engelska men förklarade att han gärna svarade på frågor.

Bryggerimuseets ingång.
Det första som mötte mig var ett relativt modernt bryggverk, inte olikt ett sådant man kan se hos en del små bryggerier här i Sverige. Kapacitet kanske 1.000 liter. Möjligen med skillnaden att det här var från ett nedlagt bambergbryggeri och i koppar i stället för rostfritt. Jag förstod att man höll kurser/visningar och bryggde här några gånger per år, men nu verkade det rätt oanvänt.



20 l demonstrationsbryggeri, ej komplett.
Museet är inrymt i lokaler i klostret som en gång varit bryggeri, tror jag. Det bygger på donationer av gammal utrustning från traktens bryggerier, liksom från enskilda personers samlingar och rester av nedlagda bryggerier.

Vilket ger en del skevheter i utställningen, som så ofta annars på museer: Det är mycket av sådant som är lätt att spara och som känns viktigt som korkstämplar, skyltar, diplom, sigill och samlingar av etiketter och kapsyler.

Därmed inte sagt att det saknades större maskiner och riktigt gammal bryggeriteknik. I ett försök att visa processen steg för steg började det med mältning. Ett antal filterverk av varierande storlek och ålder visades, liksom mätinstrument för att mäta fukthalten i malten.

Och här kommer en invändning mot museet i stort: Även om jag själv tycker att jag har hyfsad koll på bryggprocessen på ganska låg nivå kunde jag inte med mina begränsade kunskaper i mältnings-steget riktigt begripa vad de här filter/sil-apparaterna egentligen var till för. Vissa hade lappar med beskrivande text, och trots min begränsade bryggartyska begrep jag ungefär vad som stod. Men det hade varit trevligt med ännu mer pedagogiskt illustrerade texter om föremålen för att skapa sammanhang.

Vörtkylning, old school: Is i den inre kopparcylindern, varm vört i tunnan.
Det fanns, denna reservation till trots, mycket att se och lära sig: Hur en iskällare såg ut och fungerade, hur träfaten tvättades på 1800-talet, hur man genom tiderna försökt lösa det ständiga problemet att kyla vörten så snabbt som möjligt, hur man skapar is utan sjöar i närheten, hur den tyska humleproduktionen flyttat sig genom åren och olika filtreringstekniker. Liksom att man använt något mycket likt Yorkshire Square-läskärl i Sydtyskland.

Mitt intryck av utställningen är lite blandad: Det finns enormt mycket intressant att titta på och lära sig av, men museet kräver rejäla förkunskaper. Nu ser jag att den tyska foldern (länk) innehåller ganska mycket förklarade text, men för att få ut något vettigt av utställningen krävs det att man vet varför det är så viktigt att kyla vört, varför man pitchar jäst eller varför det är så knepigt ett trycksätta träfat.

Bland hyllorna fanns öl från hela världen som donerats till museet och där hittade jag en svensk flaska: Gamla Stans Färsköl. Såg den verkligen ut sådär? Jag har bara sett den med Torshammar-etiketten som på Beeradvocate.

Ett oväntat fynd.
Avsvalkad av källartemeraturen gick jag via branta bakgator till Zum Kachelofens, nära Schenkerla. En St Georgenbräu Keller Bier i stenkrus intogs på uteserveringen innan jag gick till järnvägsstationen för att i de praktiska biljettautomaterna planera morgondagens resa. Men jag blir inte klok på den där ölen: Precis som när jag förra gången recenserade den (länk) så är den på något sätt undanglidande i sin karaktär och låter sig inte riktigt fångas eller analyseras. Kan det vara stenkruset som håller den för kall?

Ytterligare turist-flanerande vidtog. Bland annat köpte jag en flaska Bamberg Sekt till frugan, lite för det motsägelsefulla att köpa vin från denna ölmetropol.

Gick in i shopping-gallerian vid stationen. Verkade vara byggd kring sekelskiftet som så många andra sådana. Men till skillnad från galleriorna här så var den här tom. Förutom en biograf, en marionett-teater, en klädaffär och någon mobiltelefonbutik så hade allt slagit igen. Kändes lite märkligt.

Och så en kebabrulle (Dürüm Döner) med en Kreesmann Herren Pils till hos Kebab King något kvarter från stationen. Man vill ju testa det lokala köket liksom (även om kebab som sådan uppfanns i Berlin). Stark sås, god.

Men nu hade det blivit riktigt kvavt varmt, och när jag tittade bort mot gamla stan så såg jag en kolsvart himmel. Minuterna efter kom det kastvindar som vräkte omkull hela uteserveringen, men jag hade just hunnit in då. Under den halvtimmes intensiva åskvädersperioden hann jag äta upp, recensera ölen och boka nästnästa natts hotell. 

Passade efter skuren på att gå förbi hotellet och lämpa av saker innan jag på nytt gick ut för att recensera mer öl och slappa vidare.

Just slappandet gick mycket bra på Bambergs nyaste bryggpub, och kanske den enda av det moderna slaget med vörtpannan mitt i krogen: Ambräusianum. Det var liksom på de andra ställena jag besökte rätt lugnt och jag satt och recenserade en Hell och en Weizen och plötsligt hade det gått över 2 timmar!

Bryggverket på Ambräusianum.
Jag gick vidare, tog lite bilder och kollade på folk. Gick åter till hotellet för en tupplur innan jag gav mig av igen. På väg tillbaka passerade jag något slags brittisk/irländsk pub som… Tja, jag blev plötsligt hiskeligt sugen på Guinness. Så det beställde jag. Fick in den i ett 0,35-glas, inte riktigt vad man är van vid. Krogen låg alldeles vid floden och det var fullt med flugor som gillade ljuset från storbildsskärmarna. Så jag blev inte kvar så länge.

Hotel-Gasthof Wilde Rose
 På väg därifrån strövade jag runt lite kring marknadstorget, och såg då plötsligt en skylt till hotellet Wilde Rose, då jag insåg att det tillhörde ett av stadens bryggerier (eller nåt). Även denna restaurang var i stort sett folktom, så det gick fort att beställa in en Weizen och sedan en Helles Kellerbier. Personalen var aningen trött och började så sakteliga duka för frukost. Det mest dramatiska som hände var att en taxichaufför kom in och surt undrade vem som beställt en bil. Det hade ingen.

Wilde Rose har också en krog på Michaelsberg. Problemet med deras öl är att ingen verkar kunna få fram vem som brygger den. Personalen i baren svarade småtrött att den visst bryggdes här, men det verkar inte vara någon som sett något fysiskt bryggeri.

Egentligen hade jag nu tänkt gå förbi jazz-stället Jazz Club,  men de hade stängt. Grannstället i källaren hade däremot öppet och körde reggae och ska, vilket ju gillas. Så jag hängde där ett tag och beställde en drink (Becherovka tonic!). De hade ett märkligt pantsystem för glasen: Första drycken man beställde kostade 5 € extra. Då fick man med glaset ett gitarr-plektrum som man visade när man beställde och lämnade tillbaka det tomma glaset. När man gick för kvällen lämnade man in glas och plektrum och fick pengarna tillbaka.

Först när jag gått ut från stället insåg jag varför: Det stod fullt med gäster på gatan med öl och drinkar. Hade de inte haft pantsystemet hade nog mer glas gått i kras eller försvunnit.

Samma sak för Schenkerla, där jag blev förvånad när jag fick ölen i ett neutralt standardglas och inte deras egna med stort tryck på: De skulle bara få fötter.

Schenkerla ja, de skulle snart stänga och jag tyckte att det var lika bra att ta ytterligare en Rauchbier Märzen, den här gången sittandes på trappan. Kändes väldigt trevligt, faktiskt.   

Untere Sandstraße på senheten

Och med det gick jag till hotellet för sömn. Nästa dags reseberättelse kommer att innehålla gnäll.

3 kommentarer:

  1. Jodå, Gamla Stans Färskölsflaskorna såg ut så där i början. Då tror jag att de bara såldes på bolagen i Stockholm. Efterfrågan ökade, ölet hamnande i bolagets ordinarie sortiment och tappades på returglas. Jag har även för mig att för att möta efterfrågan lades bryggningen ut på kontrakt.

    SvaraRadera
  2. Har själv suttit i ett sällskap på Wilde Rose och försökt få reda på var deras öl bryggs.... Kan meddela att vi inte lyckades bättre än du gjorde.
    Bra frukost-Weissbier enligt uppgift.

    Bobo
    De Klomp

    SvaraRadera
  3. Våren 2017 är det där sammanlagt det mest lästa inlägget på Ofiltrerat genom tiderna. Inte för att jag begriper varför...

    SvaraRadera