Henriks hembrygder: Dark Mild Ale

Jag fick besök från Henrik häromveckan. Hembryggaren vars öl jag recenserat under våren. Den här gången hade han med sig två flaskor. Den ena var en dark mild ale, som han fick byta mot en flaska Wold Top Centenary Way Mild Ale. Främst av anledningen att han inte druckit någon kommersiell dark mild tidigare.

Jag fick flaskorna mot löfte att jag skulle ha dem kallt och inte dra ut på recenserandet ett kvartal (som jag olyckligtvis gjorde tidigare). Tyvärr fick jag ingen medföljande lapp med fakta om råvaror, tillverkning, styrka eller tappdatum. Fast jag tror jag får veta det om ett tag.

Färgen är medelmörkt brun (30 EBC), vätskan klar. Det ljusbruna skummet faller snabbt ner till ett fast fingertjockt ojämnt lager utan att lämna mycket rester på glaset.

Doften är först lite kemisk och påminner om varm plast. När jag kommit förbi denna fenolton hittar jag de mer väntade dofterna av choklad, lite kaffe och fin malt. Väldigt lite beska/humle.

Smaken är lätt och frisk. Lite mjölkchoklad, kaffekarameller och en lätt något hö-ig humleton. Något av plastsmaken återkommer även här, men mycket mindre än i doften. Kroppen är lätt och smakerna är genomgående mer torra än maltsöta. Rostade toner (brungräddat knäckebröd), och tyvärr återkommande fenolisk plastsmak.

Kolsyran är relativt lätt, de få stora bubblorna mjuka. Väskan är lätt.

Jag tror jag upplevt precis samma plast-smak i Henriks andra öl. Och fenolersmaker är bland de svåraste att ge bryggaren goda råd om: De kan komma från ungefär allt i bryggprocessen. Samtidigt är dark mild en så smakmässigt lätt stil att det är svårt att gömma undan felsmaker. Förutom fenolerna saknar jag också den sötma som ska finnas i stilen. Annars fanns det som ska finnas här.

Senare tillägg och facit: Dark Mild 3,9%, jäst med Irländsk öljäst och vattenbehandlad för att efterlikna Londons vattenprofil. Två månader på flaska.

Betyg: 2,35.