2010-10-09

Stockholm Beer 2010: del 6

Snickeriet.

Så, i torsdags var jag åter på Stockholm Beer & Whiskey Festival and Tasting Expericence.

Jag minns de första gångerna jag var på festivalen – kring 2005 och åren efter det – och varje gång jag gick ut därifrån funderade jag över om jag skulle gå nästa år eller inte: Det kändes inte självklart. Och i år var jag där jag två dagar. Jag tror det delvis beror på att de ölrelaterade utställarna blivit intressantare, men också på att jag kan mer och känner fler i branschen. Det är ju en bra chans att träffa och skaka hand med alla de männisor jag pratat med (och inte minst om) under året.

Blandat med allt pratande drack jag lite öl också. Dags att kolla vad jag skrev i anteckningsblocket:

Började hos Dugges, förra torsdagen hade de inte med sin lågalkoholöl Brandmästare Andréns Törstsläckare, döpt efter en av bryggeriets delägare. Men det hade de nu. Den tyckte jag var friskt humlig och lite syrlig med en aning oren doft. Helt okej.

Sedan testades Fålen, den öl som Dugges bryggt som festivalöl till årets SMÖF. Det är en amerikansk pale ale bryggd med en hel del rågmalt och amerikansk humle. Jag har skrivit ”crystal humle” i mitt block, vilket förvirrar lite eftersom jag tidigare fått vet att den humlats med Chinook, Columbus, Amarillo och torrhumlats med Nelson och Amarillo. Om ölen tyckte jag att den var sträv, söt med en fin knäckig smak. Lite citrus i eftermaken. En bra öl i klassisk Dugges-stil. De har bryggt fler fat än vad festivalerna gör av med, så vi kommer nog att se den på krogen framöver.

Vidare till montern som Great Brands, Oliver Twist och Brewers Association ställt upp. Chef-Jugge sprang omkring och hälsade på allt och alla. Själv undrade jag vad som rekommenderades om man inte var på humlehumör(!). Kvinnan i montern kände kanske till min svaghet för tripel, så fram plockades Trade Winds Tripel frånvästkustbryggeriet the Bruery. Frisk, och oväntat lätt och lite kryddig, tyckte jag. Lättheten visade sig bero på att den bryggt med en hel del ris. Atypisk men intressant.

Plötsligt började det rycka i humletarmen, och jag undrade om det kanske fanns någon dubbelpilsner. Det gjorde det, om än en ganska småkonstig: På fat fanns Morimoto Imperial Pilsner från Rouge. Den hade en kraftig smak av syrliga äpplen och japanskt körsbärste, mitt omdöme blev ”ovanlig” och vi kom överens om att den nog passade bra till sushi. Det visade sig att den tagits fram i samarbete med kändiskocken Masaharu Morimoto, som medverkat i diverse Iron Chef-serier så det var väl som det skulle vara.

Hos Galatea var nu fantombryggaren Jessica Heidrich på plats, och vi kom att prata om och prova St Eriksölen en bra stund. Jag undrade om ölserien Angel's Share, testbrygder tillverkad i mycket små mängder för fat till krogen, var nedlagd. Det var den inte, utan skulle återkomma i en nära men oviss framtid. Jag drack åter en skvätt St Eriks Pale Ale som mer eller mindre är specialgjord till mässan. Fick reda på att den var ett försök att brygga en öl på 100% av den nya humlesorten Citra. Jag tror jag förstod ölen lite bättre nu när jag kände de tydliga smakerna av limeskal, krusbär och kiwi. En sommarale, helt klart.

St Eriks Pompona Porter dracks åter. Fler hade nu samlats kring oss, och diskuterade ölen som Jessica gärna ser serveras till desserter. Jag tycker fortfarande att den är lite tunn och hade gärna sett den upphottad till 8-9%. Kontrollfreaket bakom ölen berättade att hon under flera veckor närmast maniskt hållit på med vanilj ”på brädden, tvären och längden” för att få ut smaken bra i ölen utan att gå den förbjudna genvägen med utlakning i sprit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar