När jag inventerade jag i skafferiet hittade jag den här oväntade flaskan: Schneider-Brooklyn Hopfen Weisse, samarbetet (och recensionen av denna öl) som jag skrev om här. Det är en välhumlad weizenbock på 8,2%.Och just det här med humlefokus och veteöl gör väl att den borde vara... mindre bra nu än för ett år sedan. Bäst före-datumet är 11.01.10, vilket innebär att bryggeriet tycker att den skulle tas bort från säljhyllan för ett halvår sedan.
Så hur har den utvecklats?
Färgen är brun-orange, jästfällningen har blivit mer av en gröt av flagor som flyter omkring i den halvklara vätskan än den klassiska grumligheten. För att vara en veteöl är skummet relativt lågt och det sjunker långsamt till en tunn vit hinna. Lite skumrester på glaset.
Doften är vetesyrlig med en fin farin-sötma och lite rostade toner. Det finns inte så mycket fruktestrar som jag har för mig att det var då, men en lite konstig parfymerad doft som får mig att tänka på enklare after shave.
Smaken är väldigt, väldigt söt. Strösocker, farinsocker och söta frukter. Lite övermogna äpplen och andra frukter. Det finns i princip inga humletoner kvar, däremot en aningen lagrad/oxiderad med toner av läder och billigt fruktgodis. Eftersmaken har en lätt unken ton och aningar av beska. Det kommer tillbaka en ganska tung sötma - det är den sötma som man hittar i rotfruktsrätter.
Kolsyran är lätt; små friska bubblor. Vätskan är tjock, som en avslagen läsk.
Nej ni, den här ölen tålde inte det dryga året i skafferiet, trots alkoholhalten. Jag drack kanske ½ deciliter innan den gick i slasken.
Usch, synd med ett sådant öde för en så fin öl. Men allt för vetenskapen?
SvaraRaderaTja, vetenskap och vetenskap... Den hade helt enkelt hamnat längst bak i skafferiet bland de andra "spara-ölen" och inte längst fram bland "dricka nu-ölen".
SvaraRadera