I kväll tog jag med mat hem. En klassiker i mina kretsar: Rostbiffrulle från Stångebro Gatukök!
Denna består av tunnbröd fylld med ställets läckra egenlagade potatismos, uppstekt skivad rostbiff, isbergssallad, rostad lök samt deras hemlagade räksallad. Den senare tycker jag inte om eftersom den faktiskt innehåller räkor så jag byter den mot deras egna kallrörda bearnaisesås.
Maträtten kan knappast kallas nyttig och ger en paltkoma (eller som vi proffs säger; zonk) som kan dräpa en normalstor travhäst. Men gott är det.
Och fett. Såpass att den efteråt ger en fet hinna inne i munnen efter inmundigandet. Men nu skulle jag äta hemma och inte på stället, så jag kunde prova något annat än Spendrups Lättöl till.
Väl hemma blev jag stående framför skafferiet som är fulladdat med starka svarta saker, lika starka humlebomber, konstiga sura öl och sånt där. Inget som skulle passa till rostbiffrulle.
Fast där borta stod ju en Oppigårds Winter Ale. Utsedd till årets julöl och allt, den skulle väl funka till fett- och kolhydratexplosionen inpackad i folie?
Det gjorde den inte alls, visserligen passade bitterheten bra till fettneutraliseringen, men ölets intensiva amerikanska humletoner skar sig ordentligt innan den helt tog över smakupplevelsen. Funkade inte alls.
Så plötsligt förstår jag dem som klagar på att Winter Ale är för stor i smaken och att det inte är någon bra öl till julbordet.
10 kommentarer: