2009-09-04

Ihopknytning av säcken 25 augusti


Så, då har jag i tre delar försökt återge vad en amerikansk större mikrobryggerimästare tycker om saker och ting. Men det hände lite mer under kvällen.

PR-killarna Joakim och Fredric som representerade Carlsberg Sverige var ju där. Och vad frågar man Carlsberg-folk om? Carnegie Porter. Vi vet ju alla att det här var den enda porterölen som tillverkats nonstop under 1900-talet under en tid då alla engelska bryggerier slutade med den osäljbara stilen. Visst, det mesta användes till köttgrytor, men den finns i alla fall.

Nu ha man bytt förpackning, starkölen (som började tillverkas 1985) går ner till engångs 33 cl-glas och folkölen har växt till 50 cl. Det senare verkar ha fått folk att upptäcka den som en dryck och inte bara en matlagningsingrediens.

Men, undrade jag, varför satsar inte Carlsberg på denna förtjusande produkt på en internationell marknad? Svaret var att det var ganska fullt i det marknadssegmentet hos Carlsberg-gruppen redan: Carlsberg Stout. Saku Estonian Porter. Okocim Porter. Sinebrychoff Porter. Alla har sin egen som de är lika stolta över.

Det enda som särskiljer Carnegie från de andra är att den är lite mer brittisk i stilen (”Den är från Göteborg, en stad mitt emellan London och St Petersburg”).

Dessutom är Carnegie Porter underjäst, en egenskap den delar med Carlsbergs danska porter.

Så kom vi att nostalgiskt prata om Carnegie Pale Ale, en öl som bryggdes i den värsta pubvågen mitten av 90-talet. Vi hade goda minnen av den, men insåg att det var nog bäst att inte veta hur den egentligen smakade – bäst att låta nostalgin vara i fred (se även Gammelbryggd).

Middagen var plötsligt slut och… Man kunde ju inte bara sluta såhär! Taxi beställdes. En åkte iväg för att kolla in rockstället Debaser, som är den krog som säljer absolut mest Brooklyn-öl i Sverige. Den andra, som jag satte mig i, beställde skjuts till Oliver Twist.

Jag beställde omgående in en Dark Star Hophead från cask. Som var precis lika fantastisk som de förra gångerna jag druckit den. De andra i sällskapet, liksom den andra bilen som nu dykt upp, beställde in lite var som helst och hällde upp i småkupor som delades ut i lokalen.

Garrett fick en Ålö Ale, han hade redan tidigare kommit med mycket uppskattande ord om just Nynäshamns Ångbryggeri.

Jag fick plötsligt en kupa med något amerikanskt jag svagt minns som Rastafari Ale, men det verkar inte finnas något med det namnet Blue Point Rastafa Rye Ale. I vilket fall var det något slags amerikansk humlig öl som bara kändes trött och gammal.

Ett glas till av något… underligt. Southern Tier Créme Brulée, en sweet stout som både luktade och smakade som den kladdiga desserten med mjölk och bränt socker. Efter ett par klunkar kändes den närmast kväljande i den intensiva sötman. ”Mer intressant än bra”.

Jag tror att jag fick i mig lite av Dogfish Head World Wide Stout också, men där är jag inte helt säker.

Personalen började plocka fram lunch-prylarna och jag (och sambon som dykt upp) tog farväl av det trevliga sällskapet för att ta nattbussarna till vandrarhemmet.

2 kommentarer:

  1. Det var bluepoint brewing co rastafa rya ale som vi började med, och jag håller med den kändes lite trött, men wwstouten var nästan iskall så vi var tvungna? att ha en väntöl :)

    SvaraRadera
  2. rastafa rye skall det vara!

    SvaraRadera