2009-09-30

Rapport från SB&WF 2009 del VI

Jörgen ”Jugge” Hasselqvist och lite av hans cider, grillsås och öl.

De andra mediamänniskorna satt mest och småpratade till kaffet, men vi gick tillbaka till mässan. Alltid var det väl någon till att prata med och någon ytterligare öl att provsmaka.

Och det gjorde det. Brill-montern. Igen. Nu var Pierre på skojhumör och bjussade på Southern Tier Créme Brûlee. En öl jag fortfarande har lite svårt att bestämma mig för vad jag tycker om. Visst smakar den kolapudding, men den blir jättefort fadd och översöt i smaken. Jaja, en skvätt gick ju ner.

Spola glas. Vidare till Oppigårds där jag fick en ny skvätt av deras utsökta Single Hop Ale. Men den smakade inte som jag väntat mig: Det fanns en lite konstig ton av vanilj och smör i den. Bryggaren Björn var lika förvånad som jag. Tills vi insåg att mitt ivriga sköljande inte fått bort de intensiva smakerna från godisölen.

Men mannen i baren visste på råd och sprayade intensivt mitt glas med desinfektionsvätska för bryggeribruk. Mer vattenspolande. Jaha, nu luktade glaset dåligt brännvin i stället.

Så jag smög bort till Monks Café-montern och skurade glaset i mässans enda riktiga glastvätt-uppställning. Konstigt att inte mässan har några sådana runt om i lokalen, det kan ju SMÖF?

Nu var allt i sin ordning och Single Hop Ale smakade som den skulle.

Vi gick en vända förbi Wicked Wines, som jag lite missat under dagen. De hade tagit fram ett cask Thomas Hardy Ale 2008, och det kan man ju inte bara gå förbi. ”Lyxigt vinig. Elegant och stor i allt. Söt och trögflytande. Russin. Mjuk som sirap” noterade jag.

Och därifrån var det ju inte långt att åter hälsa på Jugge som bjöd på… Något amerikanskt, tror jag. Jag skrev inte upp något här i alla fall. Men det var säkert gott.

Här någonstans började bandet att föra oväsen från scenen, och det var alltså dags att dra sig till hotellet för en hyfsat tidig och välbehövlig sovkväll. Fast till skillnad mot tidigare år var jag nu inte osäker om jag skulle tillbaka nästa år.

Bästa Stockholm Beer hittills? Jo, något ditåt.

The Beer Gourmet Dinner


Jag med sällskap hade alltså blivit bjudna på ”The Beer Gourmet Dinner – culinary experience with – Anheuser-Busch” i samband med SB&WF. Vi hade i förväg inte fått veta på vad vi skulle äta eller hur många rätter. Däremot att det hela skulle ledas av bryggmästaren George Reisch från Budweiser-bryggeriet i St Louis.

På borden låg följande menu:

Budweiser
Paired with…
Baby Back Ribs ”Tornvillan”

Budweiser American Ale
Paired with…
Beer Mousels with a taste of smoke

Budweiser
Paired with…
Crab Cake with lime braised Salomon, sweet potato pie on the side

Bud Light Lime
Paried with…
Key Lime Pie

Jag påstår mig vara en allätare som glatt glufsar i mig allt. Fast det är inte riktigt sant; det finns några få saker jag har lite svårt med, sånt som inte är värt jobbet eller bara inte gott. Lever. Kycklingvingar. Revbenspjäll. Och så finns det en grupp djur jag håller mig helt borta från. Skaldjur. Jag kan inte bara med att äta det, helt utan någon rationell anledning. Räkor. Krabba. Hummer. Kräftor. Musslor.

Bingo, alltså. George pratade om ölen och hur imponerad han var över att det gick att få tag på back racks i Sverige. Tydligen är det här något slags standardmeny som de brukar köra på sina bryggmästar-middagar (och lite annorlunda mot hur motsvarande arrangemang med Garret Oliver, Brooklyn, gick till).

Men okej. Jag lyckades med lite ansträngning få tag i lite kött bakom alla ben och den chiliheta jättegoda grillsåsen. Till det funkade väl Bud helt okej, det gick ner liksom. Fast jag noterade faktiskt ”för söt, ger inget motstånd till chilin” i mitt block.

Så kom nästa rätt in. Och jag insåg att det var musslor. Sambo-Caroline gillar musslor och tyckte att de har var klart acceptabla, om än inte i klass med de hon ätip på favoritställena Belgobaren och Akkurat i Stockholm. Själv glodde jag lite på blötdjuren innan jag smög ut till köket: ”Jag äter inte musslor alls, har ni något annat?”. Det hade de, och ersättningen var ungefär lika oväntad: Råbiff på rågbröd med rå äggula och tre sorters hackad lök. Det var mer i min stil och gick ner bra med den special-influgna Bud American Ale, en särdeles neutral och lätt ale som kanske kan jämföras med Falcon Ale, Killkenny eller kanske Carls Ale.

Här vill jag brodera ut lite: Den här ölen har orsakat en del debatt bland amerikanska ölnördar genom åren som anser den blaskig, tråkig och intetsägande. ”De som dricker det här kommer att missförstå vad amerikansk ale är för något” låter det. Fast jag håller med det som George påpekade: Den är inte gjord för dessa människor. Den är gjord för Joe Sixpack som aldrig köpt något annat än sin Bud och Bud Light. Och där kan jag hålla med: För varje lager-grabb som i alla fall en gång i livet vågar sig på något mörkare är det en liten liten seger för ölet. Och steget blir mycket mindre om det står Bud på flaskan.

George pratade vidare om sin öl. Man anade redan på den förra genomgången två trådar som verkade genomtänkta och som skulle presenteras för oss i media: 1. Budweiser är en missförstådd öl som är dyr, svår och komplicerad att göra. 2. Budweiser är inte ”blaskig”, den är ”lätt och ren i smaken”. Och nu drar tydligen Carlsberg Sverige igång reklamkampanjen som vi skulle förberedas inför, se denna blogpost från Double Bastard.

Hur var då alen till råbiffen? Jodå. Det funkade väl, ungefär som att en kall lättöl fungerar till en husmanskost-lunch. Det var inget som tillförde speciellt mycket eller förstörde några smaker.

Nästa rätt kom efter en stund in (musslor tar en del tid att äta). En fiskkakeliknande krabbkaka (jodå, jag äter tillagade skaldjur), en bit syrligt god lax och en mycket söt bit sötpotatismos med lätta rotfruktstoner. Åter Bud till. Gott. Men det lyfte liksom aldrig. 1+1 blev aldrig 3 som en bra praning kan ge, snarare 1,9. Jag försökte verkligen få tag i något slags smakkombination, men det gick bara inte.

Nå. Dessertdags. Limepaj. Jättesmaksens, brukar jag tycka. Men vad var det vi fick in till? Bud Light Lime? Mmmhm. George förklarade att den ursprungligen gjordes till hispanic-marknaden, alla vet ju att öl som Sol och Corona serveras med en limeskiva, så då tyckte några bryggerier att det skulle vara naturligt att ha i lite lime. Lime är ju friskt och gott och passar till många tillfällen, förklarade bryggmästaren. Som till grillat. Eller varför inte till limepaj, kaka söker ju som bekant maka?

Vilket kan vara en livsfarlig inställning: Det är som att ha en röd kavaj och en slips i en annan röd färg, det kommer närmast ofelbart att skära sig på helt oväntade sätt.

Och skar sig, det gjorde det här. Den maltsöta, närmast syntetiska limesmaken fick smaklökarna att gå i kors mot den vaniljmjuka lätt rostade fylliga limen i pajen.

Hr. Reisch hade nu riktigt kommit upp i varv och pratade om hur mycket marknadsandelar BL Lime tagit, hur välgjord den var och åter hur dyr och komplicerat det var att få fram den rena och friska Bud-smaken.

Lite beröm tyckte jag att jag kunde kosta på mig, och berättade om mina amerikanska ölprovningar som brukar inledas med en Millers Genuine Draft och avslutas med att man efter DIPAn sniffar och smaker på den då ljumma ölen. Då luktar den rätt obehagligt, nästan som kräks. Det gjorde ju i alla fall inte Bud, påpekade jag och sniffade i glaset.

Det var en kommentar som uppskattades, och George började åter prata om träflisen i jästankarna, och att man i deras labb provade ölen vid olika temperaturer,mycket varmare än konkurrenterna. Något som inte lät lika imponerande då någon räknande ut att den varmaste temperaturen 50℉ var rätt svala 10℃.

Nå. Jag gick dit med öppna sinnen, lärde mig en del, fick gratis mat och jag försökte verkligen att ta in de intressanta smakkombinationerna.

Men de var inte där. Tyvärr.

SB&WF 2009: Prislistan för öl


Nej, det är inte ”20:- för smakprov, 65:- för helt glas” jag tänker på, utan vilka som fick medaljer.

Här är hela prislistan.

Tack till Patrick för länken.

Smånyheter X


Dags att kolla igenom mail, post och bloggar för att se hur läget är i ölvärlden.

Carlsberg Sverige lanserar i morgon Carlsberg Export på halvliters PET-flaska. Den stora nyheten är att i stället för skruvkorken (som finns på öl som Spendrups Original och Norrlands Guld Export) har de kronkapsyl och en hårdare plastsort:
– Nu har vi gjort hemläxan för att öl på plastflaska ska bli lyckat. Förra generationens flaskor upplevdes som lite för billigt och gav inte samma känsla som att dricka öl på glasflaska. Vi känner att vi har löst det nu med en attraktiv design och riktig kapsyl – det är det vi menar med premium PET, säger Otto Drakenberg.
Jag noterar att de i pressreleasen nämner att de hade PET-flaskor i början av 2000-talet, men håller tyst om Blågul i 1,5-liters PET som fanns ett kort tag kring 1996. Nog klokt.

= = =

Coca Cola och Spendrups har undertecknat en avsiktsförklaring om att samordna distributionen av sina drycker. Tanken är att man ska kunna köra mer med helt fyllda lastbilar och därmed få ner avgaserna och utgifterna. Om förhandlingarna lyckas kommer det här att börja gälla under första kvartalet 2010.

= = =

Helgens prisutdelning på Stockholm Beer & Whiskey Festival börjar nu sippra ut (fast jag har inte lyckats hitta hela prislistan någonstans än). Hela nio medaljer kammades hem av Nils Oscar Company, med guld i kategorin bästa svenska flasköl alla kategorier för Nils Oscar Julöl 2008 som kronan på verket. Bästa svenska fatöl alla kategorier kammade Dugges hem med sin APA Avenyn Ale.

= = =

På grund av en olyckligt tajmad konkurs kommer göteborgskrogen Ölrepubliken inte att kunna öppna när det först var tänkt. 16 oktober är senast hörda datum.

= = =

Mer Göteborg: Bishops Arms Järntorget kör åter sin porterfestival, preliminärt är det vecka 41 som gäller.

= = =

Skotska Brewdog har blivit lite av en följetong i ölvärlden. Efter bråken om Tokyo* har de nu bryggt en öl på 1,1%, humlat upp den till vansinniga 225 IBU, och döpt den till Nanny State. Påtryckargruppen Alcohol Focus Scotland uppskattade inte det, heller.

Personligen börjar jag tycka att Brewdog är lite för mycket snack och för lite jämn kvalitet. Men men...

= = =

Jästen Brettanomyces är en måhända lite missförstådd gynnare i ölvärlden. Victor har skrivit en bra text om den på sin blogg Någonting att dricka. Rekommenderad läsning.

= = =

I mina tankar om ölsverige som jag skrev i samband med SB&WF (länk) noterade jag att det var ett tag sedan någon startade ett kommersiellt bryggeri i Sverige. Men nu verkar det vara på gång: Stockeboda Gårdsbryggeri håller som bäst på att inreda ett stall till bryggeri. Lycka till!

2009-09-29

Ölprovning på lördag: Svart


På lördag blir det åter ölprovning ledd av mig på De Klomp i Linköping. Temat blir ett av de som faktiskt efterfrågats av deltagarna: Svart.

Sex olika svarta öl från Skottland, Sverige och USA kommer att provas, överjäst såväl som underjäst. Med lite tur tillsammans med andra smaker.

2009-10-03. 14:00. 150:-.

För oss med Facebook finns en grupp för krogen: Länk.

Ölföredrag och -provning med George Reisch

George Reisch

I somras fick jag en inbjudan från Carlsberg Sveriges marknadsbolag om en presentation av amerikanska Budweiser och en provning av deras öl, de skulle ta hit deras bryggmästare George Reisch. Efter presentationen skulle det hållas en ölmiddag.

Tja, tänkte jag, de har säkert bättre mat än på mässan och jag anmälde mig sålunda till middagen.

Men som vanligt med mig och tider så blev något fel i kalendern. Jag hade skrivit att middagen skulle börja 18, och var lite i 18 på plats där vi blev invinkade till ett av konferensrummen i den fina Tornvillan. Där var i stort sett fullsatt, men det såg inte ut att vara någon mat.

Först efter ett tag inser jag att vi hamnat på presentationen / provningen, och att jag åter läst snett i programmet jag fått. Tja, det är väl skönt att sitta ner och ta det lite lugnt och kanske lära sig något som omväxling till mässans allt mer högljudda publik.

Vi vick se ett mycket proffsigt powerpointprogram som visade hur Budweiser tillverkades. Jag minns inte alla detaljer, men det var många olika tankar, steg och temperaturer. En mycket kul och intressant grej var att vi under presentationen provade buteljerade vätskor från de olika stegen, alla max ett dygn gamla.
  • First Wort. Smakade som om någon blött upp cornflakes och müsli i vatten. Sött.
  • Cool Wort. Mildare sötma, aningar av knäck.
  • Green Beer/Alpha Beer. Nu hade det börjat jäsa och man började ana att det skulle bli öl, lite som en ljus svagdricka.
  • Chip Tank. Under jäsningen har man träflis i botten på jästanken. Tanken verkar vara att få jäsningen att gå långsammare och George ansåg att detta var en av hemligheterna bakom Budweisers rena smak. Ölen i det här steget är på ungefär 6%. Rätt god faktiskt, lite rå som jag gillar att lager ska vara.
  • Chip Tank 3l (eller 31?). Här hade ölen jäst en gång till med tillsats av lite vört och nu var ölen klar för sista lagringen och kylfitreringen, spädd med vatten till 5%. Den hade nu fått den eftersökta rena lättdruckna smaken. Tja…
Efter en kort diskussion om ölsorterna, tillverkningen och distributionen så var det dags att gå till nästa rum för maten och öl-parningen.

2009-09-28

Tårta och porter: En högoddsare


Inspirerad av kombinationen american imperial stout och äppelpaj (läs mer här) så glodde jag i kväll i kylen.

En budapestbakelse från i helgen som måste ätas upp i kväll. Och en Carnegie Stark Porter, mest köpt för att kunna fotografera den innan den blir mindre och annorlunda grafiskt.

Okej. Det är en högoddsare. Men vafasen. Jag får ju något att blogga om i alla fall.

Portern känner ni väl väl till. En rätt söt och relativt lätt porter utan någon rökighet, ”stilmässigt mitt emellan London och St Petersburg” som någon påpekade.

Budepestbakelse är ett rätt knepigt bakverk som jag hittills misslyckats att få tag på i Budapest. Det är egentligen ett rätt konstigt bakverk som består av vaniljkräm med hackade nötter och inlagda mandariner som rullats i en maräng med lite choklad.

Så hur funkar de ihop?

Jättebra! Den maltiga lena sötman med de lätta rostade tonerna och aningarna av frisk bitterhet gifter sig fantastiskt med den nötiga-gräddiga sötman med inslagen av söt citrus och lätta vaniljtoner som fanns i bakelsen.

Ännu en gång: Whohohoho! Här jobbar smakerna tillsammans och ger tillsammans något mycket större än de enskilda delarna.

Är det så att svart öl alltid funkar ihop med desserter? Nä. I förra veckan misslyckades jag fullständigt att få ut något smakbröllop mellan en ganska mild chokladmousse och de 5 varianter av Guinneess jag hade tillgång till. Antingen skar det sig helt eller så bara smakerna gick förbi varandra.

Undersökningsdags I: American Ales

Jag är lite nyfiken på era favoritstilar. Och vilken stil som är populärast här.

Så idag börjar jag med att undersöka stilen American Ales och de understilar som de definieras på Beer Advocate.

Klicka i er favorit bland de amerikanska överjästa till höger, omröstningen är öppen i en vecka. Så fortsätter vi med belgisk ale nästa vecka. Jag tänker mig att vi sedan från alla kategorivinnarna väljer ut en topp 3-lista senare i vinter.

Kanske kan det bli så att jag håller en provning med bara den stilen på De Klomp då? Vi får se.

2009-09-27

Rapport från SB&WF 2009 del V

Bra bloggare, dålig kamera.

Likt järnfilspån runt en magnet drogs vi åter till Brills monter. Där fanns öl från Mikkeller. Exempelvis deras dubbelpilsner Draft Bear, som jag varit rätt nyfiken på. ”Överkolsyrad, lite citrus, syrlig” blev det rätt tveksamma omdömet.

Vem det nu var i montern, så hade han kunskapen att jag gillade DIPA. Och fram kom en flaska Founders Double Trouble som jag sett i reklam men inte druckit. ”Bra humle, frisk och bitter, lite kemisk?” noterade jag.

Så var det åter dags för den årliga provsmakningen av Mikkeller 黑. Jodå, nu börjar denna monster-stout att gifta ihop smakerna. Den borde komma till sin topp om ett par år.

Vad var klockan? Så pass? Dags att förflytta sig från Factory-lokalen till konferenslokalen Tornvillan samtidigt som jag noterade att det var Brills som tog hem Three Floyds till Sverige.

Hoppin' Frog Mean Manalishi Double IPA

Egentligen skulle jag ju inte köpa något i mitt-i-månaden-släppet i augusti. Men så var jag ändå i kvarteren kring Regeringsgatan i Stockholm och… På måfå tog jag en flaska amerikansk DIPA, Mean Manalishi Double I.P.A. från Ohio-bryggeriet Hoppin' Frog på 8,2%.

Färgen är djupt röd-bärnsten. Det två fingrar höga skummet är ljust beige och lämnar fins skumrester på glaset när det sakta sjunker ner. Vätskan är i det närmaste klar.

Doften är mycket stark, mycket humlig och en del bitter: Smör, toffee, russin, blandad torkad frukt, bittra örter, aningar av äppelkart och rengöringsmedel. Väldigt ren doft trots komplexiteten med en massa inbjudande beska.

Smaken är… OoohohOhohohohoOOOOh så läcker! Smöriga maltiga söta smaker av småkakor, en robust och kraftfull bitterhet som ändå är elegant. En massa organiska smaker trängs i munnen: Russin, mogna äpplen, chokladtryffel, rosenvatten, rå potatis, söta mandlar, smörkola… Jag kan hålla på hur länge som helst! Eftersmaken är gräddig med en välgjord beska som ökar i avslutningen där det kompletteras med en värmande alkohol.

Kolsyran är frisk och medelstark, de små bubblorna är mjuka. Vätskan är medelmjuk.

Det här ni, det är en öl att bli kär i!

Betyg: 4,8. Tillgänglighet: Systembolagets mitt-i-månaden-nyheter augusti 2009, just nu finns 104 flaskor i butikerna. Pris: 129:00 för 650 ml.

Rapport från SB&WF 2009 del IV


Vi traskade vidare till Åbros monter, som visade sig vara en klurigt konstruerad släpkärra som kunde fällas ut till en större bar. Där provade vi en öl jag hört rykten om under hösten om den ofiltrerade Åbro Färsköl. Jag noterade ”Gräddig, krämig, lite jordig, elegant och törstsläckande”. Något helt annat än deras standardlager.

Förhandlingar vidtog om den gick att få till Linköping. Säljaren i montern verkade tveksam – ölen har en hållbarhet på en vecka och den måste ha obruten kylkedja. Men helt omöjligt lät det inte, vi får se vad som händer…

Så kom vi till Cask Swedens monter. Cask Sweden… Jag har inte hört namnet förut men det är ändå något med firman som känns bekant. Nå, de hade tagit dit James från Brewdog som serverade öl och pratade för sig. Fick äntligen en oskadad skvätt Trashy Blonde. Den var väl… Lättdrucken och sådär, men inte så mycket mer.

Snart kommer deras ekologiska svarta lager Zeitgeist på Systembolaget, och det tycker jag att man ska se fram mot; ”cholkadig och smaksig, nog bra till stek och gräddsås” antecknade jag.

Sedan kommer en rad i mitt anteckningsblock som jag inte kan läsa. ”Bieiccncik”? Bäst att hoppa över…

… till TOMPs monter. Där insåg jag att det är de som importerar nordtyska Flensburger till Sverige. Kan bara bra att veta om man ska köra ölprovningen ”Tyskland”. Inte för att de gör någon öl i toppklass, men de har ett brett sortiment med de flesta tyska öltyper. Och de tar också in Wells & Youngs. Fast det visste jag ju redan?

Oceanbryggeriet är med på mässan för tredje året, den här gången i samarbete med Bishops Arms. Jag provade förstrött en nyhet från dem, Lager 12°. ”Lätt i kropp och smak, lättdrucken med medelbeska. Torr i slutet” skrev jag om den.

Kul i den montern var annars de specialbrygder för olika krogar som Oceanbryggeriet och Dugges gör. Samt en ny öl från Ölands Gårdsbryggeri. Tokens Vår Egen IPA, en komplettering eller efterföljare till den Vår Egen Pale Ale som de tidigare gjorde åt Linköpingskrogen. Jag gissar att den här ska till samma ställe, för etiketten på pumpen hade Linköpings vattentorn som motiv. IPAn var lätt med viss bitterhet, ganska neutral och kommer nog att sälja bra. Samt en öl jag borde ha provat tidigare, Vår Egen LPA (Linköpings Pale Ale), bryggd av Ölands Gårdsbryggeri för Bishops Arms Linköping. Snygg ettikett, ritad av De Klomp-bekantingen Bobo. En ganska neutral engelsk pale ale med fin bitterhet som nog kommer att sälja bra.

Jag fick här också reda på att Ölands byggt om bryggverket, en del i de tidigare konstiga rök/rostade smakerna skulle ha berott på att vörten närmast värmeelementet bränts fast.


Rapport från SB&WF 2009 del III

Nu har Stockholm Beer & Whiskey Festival stängt för i år, medaljerna är utdelade och montrarna packas ihop. Så det är hög tid att få rapporterandet från mässan klart!

Spendrups har tidigare år inte varit med, men förra året hade de en mindre monter där de hade ett antal varianter av en kommande öl som man skulle prova sig igenom och betygsätta, något jag själv missade.

I år hade de slagit på stort med två montrar. En mindre med delar av deras Spendrups-sortiment där jag stannade för att berömma Mariestads Höstbrygd och blev påmind om att den också fanns som starköl i beställningssortimentet.

Snett mitt emot hade de en större monter med öl och folk från Gotlands Bryggeri, deras experimentbryggeri i Visby. Som extra draghjälp hade de skådespelaren med mera Per Morberg som presenterade sin nya kokbok/självbiografi. Jag gnällde lite på deras Sleepy Bulldog, en pale ale som jag tyckte var för svag i karaktären.

Mannen i baren presenterade då deras nya brygd, Sitting Bulldog IPA. ”Trevlig med mycket humle utan att förlora sin maltighet. Väldigt Engelsk. Amarillo enligt bryggeriet.” var mina anteckningar.

Per Morbergs närvaro i montern förklarades inte bara av boken, utan också av en specialöl: Per Morberg Läcker Lager. Jag noterade kort och gott ”spretig”. Att de gjort en öl tillsammans förvånar ingen, Spendrups var en av sponsorerna till hans matlagningsprogram Vad blir det för mat? i TV4+ och den uppmärksamme har sett ett antal Gotlands Bryggeri-produkter placerats i programmet.

En till öl drack jag från Gotlands (de verkar ha exploderat sortimentsmässigt): Wisby Oyster Porter, en torr, ren och aningen fruktig porter helt utan rök- eller tunga rostade toner.

Gotlands satsar också på Systembolaget, och den klassiska Wisby Klosteröl lanseras nu på 33 cl engångsglas. Wisby Weisse kommer på halvliters engångsglas i vår. Alla etiketter håller på att få en uppfräschad grafisk profil.

Vidare till Oppigårds, där jag provade deras mäss-specialare 7th Anniversary Ale. ”Kryddig, koriander, lagom och frisk, marinerat kött. Jag gillar” var mina anteckningar om den.

Nu tyckte vi att det var dags för något mindre att äta, så vi gick till rummet längst in i lokalen. Pommes och majo är en öltilltuggsklassiker som inhandlades. Det var ett misstag. Vad vi fick var pommes som ”framställts fettfritt” och som var lika sladdriga som om jag gjort dem i ugnen hemma. Till det… billig räksallad?

Okej. Vad dricker man till pommes och majo? Belgisk Tripel? Vem kunde ha sånt? Monks Café? Jag gick dit och frågade. Först den fjärde ur personalen, krögaren Recep själv, hade en aning om vad en tripel var för något och hivade fram två flaskor. Som jag hade varit tvungen att köpa hela flaskan.

Jag återvände inte till den montern under kvällen, utan fick hos Oliver Twist i stället tag i två provsmak av den goda Great Divide Tripel, som väl stod sig bland sina belgiska stilkusiner.

Fast jag drack faktiskt lite senare blindtesta en öl från bryggpuben Monks Café, deras historiska brygd Asterix & Obelix som gjorts utan humle men med enorma mängder kryddor: ”Fruktig, frisk, komplex och bra”. Den var visst brygd ihop med bryggmästaren från De Molen.

2009-09-25

250


Det har varit tyst här några dagar. Det beror på att jag var inbjuden att fira Guinness' 250-årsjubileum i Dublin. Det kommer mer om ölet, historien och en del från den intervju jag fick med bryggmästaren på St James Gate-bryggeriet senare.

2009-09-22

Rapport från SB&WF 2009 del II

Nästa del av min rapport från Swedish Beer & Whiskey Festival där jag var i torsdags:

Vi blev stående vid Brill & Co:s monter. Svårt att inte göra det med de roliga öl och pratiga personal de har.

"Något kaffeigt" hade jag blivit sugen på. Och det fanns det: Southern Tier Jah*Va, en mäktig amerikansk imperial stout där kaffebönor varit med i vörtkoket. Jag tyckte mig märka skillnad i smakkaraktär mot Nils Oscar Coffee Stout där färdigt kaffe tillsatts i det färdiga ölet. Båda är goda och smakar kaffe, men på helt olika vis.

Pierre Brill var nu helt inne på smaksatt öl, och kom med en liten överraskning: Efes Dark Brown, en mörk lager med chokladsmak från Turkiet. "Nog den lättaste chokladöl jag hittat" påpekade mannen i baren och jag kunde bara hålla med. Lite av en efterrätt (chokladkolapudding), och lite exotisk i karaktären med sin lätthet.

"... Och här är en annan oväntad öl från Turkiet" lät det medan jag fick en skvätt hefeweisen i glaset: Efes Gusta. Även den var lätt, men här saknades kropp och den lätta kemiskhet jag gillar med weissbier. Kanske är den bättre när det är 35° i skuggan?

Carlsberg Sverige hade byggt en egen liten monter för 250-årsjubilerande Guinness. Fick ett helt glas av den torra irländska stouten Guinness. Kall och full med kvävgas, allt för att göra den mindre tung. Mja, det här glaset var faktiskt mer kväve än öl. Helt okej omväxling mot all sötma jag tidigare smakat.

I andra ändan av lokalen stod Jugge från Great Brands och Oliver Twist och myste i en minimonter (en av tre) som råkat bli över åt honom. Här blev det öl från amerikanska Oscar Blues: Först ut deras DIPA Gordon som jag varit mycket nyfiken på, men inte lyckats privatimportera tidigare. Den var mycket god. Sedan lite av deras skotska ale Old Chub, som jag hört rätt negativa omdömen om. Med all rätt, den var mest kladdig och sirapig. Så till sist från Oscar Blues deras imperial stout Ten FIDY. Trevlig, rå, lite fattoner och sådär, Men inte min stil.

Vi gick vidare.

2009-09-20

Mat + öl: Äppelpaj

Foto: Micze. Licens.

Jag fick lite av en utmaning på Facebook i går från en arbetskamrat:
Nu väntar en hemmagjord äppelkaka med ädelvisp, och jag är övertygad om att det kommer att hällas upp några droppar Remy Martin XO Excellance till detta! […] Något öl kanske hade varit ett bättre val än vinet. Förslag, @Magnus Bark??
och jag funderade, smackade med munnen och surfade lite – det känns fortfarande som att mat-öl-parning är ganska nytt för mig. Sedan svarade jag:
[…] Till desserten kan mycket väl en Tripel Kermelit funka. Eller dra på ordentligt med en imperial stout, kanske fatlagrad.
Så jag var ju bara tvungen att prova. Caroline lagade smulpaj med havregryn och kanel, till det lite vispad Kelda Vaniljsås. Och jag rotade bland flaskorna.

Fram kom en öl jag inte tidigare recenserat, men haft i gömmorna: Stone Russian Imperial Stout. Skulle det funka?

Det gjorde det! De kanel-kryddiga tonerna, den feta degigheten och den lätta söt-syrliga tonen med den mjuka vaniljen passade utmärkt ihop med den rätt kraftiga stouten (10,8%, från våren 2008) med dess rostade, lätt brända söt-syrliga smaker med en uns choklad. De gifte sig verkligen, ölen känns plötsligt mycket lättare och förde fram pajens smaker.

Häftigt. Det hade jag faktiskt aldrig kommit på själv.

Rapport från SB&WF 2009 del I

Plötsligt stod de bara där. Björn från Oppigårds och H-G från Närke Kulturbryggeri. Och då funkar inte blixten. Bah.

Om man läser mitt försök att sammanfatta årets Stockholm Beer & Whiskey Festival (länk) så kanske man kan få intrycket att det inte fanns något alls att rapportera om. Fel, fel fel. Och nu ska jag försöka kortfattat gå igenom vad jag såg, hörde och drack.

Jag började hos Nils Oscar Company, inte mer än rätt eftersom det var de som bjudit mig på biljetterna till årets besök. Det var inte många veckor sedan som deras bryggare Horst var hos De Klomp (länk). Då var han väldigt återhållsam med vad som skulle komma till mässan, och om det bara var provbryggder etc.

Nu på plats så hade de två nya överjästa öl på plats, båda färdiga produkter som bara om några veckor kommer att levereras till krogarna (ja, Take försäkrade sig om fat till De Klomp så fort det går).

Dels en klassisk engelsk pale ale, som ersätter den avsomnade Farm Ale. Nyheten heter God Ale och presenteras som ”en ytterst drickvänlig ale i klassisk brittisk stil”. Alkoholhalten är 4,7% och den är brygd med tre sorters karamellmalt och humlad med East Kent Goldings och Fuggles.

Mina anteckningar om den lyder ”lätt, frisk, höig med lite gräddgodis”.

Den andra nyheten var betydligt mer amerikansk: Deras IPA India Ale har visserligen en viss amerikansk humling men är i grunden en brittisk öl. Därför bytte jag nyss stil på den hos Beeradvocate. Vilket blev ännu tydligare när jag drack Hop Yard IPA. Här snackar vi en rejäl amerikansk India Pale Ale på 7,3%. Ljus malt och karamellmalt och humlad med Cascade, Simcoe, Pacific Gem, Nelson Sauvin och Amarillo. Och som om inte det var nog har den kraftigt torrhumlats med Amarillo och Nelson Sauvin.

Och torrhumling som engligt Horst närmast var omöjligt i deras bryggverk. ”Näsan bak” som det brukar heta när man blivit grundlurad. :-)

Om Hop Yard IPA skrev jag ”amerikansk humle, stall, syrligt bitter. Smaskens”.

Plötsligt fick jag en idé, bad om lite mer av IPAn och rusade 30 meter till Oppigårds monter för att be om en skvätt av deras amerikanska IPA Indian Tribute. Ölen påminner mycket om varandra, kunde jag redan här och nu avgöra vilken som var bäst?

Mja. De är lite olika. Hop Yard är lite syrligare och råare i smaken, Indian Tribute något maltigare med mer smörkola. Båda är dock riktigt bra öl som inte skäms för sig. Vinnare? Vi som gillar fräsch IPA i amerikansk stil!

Jag smög vidare på festivalområdet, till Brill & Co där Pierre Brill, Marc Schuterman och deras kollegor under eftermiddagen trängdes med Mikael Engström från Dugges och försökte frälsa besökarna med mer eller mindre konstig/god/intressant/obskyr öl.

Den första jag provade hos dem var definitivt konstig och obskyr: Aku Aku från Nøgne Ø: Det är alltså en pale ale som kryddats med citrongräs. Egentligen är den brygd för en krog i Oslo, men Brill hade fått hit något fat. Och mina anteckningar om ölet lyder ”citrongräs. ammoniak, kemisk, kryddessenser”. Nja.

Jag hade också en liten pratstund med Mr Dugge, som bland annat bjöd på Never Mind The Bollox! som var mycket bättre nu än som grönöl och berättade att en sats Idjit var på gång. Något för er imperial-stout-vänner!

Forstsättning följer.

Rätt ska vara rätt


I gårdagens nummer av helgtidningen Paus som ges ut av Östgöta Correspondenten och Norrköpings Tidningar fanns ett uppslag där jag intervjuades om mitt liv som ölnörd.

Kul, och en väldigt välskriven artikel.

Dock fanns det ett pyttelitet fel, men jag vill i alla fall påpeka att jag berättade hur det låg till. Nå, det är väl inget som vi utanför ”klicken” påverkas av. Så här kommer en rättelse:

Ofiltrerat var inte den första ölbloggen på svenska. Den äran ska Skumgardiner som är mer än året äldre ha. Det fanns någon enstaka till under 2007, jag har svaga minnen av att den kallades Kruset eller Sejdeln eller något ditåt. Men den la av ganska fort igen. Någon som minns bättre?

Och nej, artikeln (eller Paus alls) verkar inte finnas på nätet.

2009-09-19

Urthel Hibernus Quentum

Få se om besvikelsen från kastanjeölet kan åtgärdas av en holländsk tripel? Jo, när historikerna kommer att nedteckna mitt liv kommer hösten 2009 att rubriceras ”tiden då Magnus Bark återupptäckte tripeln”.

De Leyerth Brouwerijen är ännu ett av dessa fantombryggerier som utvecklar sina recept själva men som sedan låter andra sköta själva bryggandet. Deras öl, klassiska belgare allesammans, säljs under varumärket Urthel och bryggs för tillfället av De Koningshoeven, mest kända för att göra det Nederländska trappistölet La Trappe. Detta i sin tur… Öhhh… Var var jag?

Det var någon öl som skulle recenseras. Den heter Hibernus Quentum och är på 9%.

Färgen är djupt gul med en aning guld, vätskan är klar. Det stora skummet sjunker efter en stund ner till en två fingrar tjock skumkrona lämnandes tjocka skumrester på glaset.

Doften innehåller mer humle än vad jag väntat mig av en belgare, det känns mer som en tjeckisk pils. Lite söta fruktiga toner, aningar av kola, gröna äpplen och apelsinskal. Och en del alkohol.

Smaken är humlad och söt. Lite anonyma fruktiga toner och en hel del alkohol. Det är något lätt konstigt med bitterheten; en kraftig metallisk bismak kommer och går innan den försvinner för att ge plats åt en jordig lite övermogen smak. Kroppen är ganska tunn. Sötman försvinner iväg ganska fort, eftersmaken är ganska mild med torkade äppelringar, mineraler och lite lätta bittra toner. Vetemjöl i avslutningen.

Kolsyran är medel till stark, bubblorna små. Vätskan är tunn till medel.

Håhå jaja. Lite för mycket humle gjorde den här för obalanserad för mig. Och inte passade den till mörk choklad heller.

Betyg: 3,1. Tillgänglighet: Tillfällig nyhet september 2009. Just nu finns 745 flaskor kvar i butikerna. Pris: 29:90 för 330 ml.

Birrificio Lodigiano Oktober Chest

Jag är inte den som bangar för lite ordvitsöl, så här ska det drickas Oktober Chest från italienska Birrificio Lodigiano. Enligt etiketten är det ett bärnstensfärgat öl där italienska nyrostade kastanjer tillsats under bryggningen Den är på 7%.

När jag hällde upp ölen bildades ett stort skum som sakta sjönk ner till ett fingertjockt lager, lämnandes en del kladdiga skumrester på glaset. Vätskan är brun-röd, den är en aning grumlig.

Doften är förvånande bitter, lite som en rå tysk pils. Lite lätt rostade toner, aningar av nötter och bittermandel. Kemiska toner i bakgrunden. Doften är inte speciellt balanserad om man säger så.

Smaken är något syrlig och torr. Lite toner av söt malt och nötter. Enkel med svag kropp. Alkohol, parfymerade söta toner och bittermandel i eftersmaken.

Kolsyran är stark, de små bubblorna är skarpa. Vätskan är tunn.

Först när jag åt lite ostbågar till den här dök det upp lite kastanjetoner.

Nja. Den här var nog på väg att bli infekterad av något. Fast när jag kommit så här långt så orkar jag inte göra någonting åt det – jag har lämnat tillbaka nog till Systembolaget i år. Bah.

Betyg: 2,4. Tillgänglighet: Systembolagets säsongsvaror höst 2009. Just nu finns 5.567 flaskor kvar i butikerna. Pris: 24:40 för 500 ml.

Systembolagets säsongssortiment jul 2009

Julgranen 1986.

2 november 2009 börjar Systembolaget sälja 24 sorters glögg.

Den 16 november släpper Systembolaget de övriga säsongsvarorna för julen 2009: 45 julöl, 3 julcider och 6 sorters julsnaps (man undrar när första julvinet, julbittern, julcognacen kommer etc). Är det inte 10 sorter mer än förra året? Och så tror jag att det kommer en handfull till 15 december.

Samtliga julöl är i kvotgrupp T9, vilket innebär att butikerna själva bestämmer hur mycket de ska ha i antal sorter och flaskor. Någon siffra för inköpt antal har inte publicerats.

Namn, storlek, alkoholhalt, pris
Ouuugh. Det var ett #@*@! klickande. Nu är jag värd en öl.

Systembolagets tillfälliga nyheter november 2009


Snart är det 2 november. Och då kommer följande öl (ej julöl) att lanseras:

Namn, storlek, alkoholhalt, kvotgrupp, inköpt antal, pris
En grannbloggare brukar då och då få fram förhandsinformation om släppen via importörerna, och varje månad konstatera att ”det här kommer att bli en dyr månad” och fundera på om man överlever på gröt och öl (eller något snarlikt).

Detta bör gälla november; jag har följt Systembolagets olika släpp med rätt stort intresse under lite mer än 15 år, men aldrig, aldrig har det varit en sån här kraftansamling av ölnörd-gods, här snackar vi världsklass rakt igenom. Tackar, Sara Engstrand, Dan Ihrelius och ni andra som köper in öl till Systembolaget.

Grattis Sverige!

2009-09-18

Några intryck från SB&WF 2009


Igår torsdag var jag på Stockholm Beer & Whiskey Festival. Och… Det mesta var väl sig likt. Välorganiserat, alla vet sin uppgift och själva ramverkat går mest på rutin.

En av anledningarna till att åka dit var att ta pulsen på Ölsverige, se om det gick att se några trender.

Och såhär ett dygn efteråt så är väl en sak som jag tyckte mig märka: Avvaktan. Avvaktan och mognad.

Det fanns inget nytt svenskt bryggeri på plats, ej heller någon svensk distributör/importör (som jag märkte i alla fall). Och jag såg inte till någon lansering av något nytt svenskt varumärke, möjligen med undantag av att Spendrups' experimentbryggeri Gotlands Bryggeri verkar få en högre profil.

De mindre bryggerierna hade som vanligt gjort några nya öl som serverades på mässan En del var riktigt bra, andra hade… kanske en bit kvar. Sedan får man se vilka av dessa som kommer ut till krog och Systembolag till slut. Dock var det flera av de svenska småbryggerierna som inte presenterade något nytt alls. Ett tidens tecken?

Ytterligare en anti-nyhet var att det var – jämfört med tidigare år – väldigt mycket färre julöl i montrarna. Bryggs de senare än förut?

Nå, lite mer om enskilda öl och vad jag snappade upp kommer under de närmsta dagarna.

2009-09-16

4k

När jag igår kollade igenom Google Analytics såg jag att bloggen nu stabilt har över 4.000 besökare i veckan.

Jag har väldigt svårt att riktigt ta det till mig, jag tyckte det var oerhört många när jag passerade 500, liksom. Finns det verkligen så många som vill läsa navelskådande om öl? Tydligen.

Inte bara är ni jättemånga, jag har hittills aldrig haft några problem med påhopp eller osmakligheter i kommentarerna, trots att de nästan är helt öppna. Tackar!

För att fira detta fick jag hjälp av Bobo@De Klomp att fixa dit en prydlig logotyp. Den gamla kändes inte alls så häftigt femtiotalsmässig längre, utan mer sjuttiotalsfemtiotal.

Jag har också ändrat inställningarna så att bloggkommentarer till inlägg äldre än 14 dagar modereras. Det är bara omkring 1 sådan kommentar i veckan och jag tyckte att det var ett billigt sätt att undvika spam och tjafs.

Nå. I morgon bär det av till Stockholm Beer & Whiskey Festival. Om jag inte räknar helt fel är det sjätte året jag åker. Jag siktar på att vara på plats redan vid tolvtiden, och väl där försöka prata med bryggare, importörer, leverantörer, säljare och gud-vet-vad.koll på vad som är på gång helt enkelt; lapa i mig trender och tidsanda, provocera fram skvaller och eventuellt smaka någon öl. Vem vet?

Om ni ser mig (jag kommer att bära vit skjorta, hålla krampaktigt i att notisblock och se allmänt disträ ut) så kom gärna fram och hälsa – det är jättekul att träffa på er i verkligheten!

2x oktoberfest

Rajtan tajtan! Foto: Florian Schott. Licens.

Det är snart säsong får oktoberfest, och jag har blivit ombedd att tipsa om två sådana. Båda faktiskt i Södermanland.

Dels håller Nils Oscar och Nyköpings Hus ett partaj på just Nyköpingshus i Nyköping (det gäller att vara tydlig när man bloggar). 18 oktober håller de på, vilket traditionellt väl är rätt sent. Nå, för 275:- får man 1 öl, buffé och underhållning. Föranmälan på telefon 0155-211 770.

26 september (vilket känns som helt rätt datum) är det oktoberfest i Eskilstuna: Föreningen Eskilstuna Ölkultur arrangerar och brygger en egen märzen för ändamålet. För det fåtal som inte bor i Eskilstuna har de gjort en bra deal: Oktoberfesten och boende på Clarion Bolinder Muktell. Rin
g 016-16 78 00 eller skicka ett mail (länk). Mer information om festen på föreningens hemsida!

2009-09-15

Drakens Tripel

När jag tidigare i höstas besökte ölfrämjar-ordföranden och hedersmannen Rick Gordon Lindqvist fick jag med mig några flaskor. Jag lovade att recensera dem som vilken kommersiell öl som helst, han var nyfiken på hur ölen skulle stå sig för en utomstående konsument.

Tillsammans med några vänner driver han bryggerikooperativet Drakens Ångbryggeri med en kapacitet på 50 liter.

Etiketterna är mitt initiativ, design: Bobo@De Klomp.

Först ut blir Drakens Tripel, en klassisk belgisk tripel på 8,7% och 37 IBU.

När jag öppnade flaskan kom det lite skum ur flaskan, inget som var ohanterligt dock. Trots försiktighet i upphällningen kom det några mörka flagor av något i glaset. Färgen är guld-orange, vätskan är aningen grumlig. Det två fingrar höga skummet sjunker långsamt till ett halvfingertjockt lager utan att lämna mycket skumrester på glaset.

Doften är något syrlig med en värmande alkohol. Medelstark: Aprikoser, äppeljuice, vetedeg, lite citronsyra, jäst. Frisk och inbjudande.

Smaken är ganska lätt med en söt ren ton av skumbananer och aprikossylt. Jag kommer först att tänka på gammaldags fruktkarameller. Kroppen är lätt till medium. Men det finns också en lite tyngande bitter och mineralrik (jod?) ton som stör en aning. Eftersmaken har lite alkohol, en ganska torr fruktig ton, en del brun farin, fruktestrar, och en aning rått kött. Alkohol i slutet.

Kolsyran är medel till kraftig, de medelstora bubblorna är mjuka. Vätskan är lätt men samtidigt aningen kladdig.

Ingen dålig tripel alls, men kanske med mer humle än vad jag är van vid. Den når inte riktigt upp till de allra bästa belgarna, men den är samtidigt bättre än de mest tafatta kommersiella triplarna jag provat.

Betyg: 3,35.

2009-09-13

Sigtuna Oktoberfest

Oktoberfest ja… Den här råkade ligga i kylen idag: Sigtuna Oktoberfest, en märzen på 5,5% från Sigtuna Brygghus.

Färgen är guld/ljus bärnsten. Vätskan är klar och den höga skumkronan sjunker långsamt ner till ett fast fingertjockt lock. En hel del skumrester blir kvar på glaset.

Doften är torr och humlig. Blommiga toner med en aning av nötter och mandel. En del hö, rågbröd och grädde. Lite som de tyska originalen, men kraftigare.

Smaken har en kraftig start av hö/gräs/snittblommor. Viss maltsötma, en ren frisk bitterhet, aningar av banangodis och en lätt jordig ton. Eftersmaken är torr och humlig på ett Tysk/Tjeckiskt vis. Torkad frukt, hö och vispad grädde blandar sig med en elegant beska.

Kolsyran är medelstark; de milda bubblorna är små. Vätskan är lätt krämig.

En positiv överraskning, jag tycker att den här utmanar de tyska klassikerna utan att skämmas. Mer humle än jag väntat mig.

Betyg: 4,35. Tillgänglighet: Systembolagets säsongsöl höst, släppt 1 september 2009. Just nu finns det 11.412 flaskor kvar. Pris: 22:50 för 500 ml.

Sigtuna Sorbon X

Sedan februari 2009 har ölkrogen Sorbon haft en egen husöl, en brittisk ESB bryggd av Sigtuna Brygghus under namnet Sorbon X. Alkoholhalten ligger på 5,6% och ölet jag drack kommer från den tredje batchen.

Färgen är bärnsten, lite kyl-grumlighet uppstår i glaset. Det benvita skummet är fingertjockt. Lite skumrester blir kvar på glaset.

Doften är mycket maltig. Lite frukter och vanilj-godis. Viss bitterhet med brittisk humle. Något obalanserad.

Smaken är lätt i en brittisk törstsläckar-stil. Torra toner av te, lite sötma. Svag kropp. Syrliga aningar. Färsk frukt och en lätt torr beska i eftersmaken. Lite trä i slutet.

Kolsyran är medelstark, bubblorna små. Lätt till medelmjuk vätska.

En oväntat lätt ESB. Jag har dock hört att de två tidigare batcharna var kraftigare i karaktären.

Betyg: 3,2. Tillgänglighet: Fat på krogen.

Ölbloggarträffens lyxprovning VI: Avery Hog Heaven

Sista ölen för kvällen, vilket var rätt lagom för nu började personalen att städa runt oss. Det blev en amerikansk barley wine på 9,2%: Hog Heaven från Avery Brewing Company.
Mörk bärnsten. Litet smutsvitt skum.

Alkohol. Bitter rå humle. Sirap och exotisk frukt. Citrus. Klara DIPA-dofter.

Humle. Humle. Humle. Humle. Humle. Honung och citrus. Bra rejäl bitterhet. Malten är söt och tillbakadragen. Rejält bett i avslutningen.

Lätt kolsyra. Tjock vätska.

En riktigt bra DIPA, men en rätt konstig barley wine.

Ölbloggarträffens lyxprovning V: Beer Here Essentia Bina

Nu kom Afram ut med en extra överraskning: En liten (25 cl?) flaska Essentia Bina från danska fantombryggeriet Beer Here. Ölet, en baltisk porter, är bryggt med rostat socker efter ett 1700-talesrecept och har den stöddiga alkoholhalten 16%.
Svart. Lite bubblor i stället för skum.
Komplex. Tillbakahållen. Lakrits. Körsbär. Träfat. Choklad.
Choklad i massor. Farinsocker. Lakrits. Torr. Ekfat och fruktsylt. Salmiak.
Lång eftersmak med lakrits, kakao och en aning salt.
Lite kolsyra. Tjock vätska.

Den här var mycket bättre än Ølfabrikkens salt-dricka; en riktigt häftig öl.

Ölbloggarträffens lyxprovning IV: Ølfabrikken Islay Cask Stout

Kvällens provning puttrade på i lagom avspänd takt och trevlig stämning – fattas bara annat.

Nu närmade vi oss de svarta sorterna. Vi gick ut hårt med Ølfabrikken Islay Cask Stout. Den vane bloggläsaren inser snabbt att det handlar om en stout som lagrats på fat som tidigare innehållit Islay-whiskey. Alkoholhalten är 9,5% och bryggeriet danska Ølfabrikken.

Mina anteckningar om denna öl:
Tjock vätska. Svart. Inget skum.
Choklad och alkohol (smakar lite som likörmarmeladen i Bridgeblandning). Viss orökig whiskey. Stor och komplex. Lite oxiderade toner av läder.
Träig smak. Salt, salmiak, lakrits. läder, rök. Billig whiskeyessens. Eftersmak med buljong och lakritskarameller.

Mycket svag kolsyra. Tjock vätska.

För salt och tung för mig. Lite intressant i alla fall.

Ölbloggarträffens lyxprovning III: Duvel Triple Hop

Duvel Triple Hop var en snackis utöver det vanliga när den kom i vintras. 22.000 flaskor tillverkades totalt varav 300 kom till Sverige, och det rapporterades att entusiaster (och krögare) köade i timmar för att få tag på de åtråvärda flaskorna.

Ölen som sådan är i grunden den vanliga ljusa starka (9,5%) belgiska alen Duvel som torrhumlats med Saaz, Styrian Goding och Amarillo. En vågad kombination, man jag litar på Duvel Moorgat.

Jag har inte haft möjlighet att prova den tidigare, trots att den stått högt på önskelistan, så det här ska bli riktigt intressant:
Ljust gul. Stort hårt vitt skum.
Belgiskt fruktig och jästig. Ganska lätt, men med mycket beska. Mycket humle.
Stor, frisk och ren i smaken. Äppeljuice och söta karameller. Mycket torr. Lite mineraler. Bra balans. Syrligt godis i den långa komplexa eftersmaken. Citrus!
Bra frisk kolsyra. Krämig vätska.

Frisk, bitter och lyxig. Klart bäst hittills i kväll!

Ölbloggarträffens lyxprovning II: Ølfabrikken Trippel

Nästa öl var Trippel, en belgisk Tripel på 9,5% från danska Ølfabrikken.
Grumligt gulorange. Stort vitt skum.

Jästig, kryddig, lite syrlig. Mogna äpplen.

Belgisk smak. Lätta kryddtoner. Fast mer frukt än kryddor. Syrlig med lite buljong. Torr. Lätt kort eftersmak med lite äpplen och belgisk jästighet. Lite fläderblom i avslutningen.

Stor frisk kolsyra. Många små bubblor. Medium-mjuk vätska.

En riktigt trevlig tripel.

Ölbloggarträffens lyxprovning I: Holgate Hopinator

Ölbloggarträffens deltagare hade nu ätit god mat (jag tog en god plankstek) och det var nu dags för kvällens andra ölprovardel.

Vi hade tidigare fått en lista över ”lyxiga” eller ”speciella” öl som krögaren Afram på Sorbon kunde erbjuda, och utifrån den röstat fram fem intressanta brygder.

Jag insåg fort att jag inte skulle kunna göra några vettiga formella recensioner av de här, men jag skrev lite noteringar bara för att hjälpa minnet. Så jag skriver av dem rakt upp och ner.

Den första ölen var DIPAn Hopinator från det australiensiska bryggeriet Holgate Brewhouse. Jag hade inte tidigare hört talas om bryggeriet, men jag insåg att det har varit en del snack om deras öl under senaste året.

Brun
Humlig. Smör. Medicin. Lite alkohol. Trä och kåda.
Gräddig humlesmak. Aprikosmarmelad. Saknar kropp och en bra bitterhet. Äppelmos. Lite oxiderad.
Kraftig kolsyra, Lite sirapig konsistens.

Tja, nja. Lite gammal?

Angusa Walrus Amber Ale

Dagens projekt: Samla ihop allt gammalt bråte för att kunna ha ett rent samvete när jag åker till SB&WF på torsdag.

Jag har senaste tiden fått några hembryggda öl. Tanken verkar ha varit att jag skulle skärskåda och recensera dem som vilka kommersiella öl som helst.

Det är klart man ställer upp på sånt, även om det kanske inte är så intressant för er som läser bloggen.

Först ut är Walrus Amber Ale, brygd av Joakim från Good Morning Beer Lovers och ett par av hans vänner som tillsammans kallar sig Angusa. Det är en amerikansk amber ale på 5,4% (varför har jag skrivit 8% på ett annat ställe?). Läs mer om ölen här.

Ölet är mörkbrunt, ganska lite skum.

Doften är lite syrlig med kemiska toner (stearin?). Lite rostad malt.

Smaken är först lite tunn med rostade mjuka toner. En viss kemisk bismak finns. En fin bitterhet dyker upp för att lika snabbt försvinna iväg. Eftersmaken är syrlig och mustig med en del citrus och bitterhumle. Jag hittade varken några fruktiga eller smöriga toner, men väl en klar smak av hålkaka. Avslutningen är lite eldig.

Kolsyran är mycket kraftig med friska medelstora bubblor. Vätskan är lätt till medium-mjuk.

Har jag fattat det här är denna öl det första som killarna bakom bryggt, och även om det fanns en del obalans och (väldigt lätta) bismaker så tycker jag att det här var en helt okej öl som gav mersmak och nyfikenhet på framtida bryggningar.

Betyg: 2,9. Tillgänglighet: Hembrygd.

Ölfrämjandet Östergötland träffas och dricker öl med mat

”…och det här är en osynlig flaska…” Jerry visar och berättar.


Jag avbryter rapporterna från ölbloggarträffen för att skriva lite om Östgötaavdelningen av Svenska Ölfrämjandets första möte för hösten som hölls igår på Black Lion Inn, Norrköping.

De tidigare provningarna har mer eller mindre följt samma mall: Vi provar en handfull öl som vi normalt inte får tag på, och så äter vi av den goda maten på restaurang Mitropa. Men nu skulle vi göra något annorlunda.

Och det blev det. Dels var vi som sagt på Black Lion, dels skulle vi prova under ett speciellt tema: ”Belgisk öl och mat”. Och så skulle det hållas av fullblodsproffset Jerry från Herr J Lindahl Avecprovning.

Det visade sig snart att saker rört ihop sig. Jag hade inte anmält mig (men det räddades av ett sent årterbud) och Jerry och en leverantör hade blandat ihop tider, så vår provning blev mer komprimerad än vad som först var tänkt.

Så vi visades in till restaurangdelen där det var väl uppdukat. Tre vinglas varav en innehöll en skvätt öl. En tallrik med en bit matjessill, en bit panerad fisk och något slags gulröd sås. Och så ett antal flaskor belgisk öl. Vi blev instruerade att inte peta på någonting.

Så drog det igång i ett stundtals halsbrytande tempo. Vi provade ett antal belgare till fiskbitarna.

Glasen sköljdes ur och tallrikarna byttes ut. Nu hade vi framför oss en bit pepparkaka, lite ädelost, en bit köttgryta och ”ölgodis” – en röra på hjortron, honung och créme fraiche..

Samma rutin en gång till. Nu fick vi en bit vit tryffel, mörk tryffel och creme brulée.

Vi provade mellan de olika ölsorterna och smakbitarna och hittade mer eller mindre goda och intressanta kombinationer. Några som jag vill speciellt nämna som wow-skapande:

Tripel Karmeliet och vit chokladtryffel (samt hjortrondesserten). Duchesse De Bourgogne och matjessill. Boon Kriek och vit chokladtryffel.

Jag som inte pysslat så mycket med mat-öl-parning fick en massa helt nya intryck och intressanta idéer. Verkligen in intressant ögonöppnare!

Gott.

Jerry hastade nu iväg och vi pratade om vad som komma skall. Julölsprovningen verkar vara lite i fara på grund av logistikproblem, men det hoppas jag löser sig. Det kommer åter att bli en massiv-provning om det blir något. Vi funderade över om vi ska hitta på något mer i höst och vad som händer i vår. Vi hade på grund av dubbelbokningen blivit lovade en ny provning med Jerry och jag fick med mig de andra på temat Tyskland. Andra saker som var uppe var ytterligare en öl- och chokladprovning (den första missade jag försmädligt på grund av tågstrul) och kanske ska vi börja dra i hembryggarna igen?

Vi blev nu utkörda från restaurangdelen och satte oss i stället i baren. Vi skulle få en överraskning, och i glaset vi fick och skulle identifiera var en mörk spontanjäst syrlig sak med tydliga fatlagrade smaker och lite vintoner. Klurigt. Jag gissade lite tafatt på Bourgogne Des Flandres, men det var inte ens rätt land. Facit visade sig vara italienska Panil Barriquee Sour.

Svårgissad.

Jag tog ett par utsökta HSB från cask och pratade med andra glada ölfrämjare.

En som vanligt trevlig eftermiddag med fler medlemmar än någonsin (36), och trots de olyckliga omständigheterna en riktigt underhållande och lärorik provning!

2009-09-12

Ölbloggarträffens blindprovning VI: Veteöl


Någon visste att det skulle vara en veteöl med i provningen, och med bara en var så blev det mycket riktigt en… veteöl. Mina anteckningar:
Grumlig. Lätt bärnstens-färg. Litet vitt skum.
Fruktig, grönsaker: Gurka. Mycket humle.
Humlig (USA) fruktig och lätt syrlig med mycket estrat.
Ganska stora (bold) smaker.
Lätt kolsyra, medium smooth.

Kryddig och trevlig, bra balans trots mycket humle för stilen.

Här var det ingen tvekan om vilken öl det var. Eller, i alla fall för Mattias (Hirigalzkar på öläventyr) för han hade druckit exakt den här ölen nyligen: Über Sun! Hade det inte varit så hade vi nog kommit ungefär så långt som att det här var en amerikanare.

Facit: Southern Tier Über Sun. Mitt skiss-betyg: 3,95 och därmed klart bäst bland blindprovarölen.

2009-09-11

Ölbloggarträffens blindprovning V: Belgare


Nu uppstod en paus i provningen, jag tror det far fotbollsrelaterat. Vi började fundera över vad som var kvar.

Stout skulle det inte bli någon nu, de skulle komma i andra halvan av kvällen. Veteöl, påpekade någon. Och jag funderade över att vi inte fått in någon belgisk stil.

”Nu kommer det en riktig belgare” ropade plötsligt Afram när han kom med en bricka halvfulla glas. ”… fast det skulle jag nog inte säga, då vet ni ju varifrån den kommer” insåg han lika fort därefter.

Mina anteckningar om den här:
Mörkt beige. Grumlig. Litet vitt skum.
Lätt doft. Humlig. Ganska torr. Vete. Godis-estrar.
Lätt. Söt. Syrlig. Vetedeg. Gröna äppen. Lite karamell i botten. Aningen gummi? Torr jästig/degig eftersmak.
Frisk stark kolsyra. Lätt vätska.

Okej standardbelgare. Rätt okomplicerad.

Här minns jag relativt lite om funderingarna. Det finns ganska många ljusa belgiska ales, och den här kändes inte speciell åt något håll. Ingen av de klassiska som Duvel, Orval eller Leffe Blonde var det i alla fall, de borde vi ha känt igen. Eller? Var vi på väg mot en total egoknäck?

Gissningarna var lika spridda som osäkra. Jag föreslog vagt Belgoo Magus, en i stilen som jag fått smakprov av i våras. Fast mycket mer om den mindes jag inte. Vi lämnade vad jag minns ingen verklig kandidat på vad det här var.

Facit: Antiek Blonde. Mitt skissade betyg: 3,15.